Bakgårdsljud, uppdaterad

Jag ligger i sängen med Gullpånke som håller på att somna. Fönstret står öppet, och utifrån bakgården hörs de typiska ljud som jag kommit att förknippa med livet i innerstan.

Det avlägsna brummandet från en ventilation några hus längre bort. Barn som leker. Matlagningsljud och skratt från huset mittemot. En avklippt mening när den som uttalar den går från balkongen in i huset. Ett fönster som stängs. Klirret och röstsurret som jag misstänker kommer från Wasahofs kök.

Mina hemmaljud.

Söndag kväll
Idag sjunger koltrasten också.

Aldrig kan man vara glad

I detta förtjusande väder gnisslar man tänder. Man borde vara på landet. Men nej. Man ska gå på etablissemang och fira 80-årsjubilar, och då blir det inget land.



Etablissemang


Fast egentligen beror det nog på att vi 1) var lite lata och liksom aldrig planerade helgen, 2) maken gärna vill klippa håret och det har han sällan tid att göra på vardagarna, och 3) vi behöver både handla, tvätta och mocka lite i hörnen hemma.

Men det känns ändå surt, för det är en perfekt landet-helg. Så då skyller vi på jubilaren.

Nu ska jag i alla fall avsluta arbetsdagen och övergå till lite shopping. Blöjshopping.

Koma

Jag är helt zonkad. Jobbig natt med febrig Gullpånke – som, svär både maken och jag, hade en vattkoppa på magen vid halv tolv, men i morse inte visade minsta spår av den eller några andra – och solen. Och arbete.

Pust.

Såhär söta var i alla fall Gullpånke och Sötprick i går eftermiddag, efter förskolans Vårfest:

(De ser lite zonkade ut, de också. Men det var solen i ögonen. Dotterns konstiga min är hennes nya "balla" stil, verkar det som.)

Värvade

Förra veckan firade Kristdemokraterna det snart stundande vårdnadsbidraget genom att dela ut ballonger och broschyrer till lämpliga offer i Vasaparken. En trött kvinna släpande på två dagisbarn är väl ett typiskt sånt.

Jag kämpade oss hem i ett tillstånd av genans och gapskratt.

Mobbare

Nu börjar jag känna mig lite taskig. På grund av nedanstående mord på Ankis och typens engelska, alltså.

Taskig besserwisser messerschmisser. Det är jag, det.

Språktortyr

Satt och läste lite bakåt i Studio Belinda och började fradga – vafan är det med journalister som inte kan snacka engelska och som ändå gör uppdrag där de ska snacka just engelska? (Man hör mer sällan folk med t.ex. taskig spanska försöka sig på det; tydligen är det bara engelska som det är okej att rådbråka å det grövsta.)

Igår såg jag på ett avsnitt av Packat och klart, nej, När och fjärran, nej, vaheteren, fyrans reseprogram? Det i alla fall. Anki Edwardsson och någon annan typ var i Liverpool och talade under-all-kritik-engelska med diverse scousare (liverpoolbor). Några höjdpunkter:

En guide berättade lite om hur dialekten scouse låter:
Annan typ: Mejbi wi are better sk… eh ...
Guide: Scouses.
Typen: ... ätt skaovsis when wi hävv *gör öldrickargest*

På pub för att äta "nationalrätten" scouse (allt heter tydligen 'scouse' i Liverpool):
Anki: Wi wodd lajk sam skoos.
Barkillen: Scouse.
Anki: Skavs.
Typen: Lappskojs.
Barkillen: Sorry?
Anki och typen: In Swiiiden wi hav lappskojs.
Barkillen: Is that the same thing?
Anki och typen (som precis sagt att de inte riktigt vet vad 'scouse' är): Jess.

Lova runt och hålla tunt

Jag skulle ju skriva något matrelaterat.

Men vafan. När ska jag hinna det? Jag borde veta bättre än att lova leverera – ibland dyker det upp något i skallen som jag får ner på papper (upp på skärmen? ut till Blogger?). Men för att skriva på beställning måste jag ha tid, och tid har jag inte.

Ba s'att ni vet.

Veckans matnörd?!?

Har ni hört något mer besynnerligt – jag har blivit utsedd av Taffel-Lisa till veckans matnörd!

Det jag gjorde för att förtjäna äran var att här beskriva mina försök att undvika onödiga inköp i mataffären. (Det bästa knepet glömde jag: Skicka maken att storhandla med lista. Hans impulsinköp består av blöjor, knäckebröd och hushållspapper – d.v.s. det jag glömt skriva upp på listan ...)

Nu känner jag mig förstås förpliktigad att komponera ett matrelaterat inlägg, men det får anstå till senare. Arbetet kallar!

Dagen efter

Det är fantastiskt roligt med fest, men satan vad man blir trött av det! Även om det inte kommer oväntat besök.

