Det finns säkert människor som lugnt och tålmodigt kan hantera ett barn som fortsätter att oavbrutet skrika att han vill ha filten på benen i vagnen, trots att han upprepade gånger blir informerad om att filten inte är med utan ligger hemma.
De människorna måste antingen vara lobotomerade eller helt enkelt inte bry sig om vad barnet säger.
Eftersom jag varken är lobotomerad eller okänslig inför mitt barns önskemål, kan jag inte hantera det utan skriker till slut tillbaka. Och skjuter undan barnets arm lite för hårt när han försöker ge mig en tjong på näsan.
Alltså är jag en mycket god förälder som är närvarande och lyssnar på mina barn. Eller hur?
6 kommentarer:
Ja, det, eller helt enkelt bara människa. Själv skulle jag förmodligen få krupp och hota barnet i fråga med att lämna honom där på gatan. Utan filt. Utan mamma. Tur att jag inte har barn.
(Nej, det skulle jag inte göra men jag skulle ha lust.)
Jag är precis likadan.
Som när jag idag med våld tryckte in ena ungen i byxor och jacka efter att ha väntat tjugo minuter på att det skulle ske av fri vilja och böner.
Gah. Jag känner igen mig med hela kroppen.
Ja. Så är det.
Precis. Mänsklig nog.
Usch ja, så är det. Och sen kommer det dåliga samvetet. Men det är mänskligt och ja, det gör dig till en bra icke lobotomerad mamma. En som inte är en robot.
Skicka en kommentar