Avundsjuka (uppdaterad)

De mittemot förbereder sig för fest i kväll.

De putsar och fejar (eller typ släpar omkring på en dammsugare).

Jag är avundsjuk.

***
Nu är det mörkt där på andra sidan. Undrar om de är ute och handlar en massa god mat?

***
Nej, de kom tillbaka och klädde om (de är inte riktigt medvetna om hur mycket som syns ut). Nu är det mörkt där.

Vi har just avslutat middagen, tre rätter med bajspaus. Det har säkert inte mittemotgrannarna, bajspaus.

Party party!

Eller inte.

Vi är förkylda. Den andra barnfamiljen har feber.

De har bestämt sig för att ändå fira med singeln som står för mat och lokal. Vi har bestämt oss för att vi inte vill träffa människor med feber. Dessutom har vi inte lust att mittinatten traska hem från Karlaplan till Odenplan, med två vagnar, barnstol och toalettsäte plus snoriga näsor. Nä.

Så vi firar hemma.

Men vad ska vi äta?!?

Nougatprat

På tunnelbanan hem sitter jag bredvid två tjejer, varav den ena har en öppnad Aladdin-ask i handen. De analyserar innehållet med missnöjda miner.



– Men vad är det här? Den här känner jag inte igen.
– Inte jag heller. En massa nya saker.
– Och så har de tagit bort andra. Trillingnöten finns i alla fall kvar.
– Mm. Men du vet den här med tre streck på, vahetteren ... Du vet.
– Ja just det. Den var god ... Äh.

På andra sidan gången sitter en dam – ja, en dam – i femtiofemårsåldern. Hon har lyssnat intresserat och böjer sig nu fram: – Fransk nougat heter den.

Tjejerna i kör: – Ja! Fransk nougat! Den var god! Men nu är den borta.

Damen: – Ja, jag köper inte Aladdin längre.

Ena tjejen: – För att de ändrat på allt.

Damen: – Javisst! Den enda jag tycker är god av de nya är den vita i mitten.

Andra tjejen räcker fram asken: – Varsågod!

Damen tackar och stoppar den vita i munnen. Tåget åker in till Fridhemsplan, och alla tre reser sig upp och går av, chokladpratande. Man anar att de tänker starta ett nationellt upprop om att åtminstone få tillbaka den franska nougaten i asken.

Brrrrrm brrrrrm!

En bilhjälm fick mig att tänka på den Saab 96 vi hade när jag var liten. En beige. Vi kallade den Saabina.


Inte Saabina, utan en centraleuropeisk kusin.

Växelspaken satt vid ratten, där vindrutetorkarspaken är placerad på moderna bilar, vilket orsakade mamma en del torkarviftande 10 år senare när hon köpte ny bil.

Min plats var bakom passagerarsätet, där jag kunde vila höger armbåge mot det lilla armstödet i dörren för optimal tumsugarställning under färd. Det fanns förstås inte några bälten där bak, så jag stökade runt i baksätet efter behag.

Det fria baksäteslivet tog dock slut efter en liten incident. Jag stod som ofta på knäna i sätet och såg ut genom bakfönstret, när en bil kom utfarande i korsningen Rusthållarvägen-Emågatan. Mamma var tvungen att tvärbromsa och jag ramlade ner från min utsiktspunkt. Aldrig mer bakåtutkik!

Seg deg och grann gran

Julförberedelserna har varit få hittills. Efter adventspyntningen har vi inte gjort något egentligen, förutom att handla de få och ganska enkla julklapparna.

Men i dag gjorde vi faktiskt ett ryck.

Sötpricken och hennes pappa handlade gran, medan jag satte pepparkaksdegen. Gullpånken lekte med garaget och gnällde bara lite.

Nu har jag tagit fram köttfärsen ur frysen så att köttbullarna kan rullas i morgon. Då ska också sillen läggas in och senapen blandas.

Åsynen av den nyligen ärvda assistenten får mig till och med att längta lite efter att göra saffransbullar.

Det blir nog jul i år också!


I brist på aktuell bild: Sötpricken 2005.

Ode till huslig make

Eller ode och ode, jag orkar inte skriva något "högstämd lyrik" med "språklig svårtillgänglighet" (enligt Nationalencyklopedin).

Däremot vill jag uttrycka den trevnad som slår emot en när man – för tidigt, ehuru man har shoppat i stället för att arbeta på eftermiddagen – inträder i tomt hem och finner en städad hall.

I köket möts man av hackat och skivat, färdigt att slänga i grytan.

En exemplarisk husfar!

(Sedan nämner vi ingenting om att han själv inte ska äta av den ovannämnda maten, utan tänker smörja kråset på Edsbacka.)

Den oförlåtliga elden

Bono i Do They Know It's Christmas? fick mig att tänka på den här. En av världens vackraste sånger.

Vet de om att det är jul?

Det spelas julsånger i lokalen.

Tänk vad gott!

Anna, jag talar till dig.

Svärmors hembakta.

UPPDATERING 14.47:
Sorry, de är uppätna. *mums*

Ny mobil ...

... och inga barn i sikte. Så det blir bilder på det jag borde göra i stället för att fippla med mobilen.

Tomt, sa Bull

Det där lakoniska inlägget här nedan är mitt första försök att telefonblogga – ny telefon!

Det gick ju bra, men när jag sedan slog ihop telefonbloggen med den här fick språket spatt. Blogger insisterar på att tilltala mig på engelska, trots att jag försöker få den att speaka swedish.

(Den tomma arbetsplatsen fylldes sedan av A. Då blev jag glad. Sedan kom N. Och då blev jag glad igen.)

Tomt

Fullt upp

Vi har ett litet och väldigt dåligt planerat kök.
Här är arbetsytan:

Det är en 40 cm bred bänk.
Men varför har hon så mycket saker stående på bänken? undrar då vän av ordning.
Ja, rödbetorna hade jag ju kunnat flytta någon annanstans. Men för de andra sakerna hade jag helt enkelt inget annan plats heller.
Diskbänken, den enda övriga fria ytan, såg nämligen ut såhär:

Det var lunchdisken, det. Fullt!
(Ingen diskmaskin.)
Så man får använda spisen.

Det skallrar från gallret och bunken tippar till lite då och då, men det är bättre än golvet.

Oh joy!

Maken har åkt för att veckohandla.

Sötpricken följer med.

Gullpånken sover.

Ah!

Gårdagskvällens resultat

Drygt en timmes försening, ett gullpånkvrål, ett pre-pappigt sötpricksvrål och ett post-pappigt dito som resulterade i hela familjen i sängen.

Dumt av oss att lämna tillbaka den där lågenergilampan som gav ett romantic light i hallen. Som småbarnsförälder behöver man all hjälp man kan få.

Den som väntar på något gott väntar alltid jävligt länge

Maken ska komma hem från kort men oekonomisk utlandsresa (nästan två resdagar för tre timmars möte), och skulle enligt flygschema ha landat 22.20.

Planet var 30 minuter sent från Charles de Gaulle, och nu verkar det ha blivit ännu mycket mer senare om de fortfarande inte har landat.

Undrar hur många gånger barnen hinner skrika innan han kommer hem?

Hittills har jag räknat två vrål från Gullpånken (magrelaterade, troligen) och ett gnyende från Sötpricken.

Föräldraförsäkring för FA-skattare

Hupp! Att det fanns en lucka i föräldraförsäkringen för FA-skattare visste jag inte.

Jävligt underligt.

Thou shalt not escape!

En lägenhet mittemot (den bredvid f.d. Gubbens) har precis sålts, och som numera obligatoriskt är sätter de nya ägarna igång och renoverar innan de flyttar in.

Rummen mot gatan sprejmålades t'exempel vita.

Fair enough. Men hade de aldrig tänkt att öppna fönstren igen?


Sprejmåla karm och bågar – bättre än klister!

Mysteriet med de knaprade pelargonerna

Häromdagen när jag skulle vattna pelargonerna som står i trapphuset för vinterförvaring lade jag märke till att någon ätit på några av dem.


Lägg märke till den kala kvisten en bit ovanför mitten.

Idag fick jag förklaringen.



En larv!

Vilsamt

Hostigt lillbarn och dess förkylda pappa gick och lade sig att vila vid tio. Under tiden satt förkylda storbarnet och tittade på Molly.

Sen blev hon trött.



En rätt vilsam förmiddag för en förkyld mamma, på det hela taget.

"18 Farsta strand 3 min"

Man missar precis en tunnelbana. Flåsande kommer man uppför trapporna och möts av skylten "18 Farsta strand 3 min". Okej, låter bra.

Så man ställer sig innanför dörrarna och stirrar ut i mörkret och det underkylda regnet. Förr i tiden hade man gått ut och ställt sig, för då rökte man. Men nu står man innanför, tillsammans med alla andra. Och stirrar ut i intet.

Efter några minuter vaknar man upp lite och tittar på skylten igen. "18 Farsta strand 3 min". Aha. Den här skylten måste man hålla koll på.

"18 Farsta strand 3 min".

Snöblandat regn.

"18 Farsta strand 3 min".

Mörker.

"18 Farsta strand 4 min".

Snöbla… Vänta lite! Fyra minuter nu. Äh.

