Jag är ensam med barnen några dagar medan maken är på kortresa utomlands. Rent praktiskt är det inte så farligt, för ungarna har plötsligt gått och blivit rätt hanterliga. Jo, de skriker och bråkar ibland, och nej, de sover inte som små gull i sängarna hela natten, och ja, det blir alldeles för korta arbetsdagar när man både hämtar och lämnar. Men det går att hantera utan några större psykbryt.
Men jag är orolig och olustig hela tiden. Det gnager i magen och surrar i bröstet och högst upp på i halsen ligger gråten på lur. Jag känner mig som en liten nervös Tove Jansson-figur som ängsligt springer fram och tillbaka och vrider sina händer i ogripbar småskräck över tillvaron.
Och jag vet inte varför. Jag vet verkligen inte. Jag kbt:ar mig själv, låter de ångsliga tankarna slingra sig till sin slutpunkt, och hittar inget där som skulle motivera den här olusten. Ändå återkommer den hela tiden.
Det är nog dags att boka tid hos terapeuten igen.
fredag 30 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Arbeta hemma
Tisdagens feber, hur låg och snabbt förbidragande den än var, känns fortfarande i kroppen. Så jag stannade hemma för att arbeta härifrån.
Men det är inte samma sak. Inte alls. En välbekant känsla från tidiga tonåren kommer sig smygande: jag är hemma och skolkar! Jobbet känns till och med mindre lockande än vanligt och det är lätt att bara råka hamna i soffan när jag går förbi.
Och jag måste ju gå till Apoteket för Gullpånkens räkning, och jag måste ju köpa nytt sånt och i morgon hinner jag nog inte till Systemet, så ... och visst ja, jag har ju böcker att hämta på utlämningsstället.
Farmor ska hämta barnen i dag, sedan länge bestämt eftersom barnens far är bortrest några dagar. Tänk om hon hämtar tidigare? Eller kommer förbi innan, för att fika mellan tur på stan och hämtning, som hon gör ibland? Då kommer jag inte kunna arbeta, inte för att hon är störande utan för att jag har sällskap.
Jag tror att jag går till jobbet i morgon, även om jag inte känner mig hundra. Man får fan inget gjort hemma.
Men det är inte samma sak. Inte alls. En välbekant känsla från tidiga tonåren kommer sig smygande: jag är hemma och skolkar! Jobbet känns till och med mindre lockande än vanligt och det är lätt att bara råka hamna i soffan när jag går förbi.
Och jag måste ju gå till Apoteket för Gullpånkens räkning, och jag måste ju köpa nytt sånt och i morgon hinner jag nog inte till Systemet, så ... och visst ja, jag har ju böcker att hämta på utlämningsstället.
Farmor ska hämta barnen i dag, sedan länge bestämt eftersom barnens far är bortrest några dagar. Tänk om hon hämtar tidigare? Eller kommer förbi innan, för att fika mellan tur på stan och hämtning, som hon gör ibland? Då kommer jag inte kunna arbeta, inte för att hon är störande utan för att jag har sällskap.
Jag tror att jag går till jobbet i morgon, även om jag inte känner mig hundra. Man får fan inget gjort hemma.
onsdag 28 januari 2009
Träningens hälsovådliga följder
Det är farligt att träna. Man kan nämligen tro att man har ont i kroppen för att man har träningsvärk, och sedan visar det sig vara att man är sjuk.
Igår morse var jag stolt över mig själv för att jag inte gav efter för tunnelbanans lockelse, utan verkligen tog promenaden till jobbet. Det var visserligen märkligt trögt och i den sista backen upp flåsade jag som en gammal hund. Men är man seg i kroppen är man, så jag tog en Ipren mest i förebyggande syfte, och sedan var det fina fisken tills efter middagen.
Då började jag frysa så underligt. Så det var bara att dra fram termometern – javisst, feber. Så snart barnen var lagda kröp jag ner i sängen och mådde tjyvtjockt några timmar.
I morse var febern nästan borta, även om jag fortfarande känner mig matt. Jag måste helt enkelt ha överansträngt mig med den där raska promenaden. Hade jag inte tränat i måndags hade jag fattat att den underliga känslan i kroppen handlade om att jag var lite krasslig, och då hade jag tagit tunnelbanan.
Det är sannerligen farligt att träna.
