Mors dag

Trots att jag är åtminstone fjärde generationen i en linje av lite lagom knäppa kvinnor, med stort -- om än inte alltid ensamt -- ansvar och kärlek för sina barn och barnbarn, har vi aldrig firat mors dag i min familj. Det är en dag som inte riktigt har fastnat, helt enkelt. (Vi firar namnsdagar som tokar, i stället.)

Men det vi saknar i blomskickande och frukost-på-sängenande kompenserar vi genom att vara ena riktiga mammagrisar, allihop. Trots att vi blir galna på dem delar vi våra liv med dem, och blir likadana mammor själva.

Just nu sitter mina bidrag till fortsättningen på linjen och tittar på Askungen i mormors fåtölj. Mormor har åkt till Farsta för att köpa scart-sladd så att jag kan installera hennes nya digitalbox utan att dvd:n hamnar utanför loopen. Sedan ska vi fika på mormors balkong.

För en riktigt vacker hyllning till en mamma, läs Gudrun Schyman!

Lekstopp på väg till mormor

Hade det här varit en lekplats inne i stan hade den varit full med lekande barn och mobilpratande föräldrar. Nu är det här närförort och därför helt öde. Man kan hoppas att alla ungar som bäst plaskar i badsjön nån kilometer bort.

Ack ja

Det är en fantastisk kväll, efter en fantastisk dag. Läget hemma har väl varit okej, men gud vad jag längtar nu efter att få gå ut och sätta mig på en uteservering runt hörnet och titta på eftersläntrarna i maratonet.

I stället smuttar jag lite håglöst på ett glas rosé framför "Singing Bee" på TV3.

Kunskapslucka

Jag har aldrig lärt mig att städa. Jo, naturligtvis är jag fullt kapabel att plocka, damma, dammsuga och våttorka med mera, men jag har alltid sett städning som något man gör i största hast innan man får besök. Sällan har jag kommit längre än det allra ytligaste, sällan har jag avdelat tid för att verkligen städa i grunden. Jag har helt enkelt inte lärt mig att se på städning som en grundläggande aktivitet.

Det beror förstås på att det sällan städades "på riktigt" i mitt barndomshem. Varför vet jag inte; kanske orkade mamma inte, hade ingen lust eller brydde sig inte. Eller valde att se det som något oviktigt. Med jämna mellanrum fick jag tillsägelser om att städa mitt rum, och när det skulle komma gäster tillbringade vi en hel dag med att plocka i ordning, dammsuga och putsa bort de fläckar som blev synliga när allt löst bråte åkt in i skåp och lådor.

Antagligen städade mamma mer än så. Men jag minns det inte.

När jag flyttade hemifrån skaffade jag mig ett nytt sätt att städa: något mer undanplock och frekventare större städräder. Fortfarande dock utan att egentligen integrera städningen i livet. På många sätt är den inställningen bra; det är lättare som kvinna att vara jämställd om man är städignorant. Samtidigt stör det mig – jag gillar när det är rent, jag vill ha det rent och lättskött, men jag misslyckas hela tiden. Och jag gillar inte att misslyckas.

En fördel med att vara städrädare är att allt blir så oerhört rent när man väl städar. För ett tag sedan bad maken mig att göra rent spisen (för smutsiga spisar är sånt som min hjärna sorterar undan) och gick ut till barnen i vardagsrummet. En kvart senare började han undra vart jag tagit vägen. I köket hittar han mig koncentrerat gnidande bakom vreden, under gaslågeskydden, inuti ugnsventilen. Inget "torka av lite". Ska det bli rent så ska det bli rent!

Därför var förra veckans städräd i badrummet på landet så oerhört typiskt mig. Jag skulle göra rent i Separetten (inomhus torrtoa) för att rörmokaren skulle komma. I stället ägnade jag en halv dag åt att putsa varje detalj i hela badrummet. Så här rent blev det:


Ska väl tillägga att jag gjorde rent Separetten också. Grundligt. Plockade i princip isär den. Så ren har den inte varit sedan den var ny.

Förkylt

En elak förkylning har invaderat mitt huvud och lagt sig som ett tjockt täcke precis bakom mitt ansikte. Näsan ligger förstås hela tiden i riskzonen för att akut flöda över, men ögonen är nästan värre däran. Rätt som det är känner jag hur allting täpps till och en tidvattensvåg stiger upp i ögat och tippar över kanten.

Det ser ut som om jag har gråtit i en vecka.

