Rytmen i blodet

Klockan är elva. Det regnar och gatlyktorna speglas i den våta asfalten. Jag har precis kollat på ett avsnitt av Grey's anatomy och valt att inte fortsätta med nästa. Det blir för sent med en timmes tv-tittande till. En mycket trött make har redan lagt sig.

Det slår mig att för några år sedan var den här tiden på dygnet min bästa tid. Då hade jag satt mig tillrätta med en kopp te framför datorn och jobbat två tre timmar, plockat fram en ny bok att fördjupa mig i eller tittat ikapp på några inspelade program.

Jag undrar hur länge det ska vara så här, hur länge det dröjer innan jag skulle kunna återfå åtminstone delar av min dygnsrytm. Kanske får jag vänta tills barnen är stora nog att gå själva till skolan. Sex år, då kanske. För man kan väl skicka en åttaåring och en tioåring att gå ensamma men tillsammans 300 meter? Även om de ska över tre gator? Det finns ju trafikljus.

Sex år.

"I huvudet på en mamma" av Hanne Kjöller

Det var med viss tveksamhet som jag plockade upp I huvudet på en mamma. Det jag har läst om boken och det Hanne Kjöller säger om ämnet har inte gjort mig helt välvilligt inställd.

Så illa som jag befarade var det inte. Men jag är tudelad.

Å ena sidan håller jag med om Kjöllers kritik av moderskapsmyten, å andra sidan blir jag lätt trött av hennes krav på att man ska vara tacksam för att man kunnat få barn. För mig är det inget motsatsförhållande att vara räligt trött på och av dem som man älskar mest på jorden.

Jag är inte heller riktigt säker på vad hon vill med boken. Ge oss sina åsikter, förstås, men sedan då?

En invändning mot boken som kommit efter läsningen (som ägde rum under semestern för två veckor sedan) är att jag inte riktigt minns något ur den. Men den minneslösheten kanske jag inte ska lägga på Hanne Kjöller. Det är troligen barnens fel ... ;-)

(Korrekturläsaren i mig ser att någon glömt att kontrollera innehållsförteckningen en sista gång ... Kapitlen har fått fel sidnummer. Aj aj!)

Brottsvåg i Kristineberg

I morse bestämde jag mig för att inte gå till jobbet som jag brukar göra, eftersom jag skulle träna på lunchen och jag har så väldans mycket att göra att inte båda hinns med. Det var ju tur att jag beslöt det, av två anledningar.

För det första: Det var jävligt halt på marken av kombinationen väta och nattfrost.

För det andra: När jag stack nyckeln i niotillhållarlåset i lokalens dörr kunde jag inte vrida om den. Det var helt stumt. Äh. Dörren kan hamna i någon slags spänning ibland, en svit efter ett inbrottsförsök för några år sedan. Så jag lyfte blick och hand för att dra till i dörren för att spänningen skulle släppa ... och såg att det inte längre fanns någon låskolv kvar i underlåset (som iofs sitter över niotillhållarlåset). Ja, hela ytterdelen av låset var helt bortbänt.

Det var bara att ringa till N och meddela sakernas tillstånd, jaga rätt på en låssmed, halka ner till Krillans kafé för att vänta på smeden, halka upp igen och med bävan vänta på att han skulle öppna dörren. Hade inbrytarna tagit sig in eller ej?

Det hade de inte. Vilken lättnad! Inte för att det finns något direkt av värde att stjäla här, utan för att det inte finns. Inbrottstjyvar på jakt efter värdefulla saker kunde ha blivit förbannade över värdelösheten och trashat stället. Och hade de snott min numera avskrivna dator hade gårdagens arbete varit försvunnet.

Den största irritationen – förutom kostnaden för nytt lås, förstås – blev 1 1/2 timmes förlorad arbetstid och hotet om ett inställt välbehövligt träningspass. Som tur var kan min älskade make hämta barnen i eftermiddag, så jag fick gå och träna i alla fall. Och jobba så jag hinner klart med uppdraget till deadline.

I Borås?

Jag tror det är bäst att följa Anna-Karins råd om Statcounter i stället för Feedjit om jag vill veta var folk sitter och läser bloggen.

Att kusinen i Uppsala påstås befinna sig i Tierp är en sak – det är i alla fall i rätt landsting och landskap – men nu påstår Feedjit att jag är i Borås!

Ouch!

