Lördagsnix

Nä. Barnen var ointresserade, så det blev 45 minuter. Inte lyxigt alls, bara en kort paus. (Som om en timme hade varit så jädra länge heller.)

Jag behöver semester, känner jag. En lång. Tyvärr är det snarare arbetsläger som väntar, när maken åker iväg på 10 dagar lång arbetsresa om en vecka.

Just nu vill jag inte alls vara med. Inte alls.

Lördagslyx

Maken har tagit barnen för att leka i Vasaparken. De kommer att vara borta en timme kanske.

Ah!

Märkligt på morgonen

I dag när jag lämnade Sötpricken (Gullpånken är lite förkyld och hemma med likaledes förkylda pappa) blev jag helt förskräckt. Det var ingen där på dagis! Helt tomt på gården!

Så vi klev in, i tyst förskolebyggnad. Sötpricken pekade på en kompis ytterkläder som hängde, så någon var där i alla fall. Så vi gick upp till avdelningen, utan att klä av Sötis, där vi inte hittade en enda unge men dock två pedagoger. "Är det stängt?!?" frågade jag förvirrat.

Det var första gången någonsin, på två år, som jag har lämnat inne. Förutom Lucia, då. Visst, det kan hända någon gång att barnen blir inskickade när de kommer, för att de ska göra något särskilt eller för att det verkligen spöregnar, men det är alltid pedagoger och barn ute om morgnarna.

Pedagogerna skrattade och sa att kombinationen snögegga som höll på att frysa över hela gården och väldigt få barn hade fått dem att stanna inne lite längre än vanligt. Och barnen var i matsalen där nere.

Så vi gick ner och klädde av Sötpricken, och gick in i matsalen där ett tiotal barn satt och läste och pysslade.

När jag gick därifrån, över den tomma gården, kändes det fortfarande märkligt.

Genus och snickeri

På Kanal 5 går ett snickarprogram som heter Arga snickaren. Varför fattar jag inte, för så arg är han inte. Möjligtvis lite barsk. Programidén är i alla fall att han – och hans bygglag – åker hem till folk som inte lyckats få klart en renovering och hjälper dem.

På pappret låter väl som vilket annat byggprogram som helst, men det är det inte. Tyngdpunkten ligger nämligen inte på snickrandet eller inredningen utan på personerna – ofta par med barn – och deras oförmåga att både vara realistiska och att få tummen ur. Som i gårdagens program, när pappan gått upp på den fungerande men lite sunkiga övervåningen och rivit allt in på brädväggarna, och sedan gått in i väggen (no pun intended!) och lämnat allt så. På bottenvåningen trängdes familjen i feldisponerade och dragiga rum, medan mamman hade beslutsångest och bromsklossade i största allmänhet.

I de program som jag sett hittills har det varit så: Tidsoptimistiska män med en grovt överskattad bild av sin egen snickarkomptens och en oförmåga att koncentera sig. Kvinnor som antingen har för mycket eller för lite idéer, som oroar sig och som får ta hand om barnen i omöjliga boendemiljöer. Gemensamt för paren är också att så fort kvinnan får en uppgift av snickaren att göra, så nog står mannen där och "hjälper till". Eller tar över helt.

Kolla in Arga snickaren nästa onsdag! Det är en lysande genusstudie i det lilla.

Uppehållstillstånd

När jag läste om Lollo från Lund och Migrationsverkets handhavande av hennes fall, blev jag minst sagt förvånad över att hennes uppehållstillstånd, klubbat i Migrationsdomstolen, blivit överklagat till Migrationsöverdomstolen. Vem överklagar sånt, undrade jag. För inte kunde jag föreställa mig att det var det statliga verket som varit framme med ett överklagande.

Men så är det. Svenska Migrationsverket ser det som sin uppgift att överklaga domar från Migrationsdomstolen. Så få asyl- och uppehållssökande som möjligt ska få stanna i Sverige, tydligen. Stämmer det med verkets uppdrag? Detta måste undersökas vidare, märker jag.

Sådär!

Nu är alla glada.

Ny kompis

Stämningen har lättat lite.

Trubbel

Oj då. Något har visst hänt sedan i fredags.