Följ min blogg med bloglovin

En relativitetsteori

När man åker till landet en helt känns lördagen som mitt i en evighet. Det är den dagen man har på sig att göra saker.

Efter en veckas ledighet är lördagen, den näst sista dagen, början på slutet. Man springer lite planlöst mellan olika uppgifter, och struntar i att börja med lite större projekt för man ändå inte kommer att hinna klart.

Det finns en viss poäng med att göra saker i kortare intervaller.

Nyheter från den storstadsnära landsbygden

På Tynningö där vi har vårt sommarställe finns några lokala föreningar, bland annat en idrottsförening och ett s.k. byalag. Exakt vad byalaget sysslar med har jag som sommarboende ganska dålig uppfattning om, men de ger i alla fall ut ett litet nyhetsbrev som kommer några gånger om året. Kvaliteten på materialet skiftar – vissa notiser är välskrivna, på gränsen till spirituella, andra är helt enkelt obegripliga.

I den senare kategorin faller följande nyhet:

Orrlunda brygga invigdes officiellt den 10 maj
Inte sedan 7 oktober 1951 då Waxholmsbolagets båt Valkyrian lämnade Orrlunda brygga med färd mot Värmdö har bryggan trafikerats förrän nu. Fartyget firade den 10 maj 100 års jubileum med en tur från Nationalmuseets trappa och runt Tynningö med stopp på Ljungbergsgården, Orrlunda, Norra Tynningö, Vaxholm. Så nu har vi Tynningöbor på den östra sidan lite närmare för att ta oss med Waxholmsbåt till Vaxholm.

Några frågor infinner sig: Hur relaterar rubriken till notisens innehåll? Hur bra är egentligen konstruktionen "inte sedan ... förrän nu"? Vad är det för något som "fartyget" jubilerat i 100 år och som behöver firas den 10:e maj? Och hur kan man av allt detta dra slutsatsen att östra-Tynningöbor har närmare till Vaxholm med Waxholmsbåt? Ska Valkyrian fortsätta tuffa runt på sin jubileumstur, månne?

I själva verket handlar notisen om följande: Orrlunda brygga har öppnats för reguljär trafik igen.

Mitt skrivbord – mer städat än i verkligheten

Eftersom jag har suttit och petat på två inlägg idag som bara vägrar ta den form som jag vill ha dem i, ber jag att på Lottens (vidare)uppmaning få presentera mitt skrivbord på datorn.


Erkänner: jag städade lite först. Long overdue.

Fönstret till min "basmapp", den mapp där jag har alla egna dokument, har jag alltid öppet. Jag har hållit kvar vid mitt eget mappsystem – när Apple kom med mappen Dokument i första OS X var jag redan så inkörd på det att jag aldrig bytte, och nu känns det för sent vid 10.5.6. Men man ska aldrig säga aldrig, för jag har släppt en del gamla grejer som hängt i för att de funkade bra i Classic II:an ... Vilket nummer det nu var på det os:et!

Hemma

Sötpricken tycker att Gustav Vasa kyrka är som ett gosedjur, för det är hemma. Jag förstår vad hon menar.

Aldrig ensam utan en tagg

För en stund sedan lämnade jag familjen vinkande på bryggan. Ingen bild blev det på avskedskommittén, för jag hann inte med. Jag ska in till stan för att lämna ett jobb och åker tillbaka redan i morgon på dagen. Det ska bli så skönt att få en kväll och natt för mig själv -- men ändå svalde jag ner en klump i halsen när jag såg de tre vinkarna krympa till små prickar.

Språkliga fånerier

Svensk media får väl ändå sluta larva sig med norskan!

I rapporteringen om nationaldagen i Norge och ESC-vinsten – med rubriken "Kjempeflott firande i Norge hela helgen" – plockar DN i vart och vartannat citat in norska ord. Det är löjleri på högsta nivå.

"Nationalsången är stor, men likväl är det mycket mer morsomt att sjunga 'Fairytale'!"

"Alexander Rybak är en riktig kjempekarl."

"Han har ju egentligen inte någon kjempebra röst."

"Alexander Rybak är en fantastiskt flott representant för vår kommun."

Ja, de kanske sa så. Men om det vore engelsmän som uttalade sig, skulle Hanna A Johansson ha skrivit att det var "mycket mer fun att sjunga 'Fairytale'", att Rybak är "en great man" som kanske inte har "någon very great röst" men ändå är en "fanastiskt good representant" för hemkommunen?

Nä. Tror inte det.

