Det här verkar utveckla sig till en lat helg. Det är slaskigt ute, och barnen har inte den minsta lust att gå ut (det brukar de inte ha, om det inte är något speciellt som skridskoåkning med farbror Kalle som lockar; antagligen är de helt ute-trötta efter veckorna på förskolan). Vi har inte heller någon lust att gå ut, men maken makade sig i alla fall iväg och köpte bullar och biskvier till fikat förut.
Jag har ansat pelargonerna och tagit sticklingar, som nu trängs på fönsterbrädan framför mig. Funderar, för tredje året i rad, om jag inte egentligen borde hämta ner makens gamla lysrörslampa för att ge dem lite bättre förutsättningar.
Snart är det dags att göra mig i ordning och gå iväg på fest; maken blir hemma och får heja på Kalla & co i ensamhet. Eller utan mig i alla fall, han lär väl ha förhoppningsvis sovande barn i knät.
lördag 27 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
Oväntat icke-möte
Världen blir lite skev när man sitter på Apoteket och väntar på att bli betjänad, och ser en gammal idol – eller vad man kallar en musiker vars musik man gillar – från ens ungdom gå förbi med en nässprej i handen.
Sedan hamnar man bakom honom i kön, och plötsligt märker man att man gnolar lite halvhögt: hm-hm-hm-hm, hm-hm-hm-hm ... Men han hörde det nog inte.
The Wannadies - Hit
Uploaded by samithemenace. - Independent web videos.
Tryck för större skärm, annars blir den klippt i kanten!
Sedan hamnar man bakom honom i kön, och plötsligt märker man att man gnolar lite halvhögt: hm-hm-hm-hm, hm-hm-hm-hm ... Men han hörde det nog inte.
The Wannadies - Hit
Uploaded by samithemenace. - Independent web videos.
Tryck för större skärm, annars blir den klippt i kanten!
måndag 22 februari 2010
I snökaosets land
Man måste ju undra när långa tider med mycket snö och vinterkyla blev ett stort problem i Sverige. Någon gång under de tjugo senaste åren, kan jag tänka mig. Tjugo år med övervägande snö- och kylafria vintrar. Nu vojar sig folk över snön, "hur mycket snö kan det komma?", som om det vore något underligt med snö.
När jag var liten var det alltid snö. En snöfri vinter kan jag inte ens minnas. Men de som är äldre än jag kanske har några att plocka ur rockärmen.
Efter gårdagens t-baneturer (hemresan gick helt smärtfritt) bestämde jag mig för att stanna hemma i dag. Eftersom jag dessutom hade en ganska stark släng av mitt gamla illamående i går kväll, var det rätt skönt att gå genom helvita Vasaparken i –18° med glada barn, lämna av dem inne (för andra gången på tre år) och sedan vända hem.
Det enda jag är lite purken på är att jag var tvungen att ställa in farmors barnvaktande, och att jag därför missade ett möte. Det kändes helt enkelt inte rimligt att hon skulle ta sig hit, meddelst pendeltåg och tunnelbana, för mindre än något livsviktigt. Och det var inte mötet.
När jag var liten var det alltid snö. En snöfri vinter kan jag inte ens minnas. Men de som är äldre än jag kanske har några att plocka ur rockärmen.
Efter gårdagens t-baneturer (hemresan gick helt smärtfritt) bestämde jag mig för att stanna hemma i dag. Eftersom jag dessutom hade en ganska stark släng av mitt gamla illamående i går kväll, var det rätt skönt att gå genom helvita Vasaparken i –18° med glada barn, lämna av dem inne (för andra gången på tre år) och sedan vända hem.
Det enda jag är lite purken på är att jag var tvungen att ställa in farmors barnvaktande, och att jag därför missade ett möte. Det kändes helt enkelt inte rimligt att hon skulle ta sig hit, meddelst pendeltåg och tunnelbana, för mindre än något livsviktigt. Och det var inte mötet.
söndag 21 februari 2010
SL, ska information vara så svårt?
Eftersom maken åker iväg måndag, tisdag, onsdag måste jag jobba idag – tajt tidschema och både hämtning och lämning på dagis går inte ihop – och att jobba hemma kommer bara inte på fråga. Y'all with children know why.
Så jag vadade mig genom snödrivorna till tunnelbanan (okej, de hade plogat så jag kunde trippa fram) och kom ner till en lätt befolkad perrong sådär 10.30. På informationstavlorna stod att trafiken var oregelbunden på grund av banfel. Okej. Så jag väntade. Och väntade.
