Urtid

Min väckarklocka styrs med radiosignaler från Tyskland. Helt sjukt, men väldigt praktiskt. I teorin, i alla fall.

Bakom vår hjärtvägg (den bärande mittvägen i stenhus från 1880-talet) råder radioskugga. Går man under mobilsamtal in i kök eller sovrum, kan man ge sig den på att samtalet bryts. Vilket man förstås inte upptäcker förrän man pratat på en lång stund ut i vad som visar sig vara tomma luften. Därför är uppdateringarna på klockan lite tröga – de sker men man vet inte när. Vid alla tidigare tidsomställningar som varit sedan jag flyttade hit, har jag fått ta ut klockan i vardagsrummet för att den skulle reagera.

Det tekniska undret, nästan 12 timmar senare.
Och aningen suddigt.

Så när jag vaknade i morse och såg att klockan var strax före åtta blev jag förskräckt. Vi som skulle tvätta klockan nio sommartid! Efter en viss förvirring, när maken missuppfattade vad jag menade med den enkla frågan "Vad är klockan?", förstod jag att väckarklockan ställt om sig precis som den skulle.

Vad bra! Då kunde jag bli irriterad för att den gjorde något, i stället för att bli irriterad över att den inte gjorde något. Omväxling förnöjer.

En enkel hyllning

När jag började hänga på den då lilla och ganska harmlösa skaffabarn-sajten (nej, jag tänker inte länka till den!) och efter hand fick kontakt med likasinnade, förstod jag nog inte vad det egentligen skulle innebära: att jag skulle lära känna och tycka om människor som jag aldrig eller sällan träffar.

Likasinnad.

Framför allt kunde jag aldrig ha föreställt mig att de skulle bli en sådan viktig del av mitt liv att en dag känns tom om jag inte fått prata lite med dem, eller att de alla var en sådan outsinlig källa till kunskap och insikt, skratt och instämmande morr.

I dag skulle jag särskilt vilja uppmärksamma Tjockalocka! Vi har faktiskt träffats tre gånger IRL – om man räknar den gången vi passerade varandra på Sveavägen och jag reagerade för sent för att påkalla uppmärksamhet – men vår bekantskap är definitivt internetbaserad.

Heja dig som verkligen bråkar i stället för att bara kvida eller mumla något om att "man borde"!

Vår i luften

Det ligger lite vår i luften, trots att vi just har haft det som kallast denna uschliga tid på året som ska föreställa vinter. Det är svårt att definiera vad den där luftvåren egentligen består av, men kanske en doft, en förändring i luftfuktigheten, en antydan till ljusare dagar, en nästan gripbar känsla av ... vårlighet.

För att köra med cirkeldefinitioner.

I alla fall haltar jag genom parken med barnen på väg till dagis och börjar tänka på kaffe på altanen, vårens första båttur, en eftermiddags grävande i lämplig jordplätt, några timmars släpande på ris och därtill hörande svärande. Små svällande knoppar mellan fjolårslöv, en antydan till något lätt, skirt grönt på björkarna, solen som äntligen värmer.

Så långt som till sommaren når inte tankarna innan jag rycker dem tillbaka – det blir för mycket på en gång. Var årstid ska njutas på sitt sätt.

Under den tidiga våren tänker jag särskilt på mormor. Långt bak i huvudet finns små minnesrester av att jag följer med henne runt tomten i Bagis medan hon njutningsfullt inspekterar vårens framåtskridande. Kanske är det verkligen minnen, kanske är det en kombination av egna känslor och bilder från 60-talet ur mammas fotoalbum. Oavsett hur det är med det, får jag en klump av barndomslängtan i halsen.

Kanske är det det som våren doftar: barndom.

Härmapa!

Jomen, jag var visst inne hos Jennie och läste alldeles nyss.



(Men varför tycker de inte att jag är snygg?)

Sommarfirande på fyrtiotalet

Det här inlägget började sitt liv som en riktig gökungekommentar i Lottens bås, men växte snabbt ur utrymmet. När man börjar fundera på om man kan få in bilder i kommentarerna, är det ett tecken på att tanken förtjänar ett eget inlägg. Så:

Våren 1943 bestämde sig min morfar och mormor för att hyra en stuga i skärgården under morfars semester, så morfar ringde runt till folk i skärgården som hyrde ut. Nej, de flesta hade redan uthyrt för sommaren, men en av uthyrarna i Räfsnäs på Rådmansö hade hört att Österbergs på Tjockö, på andra sidan fjärden, nog hade något ledigt.

Så var det. Första året eller två hyrde de bara stugan under morfars semester, men när först min mamma och sedan morbror föddes kom mormor att vara på landet med barnen medan morfar arbetade. Efter några år hade de blivit ständiga sommargäster i Österbergs lillstuga – mormor och barnen under skolloven och morfar på semestern och på helgerna.

På 1940-talet och fram till 1951 var den lagstadgade semestern två veckor och man arbetade dessutom lördagar, om än lite kortare dag. De där helgerna var inte så mycket att hurra för, med dagens mått mätt. Åtminstone inte om man skulle ta sig långt norröver i Stockholms skärgård. Med en toppfart på sisådär 10 knop. Och man stannar vid varenda rackarns brygga.

Tjockö ligger nordöst om Kapellskär, alldeles utanför Rådmansökusten. I dag åker man för det mesta bil eller buss till Räfsnäs och tar passbåten över, men dåförtiden var det båten från Stockholm som gällde. (Det gick förresten att ta båten – under senare år Sjöbris – upp ända till för några år sedan, då man visst bestämde sig för att gå förbi Tjockö ångbåtsbrygga och lägga till vid Fejan bredvid i stället.)

Storskär stävar fram.

Båtresan från stan och upp tog sina modiga sex timmar. Lördagsturen lämnade Stockholm någon gång på sena eftermiddagen och gick upp mot Arholma. Sex timmar tog det upp till Tjockö, där morfar klev av vid tiosnåret lördag kväll och gick den halvtimmeslånga promenaden över ön till stugan.

Väl framme pussade han frun och de sovande barnen och lade sig. Söndagen ägnades åt rekreation. Ja, ända till tresnåret, då han var tvungen att gå hemifrån för att hinna med båten tillbaka till Stockholm. Restimmarna på Storskär överskred med råge de vakna timmarna på Tjockö – förhoppningsvis tyckte han att båtresan var trevlig, hur skulle det annars ha känts? Han var en väldigt familjekär man, och även om tanken att stanna i stan någon gång säkert hade slagit honom då och då, var det inte något alternativ.

Och hur tyckte mormor att livet var, ensam med barnen på landet? Utan rinnande vatten, elektricitet, kylskåp och vattentoa, som hon vid den här tiden väl hade hunnit vänja sig vid, men med pump på gården, vedspis, fotogenlampor, matkällare och utedass i stället. Hur gör man ens när man har två småbarn och måste gå ut för att kissa? Man tar väl med sig dem eller hoppas att de inte vaknar medan man är borta.

Nåja, det var väl inte ett nytt problem. Kvinnor har ofta haft det så, och en del har det så även i dag. De är ensamma med barnen, trots att de inte är ensamstående. Och man gör det bästa man kan av situationen.

Kapitulation

Länge – hela mitt liv, faktiskt – har jag inbillat mig att sånt som disk och matlagning är något man gör i förbifarten, i luckan mellan en aktivitet och en annan, som om hushållssysslor egentligen inte hade med den pågående dagen att göra.

Som om det vore pausunderhållning, om än inte i Björn Gustafsson-klass.

Inte Björn Gustafsson

Björn Gustafsson

Alldeles nyss insåg jag att jag kapitulerat. Disken och matlagningen är inte något som man gör innan man springer iväg på det man egentligen ska göra. Det är det man egentligen ska göra.

Frågan är bara när jag kapitulerar inför städningen också.

Debattkonsten firar nya triumfer!

Vad härligt det är med en konstruktiv debatt!

(Och jag talar alltså inte om programmet Debatt och de medverkande i det.)

