Vaccination utförd

Vår vc annonserade vaccination för "alla barn 3–6 och deras föräldrar" mellan 10 och 15 idag (eller "mellan 10–15", men så skriver ju inte jag), så jag tog barnen under den bokstavliga armen och klev iväg för att vara där i god tid. Vilket jag ansåg fem i tio vara. Det gjorde visst inte alla andra, för när vi kom dit hade vi redan sisådär 90 nummer före oss i kön. En bekant som jag träffade på kunde berätta att åtminstone vid tjugo i tio hade kön ringlat sig utanför på gatan.

Jag förstår inte varför folk gör så. Det är ju fusk! Några minuter i, javisst, men börja köa en halvtimme, kanske en timme i förväg? FUSK!

Men jag och barnen gick i alla fall in i kaoset. Ett våningsplan fullt av barn och deras föräldrar, i oorganiserat köande. Det fanns ingen som tog emot, inga skyltar som berättade hur man skulle bete sig, nada. Man fick fråga den närmast stående vänliga människan (som var sagda bekant) för instruktioner. Vilka i och för sig var enkla: ta en kölapp där och vänta. Så det gjorde vi. Tog en kölapp, hittade ett bra hörn att stoppa undan vagnen i – vilken vagn jag först förbannade p.g.a. parkeringsbesvär och sedan välsignade som utmärkt klädhängare – och satte oss på golvet och väntade.

Vi pratade, åt äpple, drack smoothie, pratade lite till, tittade på mammas bilder i mobilen, pratade lite till, slöade till med tummen i munnen (Sötpricken) och klängande över hela mamma (Gullpånken), tog en liten promenad i den inte längre riktigt så överfulla mottagningen för att titta på fiskarna, och satte oss ner igen. Och väntade.

Efter ett tag började jag prata med tjejen bredvid, och började räkna på hur många nummer i timmen de två (!) vaccinatörerna avverkade. När någon ropade upp 531 – dagen hade börjat strax under 500 – kom vi fram till 20 i timmen. Inte så konstigt kanske, eftersom varje nummer motsvarades av mellan 2 och 4, 5 personer. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att vi skulle vara klara vid två, och att behovet av lunch var akut.

När jag hade plockat ihop barnen – de letargiska minerna utbytta mot stora leenden – drog tjejen fram en extra nummerlapp. Hon hade tagit den för att hennes sambo skulle komma senare, men han skulle i alla fall inte hinna, konstaterade hon. Så vi bytte högtidligt lappar, en 587 mot en 568.

Och det var verkligen en timme sparad. När vi återkom efter lunchen behövde vi bara vänta en kvart innan det var vår tur. När de ropade efter 570 var vi redan utanför dörren. Befrielse!

Man undrar ju hur bvc tänkt. Detta är en barntät del av innerstaden, med mycket medvetna och informationssökande föräldrar, och de har två personer som ska vaccinera alla inom sitt tättbefolkade upptagningsområde. Mycket märkligt.