Läget

Så här ser det ut nu utanför. Mörkt. Men snön glittrar, om det inte syns, och det faller små duntussar från ovan. Inomhus är det ostdags.

Vinterhus

Det är en riktig vinterdag, en sån som man tycker barndomens vintrar var fulla av. Nuförtiden kommer de mer sällan -- eller är det för att man är vuxen? Nä, jag lutar åt klimatförändringar är boven i dramat. // Det hade varit skönt med en promenad nu, innan mörkret faller, men vi har mat som ska lagas. Mot spisen, således!

Byggplats

Stolta barn har byggt 'en trädgård' med mammas gamla Brio-järnväg. Nu blir det glass!

Stolthet – uppdaterad

Alldeles nyss vinkade jag adjö till Sötpricken, som skulle ut med sin "gudfar"* och hans fru. De ska äta lunch, titta på julklappar och kanske gå på bio – en riktigt fantastisk dag för en femåring, och hon har sett fram emot utflykten sedan i fredags när den bestämdes.

Men en kvart innan de skulle komma och hämta henne, kröp en ledsen unge upp i mitt knä. Nej, hon ville inte följa med dem, hon ville bara vara med mig. Nej, hon ville hellre vara med någon som kände henne lite mer. Det hjälpte inte alls att jag försökte påminna henne om den där dagen i höstas, när Gullpånken behövde båda föräldrarna på sjukhuset, och hon blev hämtad på dagis av gudfar, fick god mat och en fin klänning. Nej, det var alldeles för läskigt att gå ensam med dem.

Vad gör man? Å ena sidan vill man inte tvinga ett barn att göra något hon inte vill. Å andra sidan känner jag igen den där känslan i magen, när man är nervös för något som man egentligen vet ska bli roligt, och hur besviken och ledsen på sig själv man blir när chansen att göra det försvunnit och man har sabbat för sig själv genom att fega ur.

Jag valde att pusha henne att gå. Och det visade sig vara rätt beslut. När de väl dök upp, blev informerade om läget och försäkrade att de kunde ta det en annan dag, eller kanske åka skridskor i eftermiddag i stället, övergick  "vill inte" snabbt till "vet inte". Och den tveksamma tjejen förvandlades till förväntansfull typ när jag började hjälpa henne med påklädningen.

Nu känner jag mig stolt. Både över henne som gick med på att inte bara lyssna på magpirret, och över mig som inte tog den enklaste vägen genom att raskt blåsa av allt. För hur lär man sig tackla utmaningar om man viker undan till och med för roliga saker, bara för att de är lite läskiga att tänka på?

*Han är inte en riktig gudfar, eftersom barnen inte är döpta. Men i allt praktiskt fungerar han som sådan.

Uppdatering:

De åt pannkakor, handlade kläder och leksaker och gick på bio. Inte en enda gång uppstod det minsta problem. Sötpricken kom hem glad som en lärka. Precis som jag visste.

Undrens tid är inte förbi

Hittills i dag har barnen varit oväntat men efterlängtat normala – något litet tjafs förstås, men de har lekt lugnt tillsammans nästan oavbrutet. Och med hjälp av Snövit-filmen har jag kunnat ligga två timmar i sängen och läsa utan mer än ett handfull avbrott för äppeldistribution och liknande.

Märkligt. Och nu undrar jag när sammanbrottet kommer ...

När julefriden infinner sig

Vi åt lunch hos svärmor, och lämnade kvar Gullpånken där. Sötpricken följde med mormor hem. Barnfri kväll!

Så maken satte på skivan med Melody Gardot som han fick av mig i julklapp. Nu sitter jag vid datorn i julgrans- och adventstjärnebelyst vardagsrum medan han fridsamt snusar i soffan en bit bort. Bord är bokat på Tranan vid åtta.

Check för fyra saker man inte kan göra när barnen är hemma:
1) ha på egen musik och höra den,
2) sitta i fred mer än 2 minuter i sträck medan andra föräldern sover,
3) sova i fred på soffan,
4) äta när man själv hunnit bli hungrig.

Ett av julaftons utbrott får anses halvt kompenserat.