Man tänker att man hellre stått på Oxford Circus och tittat på en skylt där det stod Elephant & Castle.



Skylten överraskar med att påstå: "19 Hagsätra 3 min".

Fem minuter senare kommer tåget.

Farmakologins landvinningar 2

Jaha, den där superäckliga medicinen smakar numera choklad.

Sötprickens pappa verkar vara mighty good på att suggerera sina barn.

Eller har han i lönndom slagit sig på hypnos?

Farmakologins landvinningar

Tänk så mycket olika medicin det finns!

Febernedsättande: den goda medicinen.

Hostdämpande: den starka alt. mellanäckliga medicinen.

Öroninflammationsmotverkande: den äckliga alt. "jag vill inte!"-"men du måste!"-medicinen.

Eller på farmaceuptiska: Alvedon, Mollipect och Kåvepenin.

Gänget är tillbaka!

Yes, they're back!


Det här ser ju trevligt ut. Och det var det.

Synd bara att nattningen av Lille Pånken var en sån långdragen sak. Maken och jag fick hela 30 minuter tillsammans i soffan.

Kan man hypnotisera barn till att sova?

"Nej, vi tänker inte ändra på vårt liv bara för att vi får barn"

Mycket förändras när man får barn, det vet man innan man får dem. Man kan inte göra saker spontant längre: gå ut och äta, ta weekendresor till London, gå på bio och ta en öl efteråt.

Vad man inte vet innan man får barn är att förändringen är så mycket mer genomgripande. Det handlar inte om utemat, resor eller biobesök, utan om så basala saker som att sitta på samma fläck och göra något mer än två minuter i taget. Mer än en minut i taget. Och har man barn som inte sover sådär jättebra om nätterna handlar det om att alltid vara på helspänn, dag som natt. Det finns liksom inga avslappnade stunder i barnens närhet.

Troligen blir det bättre. Någon gång. Men med en treåring och en ettåring i familjen är det realistiskt ungefär fem–sex år kvar till det där "någon gång". Eller ännu mer, herregud.

Jag förstår inte hur jag ska orka. Hur vi ska orka. Hur folk orkar. Efter några månader med två barn som vaknar vardera minst en–två gånger per natt förstår jag varför skilsmässofrekvensen är hög under åren med småbarn. Det krävs liksom inte mycket för att man ska kliva över gränsen från anständigt beteende och börja anklaga sin respektive för 1) barnens beteende, 2) vädret och 3) att hens chef ringer mitt i maten.

Men det är väl bara att köra på. Något annat går ju inte.

Förr eller senare flyttar de hemifrån.

Gourmetmat och förstklassig underhållning

Man måste ju äta gott när man är ensam!


Utskuren biff, ekologisk, från Scan. Insalata mista med senapsvinägrett. Pommes strips, Coops eget märke. Salsa Barbeque från GoGreen. Rioja.

Sedan blir det underhållning!


Americas Funniest Home Videos. Eller snarare reklampaus i AFV. Rioja.

Vader vill käka

Ensamtid = Izzardtid.

Voilà: Death Star Canteen

Mol allena

Maken har packat in barnen och sin svärmor i bilen och åkt till landet.

Jag ska vara ensam i två dygn, halleluja!

Men man kommer att sakna de här:

Coiffure à la pälsmössa

Ja, den som nämns här.



Och då är den ändå i ett mindre pälsmössigt tillstånd.

Att ha och inte ha

Nej, det handlar inte om boken. Eller ens om filmen.

Jag Behöver Saker.

• En ny morgonrock. Nu har jag morfars gamla, och även om det är en Pelle Vävare är den 40 år gammal och börjar bli trådsliten. Och efter sju års tvättar kan jag inte ens inbilla mig att den luktar morfar längre.

• En ny mobil. Med bra kamera. Den gamla har några år på nacken och batteriet hänger inte med så bra längre. En Ericsson ska det vara. Man har ju aktier i det jävla skitbolaget.

• En ny säng till Frida. Ja, jag behöver en ny säng till Frida. Så det så.

• Ett nytt kök, badrum, sovrum. Garderober!

• Ett ovalt uppläggningsfat, kanske 40 cm på längden?

• En bättre klippning. Frisyren jag vill ha funkar inte, dags att inse det. Coiffure à la pälsmössa är ingen hit.
  Ah! Något jag faktiskt kan åtgärda ganska lätt – i morgon ringer jag Jonas.

Hm. Det kommer nog mer sedan.

Särskrivningsterapi

Ni läser väl Språktidningen?

I den aktuella pappersupplagan behandlas särskrivningens mentala följder.

Kanske har man ändå en liten lätt fobi?