När vi rensade hos mamma i går dammade jag huvudet rakt i trappen ovanför blindkällardörren.

Jag vrålade av smärta, maken undrade hur det gick, jag vrålade "Tyst!" (det är det värsta jag vet, att besvara frågor när jag har ont), han fortsatte fråga och jag skrek "Håll käften!" eller något liknande trevligt, Gullpånken undrade "Va do mamma?" och Sötpricken förklarade "Mamma gjorde illa sig".

Min mor sa inte ett ord. Hon känner mig, hon.

I dag har jag en långsmal bula precis i hårfästet, och det liksom ilar i huden när jag råkar komma åt den.

Bokminnen

I dag var vi hos min mamma – som ska flytta om två veckor – och hjälpte henne med att rensa det sista på vind och i källare. Vi slängde en massa gamla tapeter som de förra ägarna lämnade kvar när de flyttade 1975 och högar av gamla Vecko-Revyn från 80-talet. Varför, o varför har jag sparat dem? Hade det varit gamla nummer av Okej hade jag förstått det bättre.

Jag gick också igenom en byrå full med mina gamla böcker. Det var svårt att veta vad jag egentligen vill spara och kanske gjorde jag ett rätt udda urval. Bland böckerna som jag packade ner i spara-kassen hamnade Narnia-böckerna, serien om Svarta hingsten av Walter Farley och Jill-böckerna av Ruby Ferguson. Varför en unge som inte suttit på en häst mer en handfull gånger läste så mycket hästböcker (det här är bara toppen på isberget) vet jag inte och inte heller varför jag bestämde mig för att behålla Jill-böckerna. Minns inget av dem, faktiskt. Mer än att jag läste dem med behållning då.

Det riktigt spännande i dagens bokskörd är kassen med Barbara Cartland. Trots vad man skulle kunna tro om man följt mitt yrkesliv de senaste tio åren, har jag aldrig läst Harlequin-romaner eller Vita serien. Jag tror att jag har svårt för det där romantiska anslaget. Men av någon anledning läste jag i sena tonåren ganska mycket Cartland – köpte en bok när jag skulle resa någonstans. Det var troligen den historiska touchen som intresserade mig.

Sedan ska man nog tänka på att det här var före det stora pocket-genomslaget i Sverige. Jag minns att man efter varje London-resa fantiserade om att pocketböcker skulle vara lika tillgängliga här som i Storbritannien. När Pocketshop kom 1989 var det som ett mirakel. Svårt att tänka sig nu, att det i princip inte gick att få tag på annat än inbundna böcker. Även såna utgivare som En bok för alla hade rätt små utgivningar och hade man inte råd med hard covers var det tidskrifter eller romantiklitteratur som återstod om man ville spontanläsa något.

Hästböckerna åker nog upp på vinden tills vidare. Barbara Cartland får stanna här nere ett tag till – jag riktigt längtar efter att bläddra fram fattiga guvernanter av god familj och stela hertigar med skarpa käklinjer!

I strupen

I total brist på fantasi och med dotterns önskan om "kom fritt" gjorde vi biff med pommes frites och bearnaise (Lohmanders – bästa färdiga!) till middag.

Strax efter att jag tuggat i mig 3/4 av biffen (och en försvarlig mängd pf med bearnaise) kände jag hur det började göra ont i matstrupen i mellan-brösten-höjd. Det har jag upplevt förut, när jag äter något svårtuggat snabbt, men nu gav det inte med sig. Det kändes som om matstrupen inte lyckades få ner maten mot magen.

Till slut var jag tvungen att gå in på toaletten och – trots att jag inte kände mig det minsta illamående – försöka få upp maten. Det som kom upp (ursäkta!) var inte något kräks, utan liksom (ursäkta igen!) slemmiga tuggade men helt osmälta klumpar. Tre–fyra klumpar senare lättade det onda.

Men vad var det? Jag tuggar maten, jag lovar!

Uppe

Och benen sa inget. Armarna klagade lite, bara.

Båten som ska upp

Här ligger båten som ska upp. Svärmors. Det är visst högvatten.

Hallå Tierp!

Nu är jag hur nyfiken som helst.

Jag tror mig veta vem det är i Kairo som läser och är helt säker på vem gustavsbergaren är. Några Göteborgsalternativ har jag också.

