Osäkerhet

I går var jag på branschfest. Kan man väl kalla det. Mycket folk och en del gamla uppdragsgivare som inte hört av sig på länge. Några är såna som jag kan fråga rätt ut varför, andra smyger jag hellre runt och försöker att inte bli sedd.

Varför kan man ju undra. Det är inte särskilt smart att undvika potentiella nygamla jobbkontakter. Men egentvivlet slår till och jag känner mig åtminstone i stunden övertygad om att de dumpade mig för att det tyckte att jag var så värdelös. Även i de fall jag vet varför kontakten bröts, t.ex. en föräldraledighet följd av att redaktören flyttade internt på förlaget, blir jag osäker och undviker att hälsa.

Så här är det jämt vid jobbrelaterade tillställningar. Delvis handlar det nog om att jag som frilansare inte har något självklart sällskap, d.v.s. medföljande jobbkompisar, att hänga med, utan måste mingla runt och snacka med halvbekanta – eller hänga mig på en särskilt vänlig helbekant. Och när jag är bland mestadels obekanta blir jag osäker.

Då är det skönt att avsluta kvällen med att tala med en gammal uppdragsgivare som hade några vänliga och uppmuntrande ord att säga.