The Deadly Mummy Trap

När vi skulle köpa säng till Frida letade vi efter en som hon inte skulle ramla ur. Och valde den här:

Sängen Kritter från Ikea – och ja, vi köpte påslakanet också.

Någon i bekantskapskretsen nämnde något om "bra med säng som en vuxen sover okej i" men det viftade vi bort. Vadå vuxen sova i sängen? Vi ska inte sova i barnens säng och bli en sån där löjlig familj som springer mellan sängarna på natten.

Frida älskar sin säng.

Det gör inte mamma. Ändå sover mamma ofta bredvid Frida i denna 165 cm långa och 75 cm breda säng. Ja, nästan varje natt. Ja, faktiskt springer löjliga familjen mellan sängarna mest hela natten.

Nu ska vi köpa en ny säng till Frida. Den blir nog den här:

Eller så.

After the magsjuka

Ääääärrgh!

Lille Pånken kräktes och hade sig natten till torsdag, så vi trodde förstås att vi skulle bli sjuka. Men nej, inget hände. Skönt!

Bara det att vi kanske inte räknade riktigt ordentligt på det där med inkubationstiden ...

Så i söndags däckade Sötpricken, maken och jag för kräkningarna en efter en. Majsigt. Och tur i oturen att maken och jag inte mådde som sämst samtidigt.

Jag bävar bara för att vi ska ha smittat de snälla grannarna som bjöd mig och barnen på lek och middag i lördags ...

Mental paustid

Jag jobbar över lite i dag. Egentligen skulle jag kunna sitta här hela kvällen, bara för att det är så skönt, så därför begränsar jag mig till att lätta vid halv sju.

Varför heter det "jobb" respektive "föräldraledighet?" Jag säger "avslappning" och "föräldrajobbighet" i stället.

(Vadå uttröttad? Jag? Nehej. *visslar*)

Man ska inte klaga

Jag är trött. Sådär in i bängen trött som man blir när man aldrig riktigt får slappna av.

Kanske hör det till småbarnsåren, kanske beror det på att jag har haft och kommer att ta flera ensamdagar med barnen, kanske är det lite för mycket jobb. Eller en kombination av allt.

Men det känns rätt hopplöst just nu.

Den eviga frågan

Vad ska jag äta till lunch?

Jag har lite rester från gårdagens middag, men eftersom det var köttbullar i tomatsås med spagetti kommer Lille Pånken att vilja äta av den också. Och det räcker inte.

Jag skulle kunna hämta en pastasallad från stället mittemot, men de har chanserat lite och dessutom måste jag klä på både mig och Lille Pånken för att gå dit.

Mackor och fil nödåt jag i måndags, och det mättar typ en kvart. Och jag är redan hungrig.

Ah, dessa kval!


15.45, uppdatering: Jag hittade krögarpytt i frysen. Och hade som tur var både HP-sås, ägg och rödbetor. Puh!

Befriad

Igår kom maken hem från sin femdagarsresa.

Jag är befriad.

Middag med dans

I lägenheten som förut var Gubbens bor numera ett par i medelåldern. Jag uppfattar dem som 55 plus, kanske – har vuxna barn men är inte några pansjisar än på ett tag.

De har ofta tillställningar. Inte fester med massa folk och inte små parmiddagar, utan just tillställningar.

Först äts det middag i matsalen. Mycket levande ljus, fladdrande skuggor som skvallrar om animerade samtal, långsamt och njutningsfullt ätande.

Sedan blir det drink i vardagsrummet. Någon sitter i soffan och snackar, några står lutade över en bok eller nåt på ett bord och diskuterar ivrigt. De rör på sig, hämtar mer snacks, fler drinkar, skrattar mer och mer uppsluppet. Det ser varmt och mysigt ut.

Till sist bryter dans ut. Då sätter de på stereon och stuffar lite lulligt och glatt omkring. Det skrattas och pustas och skrattas lite mer. Och så vinkar gästerna adjö, och paret som bor i Gubbens lägenhet sätter sig med en sista drink.

Jag sitter på andra sidan gatan, hålögd framför datorn, och vill vara de. Om 20 år.

Ulrika T!

Om du av någon fantastisk slump råkar läsa det här:

Jag saknar dig! Kanske är det jag som inbillar mig, men de senaste gångerna vi hördes kändes det som om jag gjort något fel. Fast jag vet inte vad det kan ha varit.

Du har inte ens träffat Frida, än mindre Sven. Du som var en av mina allra, allra bästa vänner.

Vi har inte hörts på snart tre år (julkort räknas faktiskt inte), men jag tänker på dig ofta, ofta.

Hör av dig!

Inköpes: ett styck ny mobil

Jag måste köpa ny mobil. Den gamla stänger av sig vid oväntade tillfällen och batteriet börjar bli lovligt kasst.