Med sked

Barnen blev så glada över att vi skulle åka in till Gustavsberg och handla att de krockade med sina huvuden. Och man måste ju lägga något kallt på krockstället.

En bok blir film – "Persuasion" av Jane Austen

När jag läste Persuasion (Övertalning på svenska) tyckte jag att den var mycket bra. Och så lade jag den ifrån mig och läste något annat.

När jag såg filmen Persuasion, med Amanda Root och Ciarán Hinds, gick jag raka vägen hem och läste om boken. Och väntade på att filmen skulle komma på video (det här var 1995). Och då köpte jag den och såg om den. Och så läste jag boken igen. Och såg om filmen. Och kollade slutet sju gånger till.

De skiljer sig åt, boken och filmen. I filmen saknas lite saker här och lite saker där, men det är inget jag tänker på medan jag tittar. Jag går helt upp i stämningarna, ljuset, sorgen och glädjen. Det är en fantastisk dramatisering av en mycket bra bok.

Läs boken! Se filmen!

En bok blir film – "Possession" av A.S. Byatt

När en bra bok överförs till film kan resultatet i princip bli hur som helst. Ofta blir det mest ointressant – inte dåligt nödvändigtvis, men just det i boken som gjorde den speciell brukar sällan kunna fångas på film. Man kan se filmen utan att någon större skada är skedd. Sedan finns det filmer som blir så katastrofalt misslyckade att man helst skulle vilja strypa nästan samtliga inblandade.

A.S. Byatts bok Possession är helt enkelt fantastisk. (De besatta på svenska.) Den ingick i min kurs Postmodern English Literature i början av 1990-talet, och sedan dess har jag läst om den oräkneliga gånger. Jag drabbades av en bokförälskelse – mycket ovanligt för mig och därmed kanske mer speciellt. Men man behöver inte vara förälskad i boken för att ge följande allvarliga varning:

Vad ni än gör, undvik filmen Possession!

Det finns inget kvar av allt det som gör boken så fantastisk; såvitt jag minns – jag har ju försökt förtränga filmen – saknas precis all den symbolik som alla Byatts böcker är fullastade med och som hon enligt mitt tycke lyckas bäst med i Possession. Den undanskuffade brittiske akademikern Roland Mitchell, som lever i ett skakigt förhållande och bor i en källarlägenhet som luktar kattkiss och har en solig innergård som Roland och sambo inte får beträda (symboliken, symboliken!), har förvandlats till en helt ointressant dussinakademiker med amerikansk accent och Aaron Eckhart-look. (Det senare är svårt att komma runt, med tanke på att det är Eckhart spelar Roland). Gwyneth Paltrow vet jag att många har svårt för, men hennes roll motsvarar bättre bilden av den betydligt mer framgångsrika akademikern Maud Bailey. Men det räcker inte långt i den här misshandeln av en bra bok.

Okej, filmen har vissa försonande drag - Jennifer Ehle och Jeremy Northam är faktiskt helt fantastiska i sin del av historien – men som helhet är den ett hån mot både författare och bok. Vore jag A.S. Byatt hade jag stämt filmbolaget.

Varm sand – inte alltid Kanarieöarna

Den här tiden på året luktar barnen varm sand dygnet om.

I alla fall när trötta ensammamman har huvudvärk och väljer att parkera barnen framför Barnkanalen medan hon slänger sig på sängen med nykommen tidning, köpa pizza till middag och låta barnen leka på egen hand medan hon bloggar. I stället för att sätta barnen framför Barnkanalen (alltid!), laga näringsriktig middag och sedan bada dem.

Alldeles nyss passerade jag genom sovrummet efter att ha gjort dagens enda duktighetsryck (städa undan hjälpligt i köket och sätta på diskmaskinen) och betraktade med längtan sängen. Än en gång tänkte jag på alla de föräldrar – mest mammor – som verkar ta med jämnmod att de inte kan bestämma själva när de ska vila sig lite.

Hur är de funtade? Går det att ta något piller för att bli sådan? Hur man orkar med att alltid låta barnen gå först vet jag – även om jag inte kan förklara det – men hur orkar man tycka att det är okej jämt? Jag tycker inte att det är okej hela tiden, knappt ens hälften av tiden.

Det är väl för att jag egentligen är en pappa.

Uppdatering: När jag skrivit det här hittade jag Tjockalockas senaste inlägg. Inte precis samma men nästan.

Njet, Aftonbladet

Det var ingen bra rubrik.

Upptrappade besvär?