Igår morse var jag stolt över mig själv för att jag inte gav efter för tunnelbanans lockelse, utan verkligen tog promenaden till jobbet. Det var visserligen märkligt trögt och i den sista backen upp flåsade jag som en gammal hund. Men är man seg i kroppen är man, så jag tog en Ipren mest i förebyggande syfte, och sedan var det fina fisken tills efter middagen.
Då började jag frysa så underligt. Så det var bara att dra fram termometern – javisst, feber. Så snart barnen var lagda kröp jag ner i sängen och mådde tjyvtjockt några timmar.
I morse var febern nästan borta, även om jag fortfarande känner mig matt. Jag måste helt enkelt ha överansträngt mig med den där raska promenaden. Hade jag inte tränat i måndags hade jag fattat att den underliga känslan i kroppen handlade om att jag var lite krasslig, och då hade jag tagit tunnelbanan.
Det är sannerligen farligt att träna.
tisdag 27 januari 2009
Morgonvrede
I morse när jag just lämnat barnen mötte jag i hörnet mellan park och gata en man i trettiofemårsåldern som sköt en barnvagn med ett mindre dagisbarn i. Han kom från övergångsstället och hade precis gjort den sväng som krävs för att komma in på parkvägen.
Några meter bort sågs en kvinna i samma ålder fortsätta rakt fram, samtidigt som hon vinkade våldsamt med ena handen åt parkhörnets håll. Plötsligt stannade mannen med barnvagnen och kvinnan gjorde en skarp gir i hans riktning. När jag passerade dem hörde jag följande:
Kvinnan (argt): – Vafan svängde du för?!
Mannen (lika argt): – Jag vill inte komma för sent till dagis!
Kvinnan (ännu argare): – Jävla idiot! Det är ju 10 minuter kvar, du kunde väl ...
Sedan var jag utom hörhåll, men deras arga röster har följt med mig hela dagen. Varför var de så förbannade? Vad hade hänt tidigare under morgonen för att de skulle bli så ilskna? Eller lever de alltid med den här ilskan? Varför menade kvinnan att man och barn skulle följa med henne rakt fram, bort från dagis? Varför drog mannen iväg med en sån fart åt höger fast han visste att kvinnan skulle rakt fram – brukar man inte åtminstone säga hej då innan man skiljs? Vad tänker barnet när hens mamma kallar hens pappa "jävla idiot"?
Och så vidare. De skulle nog behöva vara ifrån varandra lite. Eller mycket.
Några meter bort sågs en kvinna i samma ålder fortsätta rakt fram, samtidigt som hon vinkade våldsamt med ena handen åt parkhörnets håll. Plötsligt stannade mannen med barnvagnen och kvinnan gjorde en skarp gir i hans riktning. När jag passerade dem hörde jag följande:
Kvinnan (argt): – Vafan svängde du för?!
Mannen (lika argt): – Jag vill inte komma för sent till dagis!
Kvinnan (ännu argare): – Jävla idiot! Det är ju 10 minuter kvar, du kunde väl ...
Sedan var jag utom hörhåll, men deras arga röster har följt med mig hela dagen. Varför var de så förbannade? Vad hade hänt tidigare under morgonen för att de skulle bli så ilskna? Eller lever de alltid med den här ilskan? Varför menade kvinnan att man och barn skulle följa med henne rakt fram, bort från dagis? Varför drog mannen iväg med en sån fart åt höger fast han visste att kvinnan skulle rakt fram – brukar man inte åtminstone säga hej då innan man skiljs? Vad tänker barnet när hens mamma kallar hens pappa "jävla idiot"?
Och så vidare. De skulle nog behöva vara ifrån varandra lite. Eller mycket.
måndag 26 januari 2009
Esprit d'escalier
Esprit d'escalier är de där fyndiga replikerna som kommer till en alltför sent, när man är på väg nerför trappen och hem.
Jag har esprit de lit. I sängen kommer jag på en massa intressanta blogginlägg, som jag nogsamt går igenom och formulerar innan jag somnar. Och sedan när jag vaknar är de väck. Helt borta. Jag minns inte ens ämnet.
Det får bli en anteckningsbok på sängbordet. Och kanske minns jag saker bättre när jag inte jobbar så mycket som jag gör nu. Är ju inte alls van vid att arbeta heltid, stackars mig.
