onsdag 4 februari 2009

We are most seriously displeased

Jag sitter och slöläser i en gammal Vi föräldrar (juni 2008), en artikel om hur några föräldrapar gör för att få egen tid. En pappa spelar hockeybockey tidigt på fredagsmorgnarna, och jag citerar:

[Mamman Cecilia] är tandsköterska och börjar jobba klockan sju på fredagar. [Pappan] Niclas tar därför med sig 3-årige Vincent och 5-åriga Linnea till hockeybockey-träningen. Där sitter de i båset och äter medhavd frukost. Efteråt lämnar Niclas dem på dagis.
Låter ju som en jättebra lösning, eller hur? Men nehej:
Barnen tycker det är kul, men Cecilia är inte lika förtjust och nu har hon bett att få ändra sitt schema så att hon börjar åtta på fredagarna.
Min kursivering. Hon är "inte lika förtjust". Hon gillar inte en lösning som fungerar bra för de inblandande parterna – pappa och barn – utan lägger hellre om sitt schema:
– Jag fick skylla på att Niclas har ett viktigt möte på fredagarna, säger Cecilia och skrattar.

Men vad är det MED människor? Jag förstår i alla fall inget.

9 kommentarer:

anna sa...

fjantcecilia ju! *suck*

Anonym sa...

Bättre att ungarna sitter hemma och glor på Bolibompa samma tid? (Och, ja, jag tycker Cecilia verkar för tråkig för att kunna hitta på något annat.)

Annika sa...

Men vad är det med vissa kvinnor? barnen tyckte säkert det var både kul och spännande. Och om man börjar redan sju, så kan man ju sluta tidigare på eftermiddagen i stället...vad har Cecilia för problem?

Anonym sa...

Jag minns också att jag läste det där och reagerade. Hoppas Cecilia läser din blogg!

Malinka sa...

Martyren. Det är Martyren.

Garderobiären sa...

Du får väl lägga upp en fråga på Familjeliv. Sätt följande rubrik så kanske hon flyter upp till ytan och kan förklara hur hon tänker "Heter du Cecilia och är tandsköterska och ganska jobbig?". För man undrar ju.

Anonym sa...

Ja, vissa gör vad som helst för att behålla ställningen om familjens oumbärliga...

Anonym sa...

som, ska det förstås vara.

Magdalena sa...

Jag tycker synd om de barnen - att sitta på morgonträning med pappa på det viset är faktiskt ett sånt minne man berättar när man är vuxen, det minns man. Inte Bolibompa varje morgon.