Apropå gårdagens utrop inser jag hur trista och tråkiga månaderna efter jul alltid känns i efterhand. Sega och långa som evigheter.
Medan de pågår tänker jag inte så mycket på saken, till skillnad från andra jag känner. Men sedan, när de första vårdagarna kommer, är det som om någon lyfter en filt från huvudet. Luft! Ljus! Ljud!
Man kisar lite ovant och drar djupa andetag. Plötsligt är livet lite lättare. I ett så tydligt årstidsbundet land som Sverige kanske våren är den ljusaste och luftigaste årstiden. Ljusare och luftigare än själva sommaren, just för att den kommer precis efter den mörka och tunga vintern.
En gång för länge sedan reflekterade en av mina då ganska nyanlända australiensiska kompisar över svenskarnas vårnoja. Det var helt omöjligt att gå någonstans med dem om man passerade lite natur, menade han, för de gjorde hela tiden avstickare upp i skogen eller ut på gräsplättar för att beundra än det ena, än det andra säsongsbundna naturfenomenet. Och om man skulle vilja ha ihjäl svenskar utan att råka döda någon utbytesstudent av misstag – vi bodde på studentområde på den här tiden – skulle man lägga sig på lur vid en blommande hägg. Utbytesstudenterna gick förbi, svenskarna stannade och luktade under en massa åh-ande.
Det tänker jag numera alltid på när jag går förbi blommande häggar. Så jag sniffar bara lite diskret i förbifarten. Bara utifall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar