Gulp

Nu gjorde jag just något helläskigt.

Bara släppte helt på mina spärrar och promotade mig själv. Kan leda till saker som är skitläskiga. Inte för att jag tror det, men i alla fall. Kan.

Hjälp!

Bonusdag

Barnens förskola har planeringsdag i morgon, så vi stannar kvar på landet en extra dag. Det är en märklig känsla, som alltid när man är kvar när alla andra, icke-bofasta, åkt hem. De där fönstren på andra sidan sundet som alltid lyser är plötsligt borta. Syns inte. Och det är bara inte dimmans fel.

Som tur är är alla våra närmaste grannar utom en bofasta, så det lyser hemtrevligt från deras fönster. När vi åker i morgon lämnar vi några adventsljus på timer, för att hålla vinterstämningen för naboerne uppe. Det kan behövas i denna snöfria svärta.

Jag kräks på sociala medier

Min förra vinter gick i vinterkräksjukans tecken. Ingen i familjen hade den och den gick varken på förskola eller arbetsplatser, och ändå var jag liksom nedsänkt i nattliga kaskadspyor och långvariga kräkningar. På Facebook och i bloggar får man veta vilka(s barn) som kräks, hur mycket och vilken konsistens. Diarréer verkar inte beskrivas lika detaljerat, och det får man väl tacka för.

Nu börjar årets rapporter komma. Jag funderar allvarligt på att de närmaste månaderna lägga ner Fejan samt endast läsa twitter och bloggar av folk utan barn, bara för att slippa bli pepprad av kräk.

Det är nämligen illa nog att ha en fix idé. När den dessutom blir gödd dagligen och stundligen blir det nära nog outhärdligt. För det spelar liksom ingen roll för mitt huvud att barnet jag just läser om, det som kräktes ner först hela sin säng och sedan föräldrarnas, bor i Göteborg och aldrig har träffat mina barn. Huvudet börjar genast tolka alla ljud inifrån barnens rum som förberedande kräkljud.

*blurk*

Strandlek

Inte riktigt samma känsla som i juli. Men det är visst nästan lika roligt. Det vill i alla fall inte gå härifrån. *brrr*

Den ofrivlliga ledamoten

Jag är ingen föreningsmänniska. Långt därifrån. Har svårt för den demokratiska processen i föreningar, gillar inte att sitta i möten och följa mötesordningar och skriva protokoll. Jag vill helst prata och diskutera fritt. Långa, trevliga sammankomster med dryck och förtäring, när en massa vettiga människor diskuterar ämnen som ligger nära deras hjärtan, det gillar jag. Inte uppstyrda möten med punkter som ska betas av och med deltagare som gärna vill hålla mötet så kort som möjligt, för att kunna gå hem och slänga sig i soffan.

Ändå sitter jag i med i var och varannan förening, styrelse och råd som jag träffar på. Jag vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt har jag räckt upp handen och blivit med. Och sedan sköter jag lika plötsligt protokollskrivande, kassörsposten eller ordförandeskapet. Svär lite för mig själv. Och styr upp.

Det är därför det blir såhär, nämligen. Någonstans inuti hör jag en röst som säger: "Näe. Här är ju ingen ordning. Måste styras upp." Och så sitter jag där på mötena med dagordning framför mig, vars punkter ska betas av så att man kan gå hem och slänga sig i soffan.

Oförbätterlig.

En teori om föräldraskap

Det finns säkert människor som lugnt och tålmodigt kan hantera ett barn som fortsätter att oavbrutet skrika att han vill ha filten på benen i vagnen, trots att han upprepade gånger blir informerad om att filten inte är med utan ligger hemma.

De människorna måste antingen vara lobotomerade eller helt enkelt inte bry sig om vad barnet säger.

Eftersom jag varken är lobotomerad eller okänslig inför mitt barns önskemål, kan jag inte hantera det utan skriker till slut tillbaka. Och skjuter undan barnets arm lite för hårt när han försöker ge mig en tjong på näsan.

Alltså är jag en mycket god förälder som är närvarande och lyssnar på mina barn. Eller hur?

Fy för söndagar

Ja, fy. Hemmasöndagar är verkligen värdo. Vi vill och måste göra saker i hemmet som vi inte hunnit med under veckan (eller hela hösten) och barnen är irriterade för att de är understimulerade och egentligen vill vara på dagis.

Vilket jävla läge för familjefrid.

Så vi har städat, kök och badrum som behövde det bäst, försökt roa barnen, städat lite till och till slut toppat det med tvätt. Allt under ständigt uppdykande gräl- och skrikattacker.

Gud så skönt att det är måndag i morgon och att alla *ta i trä* är friska.

Konspirationsteorier ahoy!

I dag skriver Karin Bojs i DN om några aktuella konspirationsteorier: klimatet (mycket aktuellt, kolla blogglänkarna till krönikan), jordens undergång 2012 (den var jag inte alls medveten om, trodde bara det var en film) och hur farligt vaccinet mot svininfluensan är.

I vanliga fall brukar jag mest fnissa åt konspirationsteoretiker och deras så härligt grandiosa idéer om världsherravälden, gigantiska nätverk som arbetar med dolda agendor. Ett koko som med stor uppriktighet tror att vaccinet mot svininfluensan ingår i en världsomspännande konspiration för att decimera, till och med halvera, världens befolkning kan man inte annat än skratta åt.

Fnisset sitter betydligt längre in när rätt vanliga människor, vad man kan bedöma i alla fall, på allvar menar att vaccinet är farligt och att svenska staten egentligen är medveten om det men ändå fortsätter att pumpa i medborgarna det. Man undrar ju vad staten skulle ha att vinna på detta – att göra svenskarna sjuka eller ta död på dem är inte direkt lysande ur nationalekonomisk synvinkel. I den här tråden från Familjeliv.se som Ellen tipsade om, får man en fin översikt över "argumenten". Där hittar man också början till en riktigt snygg klintbergare, inlägg #186:

Har hört att vissa som vaccinerar sig "vaccineras" med placebo istället, dels för att vaccinet inte kommer att räcka till alla, dels för att man vill kolla om det riktiga vaccinet har avsedd effekt. Tydligen ges placebo helt slumpmässigt, inte ens sköterskor och läkare vet vilka doser dom är äkta och falska...ska själv vaccinera mig i morgon, man får väl hoppas att man inte åker dit i onödan och får sockervatten istället...=(

Eeeeh. Förutom att det naturligtvis är förbjudet att ge placebo utan att meddela patienter om att de ingår i en grupp där placebo ges, undrar jag hur sjutton man skulle kunna få något resultat på den studien. Att den som sköter medicineringen inte vet vilka patienter som får vad är korrekt förfarande, men hur görs uppföljningen? Nä, det faller på sin egen orimlighet.

Som det mesta vad gäller konspirationerna. Hur skulle till exempel en stor del av världens klimatforskare kunna samarbeta för att skapa en felaktig bild av klimathotet? Det brukar vara svårt för ett sånt gäng att komma överens om vad man ska ha för tema på konferenserna.

Sova vaken, en klagosång

Det känns som om jag sover fastän jag bevisligen är vaken. Obehaglig känsla.

Jag försökte ta mig en lur på soffan, men Gullpånken vill något var femte minut, så det blev en väldigt hackig tuppis.

Verkligen tröttsamt detta, när man är sjuk och bara vill ligga ner, men måste ta hand om barn. Maken är tillbaka i landet, men i morgon har han saker för sig hela dagen. Och då är båda barnen hemma.

Får vila mig i nästa liv.

I snuvans tecken

Märkligt hur sänkt man kan bli av en enkel förkylning. Vill inte tänka på vad en svininfluensaattack hade gjort med mig.

Men jag har alltid blivit väldigt sjuk när jag varit förkyld. Huvudet blir till en enda luddig boll, näsan känns redan efter några få snyt som om den blivit gnuggad med sandpapper och kroppen degar ihop. Maken kan studsa upp ur sängen som vanligt, finsnyta sig lite och gå till jobbet även när han är som förkyldast. Så det var inte förrän han själv råkade ut för en jätteförkylning för något år sedan som han förstod exakt hur eländig jag alltid känner mig. Graden av medkännande har ökat sedan dess.

Gullpånken är också sjuk; han fick feber i går, lagom tills att han pappa skulle åka bort. På eftermiddagen uppmätte jag 39,7° med örontermometern, strax innan vi skulle gå och hämta Sötpricken på förskolan. Som tur var fick jag tag på en dagisförälder som kunde ta med henne också vid hämtningen, så att vi slapp gå ut i värsta feberyran. Nu verkar det ha lugnat sig i alla fall, bara lite förhöjd temperatur under dagen.

Nä, nu måste jag gå och snyta mig innan vi gör dagens hämtning.

