Nu har jag hamnat i någon konstig mellantid igen. Inte ett enda pågående uppdrag. Under sommaren och hösten ska jag – om allt går väl, peppar peppar – hantera två stora och troligen samtidiga projekt (på samma gång som jag måste fortsätta ta mindre grejer), och hade hoppats att de kunde komma igång redan nu.
Men jag väntar. Det finns inte ens någon bokföring som släpar efter.
tisdag 25 maj 2010
söndag 23 maj 2010
Som om det funnes fria val
I Aftonbladet ber Gudrun Schyman att Göran Hägglund ska ta på sig genusglasögonen. Fat chance, muttrar man i mungipan. Hägglund et consortes tar hellre på sig skygglapparna och vill att familjepolitiken ska handla om det fria valet. Familjernas fria val att få disponera föräldraledigheten precis efter eget skön, alltså. Politikerna ska inte lägga sig i hur mammor och pappor fördelar tiden med barnen.
Om vi nu helt bortser från att det är staten som betalar föräldraledigheten och rimligtvis borde kunna sätta upp ramarna för den, och att det inte finns någon annan socialförsäkring som delas mellan flera personer, kan man börja med att konstatera att familjernas egna val ser märkligt lika ut.
"Såklart!" säger kanske en medlem av verklighetens folk. "Många familjer lever under liknande omständigheter, så det är inte underligt att folk väljer lika."
Good point. Om det nu vore så att lika omständigheter leder till lika val. Så är det nämligen inte. Om man inte räknar valet att mamma är hemma under alla omständigheter som ett fritt val. Det inser man snart när man följer man diskussionerna om föräldraledigheten på något föräldraforum ett längre tag. Så här:
Valfrihet à la Kristdemokraterna är att ha otaliga sätt att komma fram till samma lösning, den att mamman är hemma längsta tiden med barnen. Dessutom är det nog också den enklaste vägen att ta, att följa normen. Låta bli att räkna på vad det egentligen kostar när familjens huvudförsörjare är hemma en längre stund och bara utgå från att man förlorar "massor med pengar", i stället för att se hela bilden och inse vilka följder det i förlängningen kan få för båda föräldrarna: för mamman avstannande löneutveckling, för pappan risk för att bli bortsorterad vid eventuell vårdnadstvist.
Det kanske man kan strunta i, och tycka att det bara rör en själv i så fall. "JAG tycker att det är värt det!" brukar det heta i de där forumdiskussionerna. Men det är inte sant. Varje gång en mamma väljer att ta huvuddelen av föräldradagarna befästs uppfattningen om att kvinnor i fertil ålder är opålitlig arbetskraft. Någon som försvinner några år från arbetsplatsen. Varje gång en pappa väljer att nöja sig med en skärv föräldraledighet cementerar han idén om att fadersskap är att vara andrahandsförälder. Någon som finns i bakgrunden men egentligen inte är aktiv.
Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kan vänta på att saken ska lösa sig själv. För hur obegripligt det än är att man kan välja bort sig själv, som så många pappor gör, och hur obegripligt det än är att sätta sig själv i första rummet som förälder, som så många mammor gör, är den bistra sanningen att det sker hela tiden
Gamla inlägg om jämställt föräldraskap här och här, till exempel.
Om vi nu helt bortser från att det är staten som betalar föräldraledigheten och rimligtvis borde kunna sätta upp ramarna för den, och att det inte finns någon annan socialförsäkring som delas mellan flera personer, kan man börja med att konstatera att familjernas egna val ser märkligt lika ut.
"Såklart!" säger kanske en medlem av verklighetens folk. "Många familjer lever under liknande omständigheter, så det är inte underligt att folk väljer lika."
Good point. Om det nu vore så att lika omständigheter leder till lika val. Så är det nämligen inte. Om man inte räknar valet att mamma är hemma under alla omständigheter som ett fritt val. Det inser man snart när man följer man diskussionerna om föräldraledigheten på något föräldraforum ett längre tag. Så här:
- Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.
- Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.
- Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.
- Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.
- Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.
- Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.
- Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.
- Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.
Valfrihet à la Kristdemokraterna är att ha otaliga sätt att komma fram till samma lösning, den att mamman är hemma längsta tiden med barnen. Dessutom är det nog också den enklaste vägen att ta, att följa normen. Låta bli att räkna på vad det egentligen kostar när familjens huvudförsörjare är hemma en längre stund och bara utgå från att man förlorar "massor med pengar", i stället för att se hela bilden och inse vilka följder det i förlängningen kan få för båda föräldrarna: för mamman avstannande löneutveckling, för pappan risk för att bli bortsorterad vid eventuell vårdnadstvist.
Det kanske man kan strunta i, och tycka att det bara rör en själv i så fall. "JAG tycker att det är värt det!" brukar det heta i de där forumdiskussionerna. Men det är inte sant. Varje gång en mamma väljer att ta huvuddelen av föräldradagarna befästs uppfattningen om att kvinnor i fertil ålder är opålitlig arbetskraft. Någon som försvinner några år från arbetsplatsen. Varje gång en pappa väljer att nöja sig med en skärv föräldraledighet cementerar han idén om att fadersskap är att vara andrahandsförälder. Någon som finns i bakgrunden men egentligen inte är aktiv.
Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kan vänta på att saken ska lösa sig själv. För hur obegripligt det än är att man kan välja bort sig själv, som så många pappor gör, och hur obegripligt det än är att sätta sig själv i första rummet som förälder, som så många mammor gör, är den bistra sanningen att det sker hela tiden
Gamla inlägg om jämställt föräldraskap här och här, till exempel.
fredag 21 maj 2010
Trapphusmeditation
Ibland blir det lite mycket hemma. Barnen springer omkring och tjoar, tv:n babblar och maken stökar och hojtar kvällsuppmaningar. Det är svårt att komma undan när man bor i tre rum och kök; även om man skulle tycka det var en bra idé att låsa in sig i badrummet – ingenstans att sitta utom på golvet och helt fönsterlöst – skulle strax någon stå utanför och vilja in. Eller bara prata.
Då tar jag vattenkannan, mumlar något om att pelargonerna nog är torra, och stänger noga dörren bakom mig när jag går ut i trapphuset.
Där är det svalt och lugnt. Man hör röster från de andra lägenheterna, det ringer hos någon som tydigen inte är hemma och någonstans spelas det musik. Jag vattnar blommorna och plockar lite med bladen, men mest står jag och tittar ut. Det är lätt att fastna med blicken i det där gröna och om man lutar huvudet mot väggen i fönstersmygen kan man försvinna bort en stund.
Tills det jämna tjoandet från lägenheten bryts av ett illvrål och samvetet säger att man borde gå in och hjälpa till lite.
Då tar jag vattenkannan, mumlar något om att pelargonerna nog är torra, och stänger noga dörren bakom mig när jag går ut i trapphuset.
Där är det svalt och lugnt. Man hör röster från de andra lägenheterna, det ringer hos någon som tydigen inte är hemma och någonstans spelas det musik. Jag vattnar blommorna och plockar lite med bladen, men mest står jag och tittar ut. Det är lätt att fastna med blicken i det där gröna och om man lutar huvudet mot väggen i fönstersmygen kan man försvinna bort en stund.
Tills det jämna tjoandet från lägenheten bryts av ett illvrål och samvetet säger att man borde gå in och hjälpa till lite.
Rumble in the trappuppgång
Jag är rejält förmiddagstrött. Vi blev väckta klockan två i natt av två rumlande gubbar som skulle ta sig in i bortresta grannens lägenhet och inte fattade hur dörrarna funkade. Jäääääättesvårt! Eller så var de väldigt fulla.
Vi följde processen genom kikhålet i dörren, så vi är säkra på att de faktiskt hade nycklar. Och tjuvar hade knappast pratat så högt:
Gubbe 1: – Är du säker på att det är rätt lägenhet?
Gubbe 2: – Jarå. *böjer sig ner och läser på dörrskylten* S-T-E-E-N.
G1: – Men vicken av dörrarna är det man ska öppna?
G2: – Den.
G1 trixar med låset medan G2 hjälpsamt drar i dörren.
G1: – Ah va fan. Nu låste jag den ännu mer. *trixar på* Nurå! Sådär!
Och så bullrade de in. 10 minuter senare hörde vi att de satt på opera på hög volym. Men det orkade vi inte bry oss om.
Till saken hör att den där dörren inte alls är svår att öppna. Jag har gjort det, och det är bara att vrida runt nyckeln som sitter under handtaget. Och det är uppenbart vilken dörr som ska öppnas.
Förutom för överförfriskade karlar i 60-årsåldern, alltså.
Vi följde processen genom kikhålet i dörren, så vi är säkra på att de faktiskt hade nycklar. Och tjuvar hade knappast pratat så högt:
Gubbe 1: – Är du säker på att det är rätt lägenhet?
Gubbe 2: – Jarå. *böjer sig ner och läser på dörrskylten* S-T-E-E-N.
G1: – Men vicken av dörrarna är det man ska öppna?
G2: – Den.
G1 trixar med låset medan G2 hjälpsamt drar i dörren.
G1: – Ah va fan. Nu låste jag den ännu mer. *trixar på* Nurå! Sådär!
Och så bullrade de in. 10 minuter senare hörde vi att de satt på opera på hög volym. Men det orkade vi inte bry oss om.
Till saken hör att den där dörren inte alls är svår att öppna. Jag har gjort det, och det är bara att vrida runt nyckeln som sitter under handtaget. Och det är uppenbart vilken dörr som ska öppnas.
Förutom för överförfriskade karlar i 60-årsåldern, alltså.
måndag 17 maj 2010
Dagens klantarsel
I dag när jag kom fram till kontoret hann jag inte mer än sätta bakdelen på stolen förrän budet från ena uppdragsgivaren knackade på och ryckte kuvertet med det jobbet ur händerna på mig.
En stund senare skulle jag plocka upp mappen med dagens jobb, från andra uppdragsgivaren, ur väskan. Men hittade den inte. Putz weg. Efter någon minuts förskräckt dum-letande (jag trodde inte egentligen att jag råkat stoppa in mappen i kylskåpet) insåg jag att det måste ha hamnat i det nyss ivägbudade kuvertet.
Oh joy.
Efter moget övervägande släppte jag alla tankar på hastiga bussturer fram och tillbaka till Gärdet och dyra åter-bud, och bet i det sura äpplet. Jag ringde till dagens uppdragsgivare och bad honom buda nya exemplar.
Som tur var lät han förstående och kommenterade inte min klantighet.
En stund senare skulle jag plocka upp mappen med dagens jobb, från andra uppdragsgivaren, ur väskan. Men hittade den inte. Putz weg. Efter någon minuts förskräckt dum-letande (jag trodde inte egentligen att jag råkat stoppa in mappen i kylskåpet) insåg jag att det måste ha hamnat i det nyss ivägbudade kuvertet.
Oh joy.
Efter moget övervägande släppte jag alla tankar på hastiga bussturer fram och tillbaka till Gärdet och dyra åter-bud, och bet i det sura äpplet. Jag ringde till dagens uppdragsgivare och bad honom buda nya exemplar.
Som tur var lät han förstående och kommenterade inte min klantighet.
torsdag 13 maj 2010
Regn
Nu önskar man att man hade en ljudblogg. Det regnar som attan, och hade det varit senare på säsongen så att pelargonerna flyttat ut, hade jag i detta nu stått dyblöt utanför och försökt rädda de stackarna från slagregnet.
Så det är ganska skönt att bara sitta och lyssna på regnkaskaderna mot plåttaket. Enorm nostalgivarning på det ljudet, från den tiden då verandan på förra landstället fortfarande var oisolerad och bara ett lager plankor skilde en från plåten. Minsta lilla sommarregn fick det att trumma som vore ett skyfall.
Så det är ganska skönt att bara sitta och lyssna på regnkaskaderna mot plåttaket. Enorm nostalgivarning på det ljudet, från den tiden då verandan på förra landstället fortfarande var oisolerad och bara ett lager plankor skilde en från plåten. Minsta lilla sommarregn fick det att trumma som vore ett skyfall.
Pust, flås och stön
I dag vågade jag mig på säsongens första riktiga springrunda.
Hjälp!
Och det är det mest positiva jag kan säga om det.
Hjälp!
Och det är det mest positiva jag kan säga om det.
lördag 8 maj 2010
Jobbig vecka
Det är lördag och klockan är tio i elva på kvällen. Jag trodde hon var en bit över midnatt – så är det att vara på egen hand med barnen hela dagen och ha två jävla bråk mellan 17.50 och 18.40 (och då har man ändå hunnit vara glada och snälla och hämta pizza emelllan). Man blir helt slut.
Veckans uppståndelse med skolan har också gjort sitt till – och nej, det har inte hänt något som förbättrar eller förändrar situationen. Vi har bara fått bekräftat att Sötpricken är den enda, den enda, från sin förskolegrupp på ca 12 barn som sökt till de här skolorna och inte kommit in på sitt förstahandsval. Vi har kontaktat utbildningsförvaltningen och skolorna ifråga, och förvaltningen säger "prata med skolorna" och vår förstahandsskola säger "vi följer principerna" och vill/har bestämt sig för att inte förklara hur de principerna slår så att just Sötpricken inte kommer in. Vi misstänker att det som tippade henne över kanten var att kompisen, som bor i samma kvarter och som gjorde samma förstahandsval som hon för att hon ville gå tillsammans, bor 20 meter närmare fågelvägen och valde en tredjehandsskola som ligger sisådär 200 meter längre bort. Bittert? You betya!