Det blir kanske inte bättre av att den ofta ramlar ner i golvet från hyllan där den normalt ligger ... Jag har vibrationsfunktionen på och hyllan är smal, så när det ringer avancerar den raskt mot kanten och vidare i fritt fall mot tiljorna.

Men främst måste jag ha ny mobil för att få en vettig mobilkamera. Då hade jag kunnat fotografera Gubbens efterträdare som tvättar fönster, trots att jag inte hittar vanliga kameran. (Är den kanske i Istanbul?)

Gubben

I huset mittemot oss är det fyror och femmor mot gatan. I den stora lägenheten på första våningen bodde tidigare Gubben, en man i 70-årsåldern, och hans fru. Henne såg man knappt, men Gubben var ofta vaken sent på kvällarna och höll koll på vad som hände på gatan. Det var många kvällar som Gubben och jag stod i varsitt fönster när krogen längre upp på gatan stängde för kvällen och det utbröt fyllegräl.

För två år sedan förstod man att något hänt i huset. En strid ström av hantverkare gick ut och in i porten, byggnadsmaterial fraktades in och rivningsskrot fraktades ut, och de började bygga på vinden. Det hade bildats bostadsrättsförening. Och en dag flyttade Gubben ut! Vårt hushåll drabbades av stor chock och saknad – Gubben hade ju blivit en del av vardagen. Den tomma lägenheten kändes som ett hån mot trevnaden i vårt kvarter, och plötsligt kändes vår lägenhet lite ... kal, liksom.

Grannar är som inredningsdetaljer.

Nolltid

Tror jag blir vansinnig. Just nu är jag överhopad av både det ena och det andra, och jag hinner inte med något. Knappt ens klaga på att jag har mycket att göra!

... och nu regnar det.

Så det blev inte ens vardagsmotion i form av hempromenad.

Stackars mig.

Fullt slagsmål

Det blev ingen boxning i måndags på grund av makens mässa och svärmors förkylning (d.v.s. ingen barnvakt). Så jag tänkte träna idag.

Men passet är fullbokat. Ah! Grrr!

Hoppas på avbokningar.

Annars jobbar jag över, för ingen väntar mig hem före åtta i alla fall.

Augias stall

Ett par gamla ridstövlar, grammatikböcker för högstadiefranska, kassar med ärvda barnkläder som vi aldrig hann gå igenom innan barnen växte ur dem, makens mosters målarburkar, en kartong med samma mosters gamla skärp, en väggtelefon från 80-talet, två trasiga barnleksaker som låter och rör på sig (när de fungerar), hårfönen maken fick på svensexan, en låda kassettband, en sliten hallmatta, ett enormt Ikea-skrivbord, mer skolböcker från högstadium och gymnasium, en pärm med kursmaterial från psykolingvistikkursen på doktorandnivå, ett stridsbälte (vad det nu är), en gammal skanner av okänt ursprung, två lådor husfix, ett blombord i rotting med tillhörande spaljé, en reproduktion av prins Eugenes Våren med tillhörande kaffefläck ... Sa jag gamla skolböcker?

Bara för att nämna något av det som vi och bar ner till grovsopsinsamlingen från vinden i dag.

Lättnadens suck

Smittad av grannens flytt har jag kikat lite väl mycket på Hemnet. Livsfarligt!

Förälskade mig lite grann i en femma här i grannskapet – med lite äldre inredningsstil och inte sådär hemskt genomrenoverad och stajlad – så vi gick iväg och kollade fast vi E-GEN-TLI-GEN inte ska flytta någonstans.

Men den var genomrenoverad. På sjuttiotalet.

Hejdå förälskelsen!

AJ!

Vaknade i natt av smärta under revbenen, i diafragman liksom.

Först tänkte jag: Äh, förbannade mage! Borde väl inte ha ätit chips i går.

Sen tänkte jag: Ont i magen ... När min morfar fick sin första hjärtinfarkt vankade han runt med "ont i magen" någon timme innan mamma slängde in honom i bilen och körde till SÖS. Och svärfar också ... [Skit samma att morfar var 81 och svärfar 73 när de fick hjärtinfarkt, och jag är 38!]

Så jag väckte maken och ringde till Vårdguiden. Troligen inte hjärtat sa de, men kanske magkatarr. Sen lade vi på, och då kändes det tillräckligt bra för att gå och lägga sig.

Sömnchock

Helt plötsligt har vi fått sova. Tre nätter i rad, om jag räknar rätt. Vi är chockade.