Pssst. Om någon är bra på franska på riktigt (till skillnad från mig som bara låtsas) och vet att det ska vara "du lit" får hen gärna påpeka det. Jag är extremt osäker på det där.
Jag har esprit de lit. I sängen kommer jag på en massa intressanta blogginlägg, som jag nogsamt går igenom och formulerar innan jag somnar. Och sedan när jag vaknar är de väck. Helt borta. Jag minns inte ens ämnet.
Det får bli en anteckningsbok på sängbordet. Och kanske minns jag saker bättre när jag inte jobbar så mycket som jag gör nu. Är ju inte alls van vid att arbeta heltid, stackars mig.
Pssst. Om någon är bra på franska på riktigt (till skillnad från mig som bara låtsas) och vet att det ska vara "du lit" får hen gärna påpeka det. Jag är extremt osäker på det där.
söndag 25 januari 2009
Observation på en söndag
När jag var liten och hängde mycket hos mormor träffade jag ofta hennes vänner, också hemmafruar de flesta och i sextioårsåldern. Under syjuntorna avhandlades stort och smått, och jag satt med öronen på spänn. Samtalsämnena var för det mesta vardagligheter: barn och barnbarn, man och hushåll, semesterresor och utflykter. Och hälsan.
Ett uttryck som jag snappat upp därifrån var det att "ha känslig mage" – härligt svagt och innehållslöst och därmed möjligt att täcka nästan vad som helst. I morse och förmiddags när jag låg i sängen, svagt illamående och med protesterande inälvor, insåg jag att det är just vad jag har: känslig mage. Den tål inte biff med bearnaise och pommes frites, och sedan både ost och lite chips. Möjligtvis en biff på egen hand.
Ett uttryck som jag snappat upp därifrån var det att "ha känslig mage" – härligt svagt och innehållslöst och därmed möjligt att täcka nästan vad som helst. I morse och förmiddags när jag låg i sängen, svagt illamående och med protesterande inälvor, insåg jag att det är just vad jag har: känslig mage. Den tål inte biff med bearnaise och pommes frites, och sedan både ost och lite chips. Möjligtvis en biff på egen hand.
torsdag 22 januari 2009
Slå gärna ihjäl'na, men gör det inte här! (liten uppdatering)
Har ni hört om den 17-åriga kroatienfödda tjejen "Lollo" från Lund som fått skyddat boende i Sverige av socialnämden i Karlshamn, p.g.a. att hennes kroatiska pappa misshandlat henne?
Hon som inte talar kroatiska alls, och inte har någon släkt i Kroatien?
Hon som Migrationsöverdomstolen har bestämt ska utvisas till Kroatien tillsammans med den pappa som hotat henne till livet?
Nu har "Lollo" packat väskan och rymt, stod det i DN i dag. Bra. Jag hoppas och tror att hon fått hjälp av några människor som vet vad det innebär att vara en mensch. Till skillnad från Dan Eliasson, gd för Migrationsverket.
Hon som inte talar kroatiska alls, och inte har någon släkt i Kroatien?
Hon som Migrationsöverdomstolen har bestämt ska utvisas till Kroatien tillsammans med den pappa som hotat henne till livet?
Nu har "Lollo" packat väskan och rymt, stod det i DN i dag. Bra. Jag hoppas och tror att hon fått hjälp av några människor som vet vad det innebär att vara en mensch. Till skillnad från Dan Eliasson, gd för Migrationsverket.
Allmänbildning kallas det nog
Kajsa skriver om att lära högstadieungar synbarligen överflödiga saker. Jag började på en kommentar, men den blev en sån uppenbar gökunge att det blev ett eget blogginlägg:
Jag är en av dem som satt nästan hela högstadiet och ett år av gymnasiet (innan jag bytte linje) och dunkade huvudet i bänken samtidigt som jag ylade: "Vad ska man ha det här till?!? VA?"
Något vettigt svar fick jag aldrig förstås. För lärarna tolkade frågan bokstavligen, som om den handlade om när jag skulle använda bromtymolblått. "Jaa, du kanske kommer att arbeta på ett labb?" eller vad för smart grej de kunde komma på.
Jag önskar att någon hade sagt ungefär såhär:
"Ja, det kan man undra. Du kanske aldrig har direkt nytta av just den här grejen. Men man vet faktiskt inte – du kanske blir språkgranskare och en dag i en översättning upptäcker ett fel som rör lackmustest [sant, har hänt!]. En detalj, javisst, men det är vad 'överflödig' information ger: tillräcklig kunskap för att veta när något kanske inte riktigt stämmer så att man kan gå och slå upp saken."