Cirka 10.40, samtidigt som ett tåg kom åkande söderut – jag skulle norrut – på fel perrongsida, skrapade det till i högtalaren och någon meddelade dem "som ska in mot city" att tåget befann sig vid Sandsborg. Förutom att det som information betraktat var rätt knapphändigt, är det lite märkligt formulerat – även folk som redan är "i city" kan vilja åka norrut; implicerar det kanske att tåget vänder vid T-centralen?
Några minuter senare kom ytterligare ett tåg söderut på fel perrongsida. Varken i samband med det eller det första gavs mer information än att tågföraren ropade ett sedvanligt "mot Högdalen". Jag såg flera personer som missade tågen för att de stod lite i sin egen värld och väntade på fel, d.v.s. rätt, sida.
Sedan väntade vi. Ibland knäppte det till i skenorna, på det där sättet som får varje tunnelbanevan stockholmare att lystra och börja spana efter ankommande tåg i tunneln, men inget hände. Vi väntade lite till. Ingen sade något i högtalarna. Nya människor kom ner och ställde sig för att vänta. Skyltarna visade fortfarande "oregelbunden trafik p.g.a. banfel". Vi väntade.
Och så kom äntligen tåget mot Hässelby. Sakta gled det in och dörrarna öppnades. Föraren öppnade inte sin dörr som de brukar göra, utan häckade inne i hytten. Inte ett ord sade hen, utan stängde bara dörrarna, körde iväg och lät den inspelade rösten tala om att nästa station var Bandhagen.
Jag kom fram till slut. Det kunde ha varit värre (jag hade t.ex. kunnat vara en av dem som fick vänta ute på öppen station), och jag blev bara en halvtimme sen. Men kära SL (eller vem det nu är som kör för SL, jag hänger inte med i de svängarna), kan man inte kosta på sig lite information?! Så att passagerarna vet vad som händer och kan ta välgrundade beslut om huruvida de ska fortsätta vänta eller hitta alternativa sätt att ta sig fram.
Frågan är om jag kommer att våga chansa på att t-banan går som den ska när jag ska hem ...
(Jag försökte leta fram en tunnelbanekarta för dem som är oorienterade i Stockholms undergrund, men jag hittar ingen bra på en enkel sökning och nu måste jag jobba.)
Så jag vadade mig genom snödrivorna till tunnelbanan (okej, de hade plogat så jag kunde trippa fram) och kom ner till en lätt befolkad perrong sådär 10.30. På informationstavlorna stod att trafiken var oregelbunden på grund av banfel. Okej. Så jag väntade. Och väntade.
Cirka 10.40, samtidigt som ett tåg kom åkande söderut – jag skulle norrut – på fel perrongsida, skrapade det till i högtalaren och någon meddelade dem "som ska in mot city" att tåget befann sig vid Sandsborg. Förutom att det som information betraktat var rätt knapphändigt, är det lite märkligt formulerat – även folk som redan är "i city" kan vilja åka norrut; implicerar det kanske att tåget vänder vid T-centralen?
Några minuter senare kom ytterligare ett tåg söderut på fel perrongsida. Varken i samband med det eller det första gavs mer information än att tågföraren ropade ett sedvanligt "mot Högdalen". Jag såg flera personer som missade tågen för att de stod lite i sin egen värld och väntade på fel, d.v.s. rätt, sida.
Sedan väntade vi. Ibland knäppte det till i skenorna, på det där sättet som får varje tunnelbanevan stockholmare att lystra och börja spana efter ankommande tåg i tunneln, men inget hände. Vi väntade lite till. Ingen sade något i högtalarna. Nya människor kom ner och ställde sig för att vänta. Skyltarna visade fortfarande "oregelbunden trafik p.g.a. banfel". Vi väntade.
Och så kom äntligen tåget mot Hässelby. Sakta gled det in och dörrarna öppnades. Föraren öppnade inte sin dörr som de brukar göra, utan häckade inne i hytten. Inte ett ord sade hen, utan stängde bara dörrarna, körde iväg och lät den inspelade rösten tala om att nästa station var Bandhagen.
Jag kom fram till slut. Det kunde ha varit värre (jag hade t.ex. kunnat vara en av dem som fick vänta ute på öppen station), och jag blev bara en halvtimme sen. Men kära SL (eller vem det nu är som kör för SL, jag hänger inte med i de svängarna), kan man inte kosta på sig lite information?! Så att passagerarna vet vad som händer och kan ta välgrundade beslut om huruvida de ska fortsätta vänta eller hitta alternativa sätt att ta sig fram.
Frågan är om jag kommer att våga chansa på att t-banan går som den ska när jag ska hem ...
