Klagolåt

Jag är alltså inne på min femte dag som ensam med barnen och skulle kunna dra några riktiga klagolåtar – tacka den igår kväll väldigt vakna Fyraåringen för att jag inte hävde ur mig alla mina trötthetsfrustrationer då. Jag är och förblir övertygad om att man antingen måste vara helt avtrubbad eller smått galen för att på egen hand ta hand om en fyraåring och en sexåring längre än några timmar i taget. Och då är ändå mina barn av den sort som för utomstående förefaller vara väluppfostrade och lugna.

Fyraåringen har förstås inte varit så "lugn". Han har hamnat i någon slags tjat- och gnällfas, där han först hittar något mycket viktigt som han sedan vägrar släppa. I veckan hade han feber och magont på tisdagkvällen och fick stanna hemma (även om både temperatur och mage var normala på onsdagsmorgonen), och ägnade därefter hela onsdagen åt att tjata om att han ville gå till hamburgerrestaurangen. Vilket jag inte hade lust att göra. Sedan har han lagt energi på diverse småfrågor, fram tills igår, när han på morgonen plötsligt förklarade att han ville ha kyckling pot au feu till middag och inte alls den betydligt enklare rätt som trötta jag och Sexåringen hade tänkt oss. Efter någon timmes gnälltjat vägde jag den mentala kostnaden för att lyssna på tjatet mot den att laga pot au feun, och insåg att den senare var lägre.

Naturligtvis lönade han min extra ansträngning med att ligga på golvet i köket och böla om att det tog för lång tid att laga maten.

Nu är det mindre än ett dygn kvar, och jag lever på hoppet att inga större katastrofer inträffar, att båda barnen somnar i rimlig tid i kväll och att unge herrn inte får ett sammanbrott i morgon bitti när det är dags att gå till förskolan och sätta på sig höstens hatobjekt: jacka och överdragsbyxor.

Ja, hoppas kan man alltid.

En mellandag

Det blev en mellandag i dag, en sådan där när ingenting blir gjort och inte heller något känns så viktigt.

Maken har åkt i väg och ska vara borta i sex dagar, så jag står med både hämtning och lämning den här veckan. Det innebär korta dagar, för hur jag än gör kommer vi aldrig utanför dörren förrän tidigast 8.30 på morgnarna (jo, kliver jag upp en timme tidigare kan jag gå en timme tidigare, men jag är redan så trött) vilket med avlämning av två innebär rumpan-på-kontorsstolen tidigast 9.30. Och för att hinna hem till fem för att kunna laga mat och äta den innan barnen kollapsar behöver jag hämta stora 16.15.

Lägger man till PT-träning mitt på dagen, på gym inne i stan snarare än på det vanliga vid arbetet, blir det liksom inget kvar. Så det får bli så i dag. Några fångade trådar vid datorn hemma, en tupplur på soffan efter lunchen, och så en massa försök att få tag på en uppdragsgivare som jag måste ha info av för att kunna avsluta ett jobb. (Hon svarar inte telefonen och på mejlen får jag bara goddag-yxskaft på mina frågor. Egentligen inte mitt problem, men mycket irriterande.)

När man nu hade chansen till präktighetspoäng

Förra veckan hade Sexåringens skola hälsovecka. De hade skoljogg, samtalade om vad människan behöver för att må bra – kärlek/vänskap, motion/lek, mat och något mer som jag förstås glömt – och gjorde en fruktsallad av sin medhavda frukt en dag. Precis lagom ambitiöst för sex- till tioåringar.

I helgen berättade Sexåringen att de pratat om hur mycket godis barnen äter. Fröknarna hade frågat vilka som åt lördagsgodis (många räckte upp handen), vilka som åt fredagsgodis (några räckte upp handen), vilka som åt någon annan dag-godis (någon räckte upp handen) och vilka som åt godis alla dagar (några, omedvetna om hur de stigmatiserade sina föräldrar, räckte upp handen). "Men jag räckte inte upp handen alls", sa Sexåringen. "För vi äter ju nästan aldrig godis."

Ah! Hundra härliga präktighetspoäng dansade samba framför mina ögon! Så jag måste ju fråga: "Vad sa fröknarna då när du inte räckte upp handen alls?" Sexåringen ryckte på axlarna: "Ingenting."

Äh! Vafan! Poäng down the drain.

Höstblött

I fredags snöade det, i går töade det, nu regnar det. Ordningen återställd, alltså.

Vi har haft båtuppdragningshelg. Själva uppläggningen av båten går numera snabbt, eftersom de inblandade är veteraner efter sex års upp- och iläggande, men matlagningen tar större och större del av dagen. I går gick jag inte utanför dörren en enda gång, eftersom jag tillbringade eftermiddagen med en kolasås. Och lika glad var jag för det.

I dag hade jag nog tänkt att ta en promenad, men kombinationen blöta och fem grader känns inte optimal. Snart ska vi åka hem i alla fall, och som vanligt har jag den där söndagskänslan; lagom tills man fått upp värmen och allt känns riktigt helgtrevligt är det dags att packa ihop. Blä!

Vad Facebook är bra för

Varenda gång Facebook debatteras blir jag så trött. Det snackas om att "folk visar upp sina bra sidor" och att man "försöker göra sig bättre än vad man är", att användarna använder det för att "snoka" på andra människor och att statusuppdateringarna är fyllda med banaliteter.

Jag undrar var de människorna som gör så är. De finns inte bland min vänkrets i alla fall. Visst, det dyker upp en massa trivial info – min vanligaste status är nog en variant på "är trött" – men det är också ett samtal, ett sätt att dela sin vardag, hur den än ser ut, med alla upp- och nedgångar. När man berättar om hur man helt ballade ur vid lämningen av förskolebarnet, och sprang från förskolan gråtande, får man själv uppmuntrande klappar på axeln och andra får bekräftelsen om att sådant händer alla.

Det är inte att visa hur perfekt man är. Det är att dela med andra att man bara är en människa.

Varför vill man inte sova när man får?

Det svider i ögonen och för andra dagen i rad har jag varit tvungen att ta en tupplur, lägga mitt trötta huvud i armarna och fälla ner mig över skrivbordet, för att orka ta mig genom dagen. I går försökte jag kämpa emot – en riktigt dum idé eftersom all energi går åt att stå emot sömnen och inget vettigt blir gjort i alla fall.

Det är hösten, det är mycket att göra, det är barn som pratar i ens öra mitt i natten, alternativt leker propeller/kickboxare i sömnen, men främst är det min egen makalösa oförmåga att gå och lägga mig i tid. Det är ju så svårt för mig att klockan 23, när jag är som piggast under hela dygnet, minnas hur trött jag är både 07.10, 14.20 och 18.45. Klockan elva på kvällen är min hjärna i högvarv och skulle gärna göra sig redo för ett arbetspass, och lyssnar inte alls på kroppen som sänder tyvärr lite för diskreta signaler om att sängen är ett bättre ställe än skrivbordsstolen.

Så här sitter jag och gäspar, nej jag är tillochmed bortom gäspningar. Och det är bara mitt eget fel. Surt.

Mystiskt försvinnande

Jaha, nu har den försvunnit igen, träningen. Den är som bortblåst, utplockad ur mitt huvud och antagligen gömmer den sig i något dammigt hörn i lägenheten tillsammans med en leksaks-Saab som Sexåringen lekte bort för fyra år sedan, ena gummiödlan som Fyraåringen slängde upp i luften och aldrig kom ner (märkligt men sant!) och lilla rivjärnet som en besökande ettåring kravlade iväg med och sedan inte har återfunnits.

Det är förkylningar och tidstajta arbetsperioder i kombination med korta dagar när maken är bortrest som gör att träningen ramlar av min prioriteringslista. Frågan är bara hur man får upp den på listan igen?

Via fippel till arbete

Jag håller på med en översättning. Om man nu kan kalla det att "hålla på med" när uppgiften i fråga legat nere i närmare tre månader, medan jag hållit på, verkligen hållit på, med andra jobb som dragit ut på tiden och varvats med irriterande småsaker som vuxit till storsaker.

Några enstaka dagar här och där har jag hunnit ägna mig åt översättningen, och även om det inte egentligen är några problem att hinna klart till den 15:e december när den ska avlevereras till redaktören, har det varit irriterande att inte få använda mig av den arbetsgång som jag vet funkar bäst för mig: En snabb, närapå ord-för-ord, översättning följt av en lika snabb första redigering, och sedan bort med texten ett tag. Gärna ett långt tag, typ någon månad. Under den tiden hinner jag glömma texten och ser på den med nya ögon när det är dags att göra den riktiga redigeringen, när jag vänder och vrider på alla formuleringar och förkastar en stor del som norskcismer. Sedan kollar jag källor, fixar med noter, skriver undrande mejl till författare eller norskt förlag och rätar ut frågetecken i allmänhet innan jag läser texten en sista gång, släpper taget och skickar iväg den.

Men den här gången blir det väldigt komprimerat. Så då kan man fråga sig varför jag sitter och fipplar med andra saker, i stället för att sätta igång och översätta. Ja. Okej. Jag sätter väl igång nu då. Så.

Kan man inte lata sig kan man lika gärna vara produktiv

När jag vaknar på söndagarna brukar jag hett önska att det var möjligt att ha en söndag likt de som man hade pre-barn. Lång sovmorgon, lång frukost, kanske en promenad eller tur på stan eller, mer sannolikt, en bok i soffan tills det var dags att masa sig iväg för att skaffa något att äta. Och så kanske middag på ett ölhak eller något riktigt söndagssmaskigt hemlagat. Och så till sist tv-soffan tills det var läggdags.

Men framåt kvällskvisten är jag ändå rätt nöjd med den nya sortens söndag. Vi har ju gjort saker: handlat, tvättat, lagat mat, sorterat ut Fyraåringens klädlåda, strykt en riktig surdeg till strykhög, planerat saker inför nästa vecka. Och tittat på ett avsnitt av Miss Marple – spela roll att jag har sett den flera gånger förut och att jag egentligen är irriterad över att den inte riktigt stämmer med boken, det är den bästa sortens söndagskänsla att kolla på en småputtrig deckare medan man stryker och dricker te.

Nu ska jag bara släta till det sista plagget, så är strykhögen (tillfälligt) ett minne blott.

En vanlig lördagskväll

Maken tittar på Mördare okänd och jag häckar vid datorn, för jag tycker den är så jävla obehaglig. Vanligt scenario på lördagarna, men jag föredrar när det utspelar sig på landet. Där är det längre mellan bord och tv än det är här; det är nästan omöjligt att blocka ut ljudet.

Så jag tittar lite halvt på den ändå, fast jag inte vill.

Ett slags time warp

Varje gång jag varit på möte som slutar lite halvsent och är på väg hem slås jag av en känsla av overklighet. Det finns en lätt distortion i skarven mellan det där egenkoncentrerade vuxenlivet med möten, viktiga beslut och engagerade diskussioner och familjelivet med barnen i ständigt fokus.

Det är som om engagemanget vore en del av då-tiden som plötsligt hamnat i nu-tiden. Och där jag står i rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen dallrar verkligheten till och går över från ena fasen till den andra. Det är en märklig och lätt störande känsla. Men som tur är räcker den tre minuterna långa promenaden hem för att hemmalivet ska kännas normalt igen.

En promenad och vad som följde därefter

I dag tog jag en höstpromenad i det fina vädret. Vackert och lugnt var det, och när jag kom hem var det tomt i huset – make och barn var iväg någonstans. Så jag gick in badrummet för en riktig långtvagning, en sådan som man aldrig har tid med när man ständigt omges av barn i hemmet.

Jag hade kommit tvåtredjedelar i mina planerade aktiviteter och stod som bäst och filosoferade i duschen när jag hör vrålande barn på gången utanför, ett bullrande upptåg på trappen och frenetiskt skrikande tillsammans med attack på den låsta ytterdörren. Strax efter kommer maken, inte så lite högljudd han också, och den tredje gallskrikande familjemedlemmen följer därpå. Stort kackalorum utbryter i hemmet när alla ramlar in och börjar skrika på varandra. Jag försöker avsluta duschen så snabbt jag kan, men när jag väl är tillräckligt torr för att ta mig ut har situationen lugnat sig därute och jag kan väldigt halvhjärtat fortsätta min badrums-session. Ack ljuva familjeliv.

Det här såg jag i alla fall på höstpromenaden:

 En svamp.

 Ett hus jag brukar spana på – det ser mysigt ut men man ser aldrig någon där.

 Äppelträd som inte brukar plockas.

 En väg jag aldrig gått förut.

 Fler äpplen som inte brukar plockas.

En flugsvamp.

Och dags för nytt utseende

Japp, omgjort. Vete fan om det blev bättre, men man kan väl se det som ett tecken på att jag börjar bry mig om bloggen igen.

Och om jag förstår Blogger rätt går det inte att ändra tillbaka nu.

So here goes.

Dags för en bild

Jag känner att det var väldigt länge sedan jag hade en bild på bloggen. Så här får ni en vy från min position just nu: färjekön på väg ut till landet.

Det där med tröttma igen

Ensam med barnen igen. Typiskt nog passar min mage på att vara kajko. Och hur jag avskyr att laga mat när jag inte själv vill äta den!

Dessutom är jag inne i en väldigt trött period. Kan det ha något med årstiden att göra? Det har inte hunnit bli höstmörkt än, men när jag tänker efter känns det som om den här tröttheten är återkommande och nästan uteslutande uppenbarar sig höst och vinter. Just nu sover barnen rätt okej, så om man undantar fyraåringens sporadiska sängvätningar blir jag sällan väckt om natten. Men vaknar ändå om morgnarna helt matt och sömngroggy.

Skulle vilja vara pausfågel på landet nu, hade planerat in en fyra–fem dagar där om två veckor, men det verkar gå åt skogen. Först knaprades det på dagarna i slutet, sedan på dagarna i början, och igår kom spiken i kistan: en grej som jag verkligen vill gå på i mitten av det hele. Ah. Är inte van vid att ha så mycket att göra som jag har nu! Nåja. Gör ett nytt försök i mitten av november.

Det är lite annorlunda nuförtiden

Om någon hade sagt för 15 år sedan, där jag satt vid mitt köksbord i min lägenhet på Torsgatan och drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, att jag skulle leva ett liv där jag inte just drack te, rökte och läste böcker nätterna igenom, hade jag trott att hen var galen.

Skulle någon också påstått att det vore just det som jag skulle sakna allra mest, av alla saker som jag inte gör längre, hade jag ringt efter plingplongtaxin till vederbörande. För där jag satt vid mitt köksbord, under kökslampans klara sken, med ögonen fixerade vid texten och ciggen i ett fast grepp mellan höger pek- och långfinger, visste jag inte hur det var att inte ha sitt eget tempo, inte hinna läsa böcker, inte bestämma själv när man vill gå upp på helgen när man är ledig.

Jag visste inte hur det var att inte ha ett köksbord.