Tulpaner och tölpar

Varje år när tulpantiden kommer, känner jag längtan efter ett stort fång. Den där krispiga, lätt gnissliga känslan av stjälkarna och de halvslutna blommorna som nickar eftertänksamt mot en, utövar en oemotståndlig lockelse.

Kanske beror det på att jag fyller år i början av mars och alltid brukat få en oräkneliga buketter på den obligatoriska födelsedagsmiddagen och den nästan lika obligatoriska födelsedagsfesten. (Obligatorisk innan barnen föddes, hå hå.) Ja, utom det år när alla kom med andra buketter "eftersom du alltid får så mycket tulpaner"! The horror!

Människor: man kan inte ge mig för mycket tulpaner!

Årets födelsedagstulpanskörd.

Maken påstod han såg mormors och morfars ljusstakar (på bilden) i bakgrunden av reportage från antikmässan – är de månne jättetjusiga?

Uppdaterat 12.46
Man kan kanske undra vilka tölparna är, de som parats ihop med tulpanerna i rubriken.

Svaret är den unge sommarjobbare som Lotten skrev om och vars nära släktingar jag tänkte skriva om. Men sedan ångrade jag mig.

Låt mig för sakens skull sammanfatta en lista över tölpigt beteende:

• Ringa utan att presentera sig, alls eller tydligt.
• Kliva rakt framför en annan gående.
• Stå i klunga mitt på en trottoar eller annan smal passage, synbarligen oberörd av förbipasserandes problem.
• Sticka en armbåge i gravid kvinnas mage för att komma fram (alltså, allvarligt!).
• Inte säga tack när man får något eller blir lyckönskad för något.
• Inte hälsa på kassörskan eller ens se på henom när hen talar.
• Flanera sakta och aningen sicksackigt på folktät gata.
• Inte bara stå på fel sida i rulltrappan, utan också fånglo på dem som försöker ta sig förbi.

Okej, de två sista faller kanske under rubriken "irritationer för stockholmare", men ändå. Nu vet ni vad ni inte ska göra!

I hjärtat

Idag var vi på födelsedagskalas hos en av Sötprickens kompisar. När det blev dags att gå hem, satte det vanliga vrålet igång: NEJ jag vill inte gå hem, TALA INTE MED MIG! NEJ jag ska inte ta på mig kläderna. Och så vidare.

Så vi tappade tålamodet och sa åt henne att då fick hon gå hem utan ytterkläderna. Jaha, det skulle hon göra. Och inte skulle hon ta på sig skorna. Skulle hon gå hela vägen hem i mockasinerna, alltså? Jaha, det skulle hon.

Så vi gick ut i trapphuset, där hon började klaga på att det var kallt. Ta på dig kläderna då, sa vi. Nehej. (Vrål.). Ner i hissen och ut i entrén. Det är kallt! sa hon. Då tar du på dig kläderna,då, sa vi. NEJ! (Vrål och gråt.) Så då gick vi ut genom porten och ut på gatan, i tröja, tajts och mockasiner. Det är kallt! grät hon. Men sätt på dig kläderna då, sa vi. Nej! grät hon och marscherade iväg. I sin oranga tröja, blå tajts och röda, lite för stora mockasiner. Gråtande.

Då sa det liksom pang i mitt hjärta, och jag var tvungen att rusa fram och lyfta upp henne och krama henne hårt och vagga mitt lilla arga, ledsna, envisa barn och värma den lilla kroppen.

Mitt barn, sa jag. Mitt lilla barn! Ne-ej, snyftade hon, jag är inte ett barn. Är du min Sötprick då? frågade jag. Ja-a, nickade hon. Och lät sig kläs på.

Två minuter senare satt hon glad och sjungande på pappas axlar, i ytterbyxor, täckjacka, mössa och skor med ullstrumpor i, och verkade ha glömt allt.

Men i mitt hjärta sitter fortfarande den där bilden kvar, av den lilla människan i sina lite för stora och röda mockasiner, på väg hem.

