Dom som försvann har läst Aftonblaskan, och konstaterar att man inte blir förvånad. Charlotte Perrelli mår inte bra.
Nej, förvånad blir man inte. Inte den här gången heller. Men lite ledsen för hennes skull – varför tillät hon sig inte att anpassa sig till den nya situationen i lugn och ro? Var det för att inte ge kritikerna rätt – en mamma som arbetar så, hu! Eller blev hon kanske fartblind? Ens liv faller i småbitar kring en, och så samlar man bara ihop skärvorna och rusar vidare.
Min småländska mormorsmor var en driftig kvinna som var mycket om sig och kring sig i vardagen. Hon hade många lösningar på vardagliga problem, och råkade ett av hennes barn ut för hål på strumpan eller kanske en tappad knapp var rådet: "Spring fort och se glad ut!"
När mormor sa det till mig när jag var liten, såg jag framför mig henne med trasiga strumpor och ett Cheshirekatt-stort leende, kutandes som en galning. Men nu börjar det gå upp för mig att många kvinnor använder sig av just den taktiken för att folk inte ska märka att de är mänskliga.
Nu hoppas jag att det är Nicola som tar hand om barnen medan Charlotte mår dåligt. Vad tror ni?
söndag 29 juni 2008
Det där med pappor
När jag läser Johan Cronemans på-pricken-analys av papparollen, blir jag först sorgsen, sedan knäppt stolt och till slut sur.
Sorgsen för att vi inte kommit längre (och enligt Cronemans beräkningar inte är framme för år 2219), knäppt stolt för att jag är en av de kvinnor som krävt* att min man tar halva föräldraledigheten och för att jag och min man lever i en verkligt jämställd**) relation, där vi är två lika ansvarstagande föräldrar för våra barn. Sur blir jag för att man ska behöva bli stolt för att man lever med någon på lika***) premisser.
*) Eller vadå krävt, det låter ju som om det finns ett motstånd.
**) Klart vi har våra jämställdhetsproblem, vi lever ju i detta samhälle i denna tid.
***) Se ovan.
Sorgsen för att vi inte kommit längre (och enligt Cronemans beräkningar inte är framme för år 2219), knäppt stolt för att jag är en av de kvinnor som krävt* att min man tar halva föräldraledigheten och för att jag och min man lever i en verkligt jämställd**) relation, där vi är två lika ansvarstagande föräldrar för våra barn. Sur blir jag för att man ska behöva bli stolt för att man lever med någon på lika***) premisser.
*) Eller vadå krävt, det låter ju som om det finns ett motstånd.
**) Klart vi har våra jämställdhetsproblem, vi lever ju i detta samhälle i denna tid.
***) Se ovan.
lördag 28 juni 2008
Äntligen bröd!
Jag har (precis som nästan varenda kotte, verkar det som) blivit väldigt inspirerad av Pain de Martin, och börjat baka igen. Förr blev det mest kaffebröd – inte för att jag åt så mycket sånt, men hur man gör mormors bullar bra visste jag.
Hembakat matbröd förknippar jag med mammas konstiga limpor från 1970-talet eller kuvertbröden som hon bakade till finmiddagar. De senare var i alla fall goda, om än väldigt hemgjorda: lite stabbiga och åt det torra hållet. Resultaten av mina egna få matbrödsförsök har blivit ungefär detsamma.
Men med såna fantastiska instruktioner och beskrivningar som bröd-Martin ger måste jag också kunna lyckas, tänkte jag. Och satte igång. Med mycket varierande resultat. Själva surdegen funkar fin-fint, men allt i stadierna efter den har gått fel på alla möjliga vis: degar så kladdiga att de inte gått att baka ut, utbakade bröd som inte jäser, jästa bröd som inte vill lyfta i ugnen, färdigbakade bröd som inte varit färdiga inuti – the works.
Men igår ... Igår satte jag en baguettedeg enligt ett av Martins recept, och brödet blev fantastiskt! Det blev inte baguetter, för det fick jag inte till vid utbakningen, men det blev två småbröd och ett större runt.
Två småbröd jäser.
Ett stort runt är färdigbakat.
Och här är de två småbröden. Det är svårt i vår gasugn att få färg på mindre bröd, så de ser inte lika majsiga ut som det stora, men de smakar fantastiskt gott. Och är luftiga och inte alls stabbiga!
