Det ligger en sjuk Gullpånke och sover lätt flämtande i sin säng. När han kom in till vår säng natten till i dag kände jag att han var lite varm och tog tempen; så funkar det i ett hem där barnet haft feber under lång period – fram med termometern vid första minsta misstanke! Och jag hade rätt, även om det väl snarare var förhöjd temperatur än regelrätt feber.
Sedan var det lugna puckar ända fram till strax efter frukosten, när han först blev väldigt ynklig och sedan somnade i mammas famn. Klassiskt riktig-feber-på-väg-tecken.
Genast dyker det upp ett litet spöke och ställer sig och flaxar framför oss. Nu har han feber-spöket. Hur länge ska det här hålla i sig?-spöket. Tänk om han blir sjuk igen-spöket. När är det egentligen befogat att ringa till doktorn?-spöket. Efter mindre än ett dygn uppenbarar det sig och rasslar lätt olycksbådande med kedjorna.
Och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det slutar poppa upp varje gång gullet är sjuk. Ett år? Två? När pånken börjar skolan – när han slutar skolan? När han börjar raka sig och därmed inte ens i mörkret kan förväxlas med det lilla barn som nyss lutade sin varma trötta kind mot mammas?
Säg att den tar slut åtminstone då, den här fladdrande känslan i hjärtat. Säg det.
5 kommentarer:
Den kanske tar slut men andra kommer att ta vid.
Igår hade jag ett gräl med min Stora. Hon hade gått hem (skulle gå hem till kompis efter skolan)utan vantar och täckbyxor i snålstormen. Bara för att hon inte ville. Detta ledde till att hon frös hela vägen hem när jag hämtade henne och eksemen på händerna blossade upp igen.
Jag fick en föraning av hur det kommer att kännas i framtiden när hon gör saker, medvetet och av egen vilja, som är skadliga för henne. Det var läskigt.
Ledsen, men jag tror aldrig att spökena försvinner, men däremot byts de ut i takt med tiden. Våra barnastmaspöken har rasslat iväg, men andra lurar om hörnet...
Krya på!
För mig kan jag säga att epilepsi/kramp-spöket faktiskt håller sig hyfsat borta nu. ( i alla fall för mig, det är värre för maken). Det har ju tagit ett tag, men jag är inte lika orolig nu. Det kan tom vara förhöjd temp utan att jag känenr apniken komma krypande och jag ser framför mig ännu en ambulansfärd. Så det kan lägga sig. Man vänjer sig väl lite /karina
Uh, jag vet inte. Försvinner det någonsin? Jag vet inte men jag misstänker att det kanske inte gör det. Men det kan nog ta olika skepnader, förändras, bli mindra vanligt för att sedan bli mer vanligt igen, kanske. Rädslan för sina barn. Och ännu mer när de varit allvarligt sjuka.
Håller med flera ovanstående, för jag tror att man har det där fladdret i magen hela livet. Även när barne är vuxna och har egna familjer. Har man väl inträtt i rolen som förälder/mamma, så finns alltid fladdret där; mer eller mindre.
Skicka en kommentar