torsdag 26 november 2009

Den ofrivlliga ledamoten

Jag är ingen föreningsmänniska. Långt därifrån. Har svårt för den demokratiska processen i föreningar, gillar inte att sitta i möten och följa mötesordningar och skriva protokoll. Jag vill helst prata och diskutera fritt. Långa, trevliga sammankomster med dryck och förtäring, när en massa vettiga människor diskuterar ämnen som ligger nära deras hjärtan, det gillar jag. Inte uppstyrda möten med punkter som ska betas av och med deltagare som gärna vill hålla mötet så kort som möjligt, för att kunna gå hem och slänga sig i soffan.

Ändå sitter jag i med i var och varannan förening, styrelse och råd som jag träffar på. Jag vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt har jag räckt upp handen och blivit med. Och sedan sköter jag lika plötsligt protokollskrivande, kassörsposten eller ordförandeskapet. Svär lite för mig själv. Och styr upp.

Det är därför det blir såhär, nämligen. Någonstans inuti hör jag en röst som säger: "Näe. Här är ju ingen ordning. Måste styras upp." Och så sitter jag där på mötena med dagordning framför mig, vars punkter ska betas av så att man kan gå hem och slänga sig i soffan.

Oförbätterlig.

5 kommentarer:

Rabiatfeminism sa...

Så du gick på mötet? ;)

Malinka sa...

Typ. ;-)

Än så länge rycker det bara i "styr upp"-nerven, får se om jag lyckas avhålla mig eller ej.

JsN sa...

JAg lyckas alltid hamna där också...(Det gäller hela min ursprungsfamilj) Det är bara att erkänna att jag vill vara med och bestämma.

Kajsa sa...

Oj då, jag råkar tvärt om gilla föreningsmöten. Tror jag i alla fall ända tills jag sitter på dem..

Annah sa...

Det är en gen. Styrelsegenen. Kanske. Kan själv-genen. Kanske. Men vi är ju många som känner varann som har den. Lika dras till lika. Ordnung musst sein. Så är det bara.

/en som vill ha poäng för att jag sagt nej nu efter tio år i senaste styrelsen respektive valberedningen