Hej grammatik!

I förrgår på lunchen pratade jag och Cec om grammatik och bokföring – okej, jag pratade om grammatik och bokföring – och hur de liknar varandra som fenomen: skittråkiga när man inte förstår hur det hänger ihop, rätt festligt när man fattat grejen.

När jag läste kompis H:s statusuppdatering på Facebook alldeles nyss inser jag att statistik också är ett sådant ämne.

Grammatik, bokföring och statistik. Festliga. Är jag inte särdeles kool katt?

Trappblomster

Varje vår plockar jag in några stackars taniga och skräpiga växter från deras vinterförvaring i trapphusets fönster, och gör dem i ordning för ny säsong. Då ser det ut så här i fönstret:

Sedan hovrar jag över dem, muttrande och nervöst undrande över varför de inte växer ordentligt, tills det är dags att ta dem ut till landet.

Där kombinerar jag gödselvattning och lite småplock med att låta dem stå på dumt ställe, där de får trädgrenar i huvudet och folk och djur springer på dem. Ingen större reaktion ger endera delapproach – framför allt blommar de inte. Alls.

Sedan tar sommarsemestern slut och vi återgår till helgbesök, ibland lätt sporadiskt. Då minsann, då sätter de fart! Och den där helgen när jag kommer ut med hjärtat i halsgropen för att det har varit någon frostnatt, möts jag av frodiga, blomstrande pelargoner.

Allt är mycket orättvist. För när jag plockar in dem till vinterförvaringen i fönster som jag själv inte passerar, då är de som finast.

Grannen ovanför är i alla fall alltid lika glad om höstarna.

Försoffning

Jag har som bekant inte särskilt mycket jobb nu. Typ noll den här veckan. I slutet av nästa vecka är det dags för det vartredjeveckliga tidningskorret, så jag kommer att ha råd att betala lokalhyran även i december. Däremot ser det dåligt ut med skatten. Orkar inte jämka igen och så här sent på året. Får låna lite sparpengar.

Men det var inte vad jag tänkte säga egentligen. Det skulle handla om den försoffning som inträder när man egentligen inte har något ärende till den primära arbetsplatsen, annat än att sitta där och sköta bokföring och fiffla med hemsida, och så vidare. Och sådant kan man lika bra göra hemma vid skrivbordet.

Planen var att jag skulle gå till lokalen i morgon, men what's the point? Inget jobb att göra, det är inget pass på gymmet bredvid som jag kan ta och 15.20 ska jag och Gullpånken infinna oss hos tandläkaren som ligger precis mellan förskolan och hemmet. Och Noemi kommer inte att vara på plats, så det är i alla fall ensamt. Och inplastat.

Nä, jag omfamnar försoffningen och kodar hemsida i morgonrocken i stället.

Förresten! Om någon är eller känner någon som är intresserad av lokalplats i fin-fin lokal (inplastad endast några veckor till), kolla vår Blocket-annons!

Informationskanaler

Mamma ringde för en stund sedan, och klagade mycket inlindat på att jag inte hört av mig sedan i lördags eller när det nu var. Torsdags? Nä, fredags. Tror jag.

– Tur att jag läser din blogg, så att jag vet vad som händer, sa hon.

Du är inte ensam, mamma. Din svärson får också reda på saker den vägen. Och jag litar på att han läser, så om han inte varit inne på några dagar riskerar våra samtal att bli förvirrade.

– Vilket äpple?
– Det jag pallade ju!
– Har du pallat ett äpple?! När då?
– Igår ju!
– Men det har du inte sagt. Har du sagt det?
– Ja, men ... [inser att jag bara skrivit om saken här]. Nä.

(Det här är inte ett autentiskt samtal. Han läste äppelinlägget.)

Och när jag berättar saker för vänner som jag inte pratat med på ett tag, får jag ofta reaktionen "ja, jag läste om det". Då upplever jag en lätt snopen känsla – jaha. Vad ska jag säga nu då? Vad ska t.ex. jag och Cec tala om på lunchen i morgon? Jag får kanske nöja mig att gooo-i-goooa med nyaste tillskottet.

Men jag ska försöka ringa lite oftare, mamma.

Ett stort tomrum

Jag försöker få ihop veckans matsedel. Eftersom Gullpånken äter mjölkfritt och alltså inte ost har jag stora problem med variationen. Jag hamnar på köttfärs hela tiden. Den ena köttfärsrätten efter den andra ploppar upp i huvudet. Ja, först dyker rätter med ost upp, men de går ju bort.

Så jag sitter och går igenom gamla recept som jag klippt ut från DN, och som inte tagit sig in i vår mathållning än. Och rätt som det är hittar jag följande:
Det är daterat måndag 20 januari 2003. Och alla mina utrivna recept är från tiden mellan den dagen och den då DN bestämde sig för att skippa sitt provkök och använda sig av Laga lätt i stället. För sedan dess har jag inte läst något som fångat mig. Till skillnad från Lyregård/Lübeck, som fick mig att riva ut tre recept i veckan.


Ge mig tillbaka DN:s provkök!

Övergång

När man är i småbarnsträsket känns alla lyriska "oh, man får sova en timme extra!" vid övergången mellan sommar- och vintertid som ett hån. Nä, man går upp samma tid som vanligt, klockan är bara en timme tidigare.

(Jag förstod för övrigt inte det där med den extra timmen innan barnen heller. Om man vill sova en timme till en söndag är det väl bara att göra det?)

Man får helt enkelt hitta strategier för att hantera saken. Efter att ha surat ett tag i lördags kväll, bestämde vi oss för att acceptera att det inte handlade om en timme längre sömn för oss. Ovillkorlig acceptans verkar vara själva grunden till överlevnad när man är småbarnsförälder.

Så vi gick upp som vanligt, utan att ha ställt om klockorna. Framemot lunch började effekten märkas – vi hade fått en timme söndag till! Det lyxiga tillståndet höll sig ända tills vi kom hem till stan.

Stress

Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är stress. Förra veckan var det kroppen, men jag hann inte riktigt med att sätta mina tänkar på pränt. Var lite för uppstressad över arbetet och så vidare.

Förr i tiden blev jag aldrig stressad på riktigt. Lite upptrissad på sin höjd. För så snart jag nådde en viss punkt somnade jag. Inte sådär pang bom sömnsjukt, men jag blev så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig å det snaraste.

Det hade förstås sina nackdelar. Till exempel gör en sådan reaktion det väldigt svårt att pusha vidare med saker som måste göras, som inlämningsuppgifter på universitetskurser och så vidare. Jag personifierade begreppet "good enough" långt innan det gjorde entré i det allmänna svenska medvetandet. För att bli något mer än en medelmåtta hade jag egentligen behövt agera på den där stressen.

Ur det korta perspektivet övervägde i alla fall fördelarna. När andra gick upp i falsett av stress gäspade jag och gick och lade mig. Det brukade ju ordna sig.

I dag är det en annan femma – att bara ta till sängen är inte något man kan göra när man har två barn i förskoleåldern. Och det har också haft inverkan på mitt sinnestillstånd. Plötsligt är jag inte stresstålig längre, när jag inte får stänga av och skjuta upp stressen en stund. Det mest vardagliga höjda tempo gör mig stissig. När jag så hamnade i lite trängt läge förra hösten, gick jag rakt i genom och ner i en liten depression.

Det dröjde ju ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det var inte något stort och dramatiskt, bara en låg känsla som utan att jag märkt det hade tagit över mig. Lågintensiv men envis. Fortfarande hänger den i, fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner. Magen skjuter upp lite illamående och börjar rumla. Huvudet sätter sig i en bubbla. Jag blir trött i hela kroppen.

Frågan är hur det ska hanteras. Gå i ide känns lockande men funkar nog inte praktiskt. Tyvärr. Det är bara att knoga på.

Det är bra att ha nån att fråga om hjälp

Barnen spelar rätt mycket spel på datorn just nu. Det är Bolibompasajten som gäller, med Häxan Surtant, Hotell Kantarell, Drakens värld och Byggare Bob, med mera. Sötpricken har hållit på med datorer några år nu, i början handlade det om "skiva botaven A", det vill säga skriva bokstäver i Word, och Gullpånken började få till datorhandlaget i somras.

Det ger en del lustiga effekter – båda två har troligen gått om farmor i datorkunskap och närmar sig mormor med stormsteg. Vissa grejer de kan är en naturlig följd av att de spelar, annat förvånar oss. Som att pånken kan stänga av barnens (min gamla) Mac: gå in under äppelmenyn, välja Stäng av och sedan klicka på rätt knapp i dialogrutan som visas. Hur har han lärt sig det?!?

Ofta sitter de vid varsin dator och gör ungefär samma saker. Gullpånken vill gärna berätta för syrran vad han håller på med, medan hon är mer koncentrerad på sitt eget. Ibland kör det ihop sig. Då skriker pånken till, och då kan Sötpricken ge råd. Ibland är det tvärtom – pånken räknas som expert på Cirkuskiosken och när pricken kör fast där ropar hon på brorsan: "Kan du hjälpa mig?"

Då hasar han ner från sin stol och går bort till syrran för att visa var hon ska klicka för att komma vidare. "Tack", säger hon och så går han tillbaka till sitt.

Hon är fem och han är tre. Det är jävligt märkligt.

Förändringar i grundstrukturen

Som ensamstående utan riktigt jobb eller barn kunde jag följa min egen inneboende dygnsrytm utan några större problem. Visst, ibland var man tvungen att masa sig upp för något hemskt tidigt seminarium  – var ju permanent fixture på universitet under större delen av mina tjugoår – men för det mesta stånkade jag mig upp vid nio, halv tio, åt frukost och begav mig ut till unnit för att hinna fixa lite innan det var dags för att äta lunch. Under senare år försökte jag komma ut redan till förmiddagsfikat halv tio men det gick inte alltid.

Så att lära sig gå upp vid sju, halv åtta till och med på helgerna är och har varit en svår omställning. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig, på riktigt. Vissa dagar, särskilt när jag har sovit gott, märkligt nog, är det en ren pina att stappla upp. Även om det är till dukat frukostbord. Förutom att kroppen inte har sovit färdigt, kräver huvudet egentligen en långsam uppstart på en timme eller så – men det går ju inte med småbarn i huset. Så där hoppar man upp och ner från stolen för att göra än det ena, än det andra, och tvingas svara på frågor och ta beslut. Blärk.

Så det är med viss förvåning som jag har upptäckt nu, under min lilla semester, att jag uppskattar de där morgontimmarna, de som jag alltid sov bort förr. Kanske är det för att jag inte orkar kompensera dem med nattimmar – oavsett hur länge jag sover på morgonen blir jag nuförtiden trött framåt elva, tolv. Men jag har suttit här och blängt irriterat på klockan; hur kan det ha blivit lunchdags redan, jag har ju inte hunnit göra någonting!

Så det är nog dags att lägga sig, så att jag kommer upp ur sängen när jag vaknar i morgon. *gäsp*

Dagens lästips

Gitto klassificerar artikel- och bloggkommentatorerna som vi helst vill glömma.

Pallade ett äpple

Skalet är hårt och bittert men innanmätet läckert. (Synd att man så sällan får säga så om människor.) Går jag förbi i morgon igen tar jag med mig några hem. Om jag vågar knacka på?

Vi snackar spegelblankt

Nix, det är ingen sjö utan en vik som fortsätter ut där borta till höger.

Jorå

Det är vanligt höstväder. Ingen dimma – den hade lättat redan någonstans vid Hasse-ludden, när jag såg upp från min bok första gången.

Det var rätt kallt i huset, och barnens rum fullt med döda getingar, getinglarver (ick!) och några sakta surrande typer. Inte vad man bruka träffa på, men tidigt i somras installerade sig ett stor hoper getingar i ett bo någonstans i väggen vid Sötprickens säng. Förutom att det surrade lite väl mycket getingar precis vid vår farstutrapp, krafsade och knastrade det så hemskt i väggen att man blev störd på natten. Dessutom hade de hittat en väg in och varje morgon började med utsjasande av getingar. (Undrar hur det här huset är byggt egentligen ...) Så snälla grannen erbjöd sig att ta död på dem sent en kväll när de flesta är inne i boet, någon gång när vi inte var här. Tydligen kom några undan genom att fly in i huset.

Jag stängde dörren och tänker ta itu med de ännu levande senare. Värmen hanterade jag genom att sätta på elementen i alla rum utom barnens, kämpa en stund med brasan och dricka te, och tycker nog att det är tillräckligt varmt nu för att göra i ordning lunch.

Lovande landet-väder?

Dimma över Söders höjder. Hoppas det blir bättre längre ut. (Även om slutdestinationen inte direkt är havsbandet.) Fast det gör inget, det är mest mysigt.

Katt under varm lampa

En kompis berättar på Fejan om sin nya katt som envisas att traska runt på hennes tangentbord, och jag minns mina katter som älskade att ligga under lampan på skrivbordet, gärna ovanpå det man läste förstås. Min mamma var favoritoffer, eftersom hon inte föste bort dem som jag gjorde.

Det brukade börja med att hon satt och arbetade på det sätt man plägar göra, bok eller papper på skrivbordet under lampan. Naturligtvis dröjde det högst tio minuter innan första katten hoppade upp och lade sig där. Då sköt hon ut stolen en aning och lät boken balansera mot kanten på bordsskivan. En kort stund därefter kom katt nummer två och lade sig där. Då tog hon arbetet och lade det i knät för att kunna fortsätta. Och vips så kom katt nummer två tre och ville ligga i knät.

Jag vet inte hur många gånger jag kom hem på kvällen och fann henne sittande så, med två katter på skrivbordet och en i knät, ansträngt skrivande på papper hållna i luften.

Å vad jag saknar dem, de pälsklädda galningarna!

Tidslinjer

Mitt fönster skrev i dag om hur man ser tiden, något som fascinerar mig otroligt. Jag började nästan bråka med min pappa när vi talade om det en gång, eftersom han hade någon väldigt konstig vy över tidens flykt. Vilket gör att vi har bråkat tre gånger totalt.

Mitt år är upplagt ungefär som den gamla scoutkalendern, den där man tog en lapp från mitten i början av varje ny månad och klistrade upp i rätt ruta. Januari någonstans högst upp och så följer månaderna i medsols.

Bilden i huvudet stämmer inte riktigt med hur kalendern såg ut, det är inte helt symmetriskt om man tänker efter – för många månader ska trängas på hösten. December är i alla fall högst upp i vänstra hörnet, mars i det högra, juni längs ner i det högra och augusti i det vänstra. Det går medurs.

All min tid är ordnad på olika sätt. Året är alltså cykliskt (liksom dagen), månaderna är linjer och de olika decennierna följer varandra i en lång linje som dyker upp i vänstra delen av synfältet 1900, och byter riktning under seklets gång. Linjen ligger på ett plan som befinner sig i ansiktshöjd.

Med risk för att jag tappar hela min läsekrets eller leder er vilse i årtionden:

1900–1919 går vänster till höger, 1920–1939 går mot mig men svagt till höger, vid 1940 svänger linjen lätt till vänster – fortfarande med riktning mot mig – och fortsätter så till 1970 när den återigen gör en svag böj och kommer rätt mot mig strax vänster om mitten. Vid 1980 gör den en skarp sväng till höger och hela det decenniet löper framför mig. Efter 1990 svänger linjen av igen och går från en plats mellan mitten och synfältets kant mot mig som om den skulle passera förbi mitt högra öra. 2000 ligger kanske tio cm från ögonvrån.

Nu har jag hållit på och backat i snart tjugo år, så det borde vara dags för riktningsbyte. Eller symboliserar riktningsbytena kring 80-talets utsträckthet framför min blick hur viktig den tiden var i min utveckling? "Allt" hände ju då – det vill säga högstadium och gymnasium.

Får kanske inse att jag får fortsätta backa. Så länge inte linjen går förbi mig och jag får rusa efter den!

Min son atleten

I går var Gullpånken på återbesök hos reumatologen för att kolla att allt är lika okej som det verkar. Alla provsvar hade inte hunnit komma, men det ser bra ut. *pust*

Det enda var att han ryckte till när läkaren böjde hans hand neråt och tryckte till. Så för att testa vidare hur det gick att böja handen bad hon honom att gå som en hund på golvet. Demonstrerade själv gjorde hon också, berättade maken som var med. (Hade jag velat se!) Men Gullpånken ville inte. Nix. Då kom pappa på: "Men du kan ju göra armhävningar!"

Och vips dök pånken ner på golvet och gjorde fyra armhävningar inför den förvånade doktorn.

Det finns ju en gräns ...

... och jag har tyvärr hamnat på andra sidan av den.

Mitt företag går inte bra. Det går pissdåligt. Jag drar i de tåtar jag kan, men det räcker inte. Tåtarna är fel. De leder knappt till några jobb alls, och de enstaka uppdrag som faktiskt ramlar ner är för små.

Häromdagen tackade jag nej till ett erbjudet jobb, för det funkade bara inte. Det gick inte. Det vet jag, men nu sitter jag här och ångslar mig över det. Jag har ju inte råd att vara kräsen, jag vet ju det. Borde ha satt mig framför datorn och bara översatt. Men det gjorde jag inte. Ja ja. Spilld mjölk och allt det där.

Så. Jag måste göra något annat. Skaffa ett lönearbete av något slag. Den deprimerande frågan är bara vad – jag har ju inga kunskaper som någon vill betala lön för. S.k. okvalificerat arbete är således vad som gäller. Vad vad vad?

Fan vad deprimerande. Jag har redan insett att pensionen kommer att vara ett stort skämt, nu kan jag inte ens låtsas att jag klarar mig halvokej i presens.

Den här tiden på dagen

Jag gillar verkligen inte hämta-på-dagis-dagar. Skulle mycket hellre sitta kvar här i lokalen och arbeta på.

Å andra sidan är jag inte sådär överdrivet förtjust i att lämna heller.

Åh nej, nu kommer Basshunter-reklamen på Spotify igen! Och vet ni att Spottan känner av när man stänger av ljudet? Då pausas reklamen – bara reklamen, inte vanlig musik. Fräckt, tycker jag.

Okej, då vet ni vad jag tänker på en eftermiddag i oktober.

Och nu blir det fotboll

I dag borde man väl skriva om Svenska Fotbollsssssförbundet* och den märkliga idén att bötfälla Örgryte IS för att supportrar under match har haft en banderoll uppe med texten "Free Dawit Isaak".

Men det har andra gjort bra redan och jag tänker mest på reaktionerna på Johan Esks utslängda tanke i DN, om att Lagerbäck skulle ersättas med Svennis och Pia Sundhage. Reaktionerna som redovisades i gårdagens papperstidning (hittar inte på nätet) var minst sagt intressanta.

Några menar att det är en intressant tanke (tre kvinnliga spelare, varav en f.d.), två vill inte kommentera (manlig spelare, manlig tränare). Nils-Eric Johansson, spelare AIK, uttrycker något som jag tror ska uppfattas som negativt ("vore en riktig chock", "men hon är säkert jätteduktig på tjejsidan" – ja typ det, lilla gubben!), medan Tobias Hysén, spelare Göteborg, menar att det vore "för tidigt med en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget. Tyvärr."

Jag tror att Hysén satte huvudet på spiken. Det är om inte annat tydligt när man läser vad de här gubbsen anser:

Sören Åkeby, tränare Sundsvall:
– Jag hoppas att han [Esk] skojar. All heder åt det hon har gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.
Tom Prahl, tränare Trelleborg:
– Det tror jag inte är någon bra idé. Det är trots allt stor skillnad på herr- och damfotboll.

Jag blir mäkta nyfiken. Vilken är skillnaden mellan herr- och damfotboll, exakt? Förutom det att män respektive kvinnor spelar utifrån sina fysiska förutsättningar då – vilket ju inte borde spela någon roll eftersom en eventuell kvinnlig förbundskapten inte ska delta i spelet. Skiljer sig reglerna på något sätt? Utrustningen? Planen? Behöver man olika taktik för att spela herrfotboll jämfört med att spela damfotboll? Behöver manliga spelare gullas och duttas med något sätt som kvinnliga inte behöver – och kan då en kvinna inte lära sig gulla och dutta?

Det måste i alla fall ha något att göra med själva spelet fotboll.  För det kan väl inte vara så enkelt att det handlar om att män inte kan förbundskaptenas av kvinnor?!? Eller?

*De envisas själva att skriva utan fog-s. Det vägrar jag.

Höstkväll

Nu smattrar det mot rutan och trafikskolans skylt mittemot får regnet att blänka på gatan.

Det finns en övergångsperiod mellan sommar och höst, när ingen av dem känns som seriösa årstider. De sommarlika dagarna är lite smutsigt urblekta och de höstlika är fortfarande något blaskiga. Sommarens mättnad är förbi och höstens mustighet har inte riktigt tagit sig.

Den tiden har jag svårt för. Det är varken hackat eller malet. Jag vill sommar eller så vill jag ha höst. Hybrider göre sig icke besvär.

Men nu är det höst, på riktigt. Det säger regnblänket, det säger smattret och de lätt hukande människor under sina paraplyn, som passerar nedanför mitt fönster.

Nu önskar jag bara att vi hade haft godis på Sötprickens födelsedagskalas, så att jag hade kunnat äta upp det som var kvar i hennes påse.

Laissez-faire

I kväll har jag kört minsta motståndets lag. Bara sagt ja, ja, ja till allt som barnen föreslagit. Bara hållit emot när deras viljor kolliderat.

Vet inte vad jag tycker om det, blir ju lättare i stunden men vet också att det kommer att sätta käppar i andra hjul längre fram. Och då kommer jag förbanna mig själv som öppnade för Molly i mammas dator och spela Hotell Kantarell efter middagen.

Men i dag var det soft. Några skarpa kanter orkade jag inte med.

Nejsägarvånda

I går skickade jag en faktura för ett litet jobb till en av mina braiga uppdragsgivare, och passade på att fråga om hen inte hade något annat, underförstått större, jobb åt mig. Jag förväntade mig ungefär "Har dig i tankarna när det dyker upp något", så det var med avsevärd förvåning som jag i princip med vändande mejl fick två förslag.

Men inget av dem funkar, av högst olika anledningar. Så jag har suttit och våndats hela eftermiddagen, och funderat på hur jag skulle uttrycka mig, ringt Mums-vännen som är den jag vänder mig till arbetsrelaterade kvistigheter och våndats lite till. Resultatet av alla våndor blev ett tre meningar långt mejl som jag hoppas på ett trevligt och välavvägt sätt framförde mitt nej tack.

Det känns kymigt för att jag efterfrågade jobb som jag sedan tackade nej till och för att jag verkligen borde hoppa på varje chans att tjäna lite pengar.

Men jag vill verkligen inte tillbringa fyra månader tillsammans med den där texten. Verkligen inte.

Arga snickaren på ingång!

Nu är det snart dags att bänka sig i soffan för andra säsongen av Arga snickaren. Jag hoppas förstås på en lika upplysande programserie som i våras: ett snickeriprogram som behandlar genus. Oavsiktligt eller ej, så är programmen en lysande illustration av hur könsrollerna kan sätta en på pottan.

Klockan 20 på Femman, således!

Morgonstund

En del morgnar vaknar man av att någon skriker i ens öra, samtidigt som hen försöker brotta omkull sitt syskon. Varpå syskonet vrålar tillbaka.

I dag var inte en sådan morgon, och jag är tacksam. I stället väcktes jag av duschljud från badrummet och en skugga som väste: "Jag vill ligga bredvid mamma." Så jag makade på det andra, fortfarande sovande barnet som bara protesterade lite smått, och lade mig mellan mina små älsklingar.

Varma barnkroppar och någon som sjunger lite svagt är världens bästa väckarklocka.

Klagosång

Mitt konstiga mående har kommit tillbaka. Inte ett så våldsamt illamående som i vintras, men ett tillräckligt starkt för att det inte går att ignorera.

Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.

Frågan som upptar mig är om de här sakerna hänger ihop, och varför jag inte känt av några besvär alls under sommaren. Har det att göra med mathållning, hur mycket jag rör på mig, vadå? Jag känner ingen stress – eller är jag så stresskänslig att tanken på två kalas att genomgå i helgen får kroppen att reagera utan att jag är medveten om det? Dumt i så fall, för när jag inte mår bra blir jag ju verkligen stressad inför helgen!

Vad var det jag sa nu igen?

Hoppsan! Som för att illustrera inlägget här tog tiden ett jättekliv och landade mig i nästa vecka. Och det känns fortfarande som det är "nästa vecka", inte så bra när det handlar om en vecka som borde ägnas åt förberedelser utöver det vanliga: möten som jag håller i, två kalas och en fest.

Okej, festen behöver jag väl inte förbereda särskilt mycket inför. Men jag måste se till att det andra är ordnat för min del, så att jag inte behöver sitta och tänka på morgondagens kalas när jag ska fröjdas tillsammans med älskade huliganer.

Så nu ska jag ägna några eftermiddagstimmar åt att städa hallen, innan jag hämtar barnen tidigt från dagis. De ska ha "pratmöte" på förskolan, det vill säga APT. Trots att de hade en hel dag bara förra veckan. Lite märkligt tycker jag faktiskt.