När man känner för att gnaga på närmaste dörrpost

Det är jobbigt ibland. När barnen koordinerat verkar rusa in i närmsta s.k. trotsålder. När det är tredje dagen på jullovet och man har ytterligare 18 dagar kvar innan det – förhoppningsvis – är vardag igen. När man för tredje gången samma dag känner ett nästan överväldigande behov av att dra sig undan och sakta och njutningsfullt gnaga på närmaste dörrpost, för att inte begå övervåld på liten person. Och man undrar om det kommer att bli bättre eller sämre när man snart beger sig på resa över en fjärdedel av världen.

Sedan kommer farbror Kalle och fru på middag och barnen tävlar om att vara mest bedårande och gulliga. Då känns det bättre. Åtminstone tills barnen återgår till normalt surtrotsigt humör precis när gästerna ska gå.

Gngngnngnngngngngn.

Så kallad julefrid

Sonen blev väckt för tidigt ur middagsvilan – eller i fel läge, måhända – med en galet sur och treårstrotsig unge till följd. Skrik och gnäll och baravaramedpappa. Varken mormor eller farmor dög när de kom tillbaka från julbönen. Jag fick ordna det sista med maten själv, och det tog förstås betydligt längre tid än beräknat. När vi äntligen satt oss vid bordet, fick vi ägna större delen av middagen åt att hantera surtrotsungen.

Han tinade upp lagom tills vi var klara, men då var både mor och far redigt sura och irriterade.

Sedan kom tomten, julklappar öppnades och det åts knäck och dracks Pommac under glada former. Barnen fick löjligt många julklappar från släkten, och i rätt prisläge; jag är inte en av dem som vill dra ner på antalet julklappar, men det behöver inte vara så stora och dyra grejer. Det roliga är ju att öppna klappen som någon hittat och tänkt: "En sån ska Botilda ha!" (Gärna med ett litet fniss.)

Ja, vi hade trevligt i ungefär en och en halv timme, innan nästa barn bestämde sig för att få ett utbrott. Sötpricken mindes plötsligt att hon inte fått titta klart på Bolibompa tidigare på kvällen, och vrålade alltså om det i evigheter. Som tur var somnade hon ganska omedelbart efter att hon lugnat ner sig.

När vi satt i soffan en stund innan vi lade oss, kände jag vilken tur det var att jag inte julstressat och julhaussat och julförväntat en massa innan. Hade jag det, skulle den trista julaftonsstämningen varit katastrof. Nu var det bara förbannat irriterande.

Lägesrapport julafton

Granen tindrar i sitt hörn. Amaryllisarna börjar slå ut och vita linneduken är nymanglad. Knäcken blev god om än lite dåligt knäckig.

Mormor och farmor gick just iväg med Sötpricken till julbönen i Gustav Vasa kyrka. Gullpånkens ögon kände att de måste vila, så han snusar sedan en stund i sin säng. Jussi Björling sjunger och jag ska precis börja med köttbullarna.

Tror jag tar lite glögg till det.

God jul!

Julstress – eller avsaknaden därav

Det rapporteras om julstress. Jag fattar som vanligt nada, är så pass nollställd att jag börjar undra om det är något fel med mig.

Vad finns att stressa upp sig för? Man ska städa och laga julmaten – men det är väl inte värre än att fixa inför och laga till maten till vilken middagsbjudning som helst? Köpa julklappar, skicka julkort, koka knäck, baka pepparkakor, lägga in sill, stoppa korv, hänga upp julgardiner, köpa gran, klä gran ...

Okej. När jag tänker efter så. Det finns en hel del, om man har tendenser till huslig prestationsångest. Men det har jag ju bara när det gäller städning, och den får maken tänka på. Julgardiner, knäck och korv struntar vi blankt i. (Struntade i julkorten i år! Det är faktiskt rätt ovanligt för att vara jag.) Och resten tar vi som det kommer. Om jag har tid på onsdag kanske man faktiskt skulle ge sig på knäcken?

Det hjälper förstås att man inte har så många att köpa julklappar till. Fem pers och ansvaret för fyra av dem delar man med någon annan.

Simma lugnt!

Ring ring

I dag hade jag avtalat med en potentiell uppdragsgivare att ringa vid elva. Henoms förslag på tidpunkt.

Klockan 11.04 ringer jag. Inget svar. Röstbrevlåda. Jag blir milt förvånad, men tänker att hen blivit sen från ett möte eller något. Talar in ett meddelande och tänker mig att hen ska ringa, med andan i halsen, efter några minuter. Men nu har det gått snart en timme och hen har inte ringt tillbaka.

Är det inte märkligt?!

Eddie Izzard

Jag lovar, det är Eddie där nere. Skrattade nyss så mycket att jag satte i halsen.

Njut för fan!

Ett litet trött konstaterande av Tove och reaktionerna kommer genast. Varför klagar man som småbarnsförä... nej förlåt, småbarnsmamma, på att det är jobbigt med barnen i stället för bara njuta av den alldeles för korta småbarnstiden?

Jag undrar varför det ena alltid verkar måsta utesluta det andra. Antingen ska man tycka allt med barnen är så underbart eller så sitter man dygnet runt på badkarskanten, petande sina öron, och planerar att rymma.

Ibland vill jag inget annat än att vara med barnen, ibland vill jag inget annat än att ta mig därifrån. Jag har svårt med det nästan ständiga kravet att alltid vara uppmärksam och alert. Sådan är jag. Sådan är troligen inte den som "njuter av den korta småbarnstiden", men det beror på att alla har olika temperament. Det finns garanterat en eller två situationer som jag klarar bättre än småbarnsnjutaren, men jag ifrågasätter inte henne – för det är alltid en hon – för det.

Så det så.

Om man ska vara lite uppåt

... så ser jag solen bakom husen en bit bort, snön ligger någotsånär vit och vi har fått en ny hyresgäst till lokalen.

Hurra!

Vårt lilla spöke

Det ligger en sjuk Gullpånke och sover lätt flämtande i sin säng. När han kom in till vår säng natten till i dag kände jag att han var lite varm och tog tempen; så funkar det i ett hem där barnet haft feber under lång period – fram med termometern vid första minsta misstanke! Och jag hade rätt, även om det väl snarare var förhöjd temperatur än regelrätt feber.

Sedan var det lugna puckar ända fram till strax efter frukosten, när han först blev väldigt ynklig och sedan somnade i mammas famn. Klassiskt riktig-feber-på-väg-tecken.

Genast dyker det upp ett litet spöke och ställer sig och flaxar framför oss. Nu har han feber-spöket. Hur länge ska det här hålla i sig?-spöket. Tänk om han blir sjuk igen-spöket. När är det egentligen befogat att ringa till doktorn?-spöket. Efter mindre än ett dygn uppenbarar det sig och rasslar lätt olycksbådande med kedjorna.

Och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det slutar poppa upp varje gång gullet är sjuk. Ett år? Två? När pånken börjar skolan – när han slutar skolan? När han börjar raka sig och därmed inte ens i mörkret kan förväxlas med det lilla barn som nyss lutade sin varma trötta kind mot mammas?

Säg att den tar slut åtminstone då, den här fladdrande känslan i hjärtat. Säg det.

Skattesmäll

Femtiosjutusenniohundratjugosju kronor.

Det ska finnas på mitt skattekonto den 12 mars. Just nu finns sjutusenetthundra fyra oreserverade kronor.

Häpp.

Så går det när man inte bryr sig om att jämka upp den preliminära f-skatteinbetalningen ett år utan bara sätter av pengarna, jämkar upp inbetalningen till året därpå och sedan råkar ut för konjunktursrelaterat fritt fall. Varvid man i lättnaden över att det åtminstone finns pengar på skattekontot glömmer bort att de var reserverade för skatter för 2008, struntar i att jämka och i stället använder dem för 2009 års.

Och där ligger de låsta hos Skatteverket till december om ett år.

Vilken jävla tur att jag har lite pengar kvar efter min lyckade lägenhetsaffär! (Köpte lägenhet i låg prisbild, sålde i hög – om än inte så hög som i dag.) När jag nu är så otroligt korkad.

Tomburk

Det känns som om någon har sugit ut allt innehåll ur mitt huvud. Knackar jag på det så låter det dovt ihåligt. Jag lovar.

Jag antar att det är årstiden i kombination med väldigt lite jobb som orsakar tomheten. Lite planlöst försöker jag pigga upp mig, aktivera tankarna, men det är segt. Oändligt segt.