Dålig teknikkarma

Jag brukar ha rätt lätt med maskiner, anordningar, apparater och mojänger – saker strejkar sällan för mig, och när de gör det sjunger de verkligen på sista versen. Dessutom brukar jag kunna dutta lite med maskiner som strejkar för andra, så att de börjar fungera igen. Åtminstone för mig.

(Det här låter ju som mumbojumbo. Men efter att ha suttit och arbetat nästan heltid i en datorsal i över ett halvår, kunde jag – och resten av de som jobbade där – konstatera att det finns folk med bra maskinkarma och folk med dålig. Extremt dålig. När vissa studenter kom insläntrande suckade vi djupt och började spara var 10:e sekund. Deras blotta närvaro fick nämligen 2/3 av alla maskiner att lägga ner. Det var också de studenter som lyckades med att radera viktiga filer, så att datorsalsteknikerna fick sitta vid datorn och sucka i flera timmar innan de hittade felet.)

Men nu måste jag ha gjort något dumt i den tekniska världen. Inte nog med att fjärrkontrollen helt lade av, nu råkade vi tydligen rucka på något på baksidan av spisen när vi drog ut den för att städa bakom igår så att det pyser ut gas. Blä.

Akut sjukvård

Ibland uppstår ett plötsligt behov av att vända sig till läkare. Det behöver inte vara något allvarligt, utan man behöver bara få konstaterat just att det inte är allvarligt.

Då är det guld med en husläkarjour runt hörnet. Klockan åtta när de öppnar, ringer man nämligen och talar om att barnet som haft lunginflammation en gång började hosta otrevligt under natten. Då säger de att man kan komma tio i nio och kolla saken. Och tio över nio är man hemma igen och har fått konstaterat att allt är lugnt.

Bästa sortens akut sjukvård, tycker jag. Det borde finnas flera sådana ställen i stan – vad jag vet finns två – så kanske akutmottagningarna på sjukhusen inte skulle bli så fullsmockade. Konstigt nog är det inga politiker som drar den slutsatsen. De tjatar nämligen om att man ska gå till vårdcentralen i stället för till att dra till akuten. Men inte ens vår eminenta vc, där man alltid kan träffa en läkare samma dag, är öppen på helger och kvällar. Vart ska man då vända sig, om inte till akuten?

Tidigare var husläkarjouren på Sabbatsberg en riktig närakut, med röntgen- och provtagningsmöjligheter. Men den drogs in på oklara grunder ungefär vid maktskiftet 2006, samtidigt som de nya landstingspolitikerna rabblade sitt mantra om valfrihet och varnade för långa köer till sjukhusakuterna.

Är det vettigt, det?

Pust!

Ah. Nu dök den upp igen.

*torkar svetten ur pannan*

Hjälp!

Vad har hänt? Min blogg är alldeles tom när jag kollar på den. Inläggsdelen i alla fall.

Ser ni den?

Endräkt my ass

Man skulle önska att barnen var lika sams som Elefanten och Astrid.

Stigfinnare

Det är kul att kolla in Feedjit lite då och då, för att se hur folk som kommer hit beter sig. Det finns några trogna läsare som alltid kommer hit från en viss sida och alltid lämnar via en annan viss sida.

Innan jag började använda mig av Google Reader hade jag ungefär samma fasta beteende i min bloggrunda. Nu känner jag mig lite lost i bloggvärlden, men samtidigt slipper jag en massa onödigt klickande.

Apropå ingenting (eller möjligtvis apropå tankarna ovan och en viss plommonlund och dess snirklingar) vill jag genast skicka alla, särskilt men inte nödvändigtvis endast de trädgårdsintresserade, till mina goda vänners blogg Arboarkticum. (Det finns en hemsida också.)

Denna dag

Jag har inte varit i lokalen på minst 1 1/2 vecka, först för att jag jobbade hos uppdragsgivare och sedan för att jag tog några lediga dagar efter den intensiva arbetsperioden och efter det för att jag mått rätt illa. Kanske har jag känt efter lite extra när jag haft tid, men det har varit några rätt skumpiga bussfärdsdagar den här veckan.