När jag skulle ta trappan ner från t-baneperrongen möttes jag av kaos. Den just från tåget avstigande folkmassan kom inte ner, eftersom trappan blockerades av en grupp förskoleungar. Ungarnas och pedagogernas beteende verkade indikera att barnen hade svårt att ta sig uppför trappan.

Femåringar (sisådär) som inte kan gå uppför trappor? Mycket märkligt.

Snabba puckar

Märkligt nog har jag läst klart jättekorret Orvar en dag tidigare än deadline. Jag blir alltid lite nervös när ett korr går för snabbt eller för bra – tänk om jag har missat en massa saker!

Jag tror i och för sig inte att det är några problem här. Kvaliteten på texten var kanske inte i topp, men det var ordentligt stavningskontrollerat och den som satt texten kunde det där med avstavningar.

Men jag blir ändå lite spattig.

Värt att tänka på, va?

(Hittat hos Mymlan.)

Om fri abort ska vara fri

Det finns kvinnor som väljer bort foster för att det har fel kön. Spontant känns det ju rätt motbjudande, spontant känner man att det borde vara förbjudet att göra så. I vårt jämlika land har könet ingen betydelse för människans värde. Ja, förbjud kvinnor att göra könsselektiv abort! Så slipper vi ta moralisk anstöt.

Jag ska inte hymla med att min spontana reaktion var "usch, så får man ju inte göra!" när jag hörde om kvinnan i Eskilstuna som inte bara en gång, utan två gånger valde att avsluta en graviditet efter att ha fått besked om könet. Det är inte heller förvånande att vårdpersonalen reagerade på samma sätt initialt – det måste ha varit mycket obehagligt att medverka till att ta bort ett friskt foster av en sådan anledning. Jag är glad att jag slipper sådana situationer i mitt arbete.

Men känslor är en sak, lagen är en annan. Mälarsjukhuset valde att begära vägledning från Socialstyrelsen om hur man ska bete sig i sådana situationer. Det förvånade mig – vad i begreppet "fri abort" ligger oklarheten? Fram till 18:e graviditetsveckan har kvinnor rätt att göra abort, oavsett skäl, oavsett varför man är gravid, oavsett vad andra tycker om den saken. Kvinnans rätt till abort är fri, inte villkorad.

Sedan spelar det ingen roll vad du, jag, Göran Hägglund eller överläkare Kaj Wedenberg tycker. Den enda åsikt som spelar någon roll är kvinnans egen. Vilket Socialstyrelsen förstås också svarar. Jag önskar bara att de tydligare poängterat just den fria aborträtten.

Till sist bör man nog också ställa sig frågan vad vi egentligen vet om de bakomliggande orsakerna till kvinnans handlande. Det är lätt att döma, nämligen.

Gestalttext i all ära ...

... men är inte det här bara konstigt?

Råd och den egna handlingskraften

Hur tragiskt det än är med barnet som dog i tarmvred när sjukvårdsupplysningen två gånger avrådde föräldrarna från att åka in med barnet, måste jag ändå undra:

Var går gränsen för respekten – måste man ändå kalla det – för sjukvårdsrådgivningen? Är det inte rimligt att man som förälder, när man ser sitt barn vrida sig i svåra smärtor och vara blå om läpparna, fullkomligt ger blanka fan i vad sjuksköterskorna på andra sidan telefonlinjen säger och åker in ändå?

Vi är väldigt tacksamma för att sjukvårdsrådgivningen finns. Vid flera tillfällen har vi fått mycket bra råd och upplysningar om t.ex. hur man ska hantera hög feber eller vad en hemsk smärta i magen (min) kunde bero på. Men andra gånger har vi fått nonsenssvar, och en snabb fråga utslängd bland de allvetande internetvännerna har gett bättre resultat.

Vår rådgivning – vad jag förstår skött av samma företag som i det aktuella fallet – säger dock alltid att man ska åka in om man är orolig. Det känns förstås lite blaha blaha om det man frågar om är en avgrundshosta som kunde vara tecken på en lunginflammation, men det är ändå betryggande: sjukvårdsrådgivningen står inte som en vägspärr mellan oss och vården.

Men om vårt barn hade legat i plågor, hade det inte spelat någon roll om så sjukvårdsrådgivningen hade slagit upp en fysisk vägspärr på vår gata. Vi hade åkt till akuten.