Hembakat matbröd förknippar jag med mammas konstiga limpor från 1970-talet eller kuvertbröden som hon bakade till finmiddagar. De senare var i alla fall goda, om än väldigt hemgjorda: lite stabbiga och åt det torra hållet. Resultaten av mina egna få matbrödsförsök har blivit ungefär detsamma.
Men med såna fantastiska instruktioner och beskrivningar som bröd-Martin ger måste jag också kunna lyckas, tänkte jag. Och satte igång. Med mycket varierande resultat. Själva surdegen funkar fin-fint, men allt i stadierna efter den har gått fel på alla möjliga vis: degar så kladdiga att de inte gått att baka ut, utbakade bröd som inte jäser, jästa bröd som inte vill lyfta i ugnen, färdigbakade bröd som inte varit färdiga inuti – the works.
Men igår ... Igår satte jag en baguettedeg enligt ett av Martins recept, och brödet blev fantastiskt! Det blev inte baguetter, för det fick jag inte till vid utbakningen, men det blev två småbröd och ett större runt.
Två småbröd jäser.
Ett stort runt är färdigbakat.
Och här är de två småbröden. Det är svårt i vår gasugn att få färg på mindre bröd, så de ser inte lika majsiga ut som det stora, men de smakar fantastiskt gott. Och är luftiga och inte alls stabbiga!
fredag 27 juni 2008
Ibland undrar man ...
Arbete hemma i dag. Satt nyss framför datorn och kände en svag kaffedoft. Undrar varifrån den kommer, tänkte jag.
Sen kom jag på att jag hade bryggt kaffe själv.
Sen kom jag på att jag hade bryggt kaffe själv.
onsdag 25 juni 2008
Ögonblicksbild från skrivbordet
Vad man avbildar när man råkar trycka på utlösaren i stället för på on/off-knappen på kameran.
Klart man har halsbränna
Ibland drabbas man av livets stora frågor i vardagen. Just nu undrar jag detta, och jag ger mig inte förrän jag fått ett svar:
Varför gör Glenn Hysén reklam för Losec Mups?
Losec-Glenn
Vanliga Glenn
Varför gör Glenn Hysén reklam för Losec Mups?
Losec-Glenn
Vanliga Glenn
tisdag 24 juni 2008
En korrekturläsares vardag
Det är ett högst omväxlande och oförutsägbart arbete att vara egenföretagande korrekturläsares/översättare/frilansredaktör.
Ena stunden sitter man framför datorn med en nästan obokad vecka. och tänker att det nog är dags att ta itu med hemsidan igen. Andra säger det "pling!" i datorn och så har man plötsligt fullt med arbete resten av veckan och kanske över helgen också.
Nästan alla uppdragsgivare utan undantag är ute i sista minuten, och i maj och juni vill alla ha hjälp samtidigt; vecka 22 hade jag 6 uppdrag gående samtidigt. Det går möjligen att planera arbetstiden bättre, men jag är skeptisk. Hur ska man kunna planera in saker som man inte vet finns än?
Ett simpelt och effektivt sätt att åtminstone få översikt över veckan kom jag på häromveckan: jag skriver helt enkelt in de olika uppdragen i min skrivbordskalender. Och så stryker jag över dem när jag är klar. Inte så jävla avancerat, va? Men jag skyller på att jag egentligen bara har haft så här fullsmockat med jobb sedan i januari.
Man ska ju inte klaga över att ha jobb – men kan man inte få lite mer förvarning?
Ena stunden sitter man framför datorn med en nästan obokad vecka. och tänker att det nog är dags att ta itu med hemsidan igen. Andra säger det "pling!" i datorn och så har man plötsligt fullt med arbete resten av veckan och kanske över helgen också.
Nästan alla uppdragsgivare utan undantag är ute i sista minuten, och i maj och juni vill alla ha hjälp samtidigt; vecka 22 hade jag 6 uppdrag gående samtidigt. Det går möjligen att planera arbetstiden bättre, men jag är skeptisk. Hur ska man kunna planera in saker som man inte vet finns än?
Ett simpelt och effektivt sätt att åtminstone få översikt över veckan kom jag på häromveckan: jag skriver helt enkelt in de olika uppdragen i min skrivbordskalender. Och så stryker jag över dem när jag är klar. Inte så jävla avancerat, va? Men jag skyller på att jag egentligen bara har haft så här fullsmockat med jobb sedan i januari.
Man ska ju inte klaga över att ha jobb – men kan man inte få lite mer förvarning?
måndag 23 juni 2008
Mammamyter, eller "Jag, en pappa"
Jag läser chefredaktörens spalt i Vi föräldrar och får lite svindel. Den handlar om mammor som styr och projektleder allt som rör barnen, även när det är pappan som ska packa skötväskan, ge barnet mat eller bara klä på ungen.