Tankeverksamhet

I mitt halvt undermedvetna snurrar hundra tankar, angelägna om att komma ut. Dumt nog finns inget kösystem där inne, så de trängs vid utgången, knuffar och buffar på varandra, sticker ut ett huvud eller viftar med en hand i öppningen, bara för att sugas tillbaka in i tumultet.

Små idéer och uppslag dyker fram och försvinner med samma fart. Jag får inte grepp om dem, lyckas inte ta en tanke i hampan och få den att stanna på medvetna våningen där den kan undersökas och värderas. När jag till slut har fångat en gäller det att skynda, för att jag inte ska bli störd av de andra tankarnas sorl.

Det här är mitt medvetandes grundstruktur, så jag är van. Ändå – eller kanske just därför? – är det så hemskt frustrerande, att aldrig riktigt få fatt på saker, alltid bli distraherad av de nya tankar som försöker ta sig fram utan att lyckas riktigt.

Just nu trängs fyra, fem tankar längst fram. Kanske går det att locka fram någon av dem? Med list och oärliga metoder.

November

I dag bestämde jag mig för att arbeta hemifrån. Eller såhär: i dag bestämde jag mig för att sitta vid datorn och göra jobbrelaterade saker, som jag inte får betalt för, hemifrån. Helt rätt beslut, tycker jag nu när jag ser ut genom fönstret. (Stode bara inte den där lastbilen och saftblandade irriterande orange ljus precis utanför på gatan!)

En del tycker att november är årets vidrigaste och onödigaste månad; själv tycker jag att februari är betydligt värre. En riktig skitmånad. Men november vill gärna att jag sitter inomhus med ett tänt ljus eller två och gonar mig. Tyvärr måste jag hämta barnen på dagis sedan, och inte ens det faktum att jag slapp lämna i morse kompenserar riktigt för det.

Dessutom ligger något slags förkylning och smyger i kroppen. Kunde man ju ha fattat, eftersom barnen har snörvlat i några dagar.

Inspirationen på topp. Vad ska jag nu plocka fram och glo på utan att göra något åt?

Pengars värde, eller Din morsa är en jävla snåljåp

I går eftermiddags försökte jag förklara för ledsen Sötprick att fyrtiofem kronor är alldeles för mycket att betala för en glittersvan, hur fin hon än tyckte att den var.

Jag hade satt mig på huk nedanför rulltrapporna på Åhléns Odenplan, för att komma på samma nivå som den längtande gråtande, och sa: "Vi har inte råd att betala fyrtiofem kronor för något sånt. Vi har bara inte råd."

Och så lyfte jag på blicken som hamnade på en kvinna som stod vid tygrullarna precis bredvid, och såg hennes halvt förvånade, halvt chockade blick. Och insåg att man inte förväntas säga sånt högt – att man inte har råd med något som kostar under en femtiolapp.

Men så är det. Särskilt inte när grejen är en glittrande guldsvan.

Fåfänga

Jag har lite svårt för mitt eget ansikte. Inte så att jag tycker att jag är ful eller så, men det stämmer inte överens med hur jag känner att jag ser ut. Vet inte riktigt varifrån den inre, lite skeva, bilden kommer från; man skulle kunna tro att det är  ett minne från en yngre och mindre slapphudad tid, men det stämmer inte. Jag har aldrig sett ut så på riktigt, och jag har så länge jag minns känt den utseendemässiga skevheten.

Så, av rent terapeutiska skäl hade jag tänkt att lägga upp ett foto precis som jag ser ut. Men – räddad! Photo Booth gillar inte ljuset inne i den plastinslagna lokalen, och jag lyckas inte få fram en ljusmässigt vettig bild.

Jag må se ut som mormor, men jag har faktiskt normal hudton!

Tidsbrist

I går blev inget skrivet. Så går det när man är a) trött och somnar efter lunchen – kunde bara inte hålla mig vaken, tur att soffa fanns i närheten – och b) är ensam med barnen.

Det är ju nästan löjligt enkelt att ha hand om en fem- och en treåring, som kommer bra överens för det mesta och dessutom är inne i värsta datorfasen, så de värsta störningarna i matförberedelserna består av att klicka bort en envis fråga från Adobe Flash Player som av okänd anledning bestämt sig för att störa Tweenies.

Men man måste göra allt själv. Både fixa i köket och hantera barnen. Samtidigt som man förbereder inför morgondagen och plockar lite så att farmor inte ska få dåndimpen när hon hämtat barnen från dagis dagen efter. Vilket gav mig tid efter läggning för att titta på Arga snickaren och inte så mycket mer.