(Jag försökte leta fram en tunnelbanekarta för dem som är oorienterade i Stockholms undergrund, men jag hittar ingen bra på en enkel sökning och nu måste jag jobba.)
fredag 19 februari 2010
When it rains, it pours
Helt plötsligt sitter jag med mer jobb än jag egentligen klarar av på en gång. Två bråttombråttom-grejer och en "så snart som bara möjligt". Fick tyvärr till och med tacka nej till en liten men intressant grej som skulle ha kunnat vara ett första steg på en utökning av mitt tjänsteutbud. Det var nämligen bråttombråttom det också, och det finns en gräns för hur många saker man kan knöka in samtidigt. För mig går den gränsen vid två.
Så den potentiella uppdragsgivaren som jag i måndags klagade min låga beläggningsnöd för, fick till sin stora förvåning ett "nej jag hinner inte" som svar på sin fråga. Snöpligt. Men hon förstod. Kommer man på fredagseftermiddagen med något som uppdragsgivaren (hennes i sin tur) vill ha klart över helgen, måste man vara beredd på att det kan finnas hinder i vägen.
Det är inte alla som fattar. Som t.ex. den uppdragsgivares uppdragsgivare som stipulerade följande i tidsplanen för en korrekturläsning: "Korrekturläsaren får manuset på kvällen 23/2 och lämnar det på morgonen den 24/2." Och där var hindret ändå sådana grundläggande saker som, tja, sömn.
Så den potentiella uppdragsgivaren som jag i måndags klagade min låga beläggningsnöd för, fick till sin stora förvåning ett "nej jag hinner inte" som svar på sin fråga. Snöpligt. Men hon förstod. Kommer man på fredagseftermiddagen med något som uppdragsgivaren (hennes i sin tur) vill ha klart över helgen, måste man vara beredd på att det kan finnas hinder i vägen.
Det är inte alla som fattar. Som t.ex. den uppdragsgivares uppdragsgivare som stipulerade följande i tidsplanen för en korrekturläsning: "Korrekturläsaren får manuset på kvällen 23/2 och lämnar det på morgonen den 24/2." Och där var hindret ändå sådana grundläggande saker som, tja, sömn.
tisdag 16 februari 2010
Kanske snarare varför man INTE ska följa valbevakningen på DN.se?
DN.se väljer att som inför EU-valet utesluta partierna utanför riksdag, landsting och kommun i valbevakningen inför höstens val. Trots att läget just nu i deras egen "opinionsundersökning" på webben visar att 17 % av de som svarat tänker rösta på ett "annat" parti.
Att PP sitter i parlamentet, Fi gjorde goda resultat i EU-valet och att SD är på (oroväckande stark) frammarsch och borde synas i sömmarna i stället för att gömmas, det ignorerar man. För tänk vad krångligt det skulle bli med fler partier att hålla ordning på! För att inte tala om att det skulle behövas utökade analyser av problem och frågeställningar som inte håller sig till den gamla välkända höger–vänster-skalan!
Skral variant av bevakning, måste man säga. Kollar man åt alla håll utom åt ett brukar det vara därifrån någon dyker upp och biter en i rumpan.
Skral variant av bevakning, måste man säga. Kollar man åt alla håll utom åt ett brukar det vara därifrån någon dyker upp och biter en i rumpan.
måndag 15 februari 2010
Barn, sjukdom och sorg
En vän till en vän har dött, och när vi började tala på vår mejllista om hur man hanterar barns sorg dök minnena upp av hur det var när mormor var sjuk, när jag var 8 år.
Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.
Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.
Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.
En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.
På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.
(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)
Hon hade cancer i magsäcken och mådde (förstås) mycket dåligt. Jag minns den dagen när hon blev akut sjuk – hon hade väl varit lite dålig ett tag, men så svimmade hon på hallgolvet och morfar ringde efter mamma så vi kom dit. Mormor ville inte åka ambulans (hon ville väl inte sjåpa sig inför grannarna, det satt i märgen: inte ta för mycket plats, inte vara till besvär), men det blev det i alla fall och medan vi väntade på den satt jag bredvid mormor på sängen och såg hur hennes puls tickade på halsen. Hon försökte lugna mig förstås och jag var väl inte rädd direkt – mormors hand var varm och torr som vanligt – men slagen av det märkliga. Sedan kom ambulansen och vi åkte efter i vår bil. Vid Serafen hämtade moster Gunvor och moster Britta (mammas mostrar) mig, och mamma var uppenbart oengagerad när vi sa hejdå.
