En helg

Nu vill jag bara meddela att två barn sover i sin "Bu- och Bä-säng" (det är en våningssäng för alla ni som inte läser Bu och Bä). Vi får se hur länge.

Egentligen borde vi ha passat på att njuta av vårt om kvällen barnfria sovrum – som vi längtat efter det! – men vi fastnade framför inspelningar av Grey's Anatomy. Med lite vin och gruyere som vi inte orkade äta igår kväll (då jag lade mig strax efter 10 efter att ha tömt mammas garage under dagen).

Dagen idag inkluderade hopmontering av sagda säng samt tvättsugan för make och barn och för mig litet glöggparty con homeparty hos Tjockalocka. Varken plastlådor eller barnkläder, utan inredningsdetaljer. Trevligt! Men jag överdoserade lite på glöggen – blev lite för entusiastisk eftersom det var första för året – så jag kände mig übersöt i munnen hela kvällen.

Dags att lägga sig och vänta på att barnen ska börja tjoa alternativ ramla ur sängarna. (Vi hoppas dock särskilt att vi slipper det senare.)

Varför gillar man saker?

Dieva funderar över vilka kriterier man har för att avgöra om en bok är bra eller ej. Det passar ju sällsynt bra in med mitt misslyckade försök att beskriva Wars storhet. Mitt svar är nämligen helt enkelt detta (och det går att applicera på musik också):

Jag läser inte så. Tycker jag att boken är bra funderar jag väldigt sällan på varför. Har alltid varit stark motståndare till alltför ingående analyser av böcker – hade redan på högstadiet väldiga bråk med min svenskalärare om nyttan och nöjet med att dissektera August Strindberg. Det enda de analyserna gav mig var en fundamental aversion mot nationalklenoden i fråga. Jag läste nog aldrig ens ut Röda rummet, av ren leda och avsky.

Till nöds kan jag ge en svepande förklaring till varför jag inte tycker om en bok. Men det går också trögt.

Till råga på allt läser jag fort och ytligt. Det jag minns något år efter läsningen är en svepande sammanfattning. Mitt läsande är i och för sig byggt på återupprepning (vilket ju funkar utmärkt när man bara minns en luddig kontur!), men inte ens efter fyra–fem läsningar minns jag något mer tydligt. När jag läser det känner jag förstås igen det, men om någon frågar vad huvudpersonen heter eller t.o.m. vem mördaren var står jag som ett frågetecken.

Så jag har inga kriterer, skulle jag just till att skriva (när jag spillde kaffe i tangentbordet, skit också! men nu har jag torkat upp det hjälpligt), men det stämmer förstås inte. Jag har säkert kriterier; jag kan bara inte tala om vilka de är.

Tur att man inte är litteraturvetare!

Världens bästa skiva

Om jag skulle bli tillfrågad vilken skiva jag tycker är bäst alla kategorier skulle jag antagligen efter lite tvekan säga Abbey Road (Beatles). Och sedan tillägga att The Head on the Door (Cure) inte är så dålig den heller och den var en viktig del av mitt liv 1986 eller så.

En som jag alltid glömmer bort är U2:s War. Varför fattar jag inte, för varje gång jag lyssnar på den faller jag ihop i en liten hög av lycka. Hela sommaren 1983 låg jag på en brygga och lyssnade på den i bandspelaren. Min sommarkompis Camilla (antagligen hennes äldre syster) spelade in den på band åt mig.

Jag hade tänkt att beskriva varför den är så satans bra, men det är för svårt. Det fantastiska har förstås att göra med att jag kan den utan och innan. Varje litet "uhu", varje litet trumslag, varje litet "doiiing" från the Edge. Och det är bara ett sådant förbannat driv!

Förstås hade jag tänkt mig att lägga in New Year's Day-videon eller nåt, men U2 måste lägga ner mycket tid på att försvara sina rättigheter – finns nästan inget utlagt på Youtube.

(Säger man förresten "skiva" nuförtiden? Eller är det "album" som gäller? Jag lärde om mig från "LP" men sen tappade jag kollen.)

