Utmanad

Oj, jag har blivit utmanad! Sånt här är väl egentligen inte min grej, men eftersom det är första gången och barnen redan sover, så får jag välan anstränga mig.

1. Vädret utanför mitt fönster:
Lite svårt att säga. Det är mörkt nu, och gatlyktorna lyser bara upp bilar och huset på andra sidan gatan. Det regnar i alla fall inte. Tidigare var det lite grått. Men eftersom jag inte varit utanför dörren i dag är det mig egalt.

2. Lyssnar på just nu:
En bil som går på tomgång på gatan. Tv:n som helt onödigt står på i bakgrunden (orkar inte resa mig och stänga av.

3. I går gick jag och lade mig:
Lite senare än jag hade tänkt mig. Typ vid halv tolv.

4. I dag vaknade jag:
Nån gång vid åtta. Fast det beror på hur man räknar, för innan jag verkligen vaknade halvsov jag ganska länge med en bök-och-stökande gullpånke.

5. Jag har på mig:
En gammal mörkgrå kofta med dragkedja, f.d. svart v-ringad t-shirt, ett par gamla Adidas-träningsbyxor, fårskinnstofflor. Och underkläder.

6. Senaste person som ringde mig:
Svärmor, tror jag. Fast det var väl inte specifikt mig hon ringde, utan oss.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Mamma. För att höra hur hon mådde efter att våra barn smittat henne med magsjuka. Eller var det kanske bostadsföreningens ordförande? (Inte som smittade mamma med magsjuka, utan som jag ringde upp.) Ja, det var det nog.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Maken. I förmiddags. För att meddela att han klev in i duschen på träningen.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Måste vara maken. Det är nästan bara honom jag sms:ar.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Minns inte. Och inte för att jag är jätteaktiv och addar som en galning, utan för att jag i princip aldrig är där. Kanske Nina.

11. Som addade dig:
Jag har verkligen inte den blekaste!

12. Senaste person som mejlade mig:
Oj. *kollar* Ah. En av mina mejllistor.

13. Sista sajt som jag kollade på:
Den senaste jag kollade på var ... öh ... Ska man minnas sånt här? Fast det är klart, det måste vara Lottens blogg. Om det inte räknas var det antagligen Avigsidan eller Familjeliv. Eller var det kanske Husqvarna?

14. Ska göra idag:
Klockan är 20.48 när jag skriver precis det här. Jag ska kanske läsa något, kolla upp lite saker inför i morgon, titta lite på tv (om jag kan intressera maken för lite inspelad House) och kanske ta en gin & tonic. Annars blir det en kopp keemun.

15. Bra eller dålig dag idag?
En sån som inte riktigt går att karakterisera. Mer bra än dålig.

Vildmän på kungligt besök

Efter förmiddagen på kontoret i går åkte jag till KB för att läsa lite Da Vinci-koden och kolla referenser i Järn-Hans och en skrift författad av en brittisk 1800-talspräst, Charles Kingsley. Mycket intressant, alltsammans.

Eller kanske inte. Järn-Hans är skriven av den amerikanske poeten Robert Bly, som "nått en världspublik med sina funderingar kring arketypiska symboler och mans- och kvinnoroller resp. förhållandet mellan föräldrar och barn" (Nationalencyklopedin), och anser att alla män har en undertryckt vildman inom sig. Jomen. Kingsley tillhörde en krisen sammanslutning som hette Muscular Christianity, som ansåg att religionen feminiserats. Japp. Da Vinci-koden behöver väl ingen närmare presentation. Där var det modergudinnan jag letade efter.

Tur att man är snabbläsare ...

På kontoret

Eller ja, i lokalen, kanske. Det låter bara så mycket stabilare, vederhäftigare, officiellare och yrkesmässigare att säga "på kontoret".

Men alltså. Jag är på kontoret i dag på förmiddagen trots att det inte alls var meningen. Meningen var att jag skulle åka ut till universitetsbibblan och låna en bok och sedan bege mig vidare till KB. Mycket bra plan. Tyvärr gick den i stöpet. Jag hade i går eftermiddag valt (HELVETE!) att inte ta med absolut nödvändiga papper för KB-besöket.

Det var bara ren tur att jag kom på det innan jag gick hemifrån med barnen. Sven satt redan i vagnen i trapphuset och läste Var är Miffy? och Frida hade precis avslutat leken och börjat sätta på sig strumporna. Hade insikten kommit några minuter senare, hade jag fått svära med extra stora bokstäver i stället.

Man ska vara tacksam för det lilla.

Så det blev kontoret på förmiddagen i stället. Där är det numera precis lagom varmt, för vi har fått nya radiatorer. Såna som verkligen avger värme, förstår ni, och inte bara en allmän fisljummen känsla när man lägger handen på dem. Se här, vilka underverk:


Varma element. C'est fantastique!

Pelargontider

I dag stod jag ute i trappuppgången där jag vinterförvarar pelargonerna och inspekterade mina en gång så stolta trupper. De ser numera rätt ledsna ut. Jag är lite dålig på att vattna och vintern har kanske varit lite för varm för mina högst oregelbundna anfall med vattenkannan.

Några exemplar har torkat in till hälften och de kvarvarande bladen sträcker sig på väldigt långa halsar för att fånga ljuset. Jag minns inte det här ljussträvande växtsättet från förra året – och om något står de ju ljusare i år, eftersom de fick stå i fönstren ovan vårt våningsplan i stället för i dem under, där gårdens träd blockerar lite för mycket.

De stackare som fick besök av larven ser extra malätna ut.




Underligt nog har jag inga bilder av egna pelargoner. Som illustration får i stället tjäna en 10 månader gammal Sötprick när hon gjorde sitt bästa för att ödelägga farbror C:s blommor.



Man kan inte stå och glo deprimerat på halvlik. Så jag plockade in de värsta och delade upp dem i två kategorier: de som faktiskt redan döden dött eller var så långt gångna att inte den minsta stickling kunde tas, och de som behövde ett möte med kniv och sekatör. Fördelningen blev ungefär 50-50 (jag glömmer behändigt bort de lik som jag avlägsnat tidigare) och jag fick fyra sticklingar att stoppa ner i såjorden.

Nu står de nya sticklingarna tillsammans med småttingarna jag köpte på Weibulls häromdagen. Och det var ju bara tvunget att gå in på Rockdala för att komplettera lite sorter som inte velat för mig tidigare – allt i förhoppning om att det inte var mitt fel att de inte klarade sig, utan någon slags omständighet.



Så vid sommarflytten ut till landet, kommer maken att få grumsa, oförstående men överseende, över de svårlastade pelargonerna i år igen.

Livet på landet

Maken rapporterar från landet.

En skrivövning: Anne på Grönkulla

Nu är jag inte riktigt säker på hur diskussionen uppstod och hur den gick, men i (på?) mejllista som jag är med på (i?) kom vi att tala om nyöversättningar av gamla böcker och då specifikt serien om Anne på Grönkulla.

Som jag minns det tyckte E att det vore konstigt att se en text från tidigt 1900-tal i modern språkdräkt, och att en ny översättning av Anne skulle skära mer i ögonen än den något – i vissa av böckerna mer än andra – föråldrade svenskan i de gamla översättningarna.

Jag hävdade att det går att göra en varsam nyöversättning, som känns neutral – varken föråldrad eller modern. Så, jag gör ett försök. Ett snabbt, utan större kvaliteter. Jag kollade inte den svenska originalöversättningen innan jag översatte, så eventuella likheter bevisar min tes. ;-) Eller visar att jag har läst boken ett antal gånger.

Here goes!

Den engelska originaltexten Ur andra kapitlet, när Matthew kommer till stationen i Bright River för att hämta upp en pojke, och i stället finner Anne.

She had been watching him ever since he had passed her and she had her eyes on him. Matthew was not looking at her and would not have seen what she was really like if he had been, but an ordinary observer would have seen this: A child of about eleven, garbed in a very short, very tight, very ugly dress of yellowish-grey wincey. She wore a faded brown sailor hat and beneath the hat, extending down her back, were two braids of very thick, decidedly red hair. Her face was small, white and thin, also much freckled; her mouth was large and so were her eyes, which looked green in some lights and moods and grey in others.

So far, the ordinary observer; an extraordinary observer might have seen that the chin was very pointed and pronounced; that the big eyes were full of spirit and vivacity; that the mouth was sweet-lipped and expressive; that the forehead was broad and full; in short, our discerning extraordinary observer might have concluded that no commonplace soul inhabitated the body of this stray woman-child of whom shy Matthew Cuthbert was so ludicrously afraid.

Matthew, however, was spared the ordeal of speaking first, for as soon as she concluded that he was coming to her, she stood up, grasping with one thin brown hand the handle of a shabby, oldfashioned carpet-bag; the other she held out.

"I suppose you are Mr Matthew Cuthbert of Green Gables?" she said in a peculiarly clear, sweet voice. "I'm very glad to see you. I was beginning to be afraid you weren't coming for me and I was imagining all the things that might have happened to prevent you. I had made up my mind that if you didn't come for me tonight I'd go down the track to that big wild cherry tree at the bend, and climb up into it to stay all night. I wouldn't be a bit afraid, and it would be lovely to sleep in a wild cherry tree all white with bloom in the moonshine, don't you think? You could imagine you were dwelling in marble halls, couldn't you? And I was quite sure you would come for me in the morning, if you didn't tonight."

Pssst! De tre inläggen började sitt liv som ett enda i går kväll. Det blev alldeles för ohanterligt att läsa. Om någon undrar.

En skrivövning: min översättning

Hon hade följt honom med blicken ända sedan han gick förbi henne, och hon hade ögonen på honom nu. Matthew såg inte på henne och skulle inte ha sett hur hon egentligen såg ut även om han hade gjort det, men en vanlig betraktare skulle ha sett det här: Ett barn i elvaårsåldern, klädd i en mycket kort, mycket åtsittande, mycket ful klänning i gulgrå ylleflanell. Hon bar en blekt brun sjömanshatt och under hatten vilade mot ryggen två långa flätor av mycket tjockt, mycket rött hår. Ansiktet var litet, blekt och smalt, mycket fräknigt, munnen var stor och ögonen också, som verkade gröna i några ljus och stämningar och grå i andra.

Så långt den vanliga betraktaren. En extraordinär betraktare hade kanske sett att hakan var mycket spetsig och framträdande, att de stora ögonen var fulla av mod och levnadsglädje, att munnen var fint tecknad och uttrycksfull, att pannan var bred och hög; allt som allt, vår omdömesgilla, extraordinära betraktare kanske hade dragit slutsatsen att det inte var någon vanlig själ som bodde i detta hemlösa flickebarns kropp, det barn som blyge Matthew Cutbhert var så skrattretande rädd för.

Men Matthew slapp undan prövningen att tala först, eftersom hon så snart hon drog slutsatsen att han var på väg fram till henne ställde sig upp, med den ena handen i ett hårt tag om en sjaskig, gammalmodig kappsäck. Den andra sträckte hon fram.

"Ni är väl mr Matthew Cuthbert från Grönkulla", sa hon med en ovanligt klar och behaglig röst. "Jag är väldigt glad över att träffa er. Jag började oroa mig för att ni inte skulle hämta mig och föreställde mig allt som kunde ha hänt och gett er förhinder. Jag hade bestämt mig för att om ni inte kom i kväll skulle jag gå längs med spåret till det där stora körsbärsträdet i kurvan, och klättra upp i det för att tillbringa natten där. Jag skulle inte vara ett dugg rädd, och det skulle vara underbart att sova i ett körsbärsträd, helt vitt av blommor i månskenet, tror ni inte? Man kunde låtsas att man var i en marmorsal, eller hur? Och jag var helt säker på att ni skulle hämta mig i morgon, om ni inte gjorde det i kväll."

En skrivövning: den svenska originalöversättningen från 1935 (?)

Hon hade haft ögonen fästa på honom alltsedan han första gången passerat förbi henne, och hon höll ögonen på honom även nu. Matthew såg inte på henne, och om han hade gjort det, skulle han ändå inte fått någon uppfattning av hennes person. Men en normal iakttagare skulle ha sett följande:

En flicka på omkring elva år i en kort, mycket snäv och mycket ful klänning av grågult, hemvävt ylle. Hon bar en urblekt brun sjömanshatt, och under hatten hängde två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes rygg. Ansiktet var litet, blekt och magert och mycket fräkningt; munnen var stor liksom ögonen som skiftade i grönt och grått allt efter dagern och stämningen.

Så långt en vanlig iakttagare. En mera skarpsynt skulle ha sett att hakan var mycket spetsig och framskjutande, att de stora ögonen var fulla av intelligens och liv, att munnen hade vackra läppar och var uttrycksfull och pannan bred och välbildad. Kort sagt – vår mera skarpsinniga betraktare skulle ha kommit till den slutsatsen, att ingen vanlig själ bodde i denna hemlösa lilla kvinnovarelse, som Matthew Cuthert var så gränslöst rädd för.

Matthew besparades emellertid besväret att inleda konversationen, ty så fort hon förstod, att han ämnade sig fram till henne, reste hon sig upp, fattade med den bruna, magra handen om handtaget till en luggsliten gammaldags kappsäck och räckte honom den andra.

– Jag kan förstå, att det är herr Cuthbert på Grönkulla, sade hon med anmärkningsvärt klar och behaglig röst. – Jag är så glad att få träffa herr Cuthbert. Jag började nästan bli rädd, att her Cuthbert inte skulle komma och hämta mig, och jag undrade just, vad som kunde ha hänt. Jag hade gjort upp för mig själv, att om herr Cuthbert inte kom i kväll skulle jag gå framåt stigen till det stora vilda körsbärsträdet vid kröken och klättra upp där och sätta mig över natten. Jag skulle inte vara ett dugg rädd, och det skulle vara förtjusande att sova i ett vilt körsbärsträd, överfullt med vit blom, i månskenet. Säg, tycker inte herr Cutbhert det? Man kunde tro, att man satt inne i ett marmorpalats, va? Och jag var alldelse säker på att ni skulle hämta mig i morgon bitti, om ni inte gjorde det nu.

Alla hjärtans dag – vardagsromantik

Tittar man på amerikanska program som tar upp relationer (av typen Oprah och Dr Phil) möter man inte sällan relativt nygifta par, där den ena eller båda är besvikna över hur förhållandet utvecklat sig.

Det är ingen romantik längre, klagar den ena eller den andra. Eller båda.

– Han uppvaktar mig inte längre, gnäller hon.
– Hon gör sig aldrig vacker längre, suckar han.
– Han ger mig aldrig rosor och presenter längre, jämrar hon.
– Hon går omkring i mysbrallor hemma, ylar han.

Oprah och dr Phil skakar på huvudet och analyserar situationen. Jag skakar på huvudet och analyserar situationen. De har orealistiska förväntningar. Vardagsromantik handlar inte om rosor och uppsminkad fruga i sexig husmorsutstyrsel.

Det handlar om att vinka till varandra tvärs över S:t Eriksplan.


Långt där borta, bortom träden, på Torsgatan, står min man och vinkar.

På förekommen anledning

Diskmaskinen är inte installerad än. Den är inte ens hemfraktad till oss.

Och nu har det visat sig att det finns vissa problem med provisorisk installation i ett tillsvidareutformat kök.

Det här blev visst en större operation än vi hade tänkt oss.

Tjolahopp.

Men en diskmaskin! Det är grejer, det.

Sisyfos, moderniserad

En väsentlig bidragande orsak till vårt tidvis kaotiska, alltid mindre än halvprydliga hem, är att vi saknar en diskmaskin. När maken gjorde om köket när han flyttade in 2000, från ett på 1970-talet uppdaterat 1930-talskök, fanns inte en tanke på diskmaskin. Han var ju ensam och åt ganska sällan hemma.

När vi träffades igen* – och jag raskt flyttade in – yttrade han de oövertänkta orden "jag har inget emot att diska". Det har han hunnit ångra flera gånger sedan dess. Den diskmängd som ett nyblivet sambopar producerar är visserligen större än den som en ofta-uteätande-singel får till, men ändå obetydlig jämfört med en barnfamiljs disk. Särskilt när man är föräldraledig och någon alltså alltid är hemma och drar ner tallrikar i oanad takt.


Vi går ju i väntan på en renovering, vars tidpunkt delvis ligger utanför vår kontroll eftersom ett stambyte lurar i kulisserna, och har gjort några mindre förbättringar i köket (t.ex. tagit ut det överdimensionerade köksbordet och satt in lösa bänkskåp i stället), men för diskmaskin finns egentligen ingen vettig plats. Så den har skjutits på framtiden.

Men nu orkar vi inte skjuta längre. Strunt i vettighet, någon plats får vi till! Fult blir det säkert, men vad betyder ett fult hörn jämfört med att slippa diska en och en halv timme om dagen?

I eftermiddag är det vi som åker för att kolla på, förhoppningsvis köpa, en sån här:



*En ledtråd, Gunilla! I väntan på att jag fortsätter den spännande berättelsen. ;-)

Uppdaterat, 15.11:
Ja! Vi har köpt en! Nu ska vi bara rensa hörnet där den ska stå, inspektera rördragningar och få den inmonterad.

På pricken!

I morse vaknade jag och kände mig sisådär, som vanligt är dessa dagar. En make och ett barn stökade någonstans, och på min soffplats – där jag sover just nu eftersom jag har en förarglig rethosta – hann jag tänka över dagen lite:

Ja, jag har deadline. Utsträckt, men deadline. Men jag mår ju inte bra. Det har jag inte gjort på länge. Jag är värd en dag för mig själv, på soffan, läsande boken som jag faktiskt har jobbanledning att läsa, med en kopp te och en ur frysen hämtad bulle.

Jag stannar hemma i dag!

Sedan gick maken in och väckte Sötpricken. "Det har kliat på mig hela natten!" sa hon upplysningsvis. Upphopp ur soffan och inspring i köket där Sötpricken inspekterades. Prickar. En massa prickar.

Då började jag gråta. Inte för att det gick någon nöd på Sötpricken – hon var glad som en lärka och stolt över sin prickighet – utan av besvikelse. Ingen hemmadag på soffan i ensamhet. I stället ännu mer vabb. Kanske flera veckors vabb, om det var vattkoppor.

Men det var bara att tugga i sig, för så är det att vara småbarnsförälder.

Som tur är, blev det inte något veckolångt vabbande den här gången. Läkaren på vår vårdcentral konstaterade att det inte var vattkoppor, utan något slags utslag som kunde förklaras av tidigare sjukdom och att penicillinet Sötpricken fick mot det hade råkat slå ut lite trevliga bakterier på kuppen.

Skönt.

Men min ensamma hemmadag gick upp i rök för den här gången. I dag var den tid jag hade att spela på. Jag får nöja mig med att glädjas över att gå till jobbet, där man får arbeta oavbruten mer än 5 minuter i sträck.

Uppblåst

Jag känner mig uppblåst och samtidigt sladdrig. Som den ballong som Sötpricken fick i skobutiken för några veckor sedan och som nu sakta, sakta krymper.

Skillnaden är förstås att jag inte krymper.

Väck med vabb-träsk, förkortade dagar och någon som hela tiden väntar på en någonstans! Bort med den sömnstördas ständiga sug efter något att sätta tänderna i, som om lite mysiga kolhydrater verkligen skulle få en att bli bara liiite pigg, och ständig tidsbrist.

Ro hit med dagar som går enligt planerna och kanske en timme att disponera för att flexa både hjärna och kropp! Ge mig några ostörda sömntimmar och någon frisk vecka.

Då kanske jag kunde leva som en riktig människa, och slippa den uppblåsta, ständigt lite åksjuka känslan.

Det är vad jag önskar mig i 38-år-och-11-månaderspresent.

Bildspecial – ett hem på gränsen till förfall

Kameran är laddad och bilderna urladdade.

Underligt nog ser det inte lika stökigt ut som det kändes när jag skrev förra inlägget. Normalstökigt, bara. Oh well. Jag är väl inte lika känslig i dag.

Efter lunch och frukost. Och ja, det är den enda tillgängliga yta vi har.


Det var städat här. Innan barnen lekte någon minut, på vägen ut till Byggare Bob.
Ja, ni vet.


Kommentarer överflödiga.


De sneda och vinda dörrarna.
Det blev inte så tydligt, kanske. Men jämför karmens avstånd från övre högra spegelkanten med den vänstra!

Ett hem på gränsen till förfall

Det är vårt hem, det. Snubblande nära förfallet. Inte så att huset är snett och vint,* utan så att vi aldrig riktigt hinner med det som ska göras. Disken tronar upp sig, dammråttorna samlas hörnen, saker ramlar över en när man öppnar skåpdörrar och – värst av allt – inget finns där man tycker att det borde ligga.

(Vilket illustreras nu när jag plockade fram kameran för att ordna lite bildbevis på disk och dörrar: batteriet är slut och jag kan inte för mitt liv hitta uppladdningsmokajängen. Bilderna är tagna, de laddas upp när de kan laddas ur kameran.)

En och en är varje sak ett irritationsmoment. Lagda tillsammans utgör de en överväldigande, seg smörja som lägger sig över vardagen, ett ständigt åskmoln som förmörkar ens sinne, ja, en sten på ett redan tyngt bröst. Eller, på ren svenska: riktigt jävla jobbigt.

Det finns ju förklaringar till varför det är så här. Vi städar inte särskilt mycket, är en förklaring. Jag har aldrig varit någon städfantom. Maken som i sina ungkarlsdagar var riktigt prydlig, har anammat en del av mina dåliga vanor. Han kanske inte heller någonsin varit riktigt så prydlig som krävs om man ska kunna kombinera små barn med ett städat hem.

En annan förklaring är att vi har det dåligt med vettig förvaring. (Jag brukar säga att "det är" dåligt med vettig förvaring, men det börjar kännas som om vi lägger lite för stort ansvar för vårt liv på 1880-talets inredningsarkitekter. Hade 1880-talet ens inredningsarkitekter?) Vi drar oss fram på resterna av de förvaringsutrymmen som en gång byggdes in, maplacerade tillägg från 1970-talet och ett 1990-talskök planerat för en ensamstående karl som mest använde det till att koka pasta och hälla upp filmjölk. (Det lät patetiskt – maken hade ett liv innan han träffade mig, han levde det bara inte i hemmet.)

Så. Vi kan komma runt det här. Vi kan till att börja med ordna med mer ändamålsenlig förvaring. Ja, vi ska snart (har vi sagt i fem år) renovera kök/sovrum/badrum, men vi behöver inte vänta på det. Hallen kan vi faktiskt fixa till själva. Vi behöver bara:

2) få tag på en elektriker som kan dra om de erratiska elledningarna (gamla och nya, alla fula)
3) riva ner den lösa tapeten och måla om (läs: få tag på en målare som)
4) få tag på en finsnickare som kan snickra till ett fint skåp i det konstiga hörnet
5) räkna ut hur förvaringen ska se ut
6) åka till Ikea och köpa garderober
och
7) sätta upp garderoberna.

Det låter inte så krångligt, kanske. Men allt som är består av mer än ett steg hamnar obönhörligen på min "kan jag göra i morgon"-lista. Det är sån jag är. Så här har ni första punkten på listan:

1) LÄRA MIG FÅ ARSLET UR VAGNEN!

*Jo, det är det. Men det har det nog alltid varit, med tanke på hur originaldörrarna är inpassade i de sneda karmarna.

The Neverending Story

Nej, inte filmen vars ledmotiv Limahl sjunger:



Att vi är sjuka hela tiden. Än är det ena, än är det det andra. Sötpricken har haft två öroninflammationer och Gullpånken en allmän infektion med resulterande penicillinkurer. Maken och jag är mer eller minde förkylda utan avbrott.

Det är tröttsamt. Och inte bara för att en hemma-från-dagis-sötprick vill kolla förbannade Barnkanalen hela tiden.