Jag fattar. Men ändå inte.

Ja, jag fattar Bitterfittan. Den är riktigt bra. Hittills, ingen ska väl tro att jag hunnit läsa ut den! Och jag fattar varför Maria Sveland m.fl. har såna problem med äktenskapet och kärnfamiljen i Heliga familjen. Två program lyssnade på hittills, och jag fnissar en del åt drastiska formuleringar och smarta tankar. Så jag förstår.

Men det har inget med mig att göra.

Jag känner inte igen mig för fem öre i de historier som berättas. De känns rimliga, och jag förstår att de kvinnor som ingår i de relationer som beskrivs inte tycker det är urlajbans hela tiden. Och flyr till Teneriffa.

(Teneriffaflykt låter iofs som en bra idé även för mig. Men mest för att få sova, då.)

Med stor risk för att låta helt jävla dryg – för det är ju vad man anklagas för, dryghet, när man har åsikter om bitterfittornas klagosång – men jag har aldrig behövt slåss för min plats i livet i det här äktenskapet jag har. Vi har våra problem, visst, och ett av dem handlar om det klassiska "makens hobby", men de är uppe på bordet. Här stångas inga blodiga pannor.

Så jag fattar inte. Vi har inte gjort något speciellt. Vi är inte några speciella människor. Vad har då vi som gör vårt jämställda vardag så pass enkel? (I jämförelse med många andras, tydligen.)

Det jag tänker på när jag läser Bitterfittan och hör berättelserna om jämställdhetskapsejsande förhållande är respekt. Vanlig jävla respekt. Om man respekterar sin partner, kan man då köra över henoms önskningar och sluta öronen för henoms åsikter och tankar? Jag tror inte det.

Veckans uppgift – nu påbörjad!

... blir att läsa Bitterfittan och lyssna ikapp på Heliga familjen.

Jag känner nämligen att jag har trasslat in mig i olika diskussioner kring de här fenomenen (som man väl måste säga att både bok och radioprogram är) utan att de facto ha läst/lyssnat till dem själv. Och det kan ju bli ganska fel. Även om jag aldrig har försökt argumentera utifrån bok/program, utan enbart kommenterat svallvågorna av dem – där de största varit konfessionalistiska inlägg på forum, tidningar och bloggar.

Och så måste jag ju undersöka vad det jag hörde på radion den där gången egentligen handlade om.

Uppdatering, onsdag 11.35
Nu har jag börjat. Läsa och lyssna. Återkommer!

Könsbestämt

Eftersom jag är en rabiat feministhäxa som helst vill göra alla barn könlösa i stället för att låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor, är jag inte så intresserad av att klä barnen så att det syns om de är snipp- eller snoppbärare.

(Maken är inte en rabiat feministhäxa, men trots det inte heller intresserad av könsmarkerande kläder.)

Därför är det lite ledsamt – eller rätt åt mig, antar jag att rabiata anti-feministhäxor skulle säga – att Sötpricken ser ut som urtypen för en slank liten flicketiflicka, och Gullpånken är byggd som urtypen för en redigt stor pojketipojke. Se bara på bilderna nedan.

Så spelar det liksom ingen roll att GP har ärvt sin outfit från SP (förutom pjucken, för hans breda fötter passar inte i hennes smala dojor). Om ett år – inte två, eftersom han är maffigare i kroppen – kommer han sitta på hästen Tore i bruna frottétajts, brunvit klänning och den där orangerandade blå jackan (men andra skor) och se ut som en riktig rackarns grabb.

Fast. Då får ni förstås se, hemska antihäxor och dumma reaktionärgubbar, att en grabb i en klänning bara är en grabb i en klänning och inte något könsmuterat monster. Kanske inte så dumt ändå, det här.

I'm a poor lonesome cowboy ...

Sötprick på liten ponny.














Gullpånke på annan slags häst.

Blixt och dunder!

Alldeles nyss gick strömmen i hela kvarteret här (på jobbet). Det regnade ganska kraftigt och det hade hörts lite åska innan, men särskilt nära var åskvädret inte. Och så bara poff!

N provade att tända lampan i källaren bredvid, och ljuset gick inte på. Jag rusade iväg i regnet för att ta reda på om strömavbrottet inskränkte sig till vårt hus eller om det var större än så. Och si, vid pizzerian några hus bort stod bagarna och beklagade sig. Inne i lokalen satt några våta människor som inte kommit in genom porten för att kodläsaren förstås inte funkade.

