Min förra vinter gick i vinterkräksjukans tecken. Ingen i familjen hade den och den gick varken på förskola eller arbetsplatser, och ändå var jag liksom nedsänkt i nattliga kaskadspyor och långvariga kräkningar. På Facebook och i bloggar får man veta vilka(s barn) som kräks, hur mycket och vilken konsistens. Diarréer verkar inte beskrivas lika detaljerat, och det får man väl tacka för.
Nu börjar årets rapporter komma. Jag funderar allvarligt på att de närmaste månaderna lägga ner Fejan samt endast läsa twitter och bloggar av folk utan barn, bara för att slippa bli pepprad av kräk.
Det är nämligen illa nog att ha en fix idé. När den dessutom blir gödd dagligen och stundligen blir det nära nog outhärdligt. För det spelar liksom ingen roll för mitt huvud att barnet jag just läser om, det som kräktes ner först hela sin säng och sedan föräldrarnas, bor i Göteborg och aldrig har träffat mina barn. Huvudet börjar genast tolka alla ljud inifrån barnens rum som förberedande kräkljud.
*blurk*
3 kommentarer:
Ja, usch! Förstår inte varför folk känner ett behov av att så utförligt berätta om hur kräksjukan påverkar familjen.
Vi slapp undan förra året och jag hoppas innerligt att vi gör det i år med! Och ni förtjänar verkligen att slippa det i år!
Precis så! Jag vill inte veta något om någons kräk, lyckligt ovetande vill jag vandra! Man kanske kan sätta en etikett på bloggen typ "garanterat kräkfri"? Jag hade gärna hållt mig till dem...
Jag har mest kompisar som klagar över sina egna sjukdomar... Som jag själv idag. *oooops*
Skicka en kommentar