lördag 8 januari 2011

Diagnos – den kanske inte inbillade sjuka

Om man inte gillar sjukdomsbeskrivningar ska man nog sluta läsa här. En god vän i Örebro-trakten ska i alla fall läsa slutklämmen!

I sisådär två år har jag mått lite konstigt ganska stor del av tiden. Egentligen började det nog i januari 2008 med ett uppdykande på mitt konstiga illamående, men det var först i början av 2009 som det kickade in på riktigt. Då kom det i gott sällskap med en lätt depression, en magkatarr och en diagnos på möjlig sköldkörtelåkomma. Katarren försvann snart med hjälp av medicinering, men tyvärr gjorde medicinen för sköldkörteln det bara värre – eftersom läkaren var lite snabb på den diagnosen – och det resulterade i ungefär tre veckor med hjärtklappning, yrselanfall och grava overklighetskänslor. Vilket gjorde att jag var akut tvungen att gå till (en annan) läkare på min 40-årsdag för att göra ett EKG och sedan ställa in min fest. Jag slutade bums med Levaxinet och sedan tog det några veckor innan jag började känna mig normal igen. För säkerhets skull gjordes flera undersökningar, och allt konstaterades vara prima. En ultraljudsläkare tyckte till och med att jag hade "stilig lever".

Sedan bättrade det sig sakta, även om illamåendet fortsatte komma och gå i perioder (och fortfarande gör). Jag har liksom vant mig vid att må lite off mest hela tiden, och insett att min alltid lite känsliga mage har blivit extra cranky – jag måste äta si och så mycket med jämna intervaller så går det ganska bra.

Men sent i höstas började en grej dyka upp igen, det jag beskriver i ett inlägg från oktober 2009:
Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.
Före jul var jag hos läkaren igen och fick ta en massa blodprov och blev dessutom skickad på datortomografi. I dag var det återbesök med provresultat: allt såg bra ut (inklusive hjärnan) förutom en sak: jag har B12-brist. Och då tänkte jag: jaha, vad ska man ha läkare till när man har bloggkommentatorer – läs kommentarerna här!

4 kommentarer:

milimina sa...

vad skönt att få en diagnos - nu kan du få hjälp. piller eller sprutor? kram!

Malinka sa...

Piller. Och så får vi se om B12-bristen är det som är orsaken till allt.

Annika sa...

Hoppas att det "räcker" med piller mot B12-bristen. Det är ju mycket allvarligt i sig.

Bloggerskan sa...

Ja, B12-brist kan ge dom mest udda symptom. Som att man går med runda fotsulor. Det där du beskriver med att huvudet inte hänger med känner jag också ibland som äter B12 varje dag. Funkar det inte kan man ta en spruta som räcker nåt halvår vill jag minnas. Om du inte har några problem med upptag i tarmen och magen så skall väl tabletterna funka bra.

Sen är det en bra orsak att äta mycket kött! :)