Men vem är det som läser i Tierp? Och kommer in via Facebook! Är det någon jag känner, alltså? Men vem?!?

Snälla Tierp, put me out of my misery!

Kors i taket!

Jag sprang! När jag var och tränade på lunchen sprang jag. Jag sprang. Inspirerad av Kaos-Anna.

Unheard of.

Och jag insåg en sak: Min urusla kondition tidigare berodde på rökningen. Numera – efter 6 1/2 års rökstopp (feströkning några gånger om året räknas inte) – är konditionen bara normalusel.

Efter springandet tog jag mig an de lösa vikterna. Rygg, axlar och armar. Det känns som om jag kanske skulle kunna komma tillbaka till 2002 års ryggaxelarmstyrka. Kanske. Om man får vara någotsånär frisk någon gång.

Får se vad benen har att säga mig i morgon. När jag ska tvinga dem att vara med på båtuppdragning.

Vab javisst!

Hemma med lätt febrig Gullpånke.

Ingen större fara i dag, för arbetet den här veckan är lite långsamt. Tur, för huvudet är också långsamt.

Lustigt det där med koncentrationsförmåga. Mina semesterdagar på landet gav en uppenbarelse: Jag befinner mig tydligen i ett lätt men konstant stresstillstånd. Tillräckligt lätt för att inte märkas så mycket, men tillräckligt stressat för att huvudet inte riktigt vill vara med.

Jag har alltid haft mycket i huvudet – det är ett enda surr från morgon till kväll – och varit dålig på fokus och koncentration. När jag toppar med lite stress känns det som om tankarna bara rinner bort från mig.

Vad gör man åt sånt?

Hallå i sjukstugan!

Visst är vi sjuka igen.

Maken har fått något som satt sig på halsen – sedan i lördags är han jättehes, och det blev inte direkt bättre av att han var tvungen att snacka hela dagen i går. Jag börjar få känningar av halsen jag också. Ingen surpris direkt, för jag suger åt mig alla halsåkommor.

Barnen är än så länge (peppar peppar, de är inte hämtade från dagis än!) bara lite snörvliga.

Är inte hösten en underbar tid?

Tillbaka i stan

I går tog jag tolvbåten hem och hann till och med jobba lite innan jag hämtade två mycket glada barn på dagis.

Det var så fantastiskt skönt att få leva en kort stund i sitt riktiga tempo. Men det är bedrägligt att vila ut. Kroppen och hjärnan protesterar direkt när de tvingas återgå till vardagen.

I dag har jag ont i både rygg och huvud. Det känns som om jag aldrig varit borta.

Sjöglimt

Här är vår fantastiska utsikt från altanen! Träd, träd och åter träd.


Man skulle kanske tro att vi bor mitt inne i skogen, men nej. Huset ligger kanske 100 meter från stranden; det tar två minuter att gå ner till vattnet. Kolla noga på högra delen av bilden, strax över mitten. Syns det inte något liksom aningen ljusblått? Nej? Kolla på förstoringen här då:


Jo, där har ni det! Vattnet! Tänk bara hur bra man kan se det när det är avlövat.

Någon som har lust att köpa sisådär 3.000 kvm gles blandskog på rot?

(Bilderna togs igår; det regnar visserligen inte längre men mulet är det.)

Regn

I dag är det regn. Jag är lika glad för det, för då behöver jag inte välja om jag ska gå ut och gräva (upp jävla busken) eller sitta inne och läsa.

Sov gott i natt också, men vaknade nån gång mitt i av en konstig känsla. Handen låg på magen och jag kände att det var så men ändå inte. Svårt att beskriva, men när jag kollat att jag inte drabbats av magförlamning (hur man nu kollar det!) somnade jag om.

Vilka konstiga grejer man kan få för sig i sömnen.

Malinka 2–jävla busken 3

Får jag lov att presentera en jävla buske?


När vi kom hit täckte den sisådär 4 kvm av vår yttepyttelilla gräsmatta, så jag klippte ner den ordentligt (1–0). Men det räckte förstås inte, utan den växte på sig igen (1–1). Så jag plockade ner den lilla kallmur som den stod bakom och klippte ner den ordentligt igen (2-1).

Det var naturligvis inte tillräckligt, så jag fick gräva upp den. Den hade sträckt sina rötter otroligt långt, in under stora stenar och in i skrevor i berget. Men jag fick upp allt (2–2). Trodde jag.