Så när maken och barnen kom hem från landet, var jag betydligt tröttare än maken. Trots att han bollat en bökare och en hostare i natt och till råga på allt blivit utsatt för senaste strejkens verkningar.

Jag skyller på den förbannade förkylningen, som inte vill ge med sig.

Slut

Nu är vinet slut.

Nästan i alla fall.

BF!

Jag har barnfritt i ett dygn!

Vi har en massa vin!

Det kommer en massa trevliga människor och dricker upp vinet!

Ömhetsbevis

När Sötpricken vill kärleksfullt banna sin bror, säger hon med sin allra mjukaste, sötaste röst:

– Din lilla bokslukare!

Anfall av driftighet

Ibland räcker det med att man talar med en driftig person för att få tummen ur lite.

Jag har en väldigt driftig vän, som ringde i morse och tyckte vi skulle träffas ikväll för att äta och coacha (vafan hetere på svenska?) lite – mest hon mig, då. Det gick inte, för jag är sjuhuhuk, men något satte igång i mitt huvud.

Så jag skickade iväg ett mejl till en uppdragsgivare och informerade om den del av mitt kompetensområde som hon ännu inte var bekant med, och vips! fick jag ett uppdrag.

Tack kära vän!

Semikolon

Jag har på senare tid utvecklat ett besvärligt men ändå givande kärleksförhållande till semikolonet. Därför sitter jag just nu med varmt och bultande hjärta:

Korret jag läser nu är fullsmockat av helt korrekta användningar av semikolon!

(Jag är lite sent ute. Semikolonets dag firades i februari bland annat hos Lotten; i slutet av hennes inlägg finns förresten en toppenförklarning på hur krumeluren ska användas.)

(Bilden på semikolonet är ärligen snodd från Korrekturavdelingen.no; på norska använder man det i uppräkningar också.)

(Oj. Två parenteser i rad. Bäst jag klämmer dit en tredje.)

"Hysterisk hustru" eller "Var ska man måla fan om inte på väggen?"

Maken har varit på resa i tjänsten. Det är en, särskilt på våren, rätt ofta förekommande företeelse, och vi har under våra år tillsammans utarbetat rutiner för kommunikationen. När han kommer till hotellrummet, t'exempel, skickar han ett sms så att jag kan ringa upp så snart jag inte försöker somna om något barn.

Så ock i går. Messet kom strax före elva, och jag var inne hos Gullpånken så det dröjde tio minuter innan jag kunde ringa tillbaka. Sju signaler gick fram, sedan mobilsvar. Okej. "Han sitter på toa", tänkte jag och ringde mamma så länge. Vi pratade några minuter och sedan ringde jag upp maken igen. Fortfarande inget svar. Märkligt. Jag skickade ett sms, bara utifall det var något fel på linjen (ja ... "fel på linjen" låter väldigt gammalmodigt, men ja), inget svar fick jag.

Nu hade det gått nästan trettio minuter sedan jag fick första messet och det var dags att göra sig i ordning för natten. Jag borstade tänderna och ringde igen. Satte mobilen på ljudlöst och gick och lade mig med den i handen. Inget hände. Jag ringde under täcket (för att inte störa Gullpånken); fortfarande svarade bara mobilsvaret.

Då gick jag upp och ringde mamma och bölade. "Bäääääh! Han har fått en hjärtinfarkt och ligger halvdöd på hotellrummet!" Och sedan detektivade jag fram ressällskapets mobilnummer och ringde. Klockan strax före midnatt.

Hon var väldigt snäll, det var hon – lyssnade på mina osammanhängande snyftningar, försäkrade att hon inte hunnit somna, gick ut och knackade på makens dörr (inget svar) och försökte lugna mig med att han nog bara somnat. Jag tackade och lade på, fortfarande med målarpenseln mot väggen. Och så ringde jag en gång till.

Då svarade han. Han hade haft telefonen på ljudlöst och somnat.

Ja. Oj då.

Gullpånken ville rita ...

Låren har han ärvt av mig.

Det sovs

Jamen det är väl bara typiskt!

I dag är maken borta och karatar hela dagen. Sötpricken skulle åka till farmor för att sova över, en mycket efterlängad och uppskattad aktivitet, särskilt som man då får åka TÅG, d.v.s. pendeln. I morgon var planen att lämna av också Gullpånken hos farmor och ta en spanrunda på Ikea inför ommöblering av barnens rum.

På måndag har vi Gullpånkens första utvecklingssamtal, på tisdag och onsdag är maken borta på jobbresa och på onsdag morgon har jag äntligen tid hos ortopeden för att kolla om min knäppa tå går att åtgärda med hjälp av inlägg. Arbetsveckan är fullsmockad: tre korrekturjobb och det jättetråkiga sorteringsjobbet från förra veckan, lite för mycket jobb för en vecka egentligen.