Det var nog inte den här dagen, men någon dag i den akuta sjukdomsfasen var 1 maj och jag fick en ask Salta katten och så gick jag och mostrarna till Norra Bantorget och lyssnade på talen. Konstigt att jag inte minns mer av det märkvärdiga i att hänga med mostrarna! Jag älskade ju att vara med dem, särskilt moster Gunvor.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av mormors sjukdomstid. Hon var annorlunda efteråt, det minns jag. Inte alls min vanliga snälla och tålmodiga mormor. Hon skrek till och med åt mig någon gång; det hade nog aldrig hänt förut. Dessutom hade hon bytt ut sin typiska mormorsfrisyr, korta permanentade lockar, mot en Isa Quensel-frisyr: kort och rakt. Där satte jag ned foten, så fick det inte vara. Så hon lät håret växa ut lite igen – antagligen trivdes hon inte med det där strikta i längden heller. Det blev ett litet skämt det där: Malin gillade verkligen inte mormors nya frisyr och tvingade henne att byta tillbaka! När jag skriver det här nu, förstår jag plötsligt att det inte handlade så mycket om frisyren som om "nya" mormor.
Det som fick mig att börja minnas nu var det som nog gjorde mig mest upprörd av allt, efteråt. När mormor insjuknade trodde man först att det handlade om ett blödande magsår, en teori som antagligen avskrevs så snart de röntgat henne. Men jag hörde bara tankarna kring magsåret, och eftersom mamma och morfar och alla andra vuxna runt omkring var så upptagna med allt kring det sjuka och man säkert försökte skydda mig från alltför mycket sjukdomssnack – och från den rädsla man kände – talade ingen om för mig att diagnosen ändrats.
En lång tid senare, kanske så mycket som ett år eller mer, var mamma och jag och fikade med några vänner när mamma sa något i förbifarten till värdinnan om "mammas cancer". Och jag blev alldeles kall och alldeles varm och skrek: "Vadå cancer?!" Mamma blev nästan lika förskräckt hon, hur kunde jag inte ha vetat det? Ingen hade berättat, helt enkelt. Ingen hade dolt något heller, men man glömde bara bort att vara tydliga med vad som hände.
På ett sätt kan man säga att det inte spelade någon roll för mitt åttaåriga jag vad för sjukdom mormor hade – jag förstod ju att det var något allvarligt och att hon opererats och så vidare – men det där att inte ha vetat vad det var, var jobbigt.
(Mamma har säkert invändningar på händelseförloppet, men det är så här jag minns det.)
Uppdaterat 20.08:
Mamma, som inte vill eller kan kommentera the usual way, ringde och berättade att det inte alls blev någon ambulans; mormor framhärdade i att hon skulle ta taxi. Dessutom var jag tydligen uppe i Stadshustornet (tvärs över gatan från Serafen) med mostrarna, men det minns jag verkligen inte alls.
Några tankar i natten
Nu har jag haft fönstret med bloggen uppe sisådär sjuhundra gånger, skrivit några rader varje gång och sedan raderat dem. Så kan det ju inte vara. Det är bara att slänga ur sig några tankar:
Det blir en intressant mix av potentiellt trampade tår när ens långvariga uppdragsgivarkontakt går på föräldraledighet och lämnar över till vikarie. Vikarien försöker uppdragsge samtidigt som jag kan säga saker som "sådär brukar X aldrig göra" (fast på ett fint sätt).
Sötpricken har berättat att det gör ont i magen. När hon trycker på den. Varför hon trycker på den har vi inte lyckats lura ut. I alla fall går det inte att sluta, eftersom hon måste trycka för att kolla om det har slutat göra ont. S.k. ond cirkel.
Jag behöver semester. Jag behöver verkligen semester.
I morgon ska jag gå på lunch med förhoppningsvis potentiell uppdragsgivare. Exakt vad jag kan göra för dem är osäkert, likaså vad vi ska tala om under lunchen. När jag och min gamla bekant träffade på varandra och bestämde att vi skulle träffas i affärer, trodde jag att jag skulle komma förbi och kolla in deras operation och ta en fika eller något. Men nu blir det lunch på lokal. Hoppas att de har ett uppdrag som matchar utelunchläge, så att det inte bara handlar om att bjuda frilansande bekant på lunch ...
Det blir en intressant mix av potentiellt trampade tår när ens långvariga uppdragsgivarkontakt går på föräldraledighet och lämnar över till vikarie. Vikarien försöker uppdragsge samtidigt som jag kan säga saker som "sådär brukar X aldrig göra" (fast på ett fint sätt).
Sötpricken har berättat att det gör ont i magen. När hon trycker på den. Varför hon trycker på den har vi inte lyckats lura ut. I alla fall går det inte att sluta, eftersom hon måste trycka för att kolla om det har slutat göra ont. S.k. ond cirkel.
Jag behöver semester. Jag behöver verkligen semester.