Det är bara att gräva på.

En annorlunda onsdag

I förmiddags tog jag en promenad i det vackra vädret. Det var rätt mycket folk som var ute och rörde på sig – med tanke på hur öde det brukar vara här på somrarna kunde man kanske förvänta sig att det skulle vara helt folktomt nu, men icke. Det hamrades här och krattades där. Visst, det finns en del bofasta, men även bofasta öbor jobbar vanligtvis i veckorna.

Har jag kanske missat att det är höstlov eller så?

Varje gång jag knallar runt här på ön tänker jag att priset på trallvirke borde vara betydligt högre. Folk är ju helt galna med sina altaner och verandor! Och de bygger dem flera meter ovanför marken! Det ser inte klokt ut.

Den här ön är rätt bergig, så väldigt många tomter består till stor del av bergknallar. Vad jag inte förstår är varför man absolut ska bygga husen högst upp på högsta knallen. Husen sitter uppflugna där uppe, och eftersom det är långt till plan mark bygger man en altan runt om. Naturligtvis glömde jag ta med mig kameran på promenaden, så jag har inga bildexempel. Om det blir uppehållsväder i morgon ska jag ut och gå igen; då kan jag kanske skaffa bildbevis.

Vårt hus är också en aningen uppfluget. Det var ursprungligen en enrumsstuga, med en enkel gavel, som nådde ungefär till det lilla fönstret till vänster på långsidan här. (Långsidefönstrena har vi satt in.) Högra snedtaksutbyggnaden gjordes senare.


Det ursprungliga huset låg väl rätt okej på marken, men jag hade nog placerat det mera till vänster på den här bilden:


För så snart man började bygga ut det hamnade det en ganska bra bit över marken:

Så ja, jag kastar nog en hel del sten i glashus när jag klagar över de uppflugna altanerna. :-D

Men jag är visst galen!

Tror ni inte att jag gjorde det igen? Beställde ännu fler böcker!!! Man blir ju trött på sig själv.

Men jag läste det här häromdagen, och sedan har jag tryckt tillbaka och tryckt tillbaka ... men nu gick det inte längre. Det är precis min slags genre. Och jag måste ju ha båda böckerna liksom.

......................

Vadå Hemnet-junkie? Jag är Adlibris-knarkare.

Nu ska jag i alla fall sluta spamma bloggen (kan man spamma sin egen blogg?) och laga lite mat.

Mot kvällen

Solen går ner bakom grannens garage. Jag har varit uppe hos grannen och meddelat att jag är här, billös, så att de inte undrar varför det plötsligt lyser hos oss och ryker ur skorstenen.


Brasan är igång (och tv:n) för att få upp värmen. Kolla min smarta lösning på golvlampe-problemet!

Jag tog bilderna för ungefär trekvart sedan. Nu är det mörkt – i alla fall om man tittar inifrån. Månen är uppe. Nu funderar jag på om jag ska tända utebelysningen eller ej.

Lite konstigt

Ja, det känns lite konstigt att vara här ensam. Tror inte att jag har varit här utan barnen sedan de föddes. Några timmar förstås, men inte så här.

Precis när jag steg in genom dörren, in i det tomma och tysta huset ville jag bara åka hem med en gång. Och när jag gick genom huset för att sätta på elementen och såg barnens saker överallt blev jag riktigt gråtmild.

Jag är måhända väldigt lättstressad, men det känns som om jag går på högvarv jämt nuförtiden. Eftersom jag är en i grunden lat typ, som trivs bäst när livet går i en jämn lunk till vardags, mår jag ibland rätt dåligt av det upptrissade tempo som det tydligen innebär att ha barn. Vi jagar från den ena programpunkten till den andra, och inte ens när barnen har lagt sig är det lugnt för då ska man hinna göra allt det som man inte hann innan.

Men ändå räcker det med insikten att man ska vara borta från älsklingarna några dagar för att man ska inse vilka finingar de är. Sötpricken och Gullpånken.

Hej landet!

Hejdå båten!

Hejdå stan!

På båten

Frukost nummer två.

På väg ...

... för att lämna ett jobb innan jag tar båten. Men plötsligt känns landet-resan inte lika lockande. Känsla för att Gullpånken var så glad och gullig i morse när han vaknade. Vet inte. Men om jag ändrade mig och stannade hemma skulle jag snabbt ångra mig. DET vet jag.