Åttonde mars

Egentligen skulle jag vilja skriva något genomtänkt och väl övervägt om kvinnors ställning i världen och hur förvånande ojämställt Sverige fortfarande är, trots så mångas övertygelse om motsatsen.

Men det är för sent, och jag är för trött, och min hjärna går förresten alltid på lågvarv i denna sömnstörda period.

Därför nöjer jag mig med att konstatera att jag är mycket tacksam över att ha träffat på en man som tycker det är självklart med jämställdhet: att dela på vardagslivet och allt det som följer med barn och ett hem.

Det är inte alltid enkelt att leva jämställt, för det finns så många förväntningar på hur män och kvinnor ska vara. Det som slagit mig under våra snart 3 1/2 år som föräldrar, är hur många anti-förväntningar det finns på pappor. De ska inte veta vad barnen har för kläder i byrålådan, inte kunna packa en skötväska, inte hålla reda på när det är aktiviteter i förskolan eller skolan, inte vara informerade om barnens sjukdomar och läkarbesök – man utgår från att pappor befinner sig på ett helt annat plan än resten av familjen.

Och så är det tydligen i många familjer också.

Men det är ingen naturlag. Vi som delar på livet delar också på ansvaret. Och ansvaret måste delas för att mammor och pappor ska kunna vara föräldrar på samma villkor. Kvinnorna har tagit steget ut i det offentliga, det är dags för männen att ta steget tillbaka in i familjen.

Individualisera föräldraförsäkringen ytterligare! Kvinnor, ställ krav på era män att ta steget in i familjen, och släpp kontrollen! Män, ställ krav på era kvinnor att släppa in er i familjen, och ta kontrollen!

Jag nöjde mig visst inte alls med att vara tacksam över min egen man. ;-)

London, mon amour

I över en vecka – ja, sedan Dieva åkte till London – har jag hållit på och filat på ett inlägg om anglofili, Agatha Christie, överstar med portvinstår och elefantben som paraplyställ och framför allt min stora kärlek London. Men jag kommer ingenstans.

Det är som att beskriva varför man älskar sin man. Det är självklart och uppenbart, men nästan omöjligt att sätta tummen på: "han är snäll, har humor och jag blir glad när jag ser honom". Det låter väldigt trevligt, men är inte så hemskt analytiskt. Man får ingen helhetsbild av karln, bara en massa rabblande av egenskaper och känslor, som en massa människor (förhoppningsvis) har för sina respektive.

I förtvivlan och brist på ord för att beskriva mina känslor för England och London i synnerhet har jag googlat runt efter bilder som kanske kunde ge mig inspiration. Kanske skulle den annars av mig föraktade klichén "en bild säger mer än tusen ord" visa sig vara sann?

Men jag hittar inga bilder av mitt London. Det finns bilder på Tower Bridge, Houses of Parliament, dubbeldäckare och telefonkiosker (kolla så får ni se!), men inget på det som är mitt. Några bilder av de däringa översterna eller för all del en gammal pub med mörka paneler, heltäckningsmatta med intrampade fimpar och uppsuget ölspill, finner jag inte heller.

Nej, det går inte. Inget hittar jag som kan förmedla den där konstiga blandningen av smuts och glans, den lätt fuktiga och så väldigt specifika doften på Earl's Court tube station – jag har känt den någon gång på Gamla stans station och genast förflyttats till London 1989 –, tågresan ut till Ann och Dave i Coulsdon och promenaden uppför den långa backen och "let's have a cup of tea to cool off", septembervärmen på Pret a Manger på King's Road nära Sloane Square, den speciella smaken av te med mjölk och mycket socker på en något mindre tjusig servering, inkommande tåg på Victoria Station och alla armar som stack ut genom tågfönstren och öppnade dörrarna utifrån (för det fanns inga handtag på insidan), skakande tunnelbanevagnar och EALING BROADWAY 5 MIN.

Så jag fick skriva det här.

Blåtiran

Lottens ord är min lag!

