Barnen läser.
Sexåringen började läsa ordentligt någon gång i vintras – och med "ordentligt" menar jag längre stycken och inte bara enstaka meningar – och har nu klämt en LasseMaja-bok och några andra enklare böcker. Som gammal bokmal är jag alldeles otroligt stolt förstås, och på utvecklingssamtalet i våras kunde pedagogen berätta att hon ligger på åttaåringsnivå. Dessutom skriver hon fint och stavar riktigt bra.
Lika stolt och dessutom alldeles förundrad är jag över fyraåringen – fem i september – som också läser. Lika bra som sin syster kan han läsa, även om jag tror att läsförståelsen inte är riktigt lika utvecklad. Men jävlar vad han läser! Mycket! Ofta! Gärna! När vi lämnar honom på dagis på morgonen springer han genast fram till boklådan, som brukar stå och vänta på förmiddagens gemensamma lässtund, väljer en bok och sätter sig i skuggan i gräset och läser. Då brukar han knappt märka att man går. På utvecklingssamtalet förra veckan fick pappa dessutom veta att flera av de andra barnen brukar sätta sig bredvid och så läser lilla gubben högt för dem. Lilla GULLEgubben!
Och till skillnad från mig själv, som också hade läst i två år när jag började skolan, kommer han – tror jag, hoppas jag! – inte få sitta och ha tråkigt i klassrummet sedan medan de andra lär sig läsa. Det verkar som om skolan har kommit längre än så nu. Eller hur?!
2 kommentarer:
Vilka duktiga barn! Och jag kan nog trösta dig med att jag är övertygad om att skolan kommit avsevärt mycket längre än på din tid. Både med avseende på läskunnighet, matematisk förmåga, med mera.
Åh jag hoppas att skolan har kommit längre än så nu. Jag lärde mig också att läsa som fyraåring och hade vansinnigt tråkigt de första två åren. Det enda jag blev erbjuden var att hoppa upp en klass men det ville jag ju inte. Alla mina dagiskompisar gick ju i min klass. Så jag fick ha tråkigt...
Skicka en kommentar