Förresten

Ingen är sjuk i familjen just nu. Undrar hur länge det håller.

*tar i trä och peppar peppar*

"Översättarens anmärkningar" av Erik Andersson

Som jag sa tidigare gick det inte att motstå att beställa Översättarens anmärkningar av Erik Andersson, hans dagbok från översättningsarbetet med Tolkiens Ringarnas herre.

När den kom gick det inte heller att motstå att läsa den, trots att jag faktiskt fortfarande aktivt läser The God Delusion. (TGD är trögt arbete, mest för att jag bara lyckas stjäla till mig fem minuter här och där. Det är inte bokens fel att det är segt i alla fall.)

För en sådan här bok finns två, kanske tre målgrupper. Tolkienfantaster, översättare och de som är intresserade av språk och översättning. Tre sorters nördar helt enkelt. Faller man utanför de grupperna är det troligen inte något man vill läsa. Hör man till dem är det som att äta smågodis i precis lagom mängd: små bitar av något gott.

Jag är inte så himla bra på innehållsreferat, känner jag. Läs beskrivningen på Adlibris, vettja.

Förväntan

Nästa vecka ska jag åka ut till landet. I tre dagar ska jag vara ensam, med mig själv, mol allena.

På tisdag morgon tar jag båten ut, dragande på en dramaten fylld med god mat och böcker – och kanske första säsongen av Vita Huset. Datorn får följa med också. Och sedan ska jag läsa och gå promenader och kanske plocka fram spaden och gå och lägga mig när jag vill och läsa lite till.

Himmelriket. Fatta, himmelriket!

Konstigt nog har jag inga bilder på huset utifrån. Så det får bli en reprisbild:
Sötprick och pappa utanför friggeboden.

Nu börjar det bli tjatigt

Ja, Gullpånken är sjuk igen. Vanlig jävla förkylning, men är man då märkt av sviterna efter nästan fem veckors infektioner, får man feber av förkylningar också.

Och som förut infinner sig någon feberfri dag mellan feberdagarna, bara för att väcka mammas och pappas hopp om att pånken snart blir frisk. Icke.

Till råga på allt är barnafadern på tjänsteresa i utlandet större delen av den här veckan. Så det är jag som får ta vabbandet. Med hjälp av mormor och farmor.

Det känns som att den här hösten inte kommer att bli särskilt arbetsintensiv ...

Fotografen

Sötpricken har upptäckt "kameran i datorn". Det blir många konstiga bilder.

"The Art of Detection" av Laurie R. King

Okej, jag hade tänkt att skriva något långt och upplysande om Laurie R. King och hennes två huvudpersoner: polisen Kate Martinelli i nutida San Francisco och teologistudenten och arvtagerskan m.m. Mary Russel i 1920-talets London/Oxford/Sussex m.fl. ställen. Men jag nöjer mig med att skriva följande:

Har man inte läst Kings böcker om Russel, flickan/kvinnan som är en åldrande Sherlock Holmes' partner, ska ni göra det. Det finns ganska många böcker i serien nu, men jag rekommenderar förstås att man börjar från början: The Beekeeper's Apprentice och A Monstrous Regiment of Women. De två finns översatta till svenska, ser jag när jag kollar Libris, som Drottningfällan och Det monstruösa kvinnoregementet. Jag har inte läst översättningarna, så jag har svårt att säga något om dem. Annat än att originalets engelska är en så pass distinkt engelska som kan lida svåra förluster i översättning, oavsett översättarens skicklighet. Ni ska inte avskräckas av Holmes närvaro. Detta är inte några pastischer, utan bara stöld av karaktärer. Och gjorda av en mästerlig tjuv!

Serien om Martinelli (som börjar med A Grave Talent) tilltalar mig inte riktigt lika mycket som Russel-serien, men den är läsvärd. Och det är Martinelli som är huvudpersonen i The Art of Detection. Men Sherlock Holmes är helt klart inblandad.

Äh hörni, ta nu och läs alla Mary Russel-böcker (den senaste utgivna är Locked Rooms). De tidigare finns på svenska bibliotek, kolla Libris, men de senare måste man köpa. Men vid det laget är ni krokade! Och så ska ni läsa Martinelli-böckerna, och sedan kan ni läsa The Art of Detection!

Författarens sajt, med lista över samtliga böcker och diverse annat, hittar ni här.