Instruktioner för hur man behandlar frilansare

Inte vet jag om några av mina läsare hör till dem som ger uppdrag till frilansare, men man vet aldrig. Mina instruktioner är i alla fall enkla att följa:

Om du vill att frilansaren ska ägna sig helt (eller åtminstone nästan helt) åt just ditt stora uppdrag, var ute i god tid. Den genomsnittliga frilansaren drar sig nämligen runt på småjobb och är varken beredd eller skulle ha mage att ditcha sina trogna men små uppdragsgivare för att i stället ägna 40-timmarsveckor i 2,5 månad åt ditt jobb. Även om hen verkligen vill ha det. Särskilt inte om du hör av dig precis innan uppdraget ska starta: "Det här är 160 timmars jobb och det ska vara klart om fyra veckor." Frilansaren har dessutom kanske planerat in tandläkarbesök den här veckan och lovat sin make/a att ta dagishämtningen en extra dag.

I en frilansares arbetstid ingår sånt som fakturering och ekonomisysslor. Det är normalt sett inte rimligt att kräva 40 timmars arbetsvecka.

Om frilansaren ska sitta på företaget och göra jobbet, se då till att hen blir medbjuden på eventuella aktiviteter. Det är faktiskt svårt att föreställa sig något värre än att sitta i ett litet kyffe till rum och inse att det pågår någon slags fest utanför. Fråga om frilansaren vill gå med ut på lunch/ner i matsalen. Delas det ut något, som en bok t.ex., ge även till frilansaren. Hen känner sig utanför nog som det är.

Och du? Orsakerna till att konsulter och frilansare har högre timpenning än du är två: Det ingår sociala avgifter på 30 % på frilansarens kostnad medan arbetsgivaravgifterna redan är avdragna på din lön. Dessutom fakturerar frilansaren bara för de timmar hen jobbar. Om du slösurfar en eftermiddag på jobbet får du betalt för de timmarna också.

Så trött så trött

Ja, jag är trött. Gullpånken har fått säsongens första anfall av förkylningsastma (damn! vi trodde det var borta nu) och hostar en massa om nätterna. Och mellan hostningarna sätter han sig upp och vill saker.

Han verkar inte lida så mycket av det, men vi har svarta ringar under ögonen och svårt att hålla koncentrationen uppe. Lämpligt lämpligt, när jag har så mycket att göra.

Nä, nu ska jag gäspa i soffan en stund innan sängdags.

Oväntad utveckling II

I går var planen att tömma min mammas garage. Hon har redan flyttat, men garaget är fortfarande fullt med olika saker. En hel del är sånt som hamnat där under flyttförberedelserna, resten är en odefinierad massa av grejer som man måste ta ställning till: kastas eller behållas? Oavsett vilket beslutet blir måste sakerna ut och föras antingen till återvinningscentralen eller Shurgardförrådet.

För detta ändamål hade vi hyrt en stor skåpbil. Men det kom snö i går morse. Ganska mycket nysnö. Och skåpbilen hade inte riktiga vinterdäck utan något slags allround-däck. Och det var inte plogat. När vi skulle hämta en nyckel hos mamma körde vi fast. Eller fast och fast – bakhjulen snurrade runt utan att få fäste. Först trodde vi att vi hamnat på ett olyckligt halt ställe, men tredje gången vi var tvungna att gå ut och hälla sand på och framför däcken insåg vi att det knappast skulle bli någon garagetömning.

Så vi åkte tillbaka till biluthyraren med bilen. Där såg de som tur var lite förskräckta ut när vi berättade om de slirande däcken och gav oss prompt pengarna tillbaka. Och vi begav oss över vägen till Ikea.

Garagetömningen får vänta till nästa vecka. Lite surt kanske, men vi behövde verkligen köpa sängar till barnen. Hade vi inte fått en oväntad ledig dag skulle vi inte ha kommit oss för förrän efter jul.

(Pengarna räckte. Med ett nödrop.)

Oväntad utveckling

Vi råkade visst hamna på det stora möbelvaruhuset (mer om det sedan). Nu undrar vi om pengarna räcker.

Ljuva åtti... sjuttiotal

Vi råkar se slutet på Singing Bee på Tv3. En ålänning vinner och de spelar låten som går "celebrate good times, come on".

"Kool and the Gang", säger jag tvärsäkert. Och jag hade rätt. Men jag blev lite förvånad över att den redan var lite gammal när vi dansade till den på Bagisgårn.



Från Kool och grabbarna glider vi över på "Papa was a Rolling Stone". Där var det maken som visste att det var Temptations som gjorde den. Men den version som vi hittade på Youtube gick för fort och var för skränig, tycker jag. Nä, tacka vet jag Paul Youngs version, min version. Fast var det Paul Young som gjorde den? Kanske tänker jag på George Michael. I stället hittar jag Come Back and Stay.



Det här är inte den video jag kommer ihåg (och den verkar överförd från en videokassett som legat lite länge på något för varmt eller för fuktigt ställe). Men det är låten. Mitt tidiga åttiotal. Hur kan det ha gått 25 år sedan dess?

Det är inte lätt ibland

Veckan har varit jobbig. I måndags fick jag plötsligt ett jobb som kunde vara nästan heltid i sex veckor om jag hade tid att lägga ner 40 timmar i veckan på det. Men det har jag inte, eftersom jag har andra saker inplanerade. Och det ska vara klart – KLART KLART KLART! – till jul.

Det är den här branschens förbannelse: först går man och drar runt på kanske 40 % (om man har tur) och så plötsligt kommer något att bita i – och då måste man göra det genast. Inte "kan du ta det här i januari?" utan "kan du ta det här; det ska vara klart i januari". Så då får man jobba 140 %. Att inte ta det är inte något alternativ.

Sedan är min mamma sjuk. Hon hamnade till och med på sjukhus. "O, du måste vara orolig!" sa alla. Men jag tyckte mest att det var skönt, för ligger hon där är hon ju under uppsikt. Hon har en alldeles fruktansvärd yrsel som dyker upp någon gång om året, som vårdcentralen ignorerat (don't get me started!). "Det är nog [sic!] kristallfel i innerörat. Betala 140:- i kassan på vägen ut." Det där snurret kom förra tisdagen och sedan lugnade det sig. Tills nu i måndags, när hon plötsligt blev ostadig och illamående. Som tur var hade hon en vännina på besök, och de åkte raka vägen till akuten. 260/70 i blodtryck! Inläggning!

Och bäst som hon låg i sängen och blev behandlad med blodtryckssänkande medel svullnade hennes tunga upp. Det gör den ibland. Ibland är det bara läppen eller kinderna som svullnar. Det gjorde de förrförra veckan och då passade hon på att åka till vårdcentralen. "Det är nog [sic!] ingen allergi. Vad det är då? Din gissning är lika bra som min. [!!!] Betala 140:- i kassan på vägen ut." Så reagerade de inte på medicinavdelningen på SÖS. Där rände de benen av sig och gav henne adrenalininjektioner.

Så det var bara bra att hon hamnade på sjukhus. Hon har varit på öron/näsa/hals och konstaterat att yrseln med stor säkerhet beror på att det är fel på kristallerna, gjort en datortomografi för att utesluta problem där och fått en remiss till allergimottagning för att kolla vad svullnaden beror på. Nu är hon hemma igen och verkar må bra.

Men det gör inte jag. Ingen yrsel men en förkylning på gång. Halsontet som tog en liten semester är tillbaka. Och i morgon ska vi flytta saker ur mammas f.d. garage.

Gud så skönt med helg, va?

Förvirring råder

I morse vid frukosten bad maken mig att som feminist och språkvetare läsa nedanstående betraktelse med överskriften Veckans uttryck i DN Söndag för att se om jag förstod vad som menades. Vilket jag gjorde. Läste, alltså. Förstod gjorde jag inte. Gör ni?

Gerillafeminism, eller hur?
Har du märkt att var och varannan ung kvinna numera svarar "Eller hur" på det man säger. Jaha, intresseklubben noterar, kanske du tänker, men vid närmare studie verkar de två små vanliga orden faktiskt vara tecknen på en ny feministisk strategi för att öka jämställdheten. Stieg Larssons romanfigur Lisbeth Salander är urtypen för en "Eller hur"-användare.
– Tänk att klättra ensam upp för Mount Everest? säger han.
– Eller hur, svarar hon.
Den nya trendknorren bland yngre kvinnor kan verka obetydlig, men bara för den som inte lyssnar till dess inneboende kraft att kasta om maktförhållanden. I betydelsen "Jag håller med" förstärker "Eller hur" det sagda hos den andra.
Men när de två små orden används för att ifrågasätta det sagda på vad som liknar ett postmodernt ironiskt sätt, då blir innebörden "Vem försöker du lura, dig själv?" Och då öppnar sig avgrunden för oss män, särskilt när det är omöjligt att veta vilken betydelse "Eller hur" har i olika fall.
Vem hade trott att det skulle vara så enkelt att klä av det manliga självförtroendet. Eller hur?

Timothy Tore Hebb

I min värld finns två "eller hur": den klassiska bekräftelsefrågan som i "Ni hade tänkt att åka till landet i morgon, eller hur?" och den nyare medhållande eftertrycksmarkören som i "Man blir rätt trött på alla fotbollshuliganer." "Eller hur!". Den senare ska tydligen vara rätt stockholmsk och den hör jag från folk i alla åldrar. En femtioårig man, till exempel.

Med den utgångspunkten undrar jag hur Timothy Tore har fått till det så här märkligt. Feminism? Ökning av jämställdheten? Avklädnad av det manliga självförtroendet? "Omöjligt att veta vilken betydelse 'Eller hur' har?

Är det jag som missat något nytt? För annars måste hr Hebb vara ute och cykla. Eller som jag och maken sa vid frukostbordet:

– Han är helt ute och cyklar.
– Eller hur.

På väg

Just nu sitter jag på bussen och är väldigt glad över att barnvagnen där inte hör till mig. För hade den varit min skulle jag inte varit på väg till en fest med fyra flaskor vin i en påse.

Papporna tar 1/3 av vab-dagarna

Vi i Vasastan har varit ute och snackat med pappor om det här med att papporna i Stockholm bara tar dryga 30% av vab-dagarna.

Samtliga verkar vara överens om att det beror på att männen tjänar bättre och att inkomstförlusten blir större. Sant, säkert. Det är ju en miniversion av varför papporna bara tar ut ca 20% av föräldraledigheten. Fast jag tror att det (vab och fl) också beror på mäns arbete uppfattas som viktigare. Hur många kvinnor känner ni t.ex. till som är "oumbärliga" på sina arbeten? Jag har nog aldrig hört en kvinna säga något sådant, medan män inte alltför sällan säger sig (och sägs av sina respektive) vara oumbärliga på jobbet.

Vad ska man göra för att män tar ut fler vab-dagar då? undrar ViV. En pappa menar att det kommer att följa automatiskt i och med att fler pappor är mer föräldralediga. Så är det säkert också. Fast män vabbar mer än de är föräldralediga, statistiskt sett. Hur hänger det ihop? En annan pappa säger att det inte kommer bli jämn fördelning på vab-dagarna förrän kvinnor tjänar lika mycket som män. Själv ser jag det från andra hållet: Kvinnor kommer inte att tjäna lika mycket förrän männen vabbar lika ofta och är föräldralediga lika länge.

Det som jag reagerade på var hur samtliga intervjuades familjer delade upp vabbandet. "Den som har minst att göra" just den dagen får stanna hemma. Vem bestämmer vem som har minst? undrar jag. Och hjälp vad jobbigt, att behöva förhandla varenda gång barnen är sjuka!

För jämställdheten och för familjefridens skull rekommenderar jag vårt upplägg: Jag är hemma på förmiddagarna och maken på eftermiddagarna. Det är grundförutsättningen. Sedan kanske någon känner sig extra stressad av deadline eller viktiga kundbesök och den andra har det lugnt, och då kan man göra en deal. Ibland kanske det går att kalla in en mormor eller farmor. Ibland kanske någon (hrmpf) är bortrest och då får man bita ihop och fixa det själv. Men vi ställer aldrig inkomster mot varandra eller vem som har "viktigast" jobb. Sånt kallar jag nämligen maktspel och det kan aldrig vara nyttigt för en relation.

