Råd och den egna handlingskraften

Hur tragiskt det än är med barnet som dog i tarmvred när sjukvårdsupplysningen två gånger avrådde föräldrarna från att åka in med barnet, måste jag ändå undra:

Var går gränsen för respekten – måste man ändå kalla det – för sjukvårdsrådgivningen? Är det inte rimligt att man som förälder, när man ser sitt barn vrida sig i svåra smärtor och vara blå om läpparna, fullkomligt ger blanka fan i vad sjuksköterskorna på andra sidan telefonlinjen säger och åker in ändå?

Vi är väldigt tacksamma för att sjukvårdsrådgivningen finns. Vid flera tillfällen har vi fått mycket bra råd och upplysningar om t.ex. hur man ska hantera hög feber eller vad en hemsk smärta i magen (min) kunde bero på. Men andra gånger har vi fått nonsenssvar, och en snabb fråga utslängd bland de allvetande internetvännerna har gett bättre resultat.

Vår rådgivning – vad jag förstår skött av samma företag som i det aktuella fallet – säger dock alltid att man ska åka in om man är orolig. Det känns förstås lite blaha blaha om det man frågar om är en avgrundshosta som kunde vara tecken på en lunginflammation, men det är ändå betryggande: sjukvårdsrådgivningen står inte som en vägspärr mellan oss och vården.

Men om vårt barn hade legat i plågor, hade det inte spelat någon roll om så sjukvårdsrådgivningen hade slagit upp en fysisk vägspärr på vår gata. Vi hade åkt till akuten.

Ja, sjukvårdsrådgivningen har troligen tabbat sig rejält – de har helt enkelt inte lyssnat ordentligt på vad föräldrarna sa. Men de är inte allvetande. Som sjuk eller förälder till ett sjukt barn kan man inte lägga sin egen upplevelse av situationen åt sidan och lita blint på en röst i telefonen. Föräldrarna till barnet fick dåliga råd, med tragiskt resultat. Men sjukvårdsrådgivningen ska inte bära hela ansvaret för hur det slutade.