När morfar gick i pension parkerade han sig på "kontoret", hans lilla arbetsrum, men dök upp i köket för att äta lunch och dricka kaffe. Ibland fick de något ryck och bestämde sig att inta eftermiddagskaffet i finsoffan i vardagsrummet – alltid mycket högtidligt och föregicks av avtäckning av soffan. Men jag föredrog ändå alltid köket.
Med mig från mormors och mormors hus, mitt andra barndomshem, fick jag en ständig längtan efter detta sällskapliga rum, där det står en plåt kakor i ugnen, radion pratar i bakgrunden och en kopp kaffe ryker på bordet bredvid lördagskorsordet. Här i vår lägenhet är köket litet och opraktiskt, och vill man dricka kaffe och lösa korsordet får man göra det stående eller sittande på en pall. Där är det ingen som har lust att hänga eller ens laga mat egentligen, med de dåliga arbetsytorna.
Jag saknar så mormors kök och all den kärlek som rymdes där.
3 kommentarer:
Åh vad mysigt. Det där är också min dröm om ett kök; tidningen, kaffe, radion på i bakgrunden. Solgult dessutom är en vacker, varm och välkomnande färg. Själv har jag just packat ner hela vårt kök, så nu är där bara fullt med flyttlådor och tomt i alla skåp. Tur att det är tillfälligt..
Underbart! Jag blir helt nostalgisk och hör nästan tonerna som inleder "Dagens eko" och känner smaken av hemkokt saft ifrån en flaska med elefanetikett.
Tänker du på Dagens eko, Elin? För mig är det "Frukostklubben" med Sigge Fürst och "På minuten" med Stieg Järrel och Margareta Krook.
Och elefantetiketten var nog senare än mina minnen, den också. Men jag undrar vart saftflaskorna tog vägen, jag har inget minne av dem från utstädningen.
Skicka en kommentar