Jag och A-K var alltså ute på tågluff sommaren 1988. Vi hade hastat genom Tyskland – tågbyte i Köln – och Belgien till Oostende. I väntan på färjan över till Harwich Dover [ser jag på kartan] träffade vi fyra killar från Ume som trodde vi var fransyskor. Vi blev smickrade.

På den engelska sidan höll jag inte på att komma igenom passkontrollen, eftersom den sure gubben i den ansåg att jag 1) hade för mycket pengar (600 pund i resecheckar ) och 2) inte hade tillräckligt bestämda planer. Han påpekade högdraget: "This is not Sweden" – vilket jag var högst medveten och – och motiverade sitt motstånd med: "Frankly, my dear, you're too vaaaaague." Till slut blev jag insläppt när hans överordnade närmade sig, synbarligen intresserad av vad för svårt fall han hade råkat ut för.

Men det hade inte med blåtiran att göra, nej.

Efter några dagar i London fortsatte vi norrut till Whitby på Yorkshire-kusten och sedan vidare till Skottland, Edinburgh och Inverness närmare bestämt. Efter det skippade vi av någon anledning allt i mitten av landet och ville raka vägen ner till Cornwall och Land's End.

Så vi satte oss på nattåget mot Plymouth. Om man ska åka över hela landet, tar man nattåg, right? Men vi hade inte råd att betala extrabiljett för liggplats, så det blev att sitta och sova. Och någonstans längs med den walesiska (waleska?) gränsen tappade jag styrseln på huvudet och drämde det BANG rakt i kanten på fönstret. Fy fan vad ont det gjorde!

Jag kan passa på att upplysa den oinsatte om att nattåg genom England innebär att man står stilla på en station i cirka fyra timmar, för att inte komma fram för tidigt ...

Några dagar senare, när vi var i ett regnigt Arundel, dokumenterade A-K blåtiran. Den har passerat blåtirors höjdpunkt, men är ändå rätt tjusig:

Klicka på blåtiran så blir den större!

(Det funkar faktiskt att fotografera av fotoalbumet!)

Tider som flytt

Helt på eget bevåg och utan någon slags uppmaning nappar jag på den till Lotten givna uppgiften att berätta vad som hände för 20, 15, 10 och 5 år sedan. Bara för att jag är i nostalgisk sinnesstämning. (Denna sinnesstämning infinner sig gärna när småbarnslivet är jobbigt och man önskar att man var fri agent igen. Åtminstone i några timmar.)

Nittonhundraåttioåtta

Våren var min sista termin på gymnasiet. Skanstulls gymnasium som efter att vi gått ut som sista icke-ekonomiska klass förvandlades till Schartaus gymnasium.

Det man borde komma ihåg var väl de enorma ansträngningar man lade ner på skolarbetet, men dem minns jag inte alls. (Troligen för att jag inte gjorde några.) Det som sitter fast i min hjärna är lunchrasten i stor klunga i grässlänten, en picknick på Djurgården där han som jag var kär i gav mig en puss. På kinden, men i alla fall. Jag minns långa eftermiddagar i det lilla runda rummet på det som då var Gateau i hörnet Ringvägen/Rutger Fuchs, tekvällar hos H (eller hade vi redan gått över till rödvin då?) med Doors på stereon.

Studenten. Cabrioletfärd i ösregn (nedfälld sufflet*) över Skansbron där vi fastnade i broöppning, så att alla gäster som tog bussen kom fram tjugo minuter före oss och fick stå klistrade mot väggen för att inte bli dyblöta. Tågluff med A-K i Storbritannien och fyra killar från Umeå som vi först träffade på färjan och sedan helt vansinnigt stötte på på stationen High Street Kensington några dagar senare. En blåtira på tåget mellan Edinburgh och Plymouth. En eftermiddag i Paris, som vi flydde efter att ha blivit avsnästa av varenda människa. En DN på Strøget, där vi läste för oss obegripliga saker om kaninpluttar i en mördarjakt (Åmselemorden).

På hösten fick jag jobb i växeln på Taxi Stockholm, och om jag går igång på allt jag minns därifrån tar det här inlägget aldrig slut.

*Vid närmare eftertanke ska jag nog säga att den var uppfälld. Inte i cab-läge, alltså.

