Sonen blev väckt för tidigt ur middagsvilan – eller i fel läge, måhända – med en galet sur och treårstrotsig unge till följd. Skrik och gnäll och baravaramedpappa. Varken mormor eller farmor dög när de kom tillbaka från julbönen. Jag fick ordna det sista med maten själv, och det tog förstås betydligt längre tid än beräknat. När vi äntligen satt oss vid bordet, fick vi ägna större delen av middagen åt att hantera surtrotsungen.
Han tinade upp lagom tills vi var klara, men då var både mor och far redigt sura och irriterade.
Sedan kom tomten, julklappar öppnades och det åts knäck och dracks Pommac under glada former. Barnen fick löjligt många julklappar från släkten, och i rätt prisläge; jag är inte en av dem som vill dra ner på antalet julklappar, men det behöver inte vara så stora och dyra grejer. Det roliga är ju att öppna klappen som någon hittat och tänkt: "En sån ska Botilda ha!" (Gärna med ett litet fniss.)
Ja, vi hade trevligt i ungefär en och en halv timme, innan nästa barn bestämde sig för att få ett utbrott. Sötpricken mindes plötsligt att hon inte fått titta klart på Bolibompa tidigare på kvällen, och vrålade alltså om det i evigheter. Som tur var somnade hon ganska omedelbart efter att hon lugnat ner sig.
När vi satt i soffan en stund innan vi lade oss, kände jag vilken tur det var att jag inte julstressat och julhaussat och julförväntat en massa innan. Hade jag det, skulle den trista julaftonsstämningen varit katastrof. Nu var det bara förbannat irriterande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar