måndag 28 september 2009

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Vete sjutton var tiden tar vägen. Nu har det plötsligt gått en vecka till.

När jag var ung – inte längre går det att säga "yngre" – fnös jag åt mormor som så ofta klagade på att tiden gick så fort. "Rätt som det är har det gått ett år utan att man märkt det", kunde hon säga.

Vilket larv, tyckte jag. Tiden går som den gör, varken snabbare eller långsammare.

Så kategorisk kan man vara när man är 17, inte när man är 40. De senaste tio åren har tempot stadigt ökat, och nu rusar tiden fram med snälltågsfart. Hur det ska bli när jag är 73 vill jag inte ens tänka på.

(Man blir allmänbildad av att blogga. Inte visste jag att det var Virigilius som yttrat orden som för det mesta kortas till "tempus fugit", tiden flyr. Men det visste Wikipedia.)

3 kommentarer:

Ellen sa...

Även om jag är yngre tycker jag att tiden flyger. När jag var 5-6 år (vilket väl är närmre än när du var sjutton, och oj vad jag retas nu?) vet jag att jag tänkte på det en gång, för mamma sa något liknande. Jag undrade hur fort tiden kunde gå egentligen, om månaderna kunde röra sig snabbare än sirap, om födelsedagen kunde komma jättesnabbt. Nu har jag snart en egen femåring (ja, snart - eftersom tiden ju flyger som vi precis konstaterat) och fattar precis. Svisch svosch så har ännu en vecka, helg, månad, år gått.

Kvar står man och undrar om man hann med, gjorde allt, levde fullt. Jäkla tid att flyga iväg.

Malinka sa...

När jag var 17 var du typ nyfödd. Give and take a few years. ;-)

Det märkliga är att jag å ena sidan minns en massa saker som jag gjorde, å andra sidan tycker att jag aldrig gjorde något.

Hela tidskänslan ändras när man får småbarn. Förut kunde jag hinna med att kolla en film eller läsa ut en bok på en kväll, numera fattar jag knappt att jag ska hinna se på ett inspelat avsnitt av Solens mat på kvällen.

L. sa...

Jag har fortfarande inte förlikat mig med tanken att en vecka inte är en lång tidsrymd. Det är ju en hel vecka, liksom. Det har blivit "en liten vecka", som Gustav säger i "Bella och Gustav".