Det har varit en rätt usel vinter. Stressigt och besvärligt innan jul, en riktigt trist jul med förkylning och första symptom på en magkatarr – inser jag så här i efterhand – och så vårvintern med eskalerande illamående, konstig mage (katarren) och den överstyrgångna behandlingen av sköldkörtelproblem. Och allt kulminerade lagom till min 40-årsdag och makens långresa.
Det har varit tungt.
Kanske är det helgens helt fantastiska väder och en rejäl dos vårluft, men nu börjar det kännas lättare. Som om det går att leva i stället för att bara överleva.
Fast jag skulle ändå vilja önska mig barn som inte konverserade varandra vid min huvudkudde klockan nollsexnollnoll. Tack så mycket.
1 kommentar:
Likadant känner jag!
Skicka en kommentar