lördag 30 april 2011

Ris och ros

Även denna lördag ägnar maken åt elden. Vi tog ner tre höga och yviga granar i höstas, så det är inte direkt brist på ris. Eftersom det inte är alls lika varmt som i påskas och det blåser rätt friskt på verandan sitter jag inne och hänger vid datorn i stället för att sola på verandan. Det är inte lika tillfredsställande, men får duga eftersom det i alla fall inte surrar i kroppen. Jag mår bara normalt märkligt.

Min utsikt. Notera den fladdrande flaggan och tvätten.

Barnen har lekt med kompisen på andra sidan vägen sedan i morse, men nu verkar de ha tagit en paus från varandra, för mina ungar sitter i soffan och tittar på Aristocats på video. (Ja, video.) Jag är tacksam över att de fattat att lite separation kan vara bra, för det gjorde de inte förra helgen och då urartade det hela i gråt och tandagnisslan. Inte så att de var elaka mot varandra, men lite otrevliga med dramaqueen-inslag. Kan bli så när man leker lite för intensivt.

fredag 29 april 2011

Äpplet och päronträdet

Kväll på landet. Sexåringen och henses pappa har lagt sig. Vid köksbordet sitter jag vid datorn och på andra sidan bordet sitter Fyraåringen och lägger pärlplatta.

Med tanke på våra gemensamma sovvanor och hur det sett ut i min ursprungsfamilj – mamma och jag är riktiga nattugglor, och det har vi ärvt efter mormor – är det inte en avancerad gissning att det är så det kommer att se ut framöver.

måndag 25 april 2011

Varken ett vanligt maskindiskmedel eller dito annons

När vi ändå är inne på oförklarliga saker i tidningen bara måste jag dela med mig av den här annonsen. Vi har sett den i den där småannonsdelen längst bak i månadstidningar som Allt om mat flera gånger, och varje gång kliar vi oss förundrat i huvudet.

Det är något med presentationen av detta fantastiska maskindiskmedel som … ja, inte känns särskilt kommersiellt.

söndag 24 april 2011

Oh dear me, what has the world come to?

I dag läste jag mig igenom de sista tidningarna i en hög Svensk Damtidning från hösten och vintern – mamma tog en provprenumeration vår första sommar här och sedan dess hör det till att fördjupa sig i inhemska och utländska kungligheters och kändisars liv och leverne när vi är här – och hittade längst ner ett klipp från DN. Jag vet inte exakt när jag rev ur det ur tidningen, men kanske under sommaren eller hösten. Först mindes jag inte varför jag hade tyckt notisen var värd att spara, men efter en snabb genomläsning mindes jag.


För det första: Varför är det över huvud taget intressant för en svensk läsekrets att tre ledamöter av Överhuset har fuskat med boendeersättningen? Man undrar lite över nyhetsvärderingen här.

För det andra: Varför anses baronessan vara den intressantaste medlemmen av den bedrägliga tion? Är lorderna Paul och Bharia sådana genomsnittliga och tråkiga adelsmän att deras dåliga vandel inte anses vara värd att ta upp särskilt? För inte handlar det väl om att baronessan är en kvinna? Jo måhända – kanske föräntar man sig intet annat än lurendrerier av manliga lorder, men de där kvinnorna, dem tror man ju lite mer om. Pukkha sahib, you know.

För det tredje: Varför upplyser Dan Lucas, London, oss om att baronessan är född i Bangladesh? Beror det på att bangladeshier, liksom den genomsnittlige pären, är mer benägna att fuska med ersättningen eller att de är mindre så? "Tänk att hon agerade så bedrägligt! Hon som är från Bangladesh allt! Det hade man aldrig kunnat tro." Huvuden skakas, tekoppar rister – such unexpected behaviour, my dear!

För det fjärde, det som gjorde att jag fastnade i notisen och läste om den lite noggrannare (och tur var väl det, för annars hade ni inte fått läsa ett sådant spirituellt nonsensinlägg sisåsådär ett halvår senare):

Varför är det intressant att hon är muslim?

lördag 23 april 2011

Påskafton

Påsken blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jo, riset skulle eldas, det skulle det, men jag föreställde mig att vi skulle göra det tillsammans. Nu är det maken som eldar medan jag sitter på verandan och surrar i kroppen.

Jävla skit, helt enkelt.

torsdag 21 april 2011

Det luktar!

Stackars Lotten sitter på ett tåg, överfallen av lukter och dessutom tre av de vidrigaste man kan tänka sig i kombination: dålig hygien-lukt, svettlukt och för stark parfym-lukt.