Vad har hänt? Jo, dottern får visst inte längre nattliga besök av apor som slänger henne i gatan (enligt egen utsago). Och sonen vaknar visserligen flera gånger varje natt, men lyfter man bara över honom i vår säng vid första bästa gnäll kan man hantera honom sovande.

Sex timmars någotsånär ostörd sömn natten till idag – could'ya believe it!

Naturligtvis jinxar jag sovandet nu, och den kommande natten blir ett helvete ...

Litet bo

Våra grannar som vi umgås lite med ska flytta. De har till slut ruttnat en gång för mycket på de uppenbara bristerna i den annars trevliga lägenheten (likadan som vår): pyttelitet kök, mycket yta på få rum och dåligt med förvaring.

De har ändå både modernare och ändamålsenligare kök och badrum än vi. Fatta hur tåliga vi är!

Vi tycker förstås att det är trist, av flera anledningar. Det är ju en väldigt trevlig känsla att ha grannar som är lite mer än bara grannar. Man behöver inte gå i armkrok jämt och ständigt; bara det att ha någon att sitta och prova vin hos* när man låst sig ute är guld. Tristast är att Sötpricken och deras nästan exakt lika gamla son leker så bra, och att man ibland kan dumpa ungen hos den andra, få den utfodrad och sedan hämta ett trött barn som somnar som en stock ... Allt utan att behöva ta på sig skor ens!

Asch. Depression.

*autentiskt exempel

Diskhofeber

Min man brukar vara den som diskar. Han tilldelade sig själv uppgiften i början av vårt förhållande, eftersom han inte hade något emot att diska, sa han.

Det var då, det. Numera, med två barn och en alltid hemmavarande förälder, är det inte lika roligt. Så jag försöker ta min del i kökskaoset och diska oftare.

Men nästan varje gång kommer maken och vill ta över disken. "Diskar du? Det kan jag göra." Vad snäll han är, tänker jag och lämnar över diskborsten och går ut till barnen.

Och där någonstans, tillsammans med en halvstor unge som vill leka frisör och dra en i håret, och en halvliten unge som bara vill sitta i knät och suga på ens fingrar och annars drar en i byxorna och ropar "mam-mam-mam-mam-mam", får jag insikt.

Han tycker inte att det är roligt att diska. Han tycker bara att det är mycket lugnare än att ta hand om barnen.

Bröllopsdag

Åtta dagar sent firade vi fyraårig bröllopsdag igår, med middag och barnfri hotellnatt.

Vi är lite trötta på enstjärnig mat *gäspar avmätt* – vi spriiiinger ju på Lux och så heeeela tiden – så det blev Jimmys Steakhouse på Tjärhovsplan. För osyrlig bearnaise och underkryddat kött. Men salladen var god!

På hotellet lyckades vi riva sänggaveln ... Den satt "fast" i väggen, med två ynka underdimensionerade skruvar, och föll helt sonika ner vid ett litet, oavancerat sängbaserat hångel. Hade man satt igång med nåt riktigt hade man väl fått skallskador.

Och sedan – sömn! O ljuva sömn!

Medelålder

Nu har jag haft några åldersrelaterade uppenbarelser för mycket på för kort tid. För att bara nämna två:

Bäst som jag fumlade mig fram på boxningen i måndags, föll fjällen från mina ögon. Jag var äldst. ÄLDST. Gammal tant, en snart fyrtioåring som hoppar omkring och tror att hon är ung!


Jag hittade Ultravox bland min musik på iTunes. Satte på, och stirrade sedan på skärmen. Just den där skivan – Vienna – köpte jag 1984. På LP. Förstås, för det var 23 år sedan. Samma år som jag var ihop med min första pojkvän, hade sex för första gången och började röka ...

Tröttma

Tröttma är den trötthet man känner när man sovit dåligt en hel natt (ständiga uppvak à la sömntortyr), kämpar sig genom dagen på ren viljestyrka och sedan sitter paralyserad i soffan med dagsgammalt vin och onyttigt snacks och dumglor på burken fast man hellre läst en bok över en kopp te och en god macka.

Ring, ring!

Vem kan uppfinna en telefonmackapär som känner av att ens unge håller på att somna, och därför avstyr alla telefonsamtal just under de där 10 minutrarna med insomning och tillrättaläggning i sängen?

Tvåbarnschock

Två dagar ensam* med två** barn. Jag är helt slut!

*Svärmor passade Lille Pånken medan jag var hos tandhygienisten i onsdags. Mamma höll oss sällskap igår eftermiddag och kväll.

**Sötpricken var på dagis både onsdag och torsdag.

Ja, jag är en jävla glidare utan stamina. Nu vilar jag i alla fall ut mig några timmar i lokalen, med ett hurry-hurry-jobb innan vi åker till landet i helgen.

Tjotablängare mellan lysmaskarna

Var på boxning ikväll. Är skönt trött i kroppen.

Roligt att L också vill boxas.

Nu väntar väl natt med "ääää!" från det ena barnet och "mamma-mamma-mamma-mamma!" från det andra, och konstiga sovställningar i Fridas smala och alltför korta säng.

Jag ska drömma om raka högrar och krokiga krokar och kuttriga uppercuttar.

Längtan

Nu sitter jag här och längtar till lokalen. Är jag sjuk [as in "twisted"], har jag en ovanligt bra arbetsplats, är jag mycket engagerad i mitt arbete? Kan man undra.

Näej. Jag är nog bara småbarnsmamma.

Rimligt rent

Vi hinner inte riktigt med i vår vardag. Och då är vi ändå föräldralediga på 50% var! Man undrar ju allvarligt hur det ska bli när vi båda börjar jobba nästan-heltid ...

För de helger när vi är hemma i stan planerar vi alltid femtioelva saker som bara måste göras. Skruva upp krokar, åka till återvinningsstationen med elskrot, städa på vinden, stryka tvätthögen, hitta på fiffigt sätt att montera upp Sötprickens sänglampa på. Men man hinner ändå bara diska disken och dammsuga.

Idag har vi i alla fall lyckats få det rimligt rent. Och jag kom faktiskt halvvägs genom strykhögen!

Leka

Ibland står man i köket och inser att ingen tjatar om smörgås, "titta Barnkanalen" eller "skviva bosstaven A". Inte heller drar någon en i byxorna och säger "mam-mam-mam-mam".

I stället hör man ett mummel från barnens rum. Går man dit kan man få se det här:

Ett år!

Min lilla bebis är ingen bebis längre.

Lost and found

Nycklarna är tillbaka.



Vi letade igenom hallen – skakade varje sko, gick i fickorna på kläder som ingen av oss haft på ett halvår –, vardagsrummet och Sötprickens rum och lös med ficklampa à la CSI under byråer, bokhyllor och pianon.

Sen gav vi upp för tillfället. Men jag passade på att kolla i vår väldigt istopp-ovänliga soffa – och se där! Mellan en ryggkudde och det höga armstödet låg nycklarna.

Hur sjutton nådde han dit?

På jobbet

Ah! Ah! Ah!

Om det bara inte luktade målarfärg skulle min lycka vara total.


Bilden är snodd av Noemi, från vår Blocket-annons. Vi har kontorsplatser att uthyra, nämligen.

Surprise!

På vägen hem från dagis fick vi sällskap med en annan unge och hens mamma.

Mamman: "Kommer ni på föräldramötet i kväll?"
Jag: ??? what the fuck? "Öh, föräldramöte?"

Efter en tjurrusning tillbaka till förskolan ser jag en lapp, uppsatt på anslagstavlan med en klämma märkt "Viktigt".

Ja, så viktigt att de inte ser till att informera om oss föräldramötet med egna lappar. Som de gjorde på gamla avdelningen. Eller åtminstone försäkra sig om att vi med nya barn på avdelningen vet att viktiga saker annonseras per lapp på anslagstavla.

Tur att min mamma var här för att hälsa på, nu när maken är på tjänsteärende.

Nu: slänga i mig maten.

Nyckeltjuven

Lille Pånken har snott mina nycklar, och gömt dem någonstans.

Han hördes försvinna ur köket och in i hallen, med nycklarna i ena kryphanden. Senare sågs han som vanligt stå och kinka mot mammas ben, men då utan nycklar.

Återstår att gå genom alla ställen inom hans räckvidd. Det är en del.

Fem år

För fem år sedan friade F över ett bord på Bon Lloc, nu nedlagd, då enstjärnig restaurang.

Mitt i det hela kom servitören och började presentera desserten. Lite konstigt blev det, men vad ska man säga? "Ursäkta, kan vi ta desserten sen för jag håller på att fria"? Det blir bara ännu konstigare, för då ska servitören ursäkta sig (som om det var hans fel och inte friarens) och komma med kompensatorisk champagne eller nåt. Inte för att champagne skadar, men det var onödigt.

I alla fall, han som ännu inte var make friade.

Han: Vill du gifta dig med mig?
Jag: Vad tror du? *i förorättad ton*

Och sen kom då servitören och fifflade, och vi satt med rodnande kinder och pirriga magar och försökte låtsas som ingenting. Och sen åt vi dessert, som var jättegod. Några slags päronflan eller hur det nu var. Med sabayonne eller så.

Efter en stund blev fästmannen osäker: Äh ... Var det där ett ja?

Det var det. Älskling.

Lili Marlene

Hm.

