När man är i småbarnsträsket känns alla lyriska "oh, man får sova en timme extra!" vid övergången mellan sommar- och vintertid som ett hån. Nä, man går upp samma tid som vanligt, klockan är bara en timme tidigare.
(Jag förstod för övrigt inte det där med den extra timmen innan barnen heller. Om man vill sova en timme till en söndag är det väl bara att göra det?)
Man får helt enkelt hitta strategier för att hantera saken. Efter att ha surat ett tag i lördags kväll, bestämde vi oss för att acceptera att det inte handlade om en timme längre sömn för oss. Ovillkorlig acceptans verkar vara själva grunden till överlevnad när man är småbarnsförälder.
Så vi gick upp som vanligt, utan att ha ställt om klockorna. Framemot lunch började effekten märkas – vi hade fått en timme söndag till! Det lyxiga tillståndet höll sig ända tills vi kom hem till stan.
2 kommentarer:
Jag hade sån tur att jag fick den där timmen tillgodo i morse. Eftersom jag kliver upp så pass tidigt så ingen annan i familjen är vaken - inte så heller imorse. Den känns i hela kroppen, den där extra timmen. Fortfarande, trots att jag varit vaken 4,5 timme :).
det är ju det fina i kråksången, att man får en timme till på dagen...känslan att dagen är lite extra lång liksom...
jag led oxå i söndags, för det var min mans tur att få sovmorgon...och han fick sova en HEEEEL timme extra...
Fin blogg, hittade hit från kajsa.
Skicka en kommentar