Nittonhundranittiotre

Inte ett lika händelserikt år som åttioåtta. Jag bodde i korridor på Lappkärrsberget, läste väl b- och c-kursen i lingvistik, hängde med australiensare på Internationella puben och med dem som sedan blev "Lappisgänget" på Lappispuben. 1994 minns jag bättre, 1993 inte alls så här spontant.

Nittonhundranittioåtta

Ännu ett inte så händelserikt år. Eller om man ska vara mer korrekt, ett år då det inte hände så mycket saker som man kommer ihåg tio år senare. Ett mellanår. Jag hade i alla fall flyttat från Lappis till min lägenhet på Torsgatan, och – ja just det! – på hösten köpte mamma och jag vårt landställe. Jag lufsade fortfarande omkring på institutionen och trodde jag skulle vara forskare.

Tjugohundratre

Ganska nyförlovad, ganska nyinflyttad i lägenheten där vi bor nu. Jag fick min första översättning, vi gifte oss i september, jag åkte med maken på tävling i Marseille i ett regnigt oktober, och strax innan året tog slut blev jag gravid med Sötpricken. Fast det upptäckte vi inte förrän efter nyår.

Dygnsförvirring

Dievas kommentar till inlägget nedan kom mig att börja minnas en alldeles fasansfull dygnsförvirring som drabbade en kompis till mig för hundra år sedan. Ja, så länge sedan att man varken hade mobil eller det sändes tv-program på morgonen. Rena rama stenåldern, alltså.

Stenåldern.

Min kompis hade kommit hem efter en jobbig dag på jobbet (förskola) och bara slängde sig på sängen. Efter vad han uppfattade som en lång sömn vaknade han till i mörkret och fick syn på klockan. Åtta! Hon var åtta! Och han som skulle öppna på dagis!

Förtvivlad slängde han sig upp, rusade ut i badrummet för att borsta tänderna och sedan ut i köket för att slänga ihop en snabb frukost innan han sprang. Medan han tuggade på en torr brödskiva ringde han till jobbet för att, djupt ångerfull, tala om att han var på väg om än sen.

Medan signalerna gick fram såg han ut genom fönstret. Konstigt, folk i huset mittemot tittade på tv. Och kvartersbutiken var öppen – den som inte öppnade förrän elva på vardagsmorgnarna. Och ingen svarade på jobbet ...

Lite mer vaken nu gick han bort till nattygsbordet och inspekterade klockradion. Ja, hon var åtta. Tio över åtta. Eller närmare bestämt 20:10.

Då lade han på luren till jobbet.

Sängkammarskräck

En liten stunds sömn kan få göra vem som helst ordentligt förvirrad och desorienterad. Min man blir oerhört påverkad av oväntade uppvaknanden.

På den gamla goda tiden, pre barn, då man för det mesta faktiskt sov i sammanhängande och längre perioder, hände det ofta att jag lyckades väcka honom när jag själv skulle gå till sängs. (Numera krävs det större kakalorum än en tassande fru för att störa hans slummer.) För det mesta mumlade han bara något, men inte sällan satte han sig upp i sängen, med förvridet ansikte och skräckslagen blick. Jag skojar inte när jag säger att ansiktsuttrycket fick mig att tänka på Munch.

"Vad?!?" sa han. "Vad!!!" i ett tonfall som matchade den terrifierade minen. Det enda jag kunde komma på till svar var: "Det är bara jag." Väldigt lugnande om man tror att den som är på väg in genom dörren är en galen knivmördare. Men vad bra, kära galna knivmördare, då vet jag att det bara är du. Tänker man nog inte.

Nu var det länge sedan just det där hände, men alldeles nyss fick jag se min sömnförvirrade äkta hälft in action igen, förvirrad efter att ha somnat under läggning av Sötpricken. Intressantast var nog den lätta anklagelse han riktade mot mig: "Varför skulle jag sova där inne?" och den oförstående minen när jag påminde honom om att ställa klockan. "Varför då?"

Det kan man verkligen undra.