Det kanske inte går hem i alla läger, det heller. Men det är i alla fall ett svar, och det hade fått åtminstone mig att suckande dra till mig böckerna och fortsätta.
Jag är en av dem som satt nästan hela högstadiet och ett år av gymnasiet (innan jag bytte linje) och dunkade huvudet i bänken samtidigt som jag ylade: "Vad ska man ha det här till?!? VA?"
Något vettigt svar fick jag aldrig förstås. För lärarna tolkade frågan bokstavligen, som om den handlade om när jag skulle använda bromtymolblått. "Jaa, du kanske kommer att arbeta på ett labb?" eller vad för smart grej de kunde komma på.
Jag önskar att någon hade sagt ungefär såhär:
"Ja, det kan man undra. Du kanske aldrig har direkt nytta av just den här grejen. Men man vet faktiskt inte – du kanske blir språkgranskare och en dag i en översättning upptäcker ett fel som rör lackmustest [sant, har hänt!]. En detalj, javisst, men det är vad 'överflödig' information ger: tillräcklig kunskap för att veta när något kanske inte riktigt stämmer så att man kan gå och slå upp saken."
Det kanske inte går hem i alla läger, det heller. Men det är i alla fall ett svar, och det hade fått åtminstone mig att suckande dra till mig böckerna och fortsätta.
onsdag 21 januari 2009
Grönt nyårslöfte 2009
Jag har alldeles glömt Matälskarens gröna nyårslöfte! Bättre sent än aldrig. Utfallet av förra årets löften blev väl lite sisådär – delvis för att omständigheter motverkade vissa och delvis för att jag glömde bort några ... Hm.
2009 års gröna löften
1. Att fortsätta tänka på tidigare löften
2. Att slänga mindre mat. Genom att planera maten (de leveransfria veckorna) dels utifrån vad vi redan har hemma, dels vad de respektive rätterna innehåller. Låter elementärt, men ett ovant tänkesätt för mig. I slutet av veckan ska det vara nästan tomt i kylen.
... och sedan tog det stopp. Beror det på att jag har dålig fantasi, eller för att jag har avgett löften som verkligen kan fungera? Jag tror på det senare.
2009 års gröna löften
1. Att fortsätta tänka på tidigare löften
2. Att slänga mindre mat. Genom att planera maten (de leveransfria veckorna) dels utifrån vad vi redan har hemma, dels vad de respektive rätterna innehåller. Låter elementärt, men ett ovant tänkesätt för mig. I slutet av veckan ska det vara nästan tomt i kylen.
... och sedan tog det stopp. Beror det på att jag har dålig fantasi, eller för att jag har avgett löften som verkligen kan fungera? Jag tror på det senare.
Man ska ju inte klaga
Men nackdelen med att sova bättre generellt är att man blir så jävla trött efter en strulig natt.
tisdag 20 januari 2009
Urs!
Ja, urs urs! (forumkreativ stavning av "usch")
I dag hade jag gärna stannat hemma. Det är mörkt, himlen är grå och den lilla snö som kom i går har smält. Inomhus är ljuset varmt och snällt, och morgonrocken känns ovanligt skön. Vågar knappt tänka på hur trevlig sängen kan verka om jag går in i sovrummet.
Men ett jobb ska hämtas och det andra, det stora pågående, ska betas av och det är inte läge för att ta en semesterdag.
Så nu måste jag klä på mig och hitta något i frysen som jag kan ha till lunch.
Perfa.
I dag hade jag gärna stannat hemma. Det är mörkt, himlen är grå och den lilla snö som kom i går har smält. Inomhus är ljuset varmt och snällt, och morgonrocken känns ovanligt skön. Vågar knappt tänka på hur trevlig sängen kan verka om jag går in i sovrummet.
Men ett jobb ska hämtas och det andra, det stora pågående, ska betas av och det är inte läge för att ta en semesterdag.
Så nu måste jag klä på mig och hitta något i frysen som jag kan ha till lunch.