Och nu har Sötpricken fått feber. Så inget farmorsbesök, inget Ikea i morgon. Utvecklingssamtalet kan bara en gå på, och needless to say är jag enda vabbare tisdag och onsdag. Glöm alltså ortopedbesöket. Och ja, mina jobb kommer att gå åt helvete – frågan är hur man bäst fördelar förseningarna. De där som det inte finns något utrymme för.

Gah.

Någon som förresten kan tipsa om hur man tar det lilla, i princip vagnbundna, barnet till dagis när det stora barnet inte orkar gå? Och man inte har syskonvagn?

Inte surt, bara segt

Tänk er en sengångare.











En sengångare ur Atlas till djurriket.

Tänk er nu att sengångaren sitter framför en dator och glor.

Då ser ni mig.

En riktigt sur jävla dag

Det är väl inget särskilt speciellt med den här dagen.

Morgontimmarna ägnades åt Brottning med Liten Gullpånke, som vanligt. Maken lät mig sova lite extra, som vanligt. Jag gick till jobbet, som vanligt, och gjorde ett ganska oengagerande men helt okej jobb. Som vanligt. Och fortsatte med ett ganska oengagerande och rätt trist jobb. Åtminstone inte helt ovanligt.

Lunch har jag fått, kaffe också. Axlarna värker inte särskilt och vädret är helt okej.

Ändå är jag riktigt illasinnat sur och irriterad för allt. Vill bara gå och lägga mig under ett täcke och sova bort dagen.

Kanske är problemet att jag till middag måste laga en fiskrätt som jag egentligen inte vill laga?

Eller att jag är så satans trött hela tiden.

Eller båda.

Hägg = vår

I parken

Vi kickar boll.

Syskon

Det här med syskon är ju något nytt för mig. Jag har i och för sig halvsyskon, men vi har aldrig bott tillsammans och känner över huvud taget inte varandra särskilt väl. Åtminstone för mig var det viktigt att ha två barn, om möjligt, och det av flera anledningar.

Den främsta är väl att syskon alltid har varandra. De är två personer av samma ursprung, med ungefär samma uppväxt (ingen har någonsin precis samma liv) och väldigt lika referensramar. Innan jag träffade maken kunde jag känna mig väldigt ensam – när mamma inte längre fanns skulle jag vara den enda kvar. Visserligen har jag kusiner som jag står nära, men det är inte samma sak: de har ju en nära relation till varandra som jag inte har någon del i.

Den andra tydliga orsaken brukar en del skratta åt, men jag tror att många ensambarn kan känna igen sig: Det är jobbigt att vara ens föräldrars enda barn. Hur mycket man än älskar dem och hur allmänt bra de än är, har de saker för sig (ni vet vad jag snackar om!) som man måste hantera. Och har man dessutom bara en förälder är man inte bara barn utan ofta också primär samtalspartner. Det kräver tid och uppmärksamhet, och man känner alltid en viss skuld – eller i de bästa stunderna åtminstone en vag känsla av att man nog borde vara en lite mer engagerad avkomma.

Vi ville helt enkelt ha två syskon som kan ringa till varandra och klaga på sina föräldrar:
– Men har du hört? Jag blir bara galen. Varför kan de inte bara slappna av? Har du lust att snacka med dem; jag orkar bara inte.
– Okej. Men då är det du som får hjälpa dem med båtuppdragningen i år.

Det jag faktiskt inte räknade in i ekvationen var syskonkärleken. Våra barn är så fantastiskt kära i varandra, att jag ibland blir lite tårögd. I morse började jag nästan böla:

Gullpånken ville ha ost, men inte sitta i stolen för att äta den. Vi har kört laissez-faire med ätandet ett tag och de har fått lämna bordet med bröd etc i handen, men det funkar inte längre. Smulor och matrester under fötterna hela tiden är inte kul. Så jag gav valet: ost i stolen eller vara på golvet utan ost. Det är ett aningen svårt koncept att förstå för en ett-och-ett-halvt-åring och han var lika fast bestämd att äta ost som att inte sitta i stolen. Gråt och vrål.

Då kliver den underbara Sötpricken in i handlingen. Hon går resolut och hämtar Elefanten och ger sin bror (Elefanten vill hon själv ha när hon är så ledsen) och lockar sedan med honom på lek. Och när han var glad igen kom hon tillbaka och åt färdigt frukosten. "Nu är han inte ledsen längre. Ska du säga förlåt?"

På väg till dagis. Men vad är det för pose hon lagt till sig med?
Ser lite hiphop ut, nästan.

Ensam med barnen

Klockan 06.15 lämnade maken lägenheten. Två barn ropade "pappa! pappa!" och det ena grät en skvätt. Pappa får ju inte åka bort igen.

En timme senare hade vi redan haft tre kriser, varav en involverade ett flygplan i en potta som var kissad i.

Nu, ytterligare en timme senare, försöker jag lura ut hur jag ska kunna ta en dusch utan att huset ramlar sönder under tiden.

Det är ljuvligt att vara småbarnsförälder på egen hand!