En bok blir film – "Possession" av A.S. Byatt

När en bra bok överförs till film kan resultatet i princip bli hur som helst. Ofta blir det mest ointressant – inte dåligt nödvändigtvis, men just det i boken som gjorde den speciell brukar sällan kunna fångas på film. Man kan se filmen utan att någon större skada är skedd. Sedan finns det filmer som blir så katastrofalt misslyckade att man helst skulle vilja strypa nästan samtliga inblandade.

A.S. Byatts bok Possession är helt enkelt fantastisk. (De besatta på svenska.) Den ingick i min kurs Postmodern English Literature i början av 1990-talet, och sedan dess har jag läst om den oräkneliga gånger. Jag drabbades av en bokförälskelse – mycket ovanligt för mig och därmed kanske mer speciellt. Men man behöver inte vara förälskad i boken för att ge följande allvarliga varning:

Vad ni än gör, undvik filmen Possession!

Det finns inget kvar av allt det som gör boken så fantastisk; såvitt jag minns – jag har ju försökt förtränga filmen – saknas precis all den symbolik som alla Byatts böcker är fullastade med och som hon enligt mitt tycke lyckas bäst med i Possession. Den undanskuffade brittiske akademikern Roland Mitchell, som lever i ett skakigt förhållande och bor i en källarlägenhet som luktar kattkiss och har en solig innergård som Roland och sambo inte får beträda (symboliken, symboliken!), har förvandlats till en helt ointressant dussinakademiker med amerikansk accent och Aaron Eckhart-look. (Det senare är svårt att komma runt, med tanke på att det är Eckhart spelar Roland). Gwyneth Paltrow vet jag att många har svårt för, men hennes roll motsvarar bättre bilden av den betydligt mer framgångsrika akademikern Maud Bailey. Men det räcker inte långt i den här misshandeln av en bra bok.

Okej, filmen har vissa försonande drag - Jennifer Ehle och Jeremy Northam är faktiskt helt fantastiska i sin del av historien – men som helhet är den ett hån mot både författare och bok. Vore jag A.S. Byatt hade jag stämt filmbolaget.