Ibland uppstår ett plötsligt behov av att vända sig till läkare. Det behöver inte vara något allvarligt, utan man behöver bara få konstaterat just att det inte är allvarligt.
Då är det guld med en husläkarjour runt hörnet. Klockan åtta när de öppnar, ringer man nämligen och talar om att barnet som haft lunginflammation en gång började hosta otrevligt under natten. Då säger de att man kan komma tio i nio och kolla saken. Och tio över nio är man hemma igen och har fått konstaterat att allt är lugnt.
Bästa sortens akut sjukvård, tycker jag. Det borde finnas flera sådana ställen i stan – vad jag vet finns två – så kanske akutmottagningarna på sjukhusen inte skulle bli så fullsmockade. Konstigt nog är det inga politiker som drar den slutsatsen. De tjatar nämligen om att man ska gå till vårdcentralen i stället för till att dra till akuten. Men inte ens vår eminenta vc, där man alltid kan träffa en läkare samma dag, är öppen på helger och kvällar. Vart ska man då vända sig, om inte till akuten?
Tidigare var husläkarjouren på Sabbatsberg en riktig närakut, med röntgen- och provtagningsmöjligheter. Men den drogs in på oklara grunder ungefär vid maktskiftet 2006, samtidigt som de nya landstingspolitikerna rabblade sitt mantra om valfrihet och varnade för långa köer till sjukhusakuterna.
Är det vettigt, det?
4 kommentarer:
Vi hade en helt fantastisk närakut här i närheten fram till första januari i år. Då drogs den och flera andra närakuter in eftersom det skulle byggas "lättakuter" i anslutning till de stora sjukhusens akuter i stället. Senaste budet är att lättakuterna dröjer på obestämd tid. Jag kan inte säga att jag är förvånad. :(
Åh kära nån, jag dör av avundsjuka, det låter helt fantastiskt.
Vården i Malmö fungerar så enormt dåligt så jag orkar knappt gå in på det. Närakut? Vi har en jourläkarcentral. Och eftersom det är snudd på omöjligt att få en tid på vanliga vc så hänvisas väldigt många till jourläkarcentralen. Därför är det snudd på omöjligt att komma in där också, alltså går alla till barnakuten på UMAS, alltså... Ja, ni fattar.
Lever husläkarreformen fortfarande?
Jag har ett svagt minne av att vi valde husläkare någon gång när barnen var små, en person jag aldrig träffat, varken förr eller senare.
Och någon gång har vi varit till läkare de senaste femton åren.
Jag blev lite förvånad när det började snackas om att det skulle införas husläkarsystem häromåret. För det trodde jag hade införts i mitten av 90-talet.
Men det hade visst hänt något emellan, som jag helt missat.
Nu har man i alla fall möjlighet att söka sig varsomhelst, om man vill. De flesta traskar ändå till den vc dit man hör (som man inte gör officiellt längre).
Det skulle vara så himla fint att man får träffa samma läkare varje gång. Själv struntar jag – nästan – i vem jag träffar, så länge jag får träffa någon när jag behöver det.
Skicka en kommentar