Svindeln beror inte på att Vf:s chefred Helena Rönnberg tar upp något nytt, utan för att avgrunden alltid öppnar sig lite när jag konfronteras med en av de stora mammamyterna.
Jag samlar på dem, mammamyterna. De finns överallt och man gnuggas mot dem tills man får skavsår på samvetet och kräks upp lite mammaskuld. Myterna är lite olika konstruerade och har lite olika värde – några är lite skämmigt lustigt deskriptiva medan andra är preskriptiva – men de handlar i slutändan om samma sak: att vara mamma är att vara uppslukad och uppslukande.
Mammamyterna, min topp 7
1. En mamma är den bästa för barnen
2. En mamma sätter barnen först
3. En mamma vill alltid vara med barnen
4. En mamma har skuld för att hon inte räcker till
5. En mamma känner att hon inte träffar barnen nog
6. En mamma släpper inte kontrollen
7. En pappa kan aldrig vara som en mamma
Och jag, jag som inte lever enligt några av mammamyterna – det som ibland är min mammaskuld, att inte ha någon mammaskuld – vad är jag? Ah. Se punkt 7. Jag är en pappa.
(Det här är förstås relaterat till den senaste tidens diskussion om Belindas alkoholvanor och till Tjockalockas blinda hönor. Och bara för säkerhets skull: En mamma som känner • 2–6 får gärna göra det för mig. Varsegod om det passar er/är oundvikligt! Det kan hända den bästa. Men • 1 och • 7 accepterar jag inte.)
Svindeln beror inte på att Vf:s chefred Helena Rönnberg tar upp något nytt, utan för att avgrunden alltid öppnar sig lite när jag konfronteras med en av de stora mammamyterna.
Jag samlar på dem, mammamyterna. De finns överallt och man gnuggas mot dem tills man får skavsår på samvetet och kräks upp lite mammaskuld. Myterna är lite olika konstruerade och har lite olika värde – några är lite skämmigt lustigt deskriptiva medan andra är preskriptiva – men de handlar i slutändan om samma sak: att vara mamma är att vara uppslukad och uppslukande.
Mammamyterna, min topp 7
1. En mamma är den bästa för barnen
2. En mamma sätter barnen först
3. En mamma vill alltid vara med barnen
4. En mamma har skuld för att hon inte räcker till
5. En mamma känner att hon inte träffar barnen nog
6. En mamma släpper inte kontrollen
7. En pappa kan aldrig vara som en mamma
Och jag, jag som inte lever enligt några av mammamyterna – det som ibland är min mammaskuld, att inte ha någon mammaskuld – vad är jag? Ah. Se punkt 7. Jag är en pappa.
(Det här är förstås relaterat till den senaste tidens diskussion om Belindas alkoholvanor och till Tjockalockas blinda hönor. Och bara för säkerhets skull: En mamma som känner • 2–6 får gärna göra det för mig. Varsegod om det passar er/är oundvikligt! Det kan hända den bästa. Men • 1 och • 7 accepterar jag inte.)
lördag 21 juni 2008
Det heter inte Holland, det heter NEDERLÄNDERNA!
De där brandgula typerna som spelar fotboll mot Ryssland i detta nu, spelar inte för "Holland". De spelar för Nederländerna.
Nederländerna är en stat som omfattar tolv provinser: Drenthe, Flevoland, Friesland, Gelderland, Groeningen, Limburg, Noord-Brabant, Overijssel, Utrecht, Zeeland samt Noord- och Zuid-Holland.
Det finns historiska orsaker till varför vi kallar hela landet Holland, men att säga att de orangefärgade är holländare är som att säga att våra blågula är götalänningar.
Fel.
Nederländerna är en stat som omfattar tolv provinser: Drenthe, Flevoland, Friesland, Gelderland, Groeningen, Limburg, Noord-Brabant, Overijssel, Utrecht, Zeeland samt Noord- och Zuid-Holland.
Det finns historiska orsaker till varför vi kallar hela landet Holland, men att säga att de orangefärgade är holländare är som att säga att våra blågula är götalänningar.
Fel.
tisdag 17 juni 2008
Man är i alla fall inte ensam
Sötpricken brukar dra upp min tröja, klappa mig på magen och med gulleröst säga:
– Åh vilken stooooooor mage!
Man är i alla fall inte ensam.
– Åh vilken stooooooor mage!
