Men en kvart innan de skulle komma och hämta henne, kröp en ledsen unge upp i mitt knä. Nej, hon ville inte följa med dem, hon ville bara vara med mig. Nej, hon ville hellre vara med någon som kände henne lite mer. Det hjälpte inte alls att jag försökte påminna henne om den där dagen i höstas, när Gullpånken behövde båda föräldrarna på sjukhuset, och hon blev hämtad på dagis av gudfar, fick god mat och en fin klänning. Nej, det var alldeles för läskigt att gå ensam med dem.
Vad gör man? Å ena sidan vill man inte tvinga ett barn att göra något hon inte vill. Å andra sidan känner jag igen den där känslan i magen, när man är nervös för något som man egentligen vet ska bli roligt, och hur besviken och ledsen på sig själv man blir när chansen att göra det försvunnit och man har sabbat för sig själv genom att fega ur.
Jag valde att pusha henne att gå. Och det visade sig vara rätt beslut. När de väl dök upp, blev informerade om läget och försäkrade att de kunde ta det en annan dag, eller kanske åka skridskor i eftermiddag i stället, övergick "vill inte" snabbt till "vet inte". Och den tveksamma tjejen förvandlades till förväntansfull typ när jag började hjälpa henne med påklädningen.
Nu känner jag mig stolt. Både över henne som gick med på att inte bara lyssna på magpirret, och över mig som inte tog den enklaste vägen genom att raskt blåsa av allt. För hur lär man sig tackla utmaningar om man viker undan till och med för roliga saker, bara för att de är lite läskiga att tänka på?
*Han är inte en riktig gudfar, eftersom barnen inte är döpta. Men i allt praktiskt fungerar han som sådan.
Uppdatering:
De åt pannkakor, handlade kläder och leksaker och gick på bio. Inte en enda gång uppstod det minsta problem. Sötpricken kom hem glad som en lärka. Precis som jag visste.
3 kommentarer:
Håller med om att det oftast behövs en lite hjälp att våga för att sen bli bra, känner verkligen också igen det själv! Om inte får man väl vara lite stand-by och rycka in om det verkligen inte släpper. Bra gjort av er båda. :)
Du gjorde helt rätt! Men, det är inte lätt. Man både vill pusha, och samtidigt respektera deras känslor. Balansgång.
Härligt när man vågar något som känns lite läskigt men samtidgt är spännande och utmanande. Härligt både för barn och vuxna. Och härligt för barn som har andra vuxna än sina föräldrar att ha varaktiga relationer med.
Hoppas att de har en fin dag tillsammasn, sötpricken och hennes gudfar med fru.
Skicka en kommentar