Kanske hjälper det att jag skriver om det.

Vi får hoppas det.

Annars är jag doom'd. Doom'd!

Arvegods

När maken köpte lägenheten av sin moster (som i sin tur övertagit den efter sin moster, som ärvt den efter sina föräldrar), följde det med en hel del.

Stora möbler, till exempel. Jättemöbler. Som den här skänken:

Enorm. Nästan två meter bred och hur djup som helst. Ganska ball, men opraktisk. Dessutom fanns det en stor soffgrupp à la Karl Johan och en del annat efter moster. Hon flyttade till yttepyttelägenhet och lämnade helt enkelt kvar allt arvegods som hon inte fick plats med.

Dessutom ärvde vi släktens Luciabjudning.

Skänken och Karl Johan-möbeln är borta nu, men Luciabjudningen är kvar. Den behåller vi.

Interludium

Nu skriver vi lite här och kanske lägger in en bild –

Här är familjen framför Photo Booth.

– så att texten åker ner och jag slipper läsa inlägget nedanför när jag öppnar bloggen för jag börjar gråta varje gång.

Så.

Sorg

I eftermiddags dog en av mina gamla vänner, några veckor innan sin 43-årsdag.

Jag tänker på hennes son. Och jag tänker på sånt som jag borde ha pratat med henne om, att vi borde ha träffats mer när vi nu hade hittat tillbaka till varandra efter några års fläckvis tystnad. Och jag tänker på när vi stod nästan utanför min port en sen kväll i juni för något år sedan, och hon berättade att hon hade cancer och jag visste inte vad jag skulle säga utom fy fan. Och på att hon hörde av sig i somras när Gullpånken var sjuk och allt var så jobbigt, och hon måste ha börjat bli dålig då.

Och jag är lite överraskad över hur ledsen jag är. Och sorgsen över att jag inte hade förstått hur viktig hon var för mig.

Warm and fuzzy feeling

Jag är säkert en rikigt fånig softis, men det ger mig en varm och gosig känsla att den manlige tyske utrikesministern har med sig sin make på Nobelfesten.

Tjafs, tjafs och tjafs

Hjälp vad trött jag är på detta ständiga tjafs. Om än det ena, än det andra. Tjafsar de inte med varandra, så ställer de upp enad front och tjafsar tillsammans med mig. Det är som att försöka släcka en gräsbrand: precis när man kvävt en eldunge, dyker en ny upp lite längre bort.

Tjafset. Månadens "det värsta med att vara förälder" och "jag står fan inte uuuuut!".

Innovativt språkbruk och lätt koma

Läste i senaste numret av Språktidningen att avledningsändelsen -ma går framåt på bred front igen:

Ändelsen ma tycks åter ha blivit produktiv. Att ett gammalt och dött suffix plötsligt vaknar till liv är något av en grammtisk skräll.
– Jag kan på rak arm inte påminna mig något annat exempel på det. Man kan bara ställa sig vid sidlinjen och titta på hur väl det sprider sig, säger Christer Platzack, professor i nordiska språk vid Lunds universitet.

Ingen nyhet för någon som sedan länge vadar omkring i tröttmans träsk. Men jag ber att få invända mot Språktidningens påstående i (det ej citerade) stycket innan att tröttma skulle vara synonymt med trötthet. Det finns förstås en anledning till att -ma-avledningar kommit att användas istället för etablerade -het. För mig uttrycker -ma-avledningar en intensitet och/eller utsträckning i tid som -het-avledningen inte beskriver.

Jaha. Hela den här inledningen för att jag skulle säga att jag är trög som attan i dag. Natten till i går sov jag dåligt. Inte för att barnen höll på, ovanligt nog, utan för att jag liksom aldrig kom till ro. Sedan var gårdagen en jobbig dag, både känslomässigt och för att den blev så lång.  Och när jag väl kom hem kunde jag bara inte slappna av utan satt och kollade på ett riktigt ointressant avsnitt av Oprah i stället för att lägga mig.

Jaja. Bara att sega på.

Ellen säger ifrån

Och hon gör det bra. Läs det, tack!

Dags att joina bashingen!