Det var med viss motvilja som jag gick till lokalen i morse, för det har varit så skönt att vara hemma mycket ensam. Ensam hemma skulle jag inte bli i dag, för skrällhostande Gullpånke vabbades av sin far, så det var bara att masa sig iväg. Och väl där undrade jag varför jag suttit hemma och tyckt synd om mig själv – det är ju så trevligt i lokalen!

Humöret steg ännu mer när läkaren ringde med svar på mina blodprover. Jag har nedsatt sköldkörtelfunktion. Inte mycket, men tillräckligt för att ge symptom. Ganska knäppt egentligen att bli glad över att få sjukdom konstaterad, men det är värre att vara sjuk utan att veta vad det är. (Nu låter jag som trailern till nya TV 3-serien Diagnos okänd. Fast jag föreställer mig att de letar efter mer spännande sjukdomar än lite nedsatt sköldkörtelfunktion.) Jag har fått tabletter utskrivna och så får vi se om det gör saken bättre.

För att toppa dagen åt vi semla till efterrätt. Inte så bra för min mjölkkänsliga mage, men vad har man annars Lactrase till?

Nu sitter jag i sängen efter ett Time Team-avsnitt, med en susande Gullpånke bredvid mig. Han hostar till då och då så vi får nog en jobbig natt till, men alldeles nyss skrattade han till i sömnen. Lilla gubben.

Fem fantastiska myror och fyra fabulösa elefanter

Vi har precis haft en kort men intensiv period med Musse Piggs klubbhus, och jag vill inte vara snobb ... eller jo, det vill jag nog, för det är bara för gräsligt. Visst, ungarna gillar det och det sjungs och dansas hejvilt till sång- och dansnumren, men det finns verkligen ingen substans i det där.

Substans så det räcker finns det däremot i Fem myror är fler än fyra elefanter. Det är pedagogiskt och genomtänkt och roligt. På riktigt-roligt, även för vuxna. Om de inblandade inte redan har fått medalj, så borde de få det. Genast.

Förresten!!!

Det är ljust ute nu, vid dagishämtningstid!

Fabulous.

Speed o' light

Hur fort gick den här dagen, då?

Nu är det redan dags att hämta Sötpricken på förskolan.

Jag har hunnit med ingenting. Trots att sjuklingen sov närmare enåenhalv timme.

Ett eftertanketillägg:
Det verkar vara skönt för ungarna att vara ensamma, utan syskon, ibland. Det är rätt tydligt, faktiskt.

Vab-dag

Gullpånken hostar avgrundslikt, som alltid när han är lite förkyld. Förkylningsastma, alltså. Så vi är hemma i dag. Jag drar runt på ett just nu lätt illamående, men vågar inte prova anti-illamåendetabletterna jag fick, nu när jag är ensam med barn hemma. Jag läste om biverkningar på bipacksedeln, nämligen.

Ja ja. Det kunde vara värre.

Pånken kollar Fem myror så jag kanske kan läsa lite eller rent av skriva lite på ett av mina uppslag.

Streck i räkningen

Maken och Sötpricken har åkt för att lämna bord hos mormor och veckohandla. En mycket pigg trött Gullpånke klättrar i fönstersmygen. Jag skulle vilja:

• städa i vardagsrummet inför dammsugning senare,
• göra det sista på ett jobb som ska lämnas i morgon,
• knåpa ihop inbjudningar till min födelsedagsfest,
• skriva lite på de där uppslagen innan de blir helt inaktuella.

Men det tycker inte den i fönstersmygen Små grodorna-sjungande och snurrande Gullpånken.

Och nu kommer han nedklättrande, så nu måste jag börja konversera också.

Ändrade planer

Fjärrkontrollen till vår dvd/hd-spelare lade av i går, så när man ska kolla på Fem myror måste man göra det på mammas dator. För pappas dator pallar inte riktigt med.

Så där sitter de nu, ungarna. Och jag sitter på makens dator och skriver. Men det blir inte alls samma sak. Hade faktiskt två uppslag till blogginlägg i dag, men jag vill sitta på min plats, vid min dator när jag ska skriva lite längre.

Vi skulle dessutom ha åkt ut till min mamma och hälsat på, jag och barnen. Maken har annat för sig. Men jag mår lite sisådär och Gullpånken har feber, så jag bad mormor att komma hit i stället. Nu är Melodikrysset slut, så hon är väl på väg.