I morgon ska jag gå på lunch med förhoppningsvis potentiell uppdragsgivare. Exakt vad jag kan göra för dem är osäkert, likaså vad vi ska tala om under lunchen. När jag och min gamla bekant träffade på varandra och bestämde att vi skulle träffas i affärer, trodde jag att jag skulle komma förbi och kolla in deras operation och ta en fika eller något. Men nu blir det lunch på lokal. Hoppas att de har ett uppdrag som matchar utelunchläge, så att det inte bara handlar om att bjuda frilansande bekant på lunch ...
torsdag 11 februari 2010
Fläskkorv och minnen
Ibland får jag så hemskt starka längtanskänslor till en tid som är långt borta nu, till en särskild plats i den där tiden. Själva platsen kanske finns kvar men kan vara den samma eftersom där och då inte kan återskapas.
Nyss läste jag att gårdagens Dagenz var fläskkorv, och slogs nästan omkull av en våg av minnen från farmors kök på Tegelön. Det var – är – ett 60-talskök i en grosshandlarvilla från 1890-talet, placerat i det nordöstra hörnet av huset och alltså lite dunkelt. Inte mörkt, för fönstret är stort och dörren stod alltid öppen till sängkammaren i söder, där solen fortfarande nådde vid lunchtid.
På golvet ligger en platsmatta föreställande småklinker lagda i ett mönster, på köksbordet en vaxduk med stiliserade dalkullor och dalmasar som kantbård. Jag sitter på en pinnstol med ryggen mot diskbänken med porslinsskåpen ovanför och har utsikt över resten av köket. I andra hörnet står vedspisen med den blå spiskåpan och elspisen bredvid, i vars värmeugn knäckebrödet förvarades för att inte bli mjukt – fast hos farmor och farfar hette det spisbröd. Och låg på ett särskilt uppläggningsfat i svart plåt med rester av dekoration längs kanten. I hörnet bredvid dörren står det bulliga kylskåpet, som hade ett ganska trixig slags handtag; man fick liksom vrida och dra på ett särskilt sätt för att öppna.
Vid bordet, snett mittemot sitter farfar. Mitt minne samarbetar inte riktigt, för han äter filmjölk och det gjorde han knappast samtidigt som jag åt fläskkorv. Farmor rör sig mellan spisen och bordet, och i minnet mellan frukost och lunch dessutom, för ena stunden ställer hon fram spisbrödet och andra lägger hon upp fläskkorven till mig. Jag tittar ut genom fönstret och ser den välklippta gräsmattan bada i solskenet. Det är sådär sommarvarmt. Syrenhäcken utanför Täppan (vilken konstig vinkel det blev nu!) blommar, så det måste vara den där veckan efter skolavslutningen när jag alltid var på Tegelön medan mamma låg hemma i migrän efter skolårets slut.
Snart kommer kusin Hans att komma uppspringande, klädd i randig t-shirt, shorts (blå?) och träskor. Vi ska nog leka på verandan, och sedan blir det fika i hammocken vid flaggstången, med hemlagad saft, bullar och havreflarn kanske. När man sitter i hammocken – ja, om man sträcker ordentligt på huvudet – kan man se en Finlandsbåt där ute i leden mot Vaxholm.
På andra sidan sundet, på fastlandet, ligger Björn Borgs hus och har man tur kan man se Loredana cykla med världens fart uppför backen på väg till kiosken. Men då har det gått femton år. Köket ser visserligen likadant ut, men mamma har inte längre terminsslutmigrän och kusin Hans inte randig tisha och träskor och farmor har slutat laga fläskkorv när jag hälsar på.
Nyss läste jag att gårdagens Dagenz var fläskkorv, och slogs nästan omkull av en våg av minnen från farmors kök på Tegelön. Det var – är – ett 60-talskök i en grosshandlarvilla från 1890-talet, placerat i det nordöstra hörnet av huset och alltså lite dunkelt. Inte mörkt, för fönstret är stort och dörren stod alltid öppen till sängkammaren i söder, där solen fortfarande nådde vid lunchtid.
På golvet ligger en platsmatta föreställande småklinker lagda i ett mönster, på köksbordet en vaxduk med stiliserade dalkullor och dalmasar som kantbård. Jag sitter på en pinnstol med ryggen mot diskbänken med porslinsskåpen ovanför och har utsikt över resten av köket. I andra hörnet står vedspisen med den blå spiskåpan och elspisen bredvid, i vars värmeugn knäckebrödet förvarades för att inte bli mjukt – fast hos farmor och farfar hette det spisbröd. Och låg på ett särskilt uppläggningsfat i svart plåt med rester av dekoration längs kanten. I hörnet bredvid dörren står det bulliga kylskåpet, som hade ett ganska trixig slags handtag; man fick liksom vrida och dra på ett särskilt sätt för att öppna.
Vid bordet, snett mittemot sitter farfar. Mitt minne samarbetar inte riktigt, för han äter filmjölk och det gjorde han knappast samtidigt som jag åt fläskkorv. Farmor rör sig mellan spisen och bordet, och i minnet mellan frukost och lunch dessutom, för ena stunden ställer hon fram spisbrödet och andra lägger hon upp fläskkorven till mig. Jag tittar ut genom fönstret och ser den välklippta gräsmattan bada i solskenet. Det är sådär sommarvarmt. Syrenhäcken utanför Täppan (vilken konstig vinkel det blev nu!) blommar, så det måste vara den där veckan efter skolavslutningen när jag alltid var på Tegelön medan mamma låg hemma i migrän efter skolårets slut.
Snart kommer kusin Hans att komma uppspringande, klädd i randig t-shirt, shorts (blå?) och träskor. Vi ska nog leka på verandan, och sedan blir det fika i hammocken vid flaggstången, med hemlagad saft, bullar och havreflarn kanske. När man sitter i hammocken – ja, om man sträcker ordentligt på huvudet – kan man se en Finlandsbåt där ute i leden mot Vaxholm.
På andra sidan sundet, på fastlandet, ligger Björn Borgs hus och har man tur kan man se Loredana cykla med världens fart uppför backen på väg till kiosken. Men då har det gått femton år. Köket ser visserligen likadant ut, men mamma har inte längre terminsslutmigrän och kusin Hans inte randig tisha och träskor och farmor har slutat laga fläskkorv när jag hälsar på.
tisdag 9 februari 2010
Undandragande
Som alltid när maken har varit borta några dagar drar jag mig tillbaka från barnskötseln en kväll. Vänder den argledsne treåringens skrik den bildliga ryggen och struntar i att känna mig dum som inte hjälper till.
Det hindrar en förstås inte att höra skriken – och när den arge stängt in sin far och syster i badrummet måste man förstås göra en insats. Sedan gick ilskan över; till slut blev han lugn och hoppade ner i badet. Men jag har ont i huvudet. Kombination av trötthet och skrik, antar jag.
Iprenasken, here I come!
Det hindrar en förstås inte att höra skriken – och när den arge stängt in sin far och syster i badrummet måste man förstås göra en insats. Sedan gick ilskan över; till slut blev han lugn och hoppade ner i badet. Men jag har ont i huvudet. Kombination av trötthet och skrik, antar jag.
Iprenasken, here I come!
måndag 8 februari 2010
Att lägga sig raklång
Ibland använder man uttryck som man aldrig riktigt tänkt på vad de betyder. Att "lägga sig raklång" har varit ett sådant för mig. Jo, det betyder förstås att man ramlar, men vad är det uttrycket visualiserar? Vadå "raklång", liksom. Och "lägga sig"! Tänker man kanske om man börjar tänka. (Ett bra tips är annars att aldrig börja tänka på vad språkliga uttryck egentligen betyder. Man får lätt huvudvärk.)
Men nu vet jag precis vad det innebär. I morse, på väg från lämningen, gjorde jag precis det. Jag lade mig raklång. Ena stunden gick jag på promenadvägen ut ur Vasaparken och tänkte att det var halt, nästa låg jag horisontellt i luften och landade med ett smack på den isbetäckta asfalten.
Konstigt nog slog jag mig inte. En av de herrar som stannade och hjälpte mig upp konstaterade att jag lyckats undvika att slå i huvudet. Blev antagligen så paff – för "förvånad" måste nog vara ordet som beskrev känslan jag fick där i luften – att jag inte hann börja kämpa emot, så kroppen fick lösa fallet själv. Och det brukar ju vara det bästa. En lätt huvudvärk av chocken blev det enda menet.
Som alltid när jag halkar på isfläckar kommer jag att tänka på min gamla kompis Roger, som en sen kväll i början av 1990-talet halkade omkull utanför festlokalen på studentområdet Lappis. Han föll överraskande och snabbt, men lyckades ändå – och vi är flera som kan svära på våra liv att det var så – i fallet yttra de odödliga orden:
– Jag var aldrig orolig.
Men nu vet jag precis vad det innebär. I morse, på väg från lämningen, gjorde jag precis det. Jag lade mig raklång. Ena stunden gick jag på promenadvägen ut ur Vasaparken och tänkte att det var halt, nästa låg jag horisontellt i luften och landade med ett smack på den isbetäckta asfalten.
Konstigt nog slog jag mig inte. En av de herrar som stannade och hjälpte mig upp konstaterade att jag lyckats undvika att slå i huvudet. Blev antagligen så paff – för "förvånad" måste nog vara ordet som beskrev känslan jag fick där i luften – att jag inte hann börja kämpa emot, så kroppen fick lösa fallet själv. Och det brukar ju vara det bästa. En lätt huvudvärk av chocken blev det enda menet.
Som alltid när jag halkar på isfläckar kommer jag att tänka på min gamla kompis Roger, som en sen kväll i början av 1990-talet halkade omkull utanför festlokalen på studentområdet Lappis. Han föll överraskande och snabbt, men lyckades ändå – och vi är flera som kan svära på våra liv att det var så – i fallet yttra de odödliga orden:
– Jag var aldrig orolig.
lördag 6 februari 2010
Jag mutar mina barn med mat
Precis som en hemsk morsa från ett "mina barn är tjocka/olydiga/försummade, skäll på mig"-program mutar jag mina barn med mat.
Är ett barn uttråkat? Erbjud en clementin. Är ett annat barn surt och argt? Erbjud ett äpple.
Okej, det är frukt för det mesta. Inte så hemskt hemskt alltså. Men i dag, då slår jag på stort, verkligt matmutarstort: Gammal (i betydelsen ej uppäten och sedan fryst) pizza till lunch, bulle och Mums-mums till fikat och korvåpåmfritt till middag. Fikamutan kombineras dessutom med lagom utflykt: en sväng till affären.
(Nej, jag är inte alls alldeles för trött och tråkförkyld för att vara god mor och ensam på samma gång.)
Är ett barn uttråkat? Erbjud en clementin. Är ett annat barn surt och argt? Erbjud ett äpple.
Okej, det är frukt för det mesta. Inte så hemskt hemskt alltså. Men i dag, då slår jag på stort, verkligt matmutarstort: Gammal (i betydelsen ej uppäten och sedan fryst) pizza till lunch, bulle och Mums-mums till fikat och korvåpåmfritt till middag. Fikamutan kombineras dessutom med lagom utflykt: en sväng till affären.
(Nej, jag är inte alls alldeles för trött och tråkförkyld för att vara god mor och ensam på samma gång.)
fredag 5 februari 2010
Saker man funderar över
I går läste jag i DN om professorn i statsvetenskap, tillika specialist på Indonesien, Olle Törnquist, som medverkat i Maj Wechselmanns dokumentärfilm om inbördeskriget där på 1960-talet. Han vill nu inte längre vill vara med i Kvinnorna och generalen eftersom han inte tycker att filmen berättar saningen om folkmordet. Wechselmanns reaktion är enligt DN följande:
(Det här skulle ha blivit gårdagens "dagens kli i huvudet", men så mindes jag inte den exakta formuleringen när jag satt på jobbet och artikeln finns inte på nätet. Förstås. Eftersom det är DN.)
Det [att Törnquist inte skulle vara med] hade jag och min producent faktiskt redan bestämt. Vi tycker inte att det låter trovärdigt när han pratar engelska med australisk accent.Eh?! Det var ju ... klargörande. Och inte alls "surt sa räven". För mig väcker det dessutom nya frågor: Är det australiensisk accent i största allmänhet som inte låter trovärdig? Eller är det när Törnquist talar australiensiska som trovärdigheten brister, för att han gör det dåligt? Ja, jag skulle gärna vilja veta vad som menas.
(Det här skulle ha blivit gårdagens "dagens kli i huvudet", men så mindes jag inte den exakta formuleringen när jag satt på jobbet och artikeln finns inte på nätet. Förstås. Eftersom det är DN.)
onsdag 3 februari 2010
Fler med åsikter
Min vän Garderobiären påminde om Hanne Kjöllers notis om saken på DN:s ledarsida i dag. Den är förstås inte uppe (än, får man hoppas, snälla DN, ni är ju så vansinnigt dåliga på att lägga upp saker), så jag skrev av den:
Kan vi nu inte alla behandla Birgitta Ohlsson som den vuxna människa hon är? Visar det sig inte funka för henne, är hon nog kapabel till att säga stopp och nej tack. Precis som jag hoppas att män som tycker att det inte funkar att vara nyblivna småbarnsföräldrar med ett toppjobb är kapabla att säga stopp.
Dinosaurier fick ungarPå ett sätt förstår jag vad Kjöller menar, om vi bortser från att Ohlsson inte alls tänkt att "åka direkt från BB". Man kan bli förvånad över hur man reagerar när man får barn. Det går inte alltid att förutsäga hur man kommer att känna. Men man kan faktiskt göra en rätt god förutsägelse utifrån sina erfarenheter.
Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Det säger Sveriges nya EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) apropå det faktum att hon förväntas föda barn halvvägs in i det blotta halvår som återstår av mandatperioden.
Själv funderar jag lite över vad det betyder. Oavsett grad av manlig modernitet är detta med att få barn en av de mest känslostormande upplevelserna i livet för de flesta kvinnor. Kvinnor, precis som dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna deras män är.
Jag tror inte att barnet mår det minsta sämre av att tas om hand av sin pappa eller någon annan vårdnadshavare direkt efter förlossningen. Men jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel.