Det är svårt att jobba när någon sjunger gamla tyska slagdängor vid pianot.

Sjuk

Blä. Jag kan knappast gå till jobbet idag. Jobba måste jag oavsett, men ta mig iväg orkar jag inte. Så jag får fajtas med Lille Pånken och hans pappa här hemma ...

Inte så jobbefrämjande, men å andra sidan finns här en säng.

Sänkt, sa Bull

Fy fader. Feber – inte så mycket – och helt slut i kroppen. Why meeeee?!?

Travandet gick bra; det var när jag kom hem och satte mig i soffan för att invänta maken (som skulle ta över mattjänsten i dag) som det blev jobbigt. Två ungar klättrade och det började flimra framför mina ögon.

Flimrandet gick över, men känslan av blysänke kvarstår.

Feber, för fan!

Innan jag träffade maken hade jag aldrig feber. Jag förstår inte riktigt orsaksambandet mellan gift och febrig, men så är det. Det handlar sällan om några höga temperaturer, men tillräckligt mycket för att jag ska känna mig helt sänkt.

Och nu är jag sänkt.

Om en timme ska jag trava iväg med Lille Pånken i vagnen för att lämna ett korrektur, sedan trava tillbaka till dagis för att hämta Sötpricken och sen trava hem med båda ungarna. En timmes promenad, ungefär. Jätteskönt när man har feber och det regnar. Maken har svårt att komma ifrån, och fixar inte både korrekturlämning och dagishämtning i tid i alla fall.

Så jag travar, febrig.

Pappabonus

I gårdagens DN handlade det om jämställdhetsbonusen, den som man ska få om man delar jämställt. Ju jämställdare, desto mer: som mest 13.500 kronor om man tar exakt hälften av de 13 månader som är kvar efter de 4 fast uppdelade.

I praktiken, säger DN:s Maria Crofts, blir det en pappabonus. Jaha, något nytt eller? Man kan ju hoppas att papporna tar ut några månader till, även om bonusen kanske blir så lite som några hundringar i månaden. Hurra för det, i så fall.

Men i praktiken löser inte någon jämställdshetsbonus (ens en stor) snedfördelningen i föräldraledighetsuttag. De dåligt betalda mammorna stannar ändå hemma lääänge, och snålar på fp-dagarna, medan de välbetalda papporna tar ut sju dagar i veckan.

Jämställdhetsbonusen blir ett sätt för de bättre bemedlade att fördröja dagisstarten någon månad.

Men det är bara rimligt, eftersom bonusen följer i spåren av vårdnadsbidraget. Och det är inget annat än en liten fickpeng till de mer välbeställda som ändå "kan låta" mamma vara hemmafru.

Kalla fötter

Det är jättevarmt i lägenheten. Men jag fryser om fötterna, och hela tiden förlägger jag mina tofflor. På än det ena, än det andra stället.

Sötpricken vill inte sova, säger hon. Hon gäspar och sitter som en hösäck bredvid pappa som tittar på Sopranos, men nej, inte lägga sig. Men när jag snart bär in henne till sängen kommer hon att sträcka sig efter Elefanten och somna omedelbums.

***
Fem minuter senare: Nja, lite gnöl blev det. Men nu sover hon.

Förklaring

Jag skulle väl ha förklarat vad bloggnamnet betyder.

Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus, när det fortfarande fanns ett BB där (duh!). Huset där Kvinnokliniken huserade revs för övrigt framför mina ögon förra året – det var inte särskilt traumatiskt, men rätt dammigt.

När jag dör lär jag hamna på Skogskyrkogården. Såvida inte det är överfullt. Eller man kommit på något sätt att få mänskliga kvarlevor att helt enkelt gå upp i rök, utan restprodukter som aska då.

Allt som händer sker i det spatiala och temporala avståndet mellan Sabbatsbergs sjukhus och Skogskyrkogården.

Bilgenen

Ja, och Lille Ponken visade att bilgenen börjat kicka in.

Regn hos mig

Vi skulle ut till landet för att gräva och röjsåga. Jo mors. Det störtregnar.

Sötpricken och pappa vågar sig i alla fall ut för att kolla läget i friggeboden.



I stället läser vi Svensk Damtidning och sågar lite.

Sällskap

Det dök upp en lunchgäst, P som varit hos tandläkaren. Det tyckte vi var jättetrevligt allihop, eller som Sötpricken sa:

– Jag vill träffa tanten mer!

Toalettbestyr

I natt när maken gick in till skrikande dotter möttes han av ett argt ansikte.

– Kissa på handen! Bajsa på HAND-DUK-AR-NA! väste hon.

Och lade sig ner igen.

Kvar i mörkret satt maken och fnissade.