Med undantag för en torsdag för två veckor sedan och en sväng i lördags, har jag inte varit i lokalen sedan i början av mars. Det var mitt konstiga anfall, återhämtningen efter det, några dagar när jag sprang olika ärenden och hade möten och naprapatbehandlingar så att jag inte orkade pallra mig iväg (och för att jag fortfarande kände mig under isen), och, som lök på laxen, vabb och egen förkylning.
Jag är fortfarande förkyld – eller möjligtvis förkyld igen, oklart med de här dagisförkylningarna som böljar fram och tillbaka – men nu pallrade jag mig hit i alla fall. Det började kännas mer än lovligt instängt att häcka hemma hela dagarna
Nej, allt är inte som vanligt. Men tillräckligt nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar