Åh nej!

Jag hade just kommit fram till att nu minsann skulle jag ta mig igenom mina olästa böcker innan jag köpte några fler.

Men så läste jag Bokhora och så var det klippt.

Nu ligger en beställning på Adlibris på Erik Anderssons Översättarens anmärkningar. Och då var jag ju tvungen att köpa Dominika Peczynskis kokbok när jag ändå höll på. (Att jag la en beställning på Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen och Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma häromdagen behöver jag kanske inte nämna?)

Jag är fan helt oförbätterlig!

Höst

Nu är det höst på vägen till jobbet. Hur gick det till? Det var ju vår nyss!

O hemska natt

Jag har kommit att avsky kvällar och nätter, den tid som förut var min bästa.

Kvällarna är en enda lång väntan på när det ena eller andra barnet ska vakna och behöva bli omsövt. Nätterna är en enda hackemat av skrik, gnöl, bök, sömngångare och diverse sjukdomssymptom.

Värst är skräckkänslan när jag är ensam med båda barnen. I dag kommer maken komma hem, om än sent, men nästa vecka blir jag ensam i fyra nätter. Jag känner redan obehaget komma smygande.

Så mycket böcker, så lite tid

Förr i världen läste jag en bok om dagen. Eller åtminstone 2–3 i veckan. Det gick i perioder, men i snitt klämde jag säkert 200 bokläsningar om året. Det var inte 200 nya böcker, för jag är en notorisk omläsare; det är en av grundstenarna i min läsning, att jag läser om och om och om.

Då när jag läste så mycket satt jag oftast vid köksbordet eller, under mina studentdagar i korridoren vid skrivbordet, med en kopp te och ciggen till hands. När jag hade läst klart, ofta vid en tidpunkt som andra skulle kalla mitt i natten, gick jag till bokhyllan, ställde in den nyss utlästa boken och skannade bokryggarna efter något att ta itu med därnäst. Det var inte sällan som jag faktiskt ratade nyinköpta böcker, för att blicken fastnade på en gammal goding.

På den tiden kunde jag ställa in de nyinköpta böckerna i hyllan utan att ha läst dem, för förr eller senare skulle jag hitta dem i min jakt på något nytt att läsa. Det var ingen större risk att de skulle bli bortglömda.

Idag läser jag kanske en bok i månaden. Högst. Absolut högst. Anledningarna är flera: dåligt med tid, inget köksbord och ingen lampa över matbordet. Mest dåligt med tid då, men att inte ha den läsplats man vill anser jag vara en mycket viktig faktor för läsupplevelsen. Så helt plötsligt har jag särskilda delar av bokhyllan som är ägnad olästa böcker. Och det börjar bli trångt där, så det börjar samlas olästa högar annorstädes också.


En annorstädes-hög, med Londonköp till vänster (Laura Thompsons biografi över Agatha Christie, Alex James A Bit of a Blur, Richard Dawkins The God Delusion och Claire Tomalins Jane Austen) och en gammalt-hög till höger (Marian Keyes This Charmning Man, Lena Gentzöes Feminism, det dåliga samvetet Middlesex av Geoffrey Eugenides och – oj, två lästa böcker! – Bitterfittan och What's in a Name, en redogörelse över ursprunget till Londons t-banestationers namn, £5 hos Waterstones).

Nu har jag bestämt mig för att lägga lite mer aktiv tid på läsning. Jag vill vara en läsande människa; det är en stor del av min identitet. Nu gäller det bara att hitta en bra läsplats någonstans i hemmet.

Back to Bloggijala

Den förvånade pappan satte mig på listan över bra bloggar – man tackar och bockar! Enligt reglerna ska man då klistra in bilden här till vänster (gjort), länka till den som nominerade en (gjort) och så lista minst sju bloggar som man tycker om.

Och där går jag på grund. Ni får kolla på min vanliga lista över bloggar jag läser (till höger), för jag kan inte välja sju stycken. Vilka skulle jag ta och vilka skulle jag inte ta? Impossible.

Men det jag tänker göra är att skicka en hälsning till Huskorset – välkommen tillbaka! Du har varit saknad.

"Bitterfittan" av Maria Sveland

På planet till London läste jag då äntligen ut Bitterfittan. Det jag skrev förut kvarstår, men det krävs några förtydliganden.

Jag tycker som sagt att den är bra, men främst som debattinlägg. Som skönlitteratur är den minst sagt skakig – jag hade svårt att verkligen förstå att allt handlar om "Sara" och inte om Maria Sveland själv. Varje gång namnet Sara dök upp ryckte jag till: jaha, just det, det skulle inte vara självbiografiskt, nej. Kanske ska Sara vara ett alter ego, men när man inte känner den privata personen Maria utan bara den offentliga är det stört omöjligt att veta var linjen mellan realitet och fiktion ska dras.

Känslan av att det inte angår mig satt kvar hela tiden. Och irritationen över gnällspikandet. I en kommentar till det förra bitterfitteinlägget skrev Majema:

Fast när du säger att det handlar om respekt så hamnar ju plötsligen problemet, och då även följaktligen lösningen, på individnivå? Att det är bara för gubben att börja respektera, annars får gumman helt enkelt kicka ut honom (för att hårdra det något).

Jag tror att många män (min inkluderat) "beter" sig som de gör eftersom de är fostrade in i det genus som har störst handlingsutrymme i de flesta sfärer i samhället. Detta handlingsutrymme tar de med sig hem också förstås. Strukturerna är så pass genomgripande. Det har, enligt min mening, mycket lite med personlig respekt att göra.

Vore socialisationen till två jämställda genus så enkel att man kunde välja den utan någon större ansträngning så skulle inte vi inte ha någon jämställdhetsproblematik.

Jag håller naturligtvis med om att förklaringen till beteendet ligger i strukturerna, och precis som jag gärna bara släpper saker på golvet för att jag uppfostrats i en miljö där det var okej kommer den genomsnittlige mannen att utnyttja sitt utrymme även i förhållandet om man inte tar upp det på dagordningen. Men någonstans har man väl ändå ett eget ansvar för sin allra närmaste, allra mest personliga relation?

Både bitterfittan och hennes man säger sig vilja leva jämställt, men vågar inte riktigt ta sitt ansvar för att verkligen göra det. Hon ser ner, håller tyst och sväljer sin ångest. Han kör bara på och undviker att se på henne. Hon försöker berätta vad hon vill men kräver ingenting. Han intar en överlägsen ståndpunkt och kör över hennes svaga invändningar. Detta anser jag är explicita val som görs, beslut som tas för att det i stunden är enkelt att göra så. Och för mig handlar en sådan strategi om just bristande respekt – för sig själv och för den andra.

Och vem har sagt att det inte skulle kräva ansträngning? Inte jag i alla fall. Det krävs mycket ansträngning, men om man inte orkar ta den i sin närmaste relation, när orkar man då?

Det där med egentid och föräldraförväntningar

Helt plötsligt är det i slutet av september och jag har inte kommit längre än vad jag hade för en månad sedan. Jag hade planer som fortfarande befinner sig i puppstadiet och mål vars uppfyllande ligger och dallrar långt där borta på horisonten.

Det var inte så grandiosa höstplaner heller. Dra i några arbetsrelaterade tåtar och träna en gång i veckan. På dagtid. Skaffa mig lite ork inför vintern så att jag inte tillbringar ytterligare en höst och vinter halvsjuk mest hela tiden.

Det ingår förstås i det där med att ha barn, att man aldrig får gjort det man tänkt. Men kan man inte få lite gjort som man tänkt? Jag funderar på Hanne Kjöller som klagar på gnällande mammor och slits mellan att hålla med och att bli förbannad. Jag läser vad Annika skriver om bland annat Kjöllers bok och blir både lite ledsen och förlägen.

För ja, jag tycker det är jobbigt att ha barn. Ibland så pass att en del av mig mentalt packar resväskan. Trots att vi bara har två barn som gick hur lätt som helst att skaffa, och trots att jag lever i en så jämställd relation som jag tror går i det här samhället. Så jag borde vara tacksam för barnen och mannen och hålla käften, kanske. Måhända inte skaffat barn över huvud taget, om jag inte klarar av att ta hand om dem.

Men sanningen är den att det är omöjligt innan man är förälder att föreställa sig hur alltigenom uppslukande och tidskrävande det är att vara förälder. (Jag känner till män som inte vet det, trots att de är föräldrar.) Även om man förstår innan att det kommer bli jobbigt. Och sanningen är att olika människor klarar olika påfrestningar olika bra. Jag påverkas mycket av att ha så lite rörelsefrihet som en småbarnsförälder har. Visserligen har min uppfattning om självbestämmande över det egna livet gått från singeltidens "egen dygnsrytm" till att få sova på högra sidan utan att bli krafsad på eller utträngd ur sängen eller – oh lyx! – få äta frukost utan att resa på mig, men den önskan finns ändå där.

