Kontorsplats ledig

Min lokal saknar en, kanske två inhabitanter. En plats har varit ledig hur länge som helst; varför är ett mysterium eftersom lokalen är både billig och jättebra. Kolla bara:

Bilden är tagen från vår Blocket-annons.

Våra annonsdrajvar har gjort tydligt för oss att begreppet "kontorsplats" kan missuppfattas. Själv tycker jag det är ganska uppenbart: "Kontorsplats" innebär att det finns ett skrivbord där man kan sitta och skriva/teckna/måla/läsa – ja, allt sånt man normalt gör på ett kontor. Vid bordet finns en stol, under det uttag för datorer och annan utrustning och en router med vars hjälp man kan ta sig ut på det s.k. världsomspännande nätet.

Men det man själv anser är självklart är inte det för andra. (Efter ett antal år i familjeforum på nätet borde det kanske inte komma som en nyhet, men man upphör faktiskt aldrig att förvånas.) Därför har vi fått förklara att det inte finns möjlighet att ha en hundtvätt i lokalen, ej heller går det att öppna en kvartersbutik. Mindre bra funkar det också om man letar efter ett ställe att ha sina råttor och ormar på, och även om underklädesdesign inte är en klassisk kontorssyssla är det inte samma sak som att spela trummor.

Sedan är det väl det här med att lokalen inte ligger på Söder. Alla kreativa människor verkar vilja ha plats på Söder. Jag har inte lyckats lista ut om det beror på att de bor där och vill ha nära till arbetet, eller på att de inte bor där och därför åtminstone vill jobba där. Endera är det.

Uppdaterat 10.59
När jag nu ändå håller på och textreklamar ska jag väl lägga upp länken till annonsen! Här.

Näej, vilket vackert väder!

Tänk om man vore en aktiv och sprudlande människa! Tänk om man steg upp på morgonen, sprudlande av livsglädje och otålig att få komma ut och göra saker: gå ut och leka med barnen i parken, göra i ordning lite fika och njuta av det vackra vädret!

I stället hasar man omkring i lägenheten, med ett öga skamset riktat mot den blå himmel som syns ovan husen på andra sidan gatan och det andra lika skamset riktat mot dammtussarna på golvet. (Väldigt vindtyrig blir man.)

Barnen sitter framför tv:n och glor. Ibland får de något ryck och leker en liten stund, och då passar man på att stänga av tv:n. Och två minuter senare vrålar de för att man stängt av! Maken till fräckhet.

Tur att barnen är ute en massa på dagis. Tur att där arbetar engagerade pedagoger som ser till att de både får luft och har utvecklande saker att göra. Kanske finns det en chans att de inte utvecklas till lika stora soffpotatisar som sin mor.

På gång

Här är mitt yngsta barn förra sommaren, för sisådär 9 månader sedan. Då var han en liten plutt.

Nu är han 19 månader gammal och precis lika söt. Han har mer hår och större lockar och mer bestämt humör (det trodde man inte skulle vara möjligt).

Han går på förskola och pratar en del: tvåordsmeningarna börjar dyka upp. Han kan rita på papper (i motsats till precis utanför pappret), bygga höga torn i Lego och av klossar, sortera saker och nästan ta av sig kläderna själv; han vet hur man ska dra av dem men får det inte riktigt att funka.

Han kan hjälpa till att duka – han bär ut tallrikarna och glasen och besticken och lägger dem på bordet. Eftersom han inte ser vad han gör där uppe blir det lite hipp som happ, men nästan rätt. Han vet också att man ska städa efter sig när man dragit fram en massa leksaker, fast han gör det inte alltid.

Vårt yngsta barn är ingen liten bebis längre. I dag – och nu får ni hålla i er – gick han hela vägen till dagis själv! Säkert 500 meter är det, över Dalagatan och genom hela stora Vasaparken.

Sånt gör ingen liten plutt.

Eleven o´clock tick tock

Nästan varje kväll ungefär klockan elva vaknar Gullpånken och skriker. Varför vet vi inte, han vill bara somnas om. Kanske drömmer han, kanske råkar han slå till någon kroppsdel i spjälsängen.

Alldeles nyss gjorde han just det: vaknade och skrek. Hans far i sovrummet hade nog precis somnat, så han blev säkert jätteglad över att bli väckt.

Nu ska jag också gå och lägga mig; vi får se om Gullpånken ligger i vår säng och om han i så fall redan hunnit inta större delen av min sängsida. Troligen.

Vem skrev förresten låten i inläggstiteln? (Det är fusk att googla! ;-))

Vänster eller höger?

När jag skapade bloggen tyckte jag det var självklart med inläggen till höger och navigationen till vänster. Nu börjar jag tveka.

Ska jag byta plats och ha inläggen till vänster?

Uppdaterat: Nu har jag bytt.

Vi väntar vattkoppor

Det går vattkoppor på dagis. Nu väntar vi. Spänt.

Ursprunget till smittan är redan tillbaka. I dag rapporterades fall nummer två. Vi nollställer inkubationstidsräknaren. Tre veckors väntan till!

Ska smittspridningen ske i den här farten kanske vi hinner gå på sommarlov innan det är vår tur.

Pappa, kom hem!

Nu har maken varit borta i lite mindre än tre dagar. Två nätter, tre morgnar (för han åkte hemifrån tiiidigt i fredags), två kvällar och två dagisfria dagar. Och vi saknar honom.

Jag saknar honom för även om barnen är på dagis en dag, vi har mormorsällskap ena hemmadagen och leksällskap den andra, är det jobbigt. Uhuhu. Skulle jag vara hemmaförälder under en längre period vore jag tvungen att ligga på hög höjd och träna först. Jag är helt slut. Mest av att ha ständig uppmärksamhets-jour:

"Atten!" (vatten) ropar Gullpånken och viftar med muggen. "Otta!" (borta = tom)

"Mamma, jag har spillt! berättar Sötpricken.

"Kaaaar!" ropar Gullpånken (klar = han vill gå ner från stolen)

"Mamma, jag är hungrig", meddelar Sötpricken.

Och så vidare. Ni vet. Och jag hasar mellan köket och matbordet med något nytt i händerna.

Barnen saknar sin pappa på ett lite mer direkt sätt. "Pappa! Paaappaaa! Papahhhapahhhapa!" gråter Sötpricken i min famn. Gullpånken lutar sitt huvud mot min arm och vrålar (ja, vrålar) "PAPPA! PAPPA! PAPPA!" när han ska sova. Då skärper Sötpricken till sig och försäkrar sin lilla bror: "Pappa är på Island, förstår du. Han kommer hem på söndag."

Och nu är det söndag. Och han kommer hem ikväll. Efterlängtad.

Uppdaterat: Han kom hem. Barnen rusade ut i trapphuset med bara fötter på kallt golv, och slängde sig över honom.

Väl inne i hallen kröp Gullpånken upp i pappas famn och skrek och skrek. Sådär som han gör när man hämtar honom på dagis och han är trött och han kommer på så snart han ser en att han längtat efter en. En innerlig, lättad men samtidigt arg gråt.

Sötpricken nöjde sig med att krama pappas ben och säga "Min pappa. Min pappa" några gånger.

Akut andnöd

Alltför nära i tanken ligger dåtiden.

Uppdaterat: Detta (textens struktur) alltså apropå Lottens uppmaning om sexordsbiografier och Ditt liv på sex ord. Vad texten betyder är desto mer komplicerat att förklara. Men kort då:

Tomma löften, dåligt stöd, grusade förhoppningar.

Bokstavsbarn

På vår förskola håller de på rätt mycket med bokstäver och siffror. Sötpricken är väldigt intresserad, och äger en snart fullständig samling träbokstäver. Såna man ska sätta upp på dörrar i form av barnens namn.

En del av bokstavssamlingen.

Dem köper hon och mormor tillsammans i den fina leksaksaffären nästan i hörnet Odengatan/Dalagatan, i en allvarlig inköpsceremoni. Bara en bokstav i taget, och får man ingen liten påse blir man ledsen.

Gullpånken börjar också intressera sig för bokstäver; han kommer ofta med en eller två i händerna, håller fram en i taget och säger uppfordrande: "Aaa!"

Men framför allt kan han räkna. Det är faktiskt helt jättekonstigt. Ska man kunna räkna när man är 19 månader gammal? Hjälp. Nu är det inga avancerade räkenskaper han håller på med, rabblar bara lite siffror i ordningsföljd. Men ändå!

Detta är väl en effekt av att han är barn 2 i rätt tät följd. Men ändå! Säger stolt mor.

Lurad

Sötpricken har en period när hon är lite rädd för att sova i sitt rum. Inte tillräckligt rädd för att helt överge det, bara så pass att hon oroar sig innan hon somnar och – om hon vaknar – yrar omkring mitt i natten och ropar på oss.

Så i går kväll lovade jag att sova på soffan i barnrummet, för att hon skulle känna sig trygg om hon vaknade.

Naturligtvis vaknade hon inte på hela natten (just för att hon visste att jag låg där, förstås), så jag fick sova en hel natt, helt ostörd. Soffan är väl inget underverk till sovplats, men fullt acceptabel. Så jag sov skönt. Ostört och skönt. En lyx nuförtiden.

Men nu är jag så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Kroppen känns tung och musklerna värker. Precis som om jag varit vaken ett dygn i sträck.

Kroppens sätt att lura en att tycka att hackenätterna är okej i alla fall. Definitivt.

En bra morgon

Jag har just vinkat hejdå till tre glada familjemedlemmar på väg till dagis.

"Hejdååå, hejdååå", säger Gullpånken och skickar på sitt hemgjorda vis slängkyssar.

Och vi har diskmaskin. Vi har diskmaskin! Fattar ni, diskmaskin! Den stod kvar i många veckor där vi köpte den, men i förra veckan fick vi den hemkörd. Och i går var rörmokaren här och installerade härligheten.


Den behöver justeras lite i höjdled, och skåpet till höger måste vi såga lite i för att röret bakom ska få plats, men annars så! Maskinen diskar!

Klockan elva ska jag till tandläkaren och borra upp en gammal fyllning, men vad gör det? Vi har ju diskmaskin.