Sicket sjuko

Nu har jag blivit jätteförkyld, förstås. Matt i hela kroppen, seg som attan och otroligt snuvig. Och åh vad tacksam jag är över att det finns nässprej! Näsan blir tillräckligt misshandlad av detta mer lågfrekventa snytande.

I går var jag tacksam över en annan sak: en ljusnande himmel bortom Vasaparkens snöhögar.

Den lilla klättraren till höger är Sexåringen Fyraåringen.
(Fy, kan jag inte se skillnad på mina barn!)

Denna dag inte mycket till liv

I dag är en hemarbetesdag som någon gång vid lunch förvandlade sig till en sjukdag. Rasp i halsen och en lite allmänt seg känsla i kroppen gjorde att jag avbokade PT:n. Därmed slängde jag sisådär 500 spänn i sjön, men det gick inte längre att ignorera halsen. Vilket jag ägnade förmiddagen åt.

Vad eftermiddagen gick åt till vete fan. Nu har maken och Fyraåringen i alla fall kommit hem (Sexåringen leker hos klasskompis) så dagsdelen av dagen är officiellt slut.

Svaramedbaraettord

1. Var är din mobiltelefon? Dongel 
2. Var är din andra hälft? Soffan
3. Ditt hår? Tjockt
4. Din mamma? Kajsa
5. Din pappa? Sörmland
6. Det bästa du vet? Ensamhet
7. Din dröm i natt? Ingen
8. Din dröm/ditt mål? Leva
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Ingen
11. Din skräck? Barnaplågor
12. Var vill du vara om sex år? Där
13. Var var du igår kväll? Här
14. Vad är du inte? Dum
15. En sak du önskar dig? Driv
16. Var du växte upp? Skarpnäck
17. Det senaste du gjorde? Tv
18. Dina kläder? På
19. Din tv? På
20. Ditt/dina husdjur? Döda
21. Din dator? Ny
22. Ditt humör? Okej
23. Saknar någon? Mormor&morfar
24. Din bil? Volvo
25. Något du inte har på dig? Hatt
26. Favoritaffär? Nix
27. Din sommar? Snart
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Fi-rosa
30. När skrattade du senast? 21.30
31. När grät du senast? Häromveckan

Man borde väl gå ut

Är på landet. Vackert väder. Borde gå ut. Make och barn är ute och skottar fram parkeringsplatsen, och kanske skulle jag hjälpa till. Få lite luft. Men neeeeej. Tar hellre en promenad sedan, går och funderar lite i min ensamhet. Efter lunch blir bra.

Kanske.

Bara en dag i London funkar dåligt

... särskilt när man är hur trött som helst, stel i kroppen från träning dagen innan och dessutom får överraskande skavsår från gamla skor. Och deckarbokhandeln man sett fram emot att besöka är puts väck!

Men. Jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte, för det är alltid roligt att åka till London, men det var inte optimalt. Vid två satt jag utmattad i en fåtölj i Waterstones på Piccadilly och kunde inget annat, knappt läsa. Var snurrig av trötthet och fötterna värkte. Tur då att maken var klar med sitt jobbuppdrag, så vi kunde gå och ta en öl. Eller, han tog en öl för jag vågade inte påföra alkohol på trötthetssnurret.

Jag hade tänkt att sätta mig på ett kafé med fri wi-fi och blogga lite bilder, men jag fick absolut ingen ordning på iPhonen. Den ville bara inte släppa ut mig. Så de suddiga bilderna kommer här:

Kings Road vid tiotiden på morgonen och det är inte särskilt mycket folk ute. Morgonrusningen är över och turister och shoppare har inte dykt upp än. Det är en särskild känsla man får av staden då, som jag gillar väldigt mycket. Kanske för att det är mer den vanliga staden än turistmagneten som man får se.

Det blev inte så mycket tunnelbana i går, men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera över sådana saker som tillgänglighet för alla till publika transportmedel, de enorma håligheter som finns under London, den brittiska attityden hos servicepersonal och att man behöver öronproppar när man åker tuben. Och att jag någon gång ska åka till Elephant and Castle.

Det var oerhört mycket nordisk deckarlitteratur på Waterstones. Alltså, vi snackar mängder; i varje display låg en Stieg Larsson, en Jo Nesbø (som pushas som "the new Stieg Larsson", man ba' "va?!") och islänningen Indri∂ason, vars förnamn just nu undflyr mig (och vars efternamn jag stavade helt fel först) – och nej, det där är inte ett isländskt "dh"-tecken utan gemena delta, men jag hittar inte det rätta. Jag bläddrade igenom "The Girl with the Dragon Tattoo" för att kolla på översättningen (såg bra ut) och en kvinna som stod bredvid mig och bläddrade i något annat log och sade med övertygelse i rösten: "It's very good, that one."

Av någon anledning – jo, den japanska restaurangen/livsmedelsaffären på Piccadilly, strax innan Waterstones från P. Circus sett, var bortrenoverad – fick jag för mig att jag skulle äta på Wagamama. Men vilken besvikelse! Hu! Så ointressant! Buljongen smakade typ ingenting, till och med tärningbuljong är mer smakrik. Bu för det.