Nu ska jag avsluta den extratid jag fick för arbete, tack vare farmor, och vandra hem. Och se om jag lyckades ta upp stöket ovanför dåndimpengränsen.

Som man sår får man skörda

Lite väl högtidlig rubrik kanske? Och det brukar väl tolkas negativt, dessutom. Det sådda är något fult eller dumt, och skörden består av obehagliga konsekvenser.

Men nu struntar vi i det, för jag orkar inte tänka ut någon annan. Så tänk positivt!

Jag fick just ett jobb på rekommendation från en kompis och korrekturkollega. Jobbet är ett från samma uppdragsgivare som jag rekommenderade henne till för något år eller två sedan.

The cirkel är sluten.

Först förbannad, sedan fnissig

Jag gjorde misstaget att gå in på Newsmill och läsa Åsa Mobergs text på temat "Kläder som protest".

Det är inget fel på texten, tvärtom; det är ett mycket insiktsfullt påpekande om att det inte var så länge sedan som även alldeles infödda och kristna svenska kvinnor hade krav på sig att täcka kropp och huvud.

Problemet ligger förstås i kommentarerna. Förutom att kommentatorerna i många fall verkar vara närmast hjärndöda och inte förstår ett enkelt resonemang, frodas som vanligt xenofobiska och synnerligen oinformerade åsikter om islam.

Men som språkintresserad blir jag förstås riktigt uppåt; tänk vad fina nya skällsord och kategoriseringar man hittar varje gång man besöker Newsmill! Åsa Moberg kallas PK-elitist och anklagas tillhöra PK-maffian. En karl talar om sina spritpattar (mycket smakfullt, grabben); är det en vedertagen benämning för "man boobs"? En kommentator som intar Mobergs position i debatten talar å sin sida om inhemska svennetalibaner – magnifikt!

"Verklighetens folk" – kunde du inte ha hittat på något med lite mer umpf, Göran?

S.k. tråkbloggande

Man är seg och trött. Gäspar stort och sjunker allt längre ner i stolen. Lyckligtvis sammanfaller det med att jag inte har något jobb just i dag.

Däremot finns det en hel del bostadsföreningsgrejer att ordna – har redan avstyrt Intrum Justitia på en faktura som visst helt kommit bort sig – så det vore en bra idé för eftermiddagen. Eller för all del rensa bokhyllan!

Men orka.

*gäsp*

Barnfri hemmakväll

Vi hade arrangerat ett barnfritt dygn, för att kunna gå ut och äta på kvällen och sedan äta födelsedagspresent-brunch på förmiddagen därpå. Jag var lite orolig för att dagens vaccination skulle sätta käppar i hjulet i form av biverkningar, men än så länge känner jag inte av något över huvud taget. (Det kan i och för sig ändras till i morgon ...)

I stället gick maken och fick någon slags lindrig magsjuka. Fast inte så lindrig att han kände något vidare för att gå ut och äta i kväll. Eller ens hämta hem något gott. Han käkade spagetti och oliver, jag åt biff med chips – en klassiker från min barndom, största lyxen!

Vi hoppas på brunchen i morgon. Tills vidarefår vi nöja oss med soffan, ett gammalt avsnitt av CSI och, för mig, rödvin och chips. En riktigt slökväll för de barnfria!

Vaccination utförd

Vår vc annonserade vaccination för "alla barn 3–6 och deras föräldrar" mellan 10 och 15 idag (eller "mellan 10–15", men så skriver ju inte jag), så jag tog barnen under den bokstavliga armen och klev iväg för att vara där i god tid. Vilket jag ansåg fem i tio vara. Det gjorde visst inte alla andra, för när vi kom dit hade vi redan sisådär 90 nummer före oss i kön. En bekant som jag träffade på kunde berätta att åtminstone vid tjugo i tio hade kön ringlat sig utanför på gatan.

Jag förstår inte varför folk gör så. Det är ju fusk! Några minuter i, javisst, men börja köa en halvtimme, kanske en timme i förväg? FUSK!

Men jag och barnen gick i alla fall in i kaoset. Ett våningsplan fullt av barn och deras föräldrar, i oorganiserat köande. Det fanns ingen som tog emot, inga skyltar som berättade hur man skulle bete sig, nada. Man fick fråga den närmast stående vänliga människan (som var sagda bekant) för instruktioner. Vilka i och för sig var enkla: ta en kölapp där och vänta. Så det gjorde vi. Tog en kölapp, hittade ett bra hörn att stoppa undan vagnen i – vilken vagn jag först förbannade p.g.a. parkeringsbesvär och sedan välsignade som utmärkt klädhängare – och satte oss på golvet och väntade.

Vi pratade, åt äpple, drack smoothie, pratade lite till, tittade på mammas bilder i mobilen, pratade lite till, slöade till med tummen i munnen (Sötpricken) och klängande över hela mamma (Gullpånken), tog en liten promenad i den inte längre riktigt så överfulla mottagningen för att titta på fiskarna, och satte oss ner igen. Och väntade.

Efter ett tag började jag prata med tjejen bredvid, och började räkna på hur många nummer i timmen de två (!) vaccinatörerna avverkade. När någon ropade upp 531 – dagen hade börjat strax under 500 – kom vi fram till 20 i timmen. Inte så konstigt kanske, eftersom varje nummer motsvarades av mellan 2 och 4, 5 personer. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att vi skulle vara klara vid två, och att behovet av lunch var akut.

När jag hade plockat ihop barnen – de letargiska minerna utbytta mot stora leenden – drog tjejen fram en extra nummerlapp. Hon hade tagit den för att hennes sambo skulle komma senare, men han skulle i alla fall inte hinna, konstaterade hon. Så vi bytte högtidligt lappar, en 587 mot en 568.

Och det var verkligen en timme sparad. När vi återkom efter lunchen behövde vi bara vänta en kvart innan det var vår tur. När de ropade efter 570 var vi redan utanför dörren. Befrielse!

Man undrar ju hur bvc tänkt. Detta är en barntät del av innerstaden, med mycket medvetna och informationssökande föräldrar, och de har två personer som ska vaccinera alla inom sitt tättbefolkade upptagningsområde. Mycket märkligt.

Husfrid

En tillfällig frid har sänkt sig över lägenheten. Barnen, nöjda efter falukorvsmiddag med Hotell Kantarell och glass till efterrätt, leker sedan en kvart tillbaka vänskapligt med varandra i sitt rum. Diskmaskinen swoshar utifrån köket och i huset mittemot har grannarna middag med levande ljus.

Det enda som saknas nu är en katt, en brasa i kakelugnen och en piprökande make som läser tidningen i länsstolen.

Men vi har varken katt eller länsstol, kakelugnen är igenpluggad och maken röker inte.

Så jag skulle nöja mig med maken i största allmänhet.

Självbelåtet

Jag älskar att titta på Lyxfällan – man får ju sådana fantastiska möjligheter att känna sig riktigt självbelåten. Men i går var vi lite missnöjda, för killen som var med verkade både normal och sansad. Visserligen hade han dragit på sig en massa skulder på onödiga grejer (ölrundor för kompisarna, snygga kläder och så vidare), men han var medveten om vad han gjort fel och kunde med ett banklån relativt enkelt få ordning på sin ekonomi.

Vi föredrar när folk med låg lön lever lyxliv på kredit, det är ju så pantat och vi kan känna oss så smarta! Riktig feel good-television!

I går kunde vi i alla fall konstatera att behovet av veckohandling för vår del handlar om att slippa fundera på maten i veckorna snarare än att låta bli att slösa. Ingen av oss är benägen att plocka på oss mat och saker som vi inte ska ha.

Jag säger som mamma och jag när vi avslutar våra samtal om hur konstiga människor är: Vilken tur att vi är så bra!

Regndroppar

Nu slår regnet mot fönstret. Jag trodde att det tänkte bli lite vintrigt, men tji fick jag. I stället är det höst deluxe. Gatlyktor som speglar sig i regnvåt asfalt.

Det känns som om jag har skrivit det här förut, men jag är verkligen oerhört förtjust i regn och särskilt när regn möter vatten. Mina barndoms somrar tillbringades i ett litet hus verkligen alldeles vid en liten vik – ja det här förresten:

 Osannolikt ostämningsfull bild för det här inlägget!

... och dagar när det regnade kunde jag sitta hur länge som helst i soffan vid fönstret och bara titta ut över vattnet och de oändligt många små ringarna när dropparna mötte vattenytan.

Det var rent förhäxande.

Nu hade man behövt Dr Suziluz

Någon sökte på "arga snickaren snygg" och hamnade här.