Det är nog bäst att jag gör en anteckning om mina uppslag. Så att de inte försvinner in i mina nuförtiden väldigt kaotiska hjärnvindlingar och aldrig återfinns igen.

Seg dag

Nu har jag varit hemma sedan i tisdags och känt mig sjuk. Illamående (sorry för att jag tjatar) och orkeslös.

Vet inte om jag är sjuk eller om jag bara känner mig så.

Trist är det i alla fall.

Ge mer!

Ni har väl sett bannern som jag har till höger?

Genom Kiva kan man ge mikrolån till entreprenörer i tredje världen, så att de kan få kapital för att starta eller utvidga en redan existerande rörelse. Ni minns väl Grameen Bank som fick Nobels fredspris 2006?

Låna ut lite pengar du också!

Kanske kommer bussen att stanna nu?

Idag var jag och tog blodprov igen. Igår ringde nämligen läkaren och berättade att det tidigare blodprovet visade några slags förhöjda värden som hade med sköldkörteln att göra.

Jag hoppas väl inte direkt att jag har sköldkörtelproblem, men samtidigt vore det så rackarns skönt att få någon förklaring till det här illamåendet. Och förhoppningsvis kunna göra något åt saken.

V.g. håll tummarna!

Mitt i storstaden

Alldeles nyss sprang killen på matstället mittemot över till frisören i mitt hus med en tallrik lunchmat. Det är väldigt grannskapligt, här i vårt lilla hörn. Stannar man bara till lite ibland och snackar med folk, minns folk i vilken port man bor, ungefär vilka tider man har, hur gamla barnen är och när man var på semester senast.

Mellandagarna 1994 var jag i New York och hälsade på en kompis som bodde i hörnet av 2nd Avenue och 3rd Street, och fascinerades av grannkänslan där, mitt i jättestorstaden. Efter några dagar där kände folk igen mig och hejade när jag gick förbi. Nu är ju den genomsnittlige amerikanen betydligt mer "Hi! How are you doing today!" än de flesta svenskar, men ändå.

Grannkänsla och samhörighet finns överallt, den ser bara lite olika ut.

Läkaren eller frisören – sak samma

I går var jag hos läkaren för att försöka få lite hjälp med min knäppa mage. Han bad mig berätta om symptomen, tryckte på magen, lyssnade på hjärta och lungor och ställde en massa frågor. Sedan fick jag lämna blodprov och så skrev han ut "magtabletter" – har inte hämtat ut dem än, så jag vet inte riktigt vad det är – och anti-illamående-piller. Nu hoppas jag nästan att blodproven visar något, för annars kommer jag att medicinera symptom i stället för någon specifik åkomma.

I dag var jag och klippte mig och kom att prata med frisören (som också är en gammal kompis) om magen, så där som man snackar hos frisören (eller med gamla kompisar som man bara träffar lite då och då). "Jaha!" sa han. För några år sedan hade han och hans dåvarande sambo råkat ut för parasiter efter att ha ätit något så banalt som färdigskuren sallad, köpt på vanlig stormarknad. Och de symptom han beskrev lät väldigt likt mina åkommor.

Så om blodproven inte visar något, så ska jag be att få undersöka att jag inte har någon otäck parasit.

Stress

I dag har jag gjort klart det sista på ett – för mig – stort jobb. Nu vacklar jag mellan att känna mig lättad, för att jag kan ta det lugnt om dagarna ett tag, och oroad, för att jag inte vet hur mycket jobb jag har framöver.

Aldrig blir man nöjd.

Väntan – uppdaterad

I några månader har jag följt Jonnas och Marcus väntan på att till slut få ett levande barn. Under samma tid har två barn i min bekantskapskrets kommit och vänt, och insikten om hur skört livet är blir allt tydligare.

I dag är dagen F, som i födelse för Mini, och jag är hur spänd som helst. Hen borde vara här nu och jag plockar fram Google Reader lite oftare än vad som är vettigt.

Det är både märkligt och fantastiskt, detta. Hur man kan engagera sig så i människor som man inte känner. Märkligt men mest fantastiskt.