Och sedan var plötsligt batteriet slut på telefonen – den var verkligen märklig i går – så det blev inga fler bilder. Annars hade jag fotat den enorma måne som hängde över London City Airport.

På väg till London

Tidig morgon på Arlanda. Lite ödsligt, och mina morgonovana ögon är grusiga. Klockan fyra är lite tidigt att gå upp.

En deadline och en utflykt

Det stora jobbet är inlämnat och det återstår bara en komplettering och att skicka faktura. Höll jag på att säga, för som med alla översättningar kommer det ett korrektur sedan som jag ska gå igenom. Men det värsta är klart.

Tanken var att jag skulle ta den här veckan ledigt, och det blir väl ungefär så. Fast för mig, som tycker att "ledigt" är detsamma som att typ ha ingenting alls inbokat, är det just bara ungefär ledigt. Det blir dessutom en del jäktande mellan olika aktiviteter, och sådant stressar mig rätt mycket.

Veckans märkligaste aktivitet är en resa till London på onsdag. Just på onsdag, alltså. Planet lämnar Arlanda klockan sju på morgonen och vi kommer hem igen någon gång vid 10-snåret på kvällen. Maken skulle på affärsgrej över dagen, jag skojade om att det borde vara jag som åkte dit och så plötsligt hade han fixat barnvakt och biljett till mig också. Jaha! Märkligt, som sagt.

Allt på en gång

En snabbt annalkande jättedeadline, snöslask och halt och så dagishämtning av en osoven, skrikande fyraåring.

Hurra.

Hemlängtan

I slutet av morfarsbesöket i går lade jag märke till att Sexåringen var lite okarakteristiskt tyst och dessutom gärna ville sitta i mitt knä. Det var så pass att jag kände henne på pannan och frågade flera gånger hur hon mådde, men pannan var normaltempererad och jag fick bara "bra" till svar. Om jag varit uppmärksam (i stället för koncentrerad på min mage som plötsligt bestämt sig för att krångla) kunde jag ha fått en ledtråd när hon under föreberedelserna inför hemfärden sa att hon ville vara hemma. Men jag tolkade det som uttryck för att det är tråkigt att åka bil och sa något om hur praktiskt det vore att bara kunna knäppa med fingrarna och så var man hemma i stället för att behöva åka flera timmar.

Väl i bilen somnade både hon och Fyraåringen rätt fort, men efter någon timme vaknade hon och klagade först över att hon frös men satt sedan tyst och tittade ut genom fönstret. Inte alls likt min pladdrande lilla älskling, så när vi med tio minuters resa kvar stannade för att tanka och maken fixade det passade jag på att fråga igen hur det var: Frös hon, mådde hon bra annars? Och då skrynklades det fina ansiktet och tårarna började rinna.

Det var inte alls bra, inte egentligen. För hon längtade hem. Hon hade längtat hem i flera timmar, och vi kom ju aldrig hem! Aldrig fick vi komma hem, där det är som vanligt och inte annorlunda! Ja, det var roligt att vara hos morfar och E, och spännande att klappa deras får och att få försenade juklappar, men hon ville vara hemma.

Ack mitt lilla älskade barn, så jag känner igen mig! Sådan hemlängtan kunde jag också drabbas av, kan jag fortfarande drabbas av, när allt är roligt och alla är trevliga men jag bara vill vara hemma. Om hon bara hade berättat ... men det hade hon ju. Det var bara jag som inte fattade.

Sedan öppnade spex-pappa bildörren och sa något fånigt så att båda barnen började skratta sina kvillrande skratt, och så var allt bra just då. Men senare, när vi släpat våra kalla lekamen upp i lägenheten, kröp hon upp i min famn och mumlade: "Nu är vi hemma."

Tillbaka från vildmarken

I dag – eller i går när jag skriver det här några minuter efter midnatt – var vi och hälsade på min pappa och hans fru. De bor på landet i triangeln Katrineholm–Nyköping–Flen, så långt som man i Södermanland kan komma från civilisationen. När man säger det låter det inte som om det kunde vara så långt, men herregud. Det är det. En halvtimme på smala skogsvägar, hallå! Det är verkligen längst bort, åker man förbi deras lilla väg är man en billängd närmare landsvägen på andra sidan skogen.

Men så länge man bara hälsar på och inte själv bor så där, 45 minuters körväg från närmsta affär, är det faktiskt en trevlig utflykt. Såvida inte bilens AC bestämmer sig för att lägga av, så att håller på att frysa både fötter och näsa av sig. Jag fick flashbacks från mammas SAAB på 1970-talet, som (förstås) inte hade någon värme, där man alltid frös så man hoppade om vintrarna.

När vi kom hem var vi tvungna att värma oss med te och filtar.