Det ska nog en hårdhudad dinosauriemamma till det. Om ens det.
Kan vi nu inte alla behandla Birgitta Ohlsson som den vuxna människa hon är? Visar det sig inte funka för henne, är hon nog kapabel till att säga stopp och nej tack. Precis som jag hoppas att män som tycker att det inte funkar att vara nyblivna småbarnsföräldrar med ett toppjobb är kapabla att säga stopp.
Vad kan man göra annat än slå sig för pannan? (uppdaterad)
Se där, Elise Claeson har fått konkurrens! Märkligt nog av grundaren till stiftelsen Kvinnor kan, Eva Sternberg. Kanske borde stiftelsen ha hetat Kvinnor kan men bara sånt som är typiskt kvinnligt?
Det handlar naturligtvis om Birgitta Ohlsson som är vår nya EU-minister, och dessutom råkar vara gravid. Utifrån vad hon vet om sig själv har Ohlsson gjort bedömningen att ett spädbarn inte är ett hinder för henne att bli minister, men si, då kommer förstås någon som vet bättre. Som Sternberg.
Sternberg tror att en kvinna "försöker vara man" när hon följer sina intressen och sin läggning och tillmäter inte Ohlsson tillräcklig tankeverksamhet för att själv kunna avgöra vad som passar henne och hennes liv:
Man undrar ju vad det ger dem att begränsa människor på det här sättet, reducera både kvinnor och män till deras respektive könsroller. Handlar det om värdekonservatism i någon allmän mening – kämpar de för upprätthållandet även av andra, traditionella strukturer (som de fyra ständerna, måhända), eller är det bara kvinno- och mansroller som får dem att gå igång?
Ja, jag vet inte. Och kanske vill jag inte veta heller.
Psst. Ellen skriver också om saken.
Psst 2. Sedär! Maria Abrahamsson ställer sig på Ohlssons sida.
Det handlar naturligtvis om Birgitta Ohlsson som är vår nya EU-minister, och dessutom råkar vara gravid. Utifrån vad hon vet om sig själv har Ohlsson gjort bedömningen att ett spädbarn inte är ett hinder för henne att bli minister, men si, då kommer förstås någon som vet bättre. Som Sternberg.
Sternberg tror att en kvinna "försöker vara man" när hon följer sina intressen och sin läggning och tillmäter inte Ohlsson tillräcklig tankeverksamhet för att själv kunna avgöra vad som passar henne och hennes liv:
Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.För det kan ju inte vara så att olika personer är på olika sätt? Nej. Faktiskt anser Sternberg inte att några kvinnor ska göra något utanför hemmets sfär, hon anser ...
[...] att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.Det måste vara ironi – säg att det är ironi! Men tyvärr är det nog inte så. Eva Sternberg är ytterligare en i raden av kvinnor som ägnar stor kraft och mycken pseudovetenskap ("till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten") åt att begränsa andra kvinnor, som ovan nämnda Elise Claeson och Annica Dahlström med sina teorier om kvinnors och mäns (o)lämpligheter för än det ena, än det andra (med god hjälp av Maria Abrahamsson).
Man undrar ju vad det ger dem att begränsa människor på det här sättet, reducera både kvinnor och män till deras respektive könsroller. Handlar det om värdekonservatism i någon allmän mening – kämpar de för upprätthållandet även av andra, traditionella strukturer (som de fyra ständerna, måhända), eller är det bara kvinno- och mansroller som får dem att gå igång?
Ja, jag vet inte. Och kanske vill jag inte veta heller.
Psst. Ellen skriver också om saken.
Psst 2. Sedär! Maria Abrahamsson ställer sig på Ohlssons sida.
måndag 1 februari 2010
Burr burr
Är sådär burrig som jag alltid blir när en förkylning håller på att inta min kropp. Kli i halsen och konstig smak i munnen, en ihållande trötthet och det där burret – säkra tecken på annalkande sjukdom.
Ibland har man tur och det hela stannar vid en hängig dag. Men det är sällan och det verkar inte vara nu. Funderar att bädda ner mig i sängen, men det finns ingen tv i närheten och jag orkar inte läsa. Och det skulle behövas lång skarvsladd som vi inte har för att kunna använda datorn.
Får hoppas att barnen somnar snart så att jag kan lägga mig under täcke i soffan i stället.
Ibland har man tur och det hela stannar vid en hängig dag. Men det är sällan och det verkar inte vara nu. Funderar att bädda ner mig i sängen, men det finns ingen tv i närheten och jag orkar inte läsa. Och det skulle behövas lång skarvsladd som vi inte har för att kunna använda datorn.
Får hoppas att barnen somnar snart så att jag kan lägga mig under täcke i soffan i stället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)