Fest2

Jag gick hem klockan 10, efter fyra glas vin. Kände mig full och jag hade avverkat alla möjliga pratobjekt. Folk dansade och jag kände, som äkta svensk, mig inte bekväm med att dansa utan att känna några av de dansande.

När jag kom hem hade jag fått ett inbjudningskort till julfest hos Lind & co.

Party party!

(Jag är frilansare. Jag blir aldrig bjuden på julbord. Betänk.)

Fest

Förlagsfest på Forum. Jag känner typ ingen. Men det är 'kändisar' här. Kända deckarförfattare och ledarkrönikörer. En och annan känd översättare. Om man är en sån som vet översättares namn. Jag känner mig lite lost.

Frestelser

Jag bara älskar Wasa Frukost med bregott på. Skulle lätt kunna äta upp ett helt paket. Det gör jag inte, för jag behärskar mig. Särskilt nu, när jag försöker tappa lite trivselkilon.

Det bästa sättet att behärska mig är att inte äta en enda liten skiva. Men barnen får nattmacka, och idag var det mjuka brödet slut och det blev att servera Wasa Frukost med bregott.

Aaargh!

"The House at Riverton" av Kate Morton

Jag fick nys om Kate Morton på Bokhora och kunde bara inte låta bli att köpa den. "Anglofila stämningsmarkörer", no less! A must have.

Grace är 99 år och bor på ett hem. Hon har levt ett händelserikt liv men nu i slutskedet tar minnena från ungdomen överhanden; det ska göras en filmatisering av den stora skandal som på 1920-talet drabbade den familj där hon tjänade. I huset vid Riverton. Vi får följa henne när hon flyter mellan dåtid och nutid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den grep mig så mycket att jag hade svårt att släppa den, men samtidigt är det något som stör mig. Kanske beror det på att jag inte gillar de andra huvudrollsinnehavarna – barnen i familjen där Grace arbetade – kanske beror det på att Morton har valt att ägna sin uppmärksamhet åt figuranter som jag tycker är ointressanta.

Jag vill att boken skulle handla om något annat!

Upplösningen av 1920-talsdramat orkade jag inte ens läsa ordentligt, så fel tycker jag att det är. Jag bara skummade igenom det. Månne är det därför som jag tycker att summeringen av dåtiden sker för snabbt, men det känns märkligt när personer som Morton har ägnat mycket tid åt bara försvinner med ett raskt penndrag.

Kvar blir Grace, i sin gamla uppenbarelse. Och i upplösningen av nutiden ramlar det ut en hög lösa detaljer som jag bara skakar på huvudet. På de detaljerna hade Morton kunnat skriva den bok som jag egentligen ville läsa. Den som handlade om Grace snarare än om familjen Hartford.

Halsjäveln

Nu har jag ont i halsen för åtminstone femte dagen i rad. Utöver den förbannade hostan. Det vill aldrig släppa, det onda. Flyttar omkring sig lite i halsen, men framåt kvällen sitter det där.

Maken hade samma likadant i över en vecka.

Jag hoppas på lindring inom några dagar.

En bil mot en pappa

"Men! Förstår hon inte? Så kan man ju inte jämföööra!"

Hur många gånger har man inte hört just de orden när man försöker visa att ekonomin skulle tillåta att en pappa var föräldraledig om familjen inte valde en flytt till villa eller ny bil? Hundratals gånger.

Ändå vill nästan ingen erkänna att de faktiskt prioriterar status och levnadsstandard framför mannens rätt/plikt/ansvar/nöje att vara hemma. Alla konsumtionsvaror och fina hus och nya bilar köper man ju för barnens skull! För att barnen ska ha en gräsmatta att leka på och att man ska kunna köra dem till deras aktiviteter.

Som om barnen skulle uppskatta en gräsmatta mer än sin ena förälder!

Skärp er människor. Det finns folk som verkligen inte har råd, för att de har dåligt betalda jobb och redan lever på gränsen. Ni andra får ta och erkänna att det bara handlar om slöhet.