Perfa.
måndag 19 januari 2009
Bokenkät
Urk, jag sitter just nu och för in kommentarer på saker jag skrivit. Och eftersom det inte är jag som är författaren, och kommentarerna kommer från författaren, så är det inga fina-i-kanten-kommentarer. Väldigt tröttsamt. Så jag gör Bokhoras bokenkät en stund i stället.
1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (d.v.s. snabbt efter boken kommit ut)?
Inga nu, faktiskt. Förut var det Harry Potter. På engelska. De flesta av mina böcker är pocket.
2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Lite svårt att säga, nu när jag inte sitter vid bokhyllan. Men troligen Ellis Peters, hennes broder Cadfael-serie. Sedan kommer Dorothy L. Sayers och Agatha Christie. Den snabbast växande författaren är nog Laurie R. King. Alla på engelska.
Ja, jag gillar deckare.
3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Det var Bleeding Heart Square av Andrew Taylor. Tips från Bokhora! Jag har precis beställt den, så jag vet inte än vad jag tycker om den.
4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Den senaste boken var två Tomas Lappalainen-böcker till maken, Se Neapel och sedan dö och Camorra och Maffian av Norman Lewis. (Jag var på förlagets julfest, därav mängderna.)
Mottagandet blev ett fniss, eftersom han precis öppnat sin julklapp från sin mor: Gomorra av Roberto Saviano.
5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nä. Lånar bara på KB och då läser jag i läsesalen. Har knappt tid att läsa de böcker jag köper (för att jag vill äga dem). Men inser att jag nog ska fixa lånekort på Stadsbiblioteket, nu när vi precis startat en läsecirkel.
6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
En biografi om Agatha Christie. Den är intressant, men jag föredrar nog hennes självbiografi. Visserligen berör hon inte vissa intressanta episoder i sitt liv (som när hon "försvann" 1926), men det är hennes egen röst.
1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (d.v.s. snabbt efter boken kommit ut)?
Inga nu, faktiskt. Förut var det Harry Potter. På engelska. De flesta av mina böcker är pocket.
2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Lite svårt att säga, nu när jag inte sitter vid bokhyllan. Men troligen Ellis Peters, hennes broder Cadfael-serie. Sedan kommer Dorothy L. Sayers och Agatha Christie. Den snabbast växande författaren är nog Laurie R. King. Alla på engelska.
Ja, jag gillar deckare.
3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Det var Bleeding Heart Square av Andrew Taylor. Tips från Bokhora! Jag har precis beställt den, så jag vet inte än vad jag tycker om den.
4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Den senaste boken var två Tomas Lappalainen-böcker till maken, Se Neapel och sedan dö och Camorra och Maffian av Norman Lewis. (Jag var på förlagets julfest, därav mängderna.)
Mottagandet blev ett fniss, eftersom han precis öppnat sin julklapp från sin mor: Gomorra av Roberto Saviano.
5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nä. Lånar bara på KB och då läser jag i läsesalen. Har knappt tid att läsa de böcker jag köper (för att jag vill äga dem). Men inser att jag nog ska fixa lånekort på Stadsbiblioteket, nu när vi precis startat en läsecirkel.
6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
En biografi om Agatha Christie. Den är intressant, men jag föredrar nog hennes självbiografi. Visserligen berör hon inte vissa intressanta episoder i sitt liv (som när hon "försvann" 1926), men det är hennes egen röst.
Obama
I går tittade vi en stund på hyllningskonserten till den tillträdande presidenten. Vi har inte varit särskilt engagerade i presidentvalet, även om vi tänkt att det var rätt person som vann. Sådär lite oengagerat. (Har vi tänkt, inte Obama vunnit. Alltså.)
Men i går satt vi båda i soffan och blev lite rörda. Det var ju tur att musiken var så värdelöst mixad, för annars hade jag börjat störtböla när U2 gjorde Pride. På trapporna till Lincoln Memorial, där Martin Luther King stod när han höll "I have a dream"-talet.
Men i går satt vi båda i soffan och blev lite rörda. Det var ju tur att musiken var så värdelöst mixad, för annars hade jag börjat störtböla när U2 gjorde Pride. På trapporna till Lincoln Memorial, där Martin Luther King stod när han höll "I have a dream"-talet.
En bättre mixad version, från Rattle and Hum.
Åldrande II
Det slår mig, framför spegeln i morse, att ökad ålder innebär att man har minskad möjlighet till slarv.
Förr slarvade jag med maten. Åt i och för sig alltid