Så i lokalen tände N ljus och jag satte mig tillrätta på fönsterbrädet för att fånga lite av det dagsljus som erbjöds, och läste den alldeles nyligen levererade Språktidningen. En polisbil och två brandbilar körde förbi och bortåt i området. Ett elskåp som brunnit, kanske? Sisådär en halvtimme efter att strömmen försvann kom den tillbaka. Det kändes nästan lite snopet.

Tänk vad en gnutta spänning och en kort paus i vardagen kan liva upp!

I limbo

Här sitter jag på jobbet och glor och kan inget annat.

Eller, det kan jag väl. Jag kunde gå hem. Eller gå och handla. Ja, gå och shoppa lite kunde jag. (Jag som just tänkt tala med maken om att vi ska börja diskutera vår ekonomi lite mer ingående.) Kanske blir det så. Men efter fikat, då. Och när Stefan Holm hoppat klart.

Ett jobb som jag skulle göra den här veckan blev framflyttat, och inget annat har ramlat in oförhappandes heller. Som det annars brukar göra. Och bokföringen är i kapp och andra grejer som jag har att fixa ligger hemma.

Tänk om man kunde spara den här överblivna tiden och ta ut den precis före en deadline?

I just have to explain the Oprah post

Yesterday I wrote a post about my four-year-old daughter who remembered seeing a small boy on TV, whose mother had left the family.

The evening before, when I carelessly told my then arguing children that I didn't want to hear another word of disagreement or I'd move out, my daughter started crying. "Don't move out! Don't move out like the mother of the sad boy on Oprah did!"

I had no idea that she'd remember that.

That's why Oprah's mentioned. So, sorry all of you non-Swedish speaking people who've searched for "Oprah" and end up here, at a totally unintelligble Swedish blog! ;-)

Hur jävla dum får man vara?

Under ett av gårdagskvällens tjafs – det fjärde i ordningen på lite drygt en timme – slängde jag ur mig precis det som jag kände just då: "Jag orkar inte med att ni är så himla otrevliga och tjafsiga hela tiden. Om ni fortsätter så här tänker jag flytta hemifrån." Och så gav jag dem deras nattmackor och gick och satte mig vid datorn.

Två minuter senare stod en alldeles översiggiven Sötprick vid min stol och snyftade förtvivlat. "Jag vill inte att du ska flytta hemifrån!"

Men oj! Vilken reaktion! Jag tog upp henne i famnen och försäkrade att jag förstås aldrig, aldrig skulle flytta hemifrån och lämna mina älsklingar. "Men den där ledsna pojkens mamma hade ju flyttat hemifrån", snyftade Sötpricken. Vilken pojke? Vi känner väl ingen pojke vars mamma flyttat hemifrån? Sötpricken förtydligade: "Den pojken på Oprah."


Oprah. Jädra Oprah Winfrey och jädra mig som inte tänker mig för! Någon gång före sommaren när jag var hemma med sjuk sötprick såg vi ett Oprah-avsnitt där nån slags psykolog talade med ett syskonpar vars mamma bara hade stuckit och aldrig kommit tillbaka. Den lilla pojken grät och Sötpricken frågade förstås varför. Och jag förklarade väl saken ungefär som att "pojkens mamma har flyttat hemifrån". Och det kommer hon ihåg!

Aldrig aldrig mer ska jag säga något som ens liknar ett hot om att överge barnen! För jag hatar verkligen när föräldrar hotar med "annars lämnar jag dig här", "då får du stanna hemma ensam" eller liknande. Fy fan.

Varför diskussionen är omöjlig

Tjockalocka försöker få till en konstruktiv debatt. Applåder för det, men tyvärr tror jag inte att försöket lyckas. Det gör nämligen aldrig det (eller i alla fall väldigt väldigt sällan), av en mycket enkel anledning: de olika "lägren" talar om olika saker.

Enligt min erfarenhet kan debattörerna av det som jag vill kalla jämställt föräldraskap grovt sett delas upp i två åsiktskategorier:

A) De som anser att var och en gör sina egna val helt utifrån sin situation, och att det är nobody else's business vilka de valen är.
B) De som anser att det inte finns några helt fria val och var och en alltså väljer utifrån de rådande förhållandena i samhället. Och att de val man gör (eller inte gör) också påverkar de förhållandena.

Enligt samma erfarenhet kan dessa debattörer delas in i två beteendekategorier:

1) De som har lagt upp sin föräldraledighet så att mamman är hemma till absolut största del och pappan på sin höjd de 60 icke-bortbytbara.
2) De som försöker dela på föräldraledigheten så nära en 50/50-uppdelning som är möjligt.

Om jag säger att sammanfallet mellan åsiktskategorierna och beteendekategorierna till säkert 95% är A1 och B2, är det någon som anser att jag överdriver? Om jag sedan påstår att A2 är möjligt, men knappast B1, får jag några invändningar?

Och om jag har rätt – vilket jag har! ;-) – hur skulle det gå att diskutera, när B talar strukturer och samhällsfenomen och A inte erkänner strukturerna eller samhällspåverkan? Då spelar det ingen roll hur många gånger B förklarar att hen snackar om generella fenomen; A kommer alltid att anta att det är hens familj som åsyftas.

Google Analytics och bloggandets mödor

Bara av ren nyfikenhet skaffade jag Google Analytics. Lite fånigt, tänkte jag, för jag vet ju vilka sju personer som läser min blogg. Men si, där hade jag fel! Det är nästan 60 människor som läser lite då och då – eller, jag vet faktiskt inte om det är samma 60 människor eller om det ens är 60 människor utan bara 60 sidhänvisningar eller 60 nåt helt annat, för jag har inte lärt mig tyda det hela riktigt. Men det är fler än sju i alla fall.

Just nu ägnar min hjärna sig åt det där som min hjärna alltid ägnar sig åt när jag har en massa små men viktiga saker att ordna: den hoppar hit och dit utan att någonsin stanna vid en sak eller ämne tillräckligt länge i taget för några vettiga tankar att bli tänkta.

Därför: tillfällig bloggtorka.

Skitlöner

Eller skitarvoden, snarare. Lisa skriver om hur lajbans det är att vara frilansande matskribent, och jag känner igen det där med lusiga betalningen.

Jag frilansar som korrekturläsare för bokförlag. De betalar typ femtio öre i timmen. Som tur är har de flesta redaktörer lite vett i huvudet och den goda smaken att infoga ett "tyvärr" när de meddelar den gängse tariffen för mina uppdrag.

Ibland blir det absurt; någon stackars förläggare bleknar och rodnar om vartannat när jag meddelar att jag numera har så mycket uppdrag att jag inte kliver upp ur sängen för mindre än – håll i er nu! – 250 kronor i timmen. Så mycket! Näej ... vi har rätt tajt budget ... Jaha ... Men ... Och sen när jag har korrat boken och skriver fakturan så visar det sig att den totala kostnaden (exkl. moms) för mitt jobb hamnar på 1.500 kronor. Ja, det är verkligen en summa som kan knäcka en budget.

För övrigt har de flesta större förlag fasta arvoden. Inget att förhandla om. Då kan det hända att en redaktör mumlar något i mungipan om att lägga på en timme ...

På förekommen anledning

... och för att inte kontaminera Annas kommentatorbås vidare, skulle jag vilja reda ut det här med hemmaföräldrar och hemmafruar lite.

Det verkar som om många går omkring i villfarelsen om att mammor var hemma med barnen "förr i tiden". Jag vet inte vad i historieundervisningen som går snett, om så många tror att 1950-talet på något sätt är representativt för "förr i tiden". Men något är det.

"Förr i tiden" hade vanligt folk inte råd att hålla en arbetsför vuxen gående hemma. Alla som kunde arbeta måste ut ut ut, på fälten, till ladugården, till fabriken, i tjänst. En del arbetade på sin egen gård, de flesta i tjänst hos andra. Barnen följde med i arbetet; spädbarnen och de små fick ligga eller sitta bredvid, de lite större fick leka vid sidan om eller kanske roa sig så bäst de ville hemmavid. Förhoppningsvis fanns det någon äldre vuxen, icke-arbetsför, som gjorde skäl för mat och husrum genom att se till barnen. Både i bondesamhället och i stan började barnen arbeta själva vid en tidig ålder. Vi förfasas över barnarbete i utvecklingsländer -- och det med rätta -- men vi ska hålla i minnet att det var mindre än 100 år sedan som barn arbetade i vårt land också.

Är det någon som känner till något historiskt arbete om det här? Jag har sökt efter men inte hittat vetenskapliga källor. Tills vidare kan jag rekommendera alla att läsa både Fogelströms Mina drömmars stad-serie och Kulla-Gulla-böckerna. Det låter kanske trivialt, men man kan lära sig mycket även från skönlitteratur.

Lite senare:
Argh! Jag skrev mer på det här inlägget men den biten kom bort. Troligen skickade jag det för tidigt, för att jag inte riktigt fattar makens dator. Eller nåt.

Så om det verkar osammanhängande och inkomplett vet ni varför. Får väl återkomma när jag har tid.

Man blir ju förbannad! (uppdaterad)

Vi åkte ut till landet en sista semestersväng i dag igen. Vid Norra Bantorget kom jag på att jag glömt mobilen, så vi fick köra en sväng tillbaka. Stressande om man har en färja att passa; tur att vi inte kommit längre.

Jag rände uppför trapporna, flåsade in i lägenheten och surrvejade vardagsrummet: ingen mobil på bokhyllan, ingen på skrivbordet ... vafan ... Där! På soffbordet. Tog den och rusade ner till bilen.

Vi hann precis med färjan. Men väl framme upptäckte jag att jag glömt datorn hemma. Den var nedpackad i sin väska som stod lutad mot skrivbordsstolen. Varför i HELVETE såg jag den inte när jag råstirrade mot skrivbordet? Hål i huvudet.

Så nu sitter jag vid makens dator. En gammal pc. Hu. Och mejlen kommer jag bara inte åt; lösenordet till webbmejlen kan jag inte. Fantastiskt. Jag som väntar jobbmejl.

Fredag:
Ah, jag kommer åt mejlen. Mindes plötsligt lösenordet. Så jag är mejlbar.

"Svart som natten" av Ann Cleeves

Svart som natten är en middle-of-the-road deckare. Inget särskilt så där, förutom att den utspelar sig på Shetlandsöarna. Den hänger ihop bra och upplösningen är rätt överraskande.

Tja. Mer finns egentligen inte att säga. Jag plockade den ur mammas bokhylla när jag hade lust att läsa men inte riktigt orkade lyfta Middlesex (som jag egentligen läser nu). Det är därför den är på svenska – jag läser i princip (men inte av princip) inte svenska översättningar av engelska böcker – och mycket riktigt hakar jag upp mig på en del språkliga saker kanske lite i onödan. En lite konfunderande formulering och en redigeringsmiss.

Kvarstående intryck: jaha?

Bara en sur reflektion

Jag skulle vilja hävda att uppemot 9 av 10 av alla de som avslutar sina inlägg och kommentarer om jämställdhet och barnomsorg med en släng mot feminister inte har den blekaste aning om vad som kännetecknar feminismen.

De flesta skulle inte känna en feminist om de så snubblade över henom.

Full storm!

Njae, kanske inte full. Men det blåser som rackarns. En bra bit över 20 m/s i byarna – det kom några vindstötar som fick oss att förbanna oss själva (eller jag mig själv) för att vi (jag) inte fixade fällning av jättegranen-bredvid-den-andra-jättegranen-som föll-i-förfjol-höst.

Och så regnar det. Redan efter gårdagens åskväder började den stackars uttorkade klippskrevesyrenen se väsentligt gladare ut, men de här regnmassorna måste få den att dansa jenka på sitt begränsade utrymme. Gräsmattan kommer att vara träsk i morgon bitti, sanna mina ord. Pelargonerna var jag framsynt nog att flytta ned från det lilla berg där de brukar stå, men det vete håken om de klarar att regnbombarderas. Nu är det i vilket fall för mörkt för att göra något, så que sera sera.

Maken biter på naglarna, för han lämnade in vår båt på kombinerad reparation och service i morse, och bara gudarna vet hur bra den ligger på den bryggan. När det blåser så här vill man inte ha båten på bryggor som man inte känner till i förtöjningar som inte är utprovade. Jag försöker applicera qss-synen även på båtar, med viss framgång.

Inte bitter, mest uppgiven

I går hade Isobel Hadley-Kamptz en intervju i DN med Åsa Mattsson. Jag läste den och kände en lätt kliande känsla – varför har feministen Mattsson valt att leva det liv som hon levt: som en dörrmatta, ett kvinnligt rö för den patriarkala vinden?

Hon sätter ursprunget till sin kvinnliga underdånighet till uppfostran och uppväxt, men det känns inte så mycket som en förklaring som ett konstaterande. Uppenbarligen har hon revolterat mot uppväxten på åtminstone något plan, för annars vore hon knappast feminist. Varför hon inte tagit den teoretiska och politiska revolten vidare, till det egna livet, förblir ett obesvarad fråga.

Ja, det är vad jag har problem med i hennes berättelse: Hur kan man som feminist vara medveten om att man viker ner sig – för det måste hon ju ha varit – och ändå göra det?

Det låter som alla bitterfittors urmoder som talar. Man kämpar mot ett samhälleligt system men orkar inte ta in motståndet i sin egen relation. I stället väljer man minsta motståndets lag, låter förhållandet trampa på i de vanliga ojämställda fotspåren och gnäller sedan på patriarkatet. En väsentlig skillnad finns mellan Mattsson och de trendiga bitterfittorna: Mattsson verkar inte bitter utan mest uppgiven. I övrigt härskar samma trötta, fatalistiska känsla: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Annika Dahlströms forskning

Det går inte att säga det bättre, faktiskt.

Äntligen kom regnet

Nu regnar det. Så efterlängtat – inte bara för de stackars växternas skull, utan också för en värmetrött familj.

Det får gärna bli varmare igen och solen är välkommen tillbaka, men vi behöver lite paus. Lite solpaus.

I förmiddags fick Sötpricken dessutom följa med pappa och handla – en välbehövlig utflykt och ett litet brejk från brorsan. (Nu skulle jag precis till att skriva hur bättre allas humör blev av det, men då började det skrikas. Ja ja.)

"Barnledig gynnas vid vårdnadstvist"

I dag skriver DN (inte nättidningen än; varför är det så ofta så?) om hur domstolarna dömer i vårdnadstvister. Professor i juridik vid SU Johanna Schiratzki är expert på vårdnadstvister och säger:

– Om det är så att en förälder har varit föräldraledig i större utsträckning än den andra så kommer hon eller han ofta att prioriteras av domstol om det är fråga om små barn.

Hon har också tittat på de regionala mönstren:

– Det är vanligare att papporna blir boendeföräldrar i de norrländska hovrätterna än i Skåne. Jämför man med föräldraledighet är det samma mönster. Mer pappor är lediga i Norrland än i Skåne.

Advokat Ingmar Strandberg, med lång erfarenhet av familjerätt, konstaterar att den som haft den "faktiska" vårdnaden, det vill säga den som skött och matat barnet och haft det dagliga ansvaret, gynnas vid vårdnadstvister om små barn.

Tänk om alla pappor som bortprioriterar föräldraledigheten (eller låter sig bortpriorieras) förstår att de i förlängningen sätter sig i positionen som andra klassens förälder!

Åskmolnen tornar upp sig

I går gick åskan lite längre norrut. Vi trodde i det längsta att vi skulle få en släng av sleven, och när det plötsligt blåste upp och temperaturen sjönk med dryga fem grader på tjugo minuter började vi vänta på att själva regnet skulle komma.

Men icke. Inget regn. Den stackars syrenbusken som klamrar sig fast i en skreva får fortsätta sloka, och den del av gräsmattan som brukar klara sig längst genom torka (samma del som är träskmark vår och höst) börjar se lite lätt bedagad ut i kanterna.

Inomhus åskar det desto mer. Värmen, den långa dygnetruntsamvaron och lite understimulans (för barnen) börjar ta ut sin rätt. Det går inte en halvtimme utan att det bråkas, retas, puttas eller allmänt tjuras i något hörn. Och vi har två veckor kvar på semestern/föräldraledighet – hur ska det här gå?!?

Maken pratade alldeles nyss med dagis; barnen får komma tillbaka lite tidigare än vad vi angett. Annars hade vi haft dryga tre veckor kvar ...

Lärdomen efter förra sommaren var att vi inte skulle ta semester redan efter midsommar, utan vänta några veckor. Lärdomen efter den här är att inte ta sju veckor i ett sträck. Det är bättre att dela upp det.

Hjälp.