Så snälla, lägg inte ytterligare sten på mammabördan genom att se ner på oss som har ett behov av lite mer svängrum än just ni. Vårt behov av egentid är inte nödvändigtvis någon önskan om att leva som innan barnen kom, det kan handla om så enkla saker som att få vårda sin förkylning i stället för att handskas med vredesutbrottande tvååring hela dagen.

Bara för syns skull

Ett litet snabbt inlägg bara för att ni inte ska tro att jag lagt näsan i vädret eller beslutat mig för att stanna kvar i London (som om det inte fanns internetuppkoppling där, då).

Resan var finfin – tänker faktiskt rapportera senare – och mor- och farmor tyckte inte att det var så farligt att vakta barnbarnen de där fyra dagarna. Särskilt inte som mina snälla kompisar kom förbi och hämtade Sötpricken för lek två dagar.

Men när vi landade på Arlanda möttes vi av ett sms med meddelandet att Gullpånken hade feber igen, efter två feberfria dagar. Luften gick liksom ur oss då. Humöret hamnade i höjd med fotknölarna.

I går åkte maken med pånke till sjukhuset (vc-läkaren tyckte att hon inte längre hade något mer att komma med) och efter sammanlagt 10 timmars väntan på akuten visade provsvaren att han faktiskt inte har något allvarligare än järnbrist. Som troligen uppkommit på grund av de mångfaldiga infektionerna.

Och nu har vi haft två feberfria dagar till på raken. Frågan är när vi kommer våga släppa iväg honom till dagis igen ... Vi har ju ändå vabbat dryga fyra veckor, vad gör väl en till?

Långtidssjukskriven

Nu har Gullpånken varit sjuk i nästan en månad. Söndagen den 24 augusti fick han feber på kvällen, och sedan dess har han haft tre helt feberfria dagar. Han har varit hos läkaren flera gånger, ätit två kurer penicillin och varvat lite med virusinfektioner. Hans immunförsvar är nere i botten.

I förrgår toppade han med ett utbrott av penicillinallergi, med röda prickar på sina ställen så stora och många att de bildar stora illröda fält på lår och armar. Som förstås "iaar".

Nu börjar det röda lägga sig och det kliar inte riktigt lika mycket längre. Men föräldrarna går på knäna. Vi är slut. Det har bara varit för mycket. Våra även i vanliga fall stökiga nätter har varit hackemat i dryga tre veckor, och natten som gick när vi kanske bara vaknade fyra–fem gånger av lite vanligt stök kändes som sömnmaraton.

I morgon åker vi till London för att fira vår femåriga bröllopsdag – min 40-årspresent till maken. Barnen åker inte med; mormor och farmor får ägna tre nätter åt stök och bök och säkert lite vrål från mammig pånke.

Vi ska sova.

Spegelvända världen

Något har stört mig med profilbilden här till höger. Något med kakelugnen i bakgrunden, närmare bestämt.

Och nu fattar jag vad det är. Bilden är spegelvänd! Kakelugnen borde vara på vänster sida i bilden, och eftersom jag har en högersidbena borde den också vara till vänster.

Den bild ni ser av mig är den bild jag ser av mig själv i spegeln.


Så här ser jag ut från ert håll:


På den här bilden ser man också 1) att jag inte tvättade håret i morse och 2) hur trött jag är. Den som är släkt med mig ser även hur jävla lik mormor jag är – det är inte dåligt, men min mormor var en 78-årig tant sista gången jag såg henne och jag är 29 år yngre. Bara TJUGONIO! Vafan! 39 år yngre. Och kan inte räkna.

Men glöm det. Det här inlägget skulle ju handla om det spegelvända fotot, så: Bilden är tagen i "Photo booth" i min mac hemma, och eftersom jag inte är hemma får saken vänta tills jag kommer hem.

Dagens köp

Man känner sig inte vidare smart när man inte fattar att barnets blöta strumpor kan ha något med stövlarnas skick att göra.


Dagen räddades av lånestövlar och mamma fick handla nya.

Det där med bostäder

När jag flyttade till Vasastan (Stockholm) i mitten av 1990-talet befolkades kvarteren till övervägande del av äldre damer. På väg till tunnelbanan träffade man på dam efter dam, med grå permanentade huvuden under gröna tanthattar, klädda i varma kappor oavsett årstid och med ordentliga snörskor som avslutning på gråa eller bruna strumpben. De flesta tog sig fram med hjälp av käpp, och många var så ostadiga att man var rädd att lufdraget skulle dra omkull dem när man gick förbi.

Då stod priserna på lägenheter fortfarande lågt, och överhuvudtaget var efterfrågan på boende i innerstaden inte sådär jättestort. När man gick på visningar hamnade man ofta i rätt ruffiga hem, där någon som precis dött hade bott i 40 år. Lite damm i hörnet, bäddsoffor från sextiotalet, en bedagad aspedistra på fönsterbrädan. En korvig trasmatta i hallen och en nött vaxduk på det lilla köksbordet. Målade femtiotalspinnstolar och en lätt doft av länge sedan lagade söndagsmiddagar. Små och prångiga kök, konstigt igensatta dörrar i cul de sac-rum som uppstått när en stor lägenhet delades i två någon gång på fyrtiotalet.

Våningar – de lite större lägenheterna – var rätt svåra att sälja, eftersom det inte fanns någon vidare marknad för dem. I sina tidigare liv hade de bebotts av tjänstemannafamiljer, med piprökande pappa, mamma som antingen var hemma eller arbetade på bankkontor och två barn i äppelknyckarbyxor, och kanske stökade hembiträdet i köket också. Sedan gifte sig hembiet och sade upp sig, barnet flyttade hemifrån och pensionsåldern insteg över tröskeln. Barnens rum förvandlades till teverum med obligatorisk gungstol och ryamatta på väggen. Vid en standardrenovering på åttiotalet revs den stora klädkammaren ut till förmån för badrummet och tapetserades med gulrandig våtrumstapet. Köket hade redan fått sig en överhalning på fyrtiotalet, så det gamla skafferiet var sedan länge borta när köksskåpen vräktes ut och ersattes med nya Marbodalskåp i kontinentalhöjd.

Det tidiga nittiotalets lägenheter matchade Vasastandamerna: det var inte riktigt deras tid. Ändå fanns det något där som fick mig att vilja flytta in. Ta över, vårda, gjuta lite liv och plocka fram det som lurade i form av dörrspeglar bakom påspikad masonit. Lägenhetens själ, den som någon byggherre från nittonhundrakallt en gång blåste in i sitt hus.

I dag när jag läser annonserna på Hemnet ser jag samma lägenheter igen. Tokrenoverade. Tokmoderniserade. Och i alltför många fall synbarligen berövade just denna själ. Kanske finns den någonstans, om man ser bortom det stajlade visningsläget. Om man flyttar in sina skavda möbler, lämnar lite smutsiga tallrikar på diskbänken och slänger sig i soffan en regnig dag.

Men jag längtar inte efter att göra det.

Sjuka, nu uppdaterad

Vi har ett sjukt barn. I snart två veckor har Gullpånken haft feber i varierande temperaturer. Trots penicillinkur har han inte blivit mer än aningen bättre.

I går lämnades urin och i dag blod; förhoppningsvis kommer provsvar i morgon. Annars får vi vänta ... Och jag som är en sån som oroar mig för sånt jag inte har någon kontroll över, oroar mig. Lilla Gullpånken.

Det är svårt med sjuka tvååringar, för de kan inte säga om de har ont och i så fall var. I dag lade vi märke till att det verkar göra ont när vi lyfter honom under armarna – vad kan det vara?

Själv mår jag dåligt i magen. Oro, dålig sömn eller något annat? Eller alla tre? Vet ej. Men det känns inte så uppmuntrande med tanken på en eventuell magsjuka ovanpå allt annat.

Fy fan för att vara förälder.

Fredag
Provsvaren har kommit tillbaka. Inga tecken på något. Troligen en seg virusinfektion. Har inte febern försvunnit tills på måndag, återkom för mer prover.

Jaha. Då fortsätter vi vänta och oroa oss.

Det gör i alla fall inte ont under armarna på pånken nu. Kanske var det bara allmänt missnöje som visade sig så.

Och mitt illamående var trötthet. Jag gick och lade mig strax efter att jag skrev inlägget och visserligen kom det över en febervarm liten unge strax efter, som ville dricka vatten var tredje minut i sisådär en timme, men till slut sov vi ganska gott trots allt. Och jag vaknade utan magkänningar.

Dazed and confused

Förra veckans sömnbrist har kommit ikapp mig. Dessutom blev det oväntat mycket jobb.

Snart ska jag försöka utveckla mina tankar kring Bitterfittan, Majema!