Jag sitter just också och irriterar mig över en lukt, dessvärre är det en som kommer från mig själv. Jag köpte just en ny burk av – trodde jag – min fantastiska ansiktslotion. Försäljaren informerade mig om att tillverkaren ändrat konsistensen, men när jag smorde på mig den insåg jag att den inte bara är tunnare utan också luktar betydligt mer påträngande än den gamla. Fy fader. Dessutom är den inte alls lika fuktgivande som i gammal variant, men det problemet hamnar på andra plats efter den lätt stickande parfymlukt som nu kommer från mig själv och själva den kroppsdel där näsan sitter.

Kommer jag att stå ut? Det skulle vara för att den kostar 655 spänn …

torsdag 14 april 2011

Det bakas igen, maskinellt

Vi har dammat av bakmaskinen (både bildligen och bokstavligen) efter en långlång period av ickebakande. Jag vet inte riktigt varför den hamnade i bakvattnet (ehehe) efter att ha gått så gott som dagligen i säkert två år: kanske var det att degskålens kollaps ledde till att vi kom ur rutinen att baka och inte ens en nyinköpt degskål kunde leda oss tillbaka; kanske var det brödbutikens uppdykande precis på andra sidan gatan som gjorde't. Oavsett hamnade vi plötsligt i lingongrova-träsket igen. För brödbutikens galet goda surdegsbröd är ju för dyra för att äta till vardags.

Men nu har alltså den vuxna delen av den här familjen tröttnat, än en gång, på lingongrovan. Hos barnen är den fortfarande en succé, men saknaden efter den lindras av att bakmaskinsbröden har ett hål i botten, där degruntkörarmokajängen suttit under bakningen.

Håligt bröd med maskin i bakgrunden (ehe!).
Med på bilden också iPhoneradio och vattenkokare.

Egentligen skulle jag nog vilja baka själv, manuellt. Men vårt trånga kök, som saknar vettiga arbetsytor, och, framför allt, en alldeles galet dålig ugn, gör att det blir så komplicerat att baka och så tråkiga resultat att jag inte orkar med det.

onsdag 13 april 2011

Mat-tv

Barnen är som galna i Sveriges mästerkock; de pratar om den hela veckan och räknar ner dagarna till onsdagen. Nu sitter de i soffan och väntar spänt.

måndag 11 april 2011

Kära måndag

Det där med att helger ska vara så vilsamma ställer jag mig frågande till. Måndagsångesten hör helt enkelt de barnlösa till.

Efter två dagars evinnerligt gnäll och syskonbråk och hål-i-huvet-tjatande är det en ren lisa att få komma till kontoret och jobba. Och när måndagen inleds med en naprapatgenomgång av den brädvägg som annars kallas rygg, finns det inget att sätta emot den.

Dock reserverar jag mig för eftermiddagen; regnar det när jag hämtar barnen sjunker dagens betyg några snäpp.

torsdag 7 april 2011

Storstädning på slottet

För att snabbt komma undan James Bond-filmen (vaket barn) som inleddes med en garrottering zappade vi vidare och hamnade på Kunskapskanalen och första avsnittet av serien Storstädning på slottet. Det låter kanske inte direkt som någon nagelbitare – för det är det inte – men den som är lite intresserad av gamla saker och det minsta anglofil ska absolut kolla.

Första avsnittet finns att kolla här, andra kommer om torsdag en vecka, 14 april klockan 21.00. Jag har redan ställt in inspelningen …

Dagens dos av oväntad kunskap: När maken och jag kom in cirka 30 sekunder in i programmet, sa han något om det här med hur brittiska herresäten ofta är placerade i landskapet, i mitten av ett öppet område. Jag som nyligen har läst Bill Brysons At Home lade genast ut texten om landskapsarkitekten Capability Brown och hans inverkan på omgivningarna kring brittiska "country houses" – han skapade mycket av det som vi anser vara typisk brittisk lantlig högreståndsmiljö.  Nu när jag letade fram Svtplay-avsnittet och såg de första 10 sekunderna blev jag omåttligt stolt över mig själv; Petworth House's omgivningar designades faktiskt av C.B. …

Allt som vanligt nu?

Med undantag för en torsdag för två veckor sedan och en sväng i lördags, har jag inte varit i lokalen sedan i början av mars. Det var mitt konstiga anfall, återhämtningen efter det, några dagar när jag sprang olika ärenden och hade möten och naprapatbehandlingar så att jag inte orkade pallra mig iväg (och för att jag fortfarande kände mig under isen), och, som lök på laxen, vabb och egen förkylning.

Jag är fortfarande förkyld – eller möjligtvis förkyld igen, oklart med de här dagisförkylningarna som böljar fram och tillbaka – men nu pallrade jag mig hit i alla fall. Det började kännas mer än lovligt instängt att häcka hemma hela dagarna

Nej, allt är inte som vanligt. Men tillräckligt nära.

tisdag 5 april 2011

"Allt ser ju bra ut"

… sa hjärndoktorn efter utfrågning, om hur-känns-det och när-är-världen-ostadig och när-händer-ditten och när-händer datten, och en kort undersökning: gå på rak linje, titta på fingret här, blunda och balansera där och bli knackad på reflexpunkterna.

Inga tecken på någon neurologisk sjukdom, och det är man ju tacksam för. (Fast naturligtvis började jag redan på väg från neurologen till treans buss fundera på om jag inte glömt nämna något avgörande som skulle ha fått honom att skicka mig rakt in i magnetkameran.)

Det ser bra ut. Tack. Men kunde någon nu hitta orsaken till varför det ser bra ut men känns dåligt?

Gah!

måndag 4 april 2011

Hos hjärndoktorn

Ett typiskt väntrum.



På vägen hit passerar man Astrid Lindgrens barnsjukhus och jag får direkt en klump i halsen. Därifrån kom vi utan mer än något års oro och en diagnos man kan leva med; sådan tur har inte alla.

Det känns ibland som om jag har använt upp min beskärda del tur. Måhända inte det bästa att tänka på i neurologens väntrum. Bäst att läs Illustrerad vetenskap i stället.

söndag 3 april 2011

Min mormors kök

Under de år jag kände min mormor levde hon stor del av sitt liv i köket. Hon bakade och lagade mat där förstås, men hon läste också sina tidningar, drack sitt kaffe och lyssnade på radion där. När jag var liten och var hos henne, var jag också mest i köket: hjälpte till med baket och maten, ritade, drack saft och åt bullar och lyssnade på radion.

När morfar gick i pension parkerade han sig på "kontoret", hans lilla arbetsrum, men dök upp i köket för att äta lunch och dricka kaffe. Ibland fick de något ryck och bestämde sig att inta eftermiddagskaffet i finsoffan i vardagsrummet – alltid mycket högtidligt och föregicks av avtäckning av soffan. Men jag föredrog ändå alltid köket.

Med mig från mormors och mormors hus, mitt andra barndomshem, fick jag en ständig längtan efter detta sällskapliga rum, där det står en plåt kakor i ugnen, radion pratar i bakgrunden och en kopp kaffe ryker på bordet bredvid lördagskorsordet. Här i vår lägenhet är köket litet och opraktiskt, och vill man dricka kaffe och lösa korsordet får man göra det stående eller sittande på en pall. Där är det ingen som har lust att hänga eller ens laga mat egentligen, med de dåliga arbetsytorna.

Jag saknar så mormors kök och all den kärlek som rymdes där.

lördag 2 april 2011

Underhållning med obildning som förutsättning

Maken och jag konstaterade just varför Är du smartare än en femteklassare är så oerhört ointressant. För att det ska vara ens det minsta spännande krävs nämligen att man som tittare är en av dem som skulle svara nej på frågan i programtiteln.

Annars är det bara plågsamt och se hur den tävlande vänder och vrider på sina högst rudimentära kunskaper och ändå inte kommer fram till något. Och hur rafflande är det att vänta på att Lasse Kronér ska avslöja ett svar som man själv kunde ge innan frågan ens var färdigställd?

Är det verkligen vettig lördagsunderhållning?

Björnungar och andra sömnstörningar

Jag borde ha satt pengar, och en ansenlig summa dessutom, på en lugn natt. Han sa inte pip ens. Däremot väcktes jag vid sexsnåret av mardrömmande Sexåring, som ville bli inlyft till mappas säng. Drömmen handlade om björnungarna, de där små som avlivades lite väl hastigt efter att deras mamma blivit väckt av och angripit en skidåkande Olle som ramlat ner i idet. Tydligen talar barnen i klassen rätt mycket på dem nu, och tycker att det är hemskt ledsamt alltihop.

Nåja, bättre med björnungar än med apor som hon drömde om som två–treåring, de som härstammade från Fem myror är fler än fyra elefanter-utomjordingen från planeten Fyrax.

Humöret var i vilket fall inte på topp i morse, så det var med viss lättnad som jag packade iväg mig och mitt jättekorr till lokalen för att jobba några timmar. Ingen som skriker, ingen som säger "Mamma?" var tredje minut. Puh.

Lend me your ear

Efter flera dagar med hackhostigt och febrigt barn blir man rätt uppåt när sagda barn tagit sig igenom en hel dag utan feberkänningar och dessutom inte på långa vägar hostar så mycket som förut.

Sedan blir man lite matt och trött när barnet, någon halvtimme efter insomning, börjar yla och gny i sömnen samtidigt som han gnider ena örat. Varpå han vaknar och skrikande meddelar att han har väldigt ont där. Ah.

Iprenen verkade fort så jag hoppas att det här blir första natten på sju som jag sover ostört. Men jag skulle inte sätta några pengar på att mina förhoppningar infrias.