Att det var vi som övertalade föräldrarna till att göra samma val som vi, gör inte saken mindre ödesmättad.
Veckans uppståndelse med skolan har också gjort sitt till – och nej, det har inte hänt något som förbättrar eller förändrar situationen. Vi har bara fått bekräftat att Sötpricken är den enda, den enda, från sin förskolegrupp på ca 12 barn som sökt till de här skolorna och inte kommit in på sitt förstahandsval. Vi har kontaktat utbildningsförvaltningen och skolorna ifråga, och förvaltningen säger "prata med skolorna" och vår förstahandsskola säger "vi följer principerna" och vill/har bestämt sig för att inte förklara hur de principerna slår så att just Sötpricken inte kommer in. Vi misstänker att det som tippade henne över kanten var att kompisen, som bor i samma kvarter och som gjorde samma förstahandsval som hon för att hon ville gå tillsammans, bor 20 meter närmare fågelvägen och valde en tredjehandsskola som ligger sisådär 200 meter längre bort. Bittert? You betya!
Att det var vi som övertalade föräldrarna till att göra samma val som vi, gör inte saken mindre ödesmättad.
tisdag 4 maj 2010
Skolkatastrof
Vi har precis fått veta att Sötpricken kommer till vårt tredjehandsval i valet av skola i höst. Det vill säga, den skola som vi var tvungna att välja för man måste ha tre alternativ. Den skola vi liksom bara drog ur hatten, för att det är en av de två näst närmaste skolorna.
Hennes pappa har ringt till förstahandsvalet och pratat med ansvarig. Där är det så fullt att det nästan bågnar. De har, säger ansvarig person, inte kunnat ta någon hänsyn till faktorer kompisar, syskon och närhet (!), för det har varit så otroligt många som sökt. De har i stället varit tvungna att ta till gamla kriterier som upptagningsområden. Vi antar att andrahandsvalet kommer att säga det samma – tja, förutom det där med upptagningsområdet, för hade de gjort det skulle Sötpricken ha hamnat där.
Hur absurt det är att närhet inte spelar någon roll blir kanske tydligt när jag berättar att vi bor 450 meters gångväg (320 m fågelvägen) från förstahandsvalet och 460 meters (360 m) gångväg från andrahandsvalet. Mittemellan två skolor befinner vi oss, och hamnar i stället på en som ligger mer än dubbelt så långt bort och på "fel" sida av Odenplan.
Petitesser kan man tänka. När jag gick i lågstadiet hade jag 2 km till skolan och det gick så bra så. Men det är ingen småsak att förklara för en sexåring som tror att hon ska få gå med sina kompisar att det får hon inte alls, det. Hon ska gå i en skola som hon tre månader innan skolstart inte ens har hört talas om.
Tack för det, utbildningsnämnden i Stockholms stad.
Hennes pappa har ringt till förstahandsvalet och pratat med ansvarig. Där är det så fullt att det nästan bågnar. De har, säger ansvarig person, inte kunnat ta någon hänsyn till faktorer kompisar, syskon och närhet (!), för det har varit så otroligt många som sökt. De har i stället varit tvungna att ta till gamla kriterier som upptagningsområden. Vi antar att andrahandsvalet kommer att säga det samma – tja, förutom det där med upptagningsområdet, för hade de gjort det skulle Sötpricken ha hamnat där.
Hur absurt det är att närhet inte spelar någon roll blir kanske tydligt när jag berättar att vi bor 450 meters gångväg (320 m fågelvägen) från förstahandsvalet och 460 meters (360 m) gångväg från andrahandsvalet. Mittemellan två skolor befinner vi oss, och hamnar i stället på en som ligger mer än dubbelt så långt bort och på "fel" sida av Odenplan.
Petitesser kan man tänka. När jag gick i lågstadiet hade jag 2 km till skolan och det gick så bra så. Men det är ingen småsak att förklara för en sexåring som tror att hon ska få gå med sina kompisar att det får hon inte alls, det. Hon ska gå i en skola som hon tre månader innan skolstart inte ens har hört talas om.
Tack för det, utbildningsnämnden i Stockholms stad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)