***
Ett barn är fött! Hurra!

We are most seriously displeased

Jag sitter och slöläser i en gammal Vi föräldrar (juni 2008), en artikel om hur några föräldrapar gör för att få egen tid. En pappa spelar hockeybockey tidigt på fredagsmorgnarna, och jag citerar:

[Mamman Cecilia] är tandsköterska och börjar jobba klockan sju på fredagar. [Pappan] Niclas tar därför med sig 3-årige Vincent och 5-åriga Linnea till hockeybockey-träningen. Där sitter de i båset och äter medhavd frukost. Efteråt lämnar Niclas dem på dagis.

Låter ju som en jättebra lösning, eller hur? Men nehej:

Barnen tycker det är kul, men Cecilia är inte lika förtjust och nu har hon bett att få ändra sitt schema så att hon börjar åtta på fredagarna.

Min kursivering. Hon är "inte lika förtjust". Hon gillar inte en lösning som fungerar bra för de inblandande parterna – pappa och barn – utan lägger hellre om sitt schema:

– Jag fick skylla på att Niclas har ett viktigt möte på fredagarna, säger Cecilia och skrattar.

Men vad är det MED människor? Jag förstår i alla fall inget.

Semmelfusk!

I morse läste jag något intressant i DN, som jag tänkte blogga om. Men vad var det? Jag har verkligen inte en susning nu. Så jag kollade lite på dn.se för att se om det fanns något som påminde mig.

Men nej. Fast jag kan väl passa på att uppmärksamma er på aprikoskärnemassan som saluförs som mandelmassa. Ingen nyhet för mig, men kanske för någon annan.

Man önskar dock att man vore mer spiritiuell.

Hemmadag

I dag har jag varit hemma med ett ofriskt men samtidigt osjukt barn. Sötpricken har varit förkyld några dagar, och haft förhöjd temperatur. Om man inte känt på pannan hade man aldrig anat att det var någon slags feber på gång, men nu när vi gjorde det var det lika bra att stanna hemma.

På förmiddagen höll hon på med sitt medan jag höll på med mitt, och efter lunch tittade vi lite i affärer efter en klänning eller annat fint att ha på en äldre släktings födelsedagsfest i helgen. Tyvärr har jag och Sötpricken inte riktigt samma smak, så vi lämnade saken därhän så länge. Sedan fikade vi på Ritorno med trevligt sällskap och till sist blev det lite lek i Vasaparken innan vi hämtade Gullpånken på dagis.

Det är sällan som vi bara är vi två, utan lillebror som stjäl uppmärksamhet. Väldigt trevligt är det, och så lätt att bara hantera en unge.

Komplett

Familjen är nu komplett – pappa har kommit hem. En uppvaknad Gullpånke ligger nu och trycker sig mot sin far i sängen. Det är lycka, det.

Fnultankar

Den hotande hostnatten – Sötpricken med sin återkommande, helvetiska rethosta – blev inte alls så farlig. Vi sov faktiskt 90% av natten, omvänt förhållande för riktiga hostnätter. Tack för det.

Den trevlige killen som tillsammans med sin tjej/fru/sambo har kaféstället mittemot borde inte ha kort kofta, mörka låga byxor och vitt skärp på det. Det gör att han ser tjock ut.

Min frisörs försök till ny klippningsteknik för mitt hår fungerar inte. Det blev visserligen ingen pälsmössa, men däremot rotborstetendenser längst ner.

Jag måste sluta vara snäll mot uppdragsgivare. Numera har jag – och nu lallar jag bingo om konjunkturnedgången inom förlagsbranschen – numera har jag så pass mycket jobb att jag inte behöver ge potentiella kunder förmånliga priser.

Diskmaskin är livskvalitet. Sannerligen. Vi skulle gärna ha egen tvättmaskin också, men även om det är satan så jobbigt att släpa stora tvättberg till tvättstugan varje vecka, så vill man inte börja gråta varje gång man sorterar tvätten. I slutet av vår diskmaskinslösa period fick vi en klump i halsen och en känsla av hopplöshet varje gång vi gick in i köket. Trogna läsare av bloggen kanske minns hur det såg ut på våra små avställningsytor: