Det är jobbigt ibland. När barnen koordinerat verkar rusa in i närmsta s.k. trotsålder. När det är tredje dagen på jullovet och man har ytterligare 18 dagar kvar innan det – förhoppningsvis – är vardag igen. När man för tredje gången samma dag känner ett nästan överväldigande behov av att dra sig undan och sakta och njutningsfullt gnaga på närmaste dörrpost, för att inte begå övervåld på liten person. Och man undrar om det kommer att bli bättre eller sämre när man snart beger sig på resa över en fjärdedel av världen.
Sedan kommer farbror Kalle och fru på middag och barnen tävlar om att vara mest bedårande och gulliga. Då känns det bättre. Åtminstone tills barnen återgår till normalt surtrotsigt humör precis när gästerna ska gå.
Gngngnngnngngngngn.
4 kommentarer:
Lösningen kanske är att ha gäster jämt? Eller inte. Men visst kan det väl under dessa 18 dagar finnas tid för dig att ta dig bort och göra någonting på egen hand, eller med någon som inte tillhör närmaste familjen? Vart ska ni resa, förresten?
Ojoj, men en tröst är väl att dom växer upp och lugnar ner sig?
När jag läser om er julafton högt för lille mannen här vid köksbordet så är det som terapi för oss gamla barnlösa stofiler. (Fast vi väl visst fattat att det är mysigt med barn ibland också. När dom sover, som mina farbröder brukade säga om mig när jag var i den åldern.)
Kajsa, det finns nog möjlighet till egen tid. Någon timme eller så (gngngngnng) här och där. En halv dag nu på tisdag, tror jag (gngngngnngng).
Äh, de är inte så hemska. I dag har de varit gulliga och gosiga sedan de vaknade. Det är bara de där dagarna när de turas om att reagera på småsaker utan att man förstår varför ...
Vi ska en vecka till Teneriffa.
Rabiatfeminism, jag hade gärna varit barnlös stofil när dottern vrålade "jag vill titta på tv!" oupphörligt i en halvtimme på julafton. Brrr.
Gnag på du, om det lindrar... I går kväll tänkte jag på hur ARG man kan bli på sina barn, jag tycker inte att jag blev det så ofta innan och min man hade jag i princip aldrig sett arg innan barnen kom, eller rättare sagt innan barnen kom i trotsåldern...
Skicka en kommentar