"The God Delusion" av Richard Dawkins

Vill man hitta en övertygande anledning till att inte tro på någon gud, ska man läsa den här.

Jag var redan ateist när jag började läsa, men jag kan ibland tycka att Dawkins tar i lite väl mycket mot religionen. Jag kan förstå varför man är religiös även om det inte är något för mig.

När frågan om konfirmation kom upp i trettonårsåldern tänkte jag att det var dags att ta reda på om jag trodde på gud eller ej. Jag är döpt och var mycket i kyrkan som liten – mamma sjöng i kyrkokör och senare jag också – och har trivts där så det kändes som något som jag måste ta itu med. Efter konfirmationsundervisningen var jag fortfarande osäker men konfirmerade mig ändå. Jag hade ju inte definitivt avgjort frågan.

Sedan låg tankarna om det religiösa nere i närmare tio år, tills svaret bara infann sig på min tunga. När jag flyttade in i min studentkorridor bodde där en alldeles nyss konverterad och mycket seriös katolik. Han befann sig i en rätt febrig och missionerande sinnesstämning och konfronterade mig om saken. Utan att tänka mig riktigt för sa jag rakt ut: "Nej jag är inte troende kristen. Jag tycker att Jesus är fånig."

Och det gör jag. Fånig och pretto. Det avgör ju liksom saken. Finner man inte Jesus övertygande i sin roll som guds son, kan man knappast vara kristen. (Är man i avsaknad av religiös entusiasm går man inte heller direkt ut och letar upp en Jesus-fri religion att ta till i stället.) Den stackars nyblivne katoliken blev hemskt upprörd och sårad, och det förstår jag. Det jag sa var som att säga till en nybliven förälder att hens barn är fult. Han flyttade ut strax därefter så jag hann aldrig redeema mig. Man behöver ju inte vara otrevlig ba'fatt man inte tror på någons gud.

Där skiljer sig Richard Dawkins och min uppfattning. Jag menar att man kan respektera någons tro trots att man tycker det är snicketisnack; han menar att man inte ska underblåsa folks hjärnspöken. Han argumenterar för sin åsikt på ett övertygande sätt, men överdriver inte så lite för att plocka poäng. Enligt honom motiverar religiös fanatism att inte ens husbehovsreligiösa bör undgå ständigt ifrågasättande.

Det som verkligen fångade mig var hans argument mot intelligent design. Jag kan inte på något sätt göra dem rättvisa så här, så jag rekommenderar å det strängaste att ni tar er igenom boken av den anledningen. Jag är så väl bekant med Darwin som den genomsnittlige någotsånär informerade människan är, men här fick jag några riktiga darwinistiska uppenbarelser.

Richard Dawkins har övertygat mig om en sak åtminstone: Det är inte ett mirakel att vi har en så perfekt utvecklad naturvärld. Det är oundvikligt.

Ehhhhe. Ehhhhhe. EhhhhhEEEEE

Till skillnad från Kaos-Anna har jag sovit som skit i natt. Inte barnens fel denna gång, utan den jävla eviga hackhostans.

När det hackhostas går det inte att sova i sängen. Jag måste sova i soffan i sittande ställning, uppallad med en massa kuddar. Det är en av anledningarna till att gamla soffan är kvar och att nya soffan åkte ut när vi insåg att vi hade en soffa för mycket. Den gamla soffan är perfekt för sittsovning. Den nya bröt man ryggen på om man försökte sig på det. Eller ramlade helt enkelt ut.

Men det är lika bra att jag sover dåligt. När jag sovit en hel god natt är jag helt slut dagen efter. Så akta dig Anna! Den energiska känslan är bedräglig.

Soffan heter Karlskrona tror jag, och inköptes på Ikea av svärföräldrarna 1967 eller så. Det är en fantastisk soffa. Vi funderar på att byta kuddar och plymåer och klä om den. Säkert apdyrt, men vad gör man när ens soffa är världens skönaste?

Typisk höst

I dag har den förkylning som legat och lurat under ytan i nära två veckor gjort sig påmind på riktigt. Det ligger liksom ett vaddtäcke över mitt huvud och det kittlar i näsan.

Bara barnen slipper så man får vara sjuk i fred.