Man är i alla fall inte ensam.
måndag 16 juni 2008
Ett jävla sätt!
TeliaSonera Sverige AB skickar mig påminnelsen nedan. Jag har, enligt dem, inte betalat min faktura 25991870087, med sista betalningsdag 080530, om 228 kronor. Därför får jag en påminnelse, 14 dagar efter sagda förfallodag, där de bara aningen inlindat hotar med inkasso. Betalar jag inte innan 23 juni kommer de stänga av min telefon.
Nu står jag i kö till deras kundtjänst ("Du har plats 84 i kön") för att förklara att jag den 29/5 förde pengar från mitt konto till TeliaSoneras konto. Visserligen pyntade jag av misstag 288 kronor, men jag skulle inte kategorisera fakturan som just obetald.
Uppdatering 17.03
Det jävla sättet är att de viftar med inkassohot vid påminnelsen. Jag har betalat varenda jävla en av deras räkningar, inklusive denna, i tid.
Ja. Men jag kom fram. Och blev meddelad att saken var korrigerad och att de överskjutande 60 kronorna ska dras från nästa, redan utskickade, räkning. Så det gör jag.
Men det är 50% risk att jag får påminnelse på den också ...
Nu står jag i kö till deras kundtjänst ("Du har plats 84 i kön") för att förklara att jag den 29/5 förde pengar från mitt konto till TeliaSoneras konto. Visserligen pyntade jag av misstag 288 kronor, men jag skulle inte kategorisera fakturan som just obetald.
Uppdatering 17.03
Det jävla sättet är att de viftar med inkassohot vid påminnelsen. Jag har betalat varenda jävla en av deras räkningar, inklusive denna, i tid.
Ja. Men jag kom fram. Och blev meddelad att saken var korrigerad och att de överskjutande 60 kronorna ska dras från nästa, redan utskickade, räkning. Så det gör jag.
Men det är 50% risk att jag får påminnelse på den också ...
onsdag 11 juni 2008
När pappakatten är borta ...
... tittar vi på Bolibompa samtidigt. (Underförstått: samtidigt som vi äter.)
Fast Gullpånken var mer intresserad av fotograferande mamma.
Bosse Bogserbåt. Eller vad han hette.
Fast Gullpånken var mer intresserad av fotograferande mamma.
Bosse Bogserbåt. Eller vad han hette.
En annan sorts sommardag
Jag är ensam i lokalen. Dörren står på glänt så man hör trafikbrus, fåglar, klapprande klackar och brottstycken från förbipasserandes samtal. Ja, och så flygplanen på väg in till Bromma.
Himlen är lätt grå och träden är sådär lysande gröna de blir i det här slags mulna ljuset. Det regnar, ett tunt men ihållande stril.
Snart kommer nog någon mer som vill tända i taket, prata lite och sätta på musik. För ögonblicket trivs jag med det lite halvdunkelt gråblå och skrivbordslampans riktade gula ljus.
Lite lugn behöver man ibland.
Himlen är lätt grå och träden är sådär lysande gröna de blir i det här slags mulna ljuset. Det regnar, ett tunt men ihållande stril.
Snart kommer nog någon mer som vill tända i taket, prata lite och sätta på musik. För ögonblicket trivs jag med det lite halvdunkelt gråblå och skrivbordslampans riktade gula ljus.
Lite lugn behöver man ibland.
tisdag 10 juni 2008
Ni kan tacka mig
Jag valde att inte titta på matchen. Det brukar nämligen vara så att om jag tittar och hejar, går det åt helvete. Det stämmer alltid för ishockey sedan mitten av 1990-talet, för det mesta för fotboll efter VM 1994 men inte för friidrott. Friidrottare hoppar och springer helt utan tanke på mig.
Så jag gjorde alla fotbollstokiga en tjänst genom att sitta vid datorn och ordna med saker i stället för att titta. Ni kan tacka mig.
Så jag gjorde alla fotbollstokiga en tjänst genom att sitta vid datorn och ordna med saker i stället för att titta. Ni kan tacka mig.
La famiglia Perrelli
Jag vet inte varför jag egentligen bryr mig om Charlotte Perrelli och hennes familjeliv, men det gör jag. Jag blir liksom alldeles kliig över hela kroppen när hon berättar om hur hon och maken Nicola lever sitt liv, som två separata enheter som råkar bo i samma hus.
I en artikel i Mama berättade Charlotte om sina dagar (pre melodifestivalen). Barnen tar hon hand om, Nicola jobbar. Hon jobbar också, men kring dagistider och med barnflicka när arbetet krockar med yrkeslivet. Nicola jobbar sent sex dagar i veckan så han kan inte ta hand om barnen om kvällarna, men tydligen jobbar pappa tidigt också för mamma sköter både lämning och hämtning. Eller så är pappa trött och behöver sova, kanske.
Charlotte verkar, enligt Mama-artikeln, mest tycka det är skönt att Nicola är borta, för när han är hemma har han så konstiga idéer med barnen. Barnen, de saknar visst inte pappa alls. Och hur skulle de kunna göra det? De träffar honom en dag i veckan!
Allt är så bra, sa Charlotte. Men kanske kom det sista strået sakta nersinglande på flygplatsen i Belgrad och lade sig på kamelens rygg.
Jag är i varje fall inte förvånad.
I en artikel i Mama berättade Charlotte om sina dagar (pre melodifestivalen). Barnen tar hon hand om, Nicola jobbar. Hon jobbar också, men kring dagistider och med barnflicka när arbetet krockar med yrkeslivet. Nicola jobbar sent sex dagar i veckan så han kan inte ta hand om barnen om kvällarna, men tydligen jobbar pappa tidigt också för mamma sköter både lämning och hämtning. Eller så är pappa trött och behöver sova, kanske.
Charlotte verkar, enligt Mama-artikeln, mest tycka det är skönt att Nicola är borta, för när han är hemma har han så konstiga idéer med barnen. Barnen, de saknar visst inte pappa alls. Och hur skulle de kunna göra det? De träffar honom en dag i veckan!
Allt är så bra, sa Charlotte. Men kanske kom det sista strået sakta nersinglande på flygplatsen i Belgrad och lade sig på kamelens rygg.
Jag är i varje fall inte förvånad.
Bloggtorka
Det är inte det att jag inte har något att säga.
Det är bara det att jag är förkyld och trött, och sur över att vara förkyld och trött.
Och så längtar jag efter något sånt här:
Sommarkväll och ensamtid med maken.
Det är bara det att jag är förkyld och trött, och sur över att vara förkyld och trött.
Och så längtar jag efter något sånt här:
Sommarkväll och ensamtid med maken.
tisdag 3 juni 2008
Vad menar Handelshögskolan _egentligen_?
Annons i dagens DN Ekonomi, för Handelshögskolan i Stockholm.
Det här måste väl vara ironi? Men det finns inga ironimarkörer i texten, så när man tittat på bilden ett slag börjar man misstänka att det faktiskt är en rättfram annons för förmedling av jagande gubbs, där det "mångfaldet" består av att det nya gubbset har läst 5 p konstvetenskap eller liknande flum.
Texten lyder:
Vi är övertygade om att mångfald leder till ökad konkurrenskraft och att framtidens ledare inte kan vara en karbonkopia på dagens.
Titta dig omkring internt, lösningen på kommande chefs- och ledarförsörjning finns närmare än man tror. Prata sedan med oss så hjälper vi dig att investera i rätt chefer. Som en av Europas ledande business schools har vi lång erfarenhet och god inblick i vad som får företag och individer att utvecklas. Läs mer på www.ifl.se
Det här måste väl vara ironi? Men det finns inga ironimarkörer i texten, så när man tittat på bilden ett slag börjar man misstänka att det faktiskt är en rättfram annons för förmedling av jagande gubbs, där det "mångfaldet" består av att det nya gubbset har läst 5 p konstvetenskap eller liknande flum.
Texten lyder:
Vi är övertygade om att mångfald leder till ökad konkurrenskraft och att framtidens ledare inte kan vara en karbonkopia på dagens.
Titta dig omkring internt, lösningen på kommande chefs- och ledarförsörjning finns närmare än man tror. Prata sedan med oss så hjälper vi dig att investera i rätt chefer. Som en av Europas ledande business schools har vi lång erfarenhet och god inblick i vad som får företag och individer att utvecklas. Läs mer på www.ifl.se
måndag 2 juni 2008
"Next stop: Fridhemsplan"
SL har gått och blivit internationellt.
"Next stop: Fridhemsplan. Change here for Kungsträdgården, Akalla, Hjulsta. Mind the gap."
Varför?
Jag säger som i Madrid:
"El próximo estación: GOYA."
"Next stop: Fridhemsplan. Change here for Kungsträdgården, Akalla, Hjulsta. Mind the gap."
Varför?
Jag säger som i Madrid:
"El próximo estación: GOYA."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)