Diagnos – den kanske inte inbillade sjuka

Om man inte gillar sjukdomsbeskrivningar ska man nog sluta läsa här. En god vän i Örebro-trakten ska i alla fall läsa slutklämmen!

I sisådär två år har jag mått lite konstigt ganska stor del av tiden. Egentligen började det nog i januari 2008 med ett uppdykande på mitt konstiga illamående, men det var först i början av 2009 som det kickade in på riktigt. Då kom det i gott sällskap med en lätt depression, en magkatarr och en diagnos på möjlig sköldkörtelåkomma. Katarren försvann snart med hjälp av medicinering, men tyvärr gjorde medicinen för sköldkörteln det bara värre – eftersom läkaren var lite snabb på den diagnosen – och det resulterade i ungefär tre veckor med hjärtklappning, yrselanfall och grava overklighetskänslor. Vilket gjorde att jag var akut tvungen att gå till (en annan) läkare på min 40-årsdag för att göra ett EKG och sedan ställa in min fest. Jag slutade bums med Levaxinet och sedan tog det några veckor innan jag började känna mig normal igen. För säkerhets skull gjordes flera undersökningar, och allt konstaterades vara prima. En ultraljudsläkare tyckte till och med att jag hade "stilig lever".

Sedan bättrade det sig sakta, även om illamåendet fortsatte komma och gå i perioder (och fortfarande gör). Jag har liksom vant mig vid att må lite off mest hela tiden, och insett att min alltid lite känsliga mage har blivit extra cranky – jag måste äta si och så mycket med jämna intervaller så går det ganska bra.

Men sent i höstas började en grej dyka upp igen, det jag beskriver i ett inlägg från oktober 2009:

Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.

Före jul var jag hos läkaren igen och fick ta en massa blodprov och blev dessutom skickad på datortomografi. I dag var det återbesök med provresultat: allt såg bra ut (inklusive hjärnan) förutom en sak: jag har B12-brist. Och då tänkte jag: jaha, vad ska man ha läkare till när man har bloggkommentatorer – läs kommentarerna här!

Fredagsmiddag

Äntligen Tennstopet!

I denna digitala tidsålder

Barnen gillar visst sina nya datorer.

Inget fel på bredbandet

I dag fick jag, apropå ett gammalt inlägg i bloggen, en näsvis fråga om min bredbandsuppkoppling blivit väldigt dålig det senaste året. Eftersom jag skriver så lite nu för tiden.

Ack om det ändå vore så! För då skulle jag lätt kunna lösa det.

Sanningen är att jag har blivit dålig på att göra det jag gör precis här och nu: logga in, välja "nytt inlägg" och skriva det som precis dykt upp i huvudet. De bästa inläggen brukar komma till så; även långa bra inlägg börjar sitt liv som en önskan att säga något litet specifikt. (Och så struntar vi i att sådana spontana infall också är orsaken till många rena struntinlägg.)

Det får hamna bland mina nyårsönskningar* i år: Jag vill börja skriva lite spontant sådär igen.

*Jag gillar inte löften. Men önskningar tycker jag att man ska ha. Om jag bara får lite tid över att samla tankarna hade jag tänkt att berätta om dem. Det är svårt att göra i spontaninlägg.

Hur dryg får man vara?

Svaret på rubrikens fråga ger Cecilia Hagen i Expressen, i en intervju med Ebba von Sydow (som jag hittade  hos Anna/Ett mercyfuck i Svensonville).

Man får tydligen vara hur jävla äckligt nedlåtande dryg som helst.

När man inte får vara med sin dator

De här lediga dagarna har jag varit nästan helt utträngd från min egen dator. Barnens (min gamla) är ju aaalldeles för långsam, tycker barnen – och jag håller med dem, den orkar inte med streamad media, som är det barnen dattar mest med – och min blir det naturliga valet när deras faders är förbjudet område. Fattar inte hur han lyckades med att etablera den regeln, men jag avundas honom rätt mycket.

Nu ska vi i alla fall öka datorinnehavet i hemmet och pensionera odugliga gamla trotjänare – jag köper ny dator till mig och lämnar den gamla till barnen och så kompletterar vi med en ny pc. Känns kanske lite märkligt att en fyra- och en sexåring ska ha varsin dator, men herregud, de använder dem ju. Och vi har inga tv-spel och annat.

Följden av den begränsade datortiden känns i mitt huvud. Jag är så van nu vid att tänka framför datorn, att jag inte riktigt vet hur det går till att formulera tankar när jag inte har ett tangentbord och en skärm att studsa mot. Möjligtvis har tomheten bakom skallbenet också att göra med att allt slags substantiellt tankegods blåses bort av de ständiga explosioner av höjda barnröster som jag befinner mig mitt i. Och alla de små osamssituationer som uppstår och som man måste medla i, som rent fysiskt avbryter vad man nu håller på med, hjälper inte heller.

Nej, nu har jag blivit avbruten för många gånger. Tankarna som jag lyckades samla en kort stund har fladdrat ut genom vänstra örat och ses nu stiga mot rymderna bortom Gustav Vasa kyrka.