Hen måste ha blivit besviken på resultatet av sin sökning, så jag känner att jag måste säga något. Även om jag inte når upp till Dr Suz' visdom.

Jodå, Anders Öfvergård ser inte illa ut. Han är inte riktigt min typ, men jag förstår om man tycker att han är läcker. Dessvärre tror jag att han är gift.

Och du som undrade "vad ska man ha till tajts" – jag skulle föreslå en lång tröja eller en kort kjol. Men jag är inte något vidare på klädfrågor. Du ska nog leta vidare

Tack och hej!

Attans också!

Här hade man tänkt att sitta kvar en stund på jobbet och ordna lite saker, och så talar man med maken. Han har lagat god mat. Attans, attans. Nu blev jag ju hungrig.

Och har tydligen glömt bankdosan hemma.

Äh. Jag går hem.

Hårfagra

Nu är hela familjen nyklippt. Barn och fader i måndags, jag i dag. Som alltid när jag byter frisyr är jag tveksam – hur blev det egentligen? Mitt hår följer sina alldeles egna lagar, och har en tendens att förvandla den mest genomarbetade klippning till pälsmössa.

Endast tiden kan utvisa.

Lite körigt

Varje gång jag har en dipp i arbetstillströmningen ägnar jag första tiden åt att tycka synd om mig själv vid arbetsplatsen. Sedan meandrar jag lite planlöst i tillvaron och passar på att göra Saker Som Aldrig Blir Av – sådant som man egentligen måste göra för att slippa svära tre gånger om dagen, men som är tråkiga och alltså hamnar längst ner i högen. Förr var det bokföring, men eftersom jag har gått och blitt lite intresserad av det, hamnar det inte längre i SSABA-högen. I fas tre av lågbelastningen börjar jag boka in saker på dagarna, sådant som jag annars skjuter till morgon och eftermiddag: tandläkare, frisör och liknande.

Det som aldrig slår fel är att när jag lyckats få till flera sådana saker under en och samma vecka, då får jag jobb just den perioden. Eller så är något barn sjukt och behöver vabbas. Eller så måste maken åka bort och jag måste passa fsk-tider. Eller så blir jag sjuk själv. Eller varför inte alla fyra på en gång?

Ta i trä – nu gäller bara två av fyra. Jobb och vabb, och det senare löser make, mor och svärmor. Så det är bara jobb som oroar mig när jag har Sak Att Göra både förmiddag och eftermiddag i morgon.

Det är inte graviditeten, det är smärtan

DO har stämt Försäkringskassan för diskriminering för att FK i 18 fall inte velat erkänna skäl för sjukskrivning, eftersom den sjukskrivna varit gravid. FK har i de här fallen – och många, många fler med dem – haft som motivering att graviditet inte är en sjukdom.

Att kvinnorna inte blivit sjukskrivna för att de varit gravida, utan för att de fått biverkningar till exempel i form av mycket smärtsam foglossning, har FK ignorerat. De har menat att det är normal följd av graviditet.

För det första är det inte "normalt" att man får så ont att man inte kan röra sig. Inte helt ovanligt, men inte heller normalt. För det andra – vad spelar det för roll? Har man ont, så har man ont. Är man arbetsoförmögen, så är man.

I dag gav tingsrätten DO rätt i fyra fall och dömde FK till att betala skadestånd till kvinnorna i fråga. Återstående fall tas upp senare.

Psykobabbel och psykbuller

Jag sitter med ett korr på någon slags psykologbok. Den handlar om kvinnlighet (utan citattecken, nota bene) och hur man ska hitta den inom sig.

Fasadrenoveringen, för vars skull vi är inplastade, befinner sig precis utanför vårt fönster. Någon slags tryckluftsmockajäng, stor som en Smartcar och tillverkad av Atlas Copco, står utanför på gatan och producerar ett högt, starkt och överjordiskt störande ljud.

Trötthet finns på så många nivåer.

Prematur jul

I fredags sprang jag förbi Indiska för att kolla på en lampa, som jag bestämde mig för att inte köpa. Men jag fick en smärre chock – de har plockat fram julpyntet redan!

Nu måste jag välja mellan att stoppa fingrarna i öronen och lalla bingo i en månad, eller ta det hela som en uppmaning att redan nu fixa klappar och sådant så att jag slipper få julaggressivitet i mitten av december. Det lutar åt det senare. Frågan är om jag klarar av att omsätta tanke i handling.

Ni får gärna hålla tummarna.