Jag har inte hängt med i Com Hem-bashingen som varit den senaste tiden, helt enkelt för att de kontakter med kundtjänst som jag har haft de senaste åren har varit mycket bra.

Okej, det har uppstått fel med än det ena, än det andra, men kundtjänst har i alla fall varit trevliga. Men nu får jag bara spader!

Alldeles nyss upptäckte jag att nästa månads räkning blir 6 kronor dyrare än normalt. Det beror på att jag, utan någon förklaring, debiteras en högre taxa efter 19/1. Eh? Så jag ringer kundtjänst där århundradets segaste person svarar. Ett sammandrag av samtalet:

Jag: – Hej, jag undrar varför jag plötsligt debiteras en högre avgift för mitt bredband.
Segpropp: – ...
Jag: – Hallå?
Segpropp: – ... Jag ser att din bindningstid går ut den 19/1.
Jag: – Bindningstid? Jag visste inte ens att jag hade en bindningstid. Men varför går priset upp? Utan att jag blir informerad?
Segpropp: – ...
Jag (väntar och letar på Com Hems sida): ...
Segpropp: – ...
Jag (tröttnar på att vänta): – Och här på er sida står det att mitt abonnemang kostar 279 kr i månaden, inte 299 som jag betalat hittills.
Segpropp: – ...
Jag: – Men framför allt undrar jag varför summan går upp utan att jag blir informerad eller för all del får ett personligt erbjudande, utan telefoni och what not.
Segpropp: – ... Det jag kan göra är att ge dig ett erbjudande om 10 Mbit/s för 199 kronor i sex månader.
Jag: – Det låter i och för sig bra, men jag vill veta varför ni gör så här.
Segpropp: – ...
Jag: – Tack, men jag tror inte att du kan hjälpa mig nu. Jag återkommer till kundtjänst senare.
*klick*

Ahmen va! Ska inte kundtjänstmedarbetare kunna åtminstone prata?

En mörk eftermiddag i Vasastan

Det ligger en vaccinpåverkad make i sovrummet och slumrar. I går var han jätteuppåt för att han också fick spruta när barnen tog sin andra, i dag tror jag att just den glädjen är lite nedtonad.

Utanför lyser adventstjärnor och dito stakar upp stadsmörkret. Nu fattas det bara lite snö och så kunde jag kisa en aning (sådär så att jag blundar) och så kunde man tänka sig att min gata var Tomtebogatan och att det var Ture Sventons jul.

Eller så kunde jag ta en sväng genom Tegnérlunden på väg till dagis, för att se om Bo Vilhelm Olsson sitter på sin bänk. Fast det var visst i oktober han satt där, säger Wikipedia.

Sånt tänker man på när det är eftermiddag, mörkt ute och man inte har någon större lust att lämna värmen för att gå ut. Kan inte någon bara komma förbi med barnen? Hemleverans funkar ju med mat.

... och dagens problem

Jag måste fixa fram ett kort på mig själv. Företrädesvis ett där jag inte ser ut som en mupp. En tantig mupp. (Eller muppig tant, endera känns möjligt.) Jag tycker inte att det är ett konstigt krav, att man vill slippa se ut som en mupp.

Tyvärr är det i princip omöjligt för mig. Jag ser ut som en mupp på de flesta kort. Särskilt på såna dära porträttbilder, vilket är precis vad jag ska leverera. "Möjlighet finns att ta bild på plats", står det. Jassuru. "Möjlighet finns att TA SKITMUPPIG FULBILD på plats", snarare.

Undrar om de kan tänka sig en färgpennebild från Photo Booth?

Jag har i alla fall min kofta

I går fräste jag lök, vitlök, ingefära och röd chili. Då hade jag på mig min enda rena kofta.

Nu sitter jag vid datorn och luktar vitlöksfräs.

Inte så vitlöksfräscht.

Gulp II

Nu visade det sig att det fanns en till läskig fas i gulpgrejen. Inte alls orimlig, helt logisk faktiskt, men jag visste inte om den. Det fanns ingen information om den. Man förväntades liksom känna till den.

Kanske tur, för hade varit mycket möjligt att jag dragit ut på iskalla vatten-hoppet tills det var försent, om jag vetat.