Ja, sjukvårdsrådgivningen har troligen tabbat sig rejält – de har helt enkelt inte lyssnat ordentligt på vad föräldrarna sa. Men de är inte allvetande. Som sjuk eller förälder till ett sjukt barn kan man inte lägga sin egen upplevelse av situationen åt sidan och lita blint på en röst i telefonen. Föräldrarna till barnet fick dåliga råd, med tragiskt resultat. Men sjukvårdsrådgivningen ska inte bära hela ansvaret för hur det slutade.

Osäkerhet

I går var jag på branschfest. Kan man väl kalla det. Mycket folk och en del gamla uppdragsgivare som inte hört av sig på länge. Några är såna som jag kan fråga rätt ut varför, andra smyger jag hellre runt och försöker att inte bli sedd.

Varför kan man ju undra. Det är inte särskilt smart att undvika potentiella nygamla jobbkontakter. Men egentvivlet slår till och jag känner mig åtminstone i stunden övertygad om att de dumpade mig för att det tyckte att jag var så värdelös. Även i de fall jag vet varför kontakten bröts, t.ex. en föräldraledighet följd av att redaktören flyttade internt på förlaget, blir jag osäker och undviker att hälsa.

Så här är det jämt vid jobbrelaterade tillställningar. Delvis handlar det nog om att jag som frilansare inte har något självklart sällskap, d.v.s. medföljande jobbkompisar, att hänga med, utan måste mingla runt och snacka med halvbekanta – eller hänga mig på en särskilt vänlig helbekant. Och när jag är bland mestadels obekanta blir jag osäker.

Då är det skönt att avsluta kvällen med att tala med en gammal uppdragsgivare som hade några vänliga och uppmuntrande ord att säga.

"Tyst hav" av Isabella Lövin

Sent omsider – boken kom ut 2007 – läser jag Tyst hav, med underrubriken Jakten på den sista matfisken, och blir både förbannad och ledsen.

Lövins berättelse om vad som pågår inom fiskeribranschen, hos myndigheter som Fiskeriverket och i EU är så upprörande att jag inte kan läsa mer än lite i taget. En allmän naturresurs håller på att utplånas, och för vems skull? Inte för konsumenterna, utan för yrkesfiskarna.

Läs Tyst hav NU. Men var varnad: det kommer inte att kännas så lajbans att handla fisk sedan.

Shoppingattack!

I förmiddags gick jag helt okarakteristiskt in i skoaffären vid Hötorget, provade fem par skor och kom ut med fyra. Jag tänker inte ens antyda hur mycket det köpet kostade.

Men jag behöver verkligen lite skoombyte.

Vilken byrå gör EU-valets reklam, månne?

Vilka de än är borde de ha vetat att det heter _ekologiskt_ på svenska.

Grön chock

När vi gick till dagis i morse – hela familjen, eftersom vi skulle på utvecklingssamtal för Gullpånken – fick vi en grön chock när vi klev in i Vasaparken.

På några dagar har alla löv slagit ut.

Hur kan det vara lika märkligt och förvånande varje år?

När ambitioner och resultat möts

I några år har landet-livet mest gett ångest. Av flera anledningar, men mycket för att vi har skötselansvar för två landställen och egentligen bara en tiondel av den tid som krävs för att sköta ett.

Inför påsken tog vi ett beslut: Vi ska inte göra något litet och sedan vrida våra händer i vånda över hur mycket som inte blir gjort. Vi ska göra det där lilla och sedan vara nöjda med det. Sänka ambitionerna, helt enkelt.

Till vår stora förvåning funkade den approachen. Inte bara på grund av de lägre ställda förväntningarna, utan faktiskt för att vi fick mer gjort. Kanske beror det på att barnen är större nu och lite mer självgående, kanske för att man faktiskt uträttar mer om man förutsätter att arbetsinsatsen ska göra en nöjd.

Så de putsade fönstrena och de uppskruvade hyllorna har gjort oss mycket nöjda. (Maken önskar nog tillägga den tömda dasstunnan och de urskrubbade gamla tunnorna.)

Dessutom har Sötpricken hittat några lekkamrater. Grannbarnen är både snälla, leksugna och ägare till en studsmatta. Perfekt kombo!

Men så här såg det ut i fredags morse, innan Sötpricken lämnade Gullpånken för nya lekmarker:

Det var på tiden 2

Hyllor att ställa grejer på, på verandan. Uppskruvade efter så där tre fyra år. Det går inte fort här, inte.

Det var på tiden 1

Mycket smutsiga fönster är nu rena.

Premiär!

Grillsäsongen har startat.