På semester på semestern

Det närmaste man kan komma himmelriket efter fyra veckors dygnet runt-umgänge med två ilskna småbarn: en natt i friggeboden. (Tack älskling!) En sudoko och några avsnitt Time Team ger en dräglig avslutning till den vackra sommardag som blev årets värsta dag.

"The Complete Polysyllabic Spree" av Nick Hornby

The Complete Polysyllabic Spree är en samling av de bokläsarkrönikor som Nick Hornby skrivit för den amerikanska tidskriften Believer. Det är intressant och på sina ställen väldigt roligt, men jag tror inte att Hornby och jag har samma smak när det handlar om böcker. Så även om recensionerna får mig att le lite, blir jag inte lockad att läsa de böcker han recenserar.

Note to self

Uträtta inte ärenden åt andra. Något missuppfattas alltid, med påföljande longörer.

Telefondiktning

Hakkes telefon skaldar så fint att jag måste ge min en chans på poesin. Det hela baseras på att bl.a. min Sony Ericsson K810i har en funktion för sms-skrivande som ger förslag på vad nästa ord ska vara. Utifrån vad man senast skrev, troligen. Jag följer Hakkes exempel och börjar med några pronomen som startord.

Jag gör sin fel.
Du köpa med hem arbetet.
Vi sätter på namnsdagen.

Hm. Det låter som indianer ur Kalle Anka – ni vet, "Jag Hiawatha springa som stor häst. Hiawatha glad." Eller vad Hiawatha nu ville säga.

Jag fortsätter med några andra startord. "Idag" och "båda" ger inget, men däremot kläcker telefonen ur sig:

Så varför är det helt enkelt inte gör sin fel?

Vad har jag egentligen skrivit för att generera "sin fel"? Mycket underligt ordval för en professionell ordmärkare. "Inga" och "vad" får inte telefonen att reagera, men plötsligt meddelar den allvarligt:

Var hemma med hem arbetet.
Om det helt enkelt inte gör sin fel? [Jävla tjat om "sin fel".]
Kan inte gör sin fel. [Okej! Jag har fattat nu!]
Håll.

Ja, håll snattran. Ingen poesi här inte!

Att vara grym

Gullpånken slutade amma lite abrupt när han var åtta nio månader. Maken tog barnen till landet för att jag skulle få sova lite – sömn är en akut bristvara i vårt hem sedan snart fyra år tillbaka, men just den tiden för drygt ett år sedan var extra hemsk – och när de kom tillbaka hade pånken liksom glömt bort brösten. Han verkade lite förvirrad och undrande över att något saknades i tillvaron, men gjorde inga försök att leta efter tutten.

Så jag som verkligen inte gillar att amma fångade tillfället i flykten. Som en liten tröst och lindring för pånkens fortfaranda ganska stora sugbehov gav vi honom våra fingrar att suga på. Som småbebisar gör. Ett substitut i övergången från snuttare, förstås.

Ha. Han har sugit på våra fingrar så vi fått förhårdnader på dem. Sylvassa tänder har borrat sig in våra fingrar. Han har slängt sig dödsföraktande för att få lite "pumme" (som det numera heter) och tidvis, särskilt de sista månaderna innan förskolan, var det enda han ville att sitta i knät och suga på mappas tumme.

Det har känts som en oöverstiglig uppgift att bryta vanan, och vi har väl fegat med försök att säga stopp. Men igår middag ville Gullpånken absolut sitta i mitt knä och ha pumme innan jag hade ätit klart, så jag förnekade honom det. Just då, trodde jag. Men reaktionen blev så våldsam och långdragen att vi helt plötsligt stod inför att först ha låtit honom skrika hysteriskt i tjugo minuter och sedan ge efter, eller att fortsätta den spontana avvänjningen.

De blickar som man får när man förnekar ett barn något som hen uppfattar som sin trygghet är förkrossande. En hysterisk liten gubben som helt stel i kroppen mekaniskt upprepar sitt allt hesare mantra "Nej! Nej! Nej!", tittar på mig med nästan döda ögon. Vad gör du? Varför gör du så här? Jag känner mig som världens grymmaste människa.

Men efter en timmes gråt och skrikande och envist motstånd mot all slags kroppskontakt – sån som inte är pummen – slappnar han av i pappas knä och skrattar till och med lite åt något på Hej hej sommar. Han låter sig pussas på magen och kiknar lite. Senare somnar han mellan mamma och pappa i soffan, utan pumme men med nallen Astrid i famnen.

Älskade lilla barn.

Gullpånken med Astrid.

Den fantastiska sommaren

Det finns folk som påstår att den svenska sommaren är dålig. De har inte varit ute i Stockholms skärgård.

Dag efter dag passerar i form av perfekta sommardagar, precis sådana som man minns sin barndoms somrar. Lite molnigt på morgonen kanske, sol och varmt men inte för varmt, och ljumma vindar.

Vi satt nere på bryggan och fikade efter badet, och jag funderade på hur jag skulle kunna ta en bild som illustrerade det ljuvliga. Men det går inte, kom jag fram till. Ett foto skulle bara visa en solig dag, vilken som helst.

"Jag gör ju så gott jag kan" - med liten uppdatering

Vi sätter på radion och råkar hamna hos en man som berättar om hur hemskt det var när hans fru/sambo var hemma med deras nyfödda barn. Han jobbar alldeles för mycket, säger han, och gör "sitt bästa" med hemarbetet, men ändå klagar frun/sambon. Hon verkar inte tycka att hans "bästa" räcker.

Nej, om "ens bästa" inte motsvarar det som krävs, då räcker det inte. Det kan väl inte vara ett okänt förhållande? Jag kan inte lämna in ett halvfärdigt jobb och säga att jag gjort mitt bästa – förutom att det inte skulle vara sant, vore det helt enkelt inte acceptabelt.


Så varför är "jag gör ju mitt bästa" ett okej argument för män som inte gör sin del av hushållsarbetet?

Uppdaterat 21/7 16.35:
Om jag inte hade mobilbloggat skulle jag ha tillagt att vi snubblade ut från programmet lika snabbt som vi snubblade in i det. Vi blev för arga helt enkelt. Kanske fanns det en problemställning bakom mannens klagande, och kanske fanns det något annat mellan raderna som vi missade därför att barnen frukosttjoade.

Jag får leta reda på programmet (vilken kanal kan den gamla klockradion varit inställd på, månne?) och se om jag missbedömt det hela.

Uppdaterat igen, sedan:
Hm. En liten snabbundersökning verkar peka på att det var Heliga familjen som vi råkade lyssna till. Detta kräver definitivt närmare investigering.

"Shakespeare" av Bill Bryson

Jag älskar biografier över historiska personer och har letat efter en om Shakespeare. På faktaböcker ställer jag flera krav, varav "lättläst" i betydelsen "inte så jädra lång" just nu är ett och "bra redigerad" är ett annat. (Märkligt hur många som faller på den andra punkten – ibland undrar man vad förlagen egentligen tänker på när de pumpar ut den ena skitdåligt redigerade boken efter den andra. Eller vadå, de tänker på lättförtjänta pengar.) För en bok om Shakespeare har jag ett ytterligare krav: den får inte hävda att William Shakespeare var någon annan. Och då faller de flesta s.k. Shakespeare-biografier.

Bill Bryson punkterar en del lögner, avslöjar en hög aningen för vildsinta fantasier och berättar om hur Shakespeares "mysteriska" liv, med många frågetecken och tidshål, som fått annars rätt vettiga människor (och en del knasbollar också) att hitta på helt galna teorier om skaldens liv och författarskap. Dessutom förklarar han att det där livet nog inte var så "mysteriskt" trots allt, med tanke på hur lite dokument vi faktiskt har från det elisabetanska England.

Rekommenderas!

Annat av Bill Bryson: A Short History of Nearly Everything (En kort historia om nästan allt).

Man har blivit utmanad

Tjockalocka skickade vidare en utmaning:

Först reglerna:
* Svara på alla frågor.
* Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i
deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag
• Göra klart matschemat och transformera det till en inköpslista.
• Åka hela familjen till Gustavsberg och handla.
• Ta en promenad, om tid och väder tillåter.
• Tömma latrintunnan. Eller så gör jag det en annan dag ...
• Vattna pelargonerna.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
• Vad var det för år? 1998. Bodde i min älskade lägenhet på Torsgatan, forskarstuderade, träffade och var tillsammans med D. Annars inget märkvärdigt: ett mellanår.

Ställen du bott på
• Mormor och morfars hus i Bagis.
• Tvårummare i Björkhagen.
• Radhus i Skarpnäck.
• Studentrum på Lappis.
• Ettan på Torsgatan.
• Nuvarande lägenheten i Vasastan.
• ... och landena.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär (är det inte egentligen miljardär som menas?)
• Hjälpa till att rädda några utrotningshotade djur.
• Engagera mig i något anti-aids-projekt i Afrika.
• Köpa stackars misskötta hus och göra dem vackra igen.
• Skaffa ett hus i London.
• Leva nästan likadant som nu men utan ekonomiska bekymmer.

Jag utmanar:
alla som har lust att fortsätta utmaningen – ja hu, så tråkig är jag! ;-)

Den perfekta sommardagen

I går var den perfekta sommardagen.

Solsken hela dagen, något enstaka moln för svalka, bad med barnen på förmiddagen, en stunds vassryckande med bryggfika på eftermiddagen, sedan en promenad. Till sist enkel och god middag och trötta barn till Allsången. Och Morden i Midsomer som avslutning.

Det enda som kan anmärkas på är ett skavsår på hälen och dagens morgonskörd av två fästingar.

En annan slags skuld

Jag är ensam i stan några dagar. Maken har tagit barnen och begett sig ut till landet, så att jag kan göra mitt sista jobb inför semestern i lugn och ro.

Den egentliga orsaken är att jag ska få några dagar för mig själv. Ja, arbetet måste göras, men jag behöver lite ensamtid. Det är jobbigt för alla att vara småbarnsföräldrar, men för någon som jag med stort – STORT! – ensamhetsbehov kan det ibland vara snudd på outhärdligt.

Dessutom är det lite kompensation för alla ensamkvällar med barnen som jag har när maken är ute och reser.

Men det är inte roligt att få rapport utifrån landet. Sötpricken längtar något alldeles hemskt efter mamma, så mycket att hon helt kraschade ihop i går kväll, i ett stort utbrott med först skrik och vrål och sedan översiggiven gråt.

Det finns säkert en del som i hemlighet skulle tycka det var en skön känsla: "Mitt barn saknar mig så mycket! Jag är så viktig för någon!" Men jag blir först ledsen för hennes skull och sedan ... ja ... lite irriterad. Jag vill inte vara så oumbärlig, inte känna ett styng av dåligt samvete för att jag har det trevligt på egen hand, jag behöver vara ensam! Låt mig vara i fred!

Jag slits mellan irritationen och en annan slags mammaskuld, min alldeles egen sort.

Huvudet på spiken

Vad vore man utan den dagliga bloggrundan? All information som man skulle missa! Alla spetsfundigheter man skulle få gå utan! Alla åsikter som man inte kunnat nicka instämmande till!

Ibland är det bloggarna själva som man nickar till, ibland länkar de. Som till det här.

Man går

Det är busstrejk och stockholmarna går. Själv går jag ofta till eller från lokalen, en promenad på 40 minuter om man tar det lugnt. Det är alltid en hel del människor som är på väg från A till B – snarare än är "ute och går", alltså – men i dag var det fler än vanligt.

När det var busstrejk förra gången, mars 1999, bodde jag på Torsgatan alldeles nere vid Solnabron, och kunde se skarorna som på morgnarna stretade utåt Solna och på eftermiddagarna inåt S:t Eriksplan. Det var intressant att betrakta; människorna kom i kluster som ganska bra motsvarade avstigande från ett tunnelbanetåg. Efter strejken var det en tid fortfarande många som gick, men antalet minskade i jämn takt och till sommaren var det ungefär lika många som innan strejken.

När jag gick hemåt i dag kom jag att tänka på min mormorsfar Carl. Vi har hans dagböcker från 1900–1902; de är fyllda med observationer och kommentarer om vardagen för en arbetare vid förra sekelskiftet. En av de saker jag tänkte på när jag läste dem första gången var hur mycket han gick. Vart de än skulle, gick de, han och hans bästa vän. De flesta av deras "logier" låg på Östermalm – man hyrde ett rum och delade med en kamrat eller två, och flyttade rätt ofta – och därifrån gick de till arbetet, till nöjen och på rena nöjespromenader för att "kolla läget" på stan. Men de gick inte gärna över Slussen; Carl följde en gång en flicka som bodde vid Rackarberget, platsen där Södersjukhuset ligger nu, och tyckte det var förfärligt långt och bortom all ära och redlighet.

Man gick för det var för dyrt att ta spårvagnen. Skulle man lite längre än de relativt korta avstånden i stan – dagens lite större Stockholm kan man ju genomkorsa på en och en halv timme om man är rask – gick man också. Man packade en matsäck och gav sig av, och hade man tur fick man skjuts av någon vänligt sinnad bonde en bit på vägen.

Jag undrar hur det gick för vännen A, som bor i den östraste förorten och skulle in till stan tidigt morse, med två små barn. Lite för långt att gå, även om hon hade haft tid. Och någon hästskjuts är svår att skaka fram i dag.