I eftermiddags dog en av mina gamla vänner, några veckor innan sin 43-årsdag.
Jag tänker på hennes son. Och jag tänker på sånt som jag borde ha pratat med henne om, att vi borde ha träffats mer när vi nu hade hittat tillbaka till varandra efter några års fläckvis tystnad. Och jag tänker på när vi stod nästan utanför min port en sen kväll i juni för något år sedan, och hon berättade att hon hade cancer och jag visste inte vad jag skulle säga utom fy fan. Och på att hon hörde av sig i somras när Gullpånken var sjuk och allt var så jobbigt, och hon måste ha börjat bli dålig då.
Och jag är lite överraskad över hur ledsen jag är. Och sorgsen över att jag inte hade förstått hur viktig hon var för mig.
8 kommentarer:
Åh, jag beklagar sorgen. Men istället för att vara ledsen för att ni inte hann umgås mer - var glad över att ni åtminstone hann hitta tillbaka till varandra.
Fy fan. Det är nog trots allt ett ganska bra uttryck i sammanhanget. :(
Jag lider så med alla er som stod henne nära. För mig är det också ofattbart, och jag hade känt henne i mindre än ett år. Hon kommer att bli väldigt saknad, av väldigt många.
Det är fruktansvärt, obegripligt och obarmhärtigt. Ändå finns det och ändå sker det.
Kram.
Som en del i det hon ändå hann göra så lyckades hennes öde få många av oss att vakna till i mörkret och inse hur lyckligt lottade vi är att vi kan fortsätta andas och älska dem vi har kring oss.
Åh, så sorgligt.
Tänker på er.
Jag får ont i magen när unga människor rycks bort. Det borde inte få hända.
kram darling! ibland suger det verkligen men du har alla oss andra som tar emot dig om du faller. alltid. precis som hon hade dig även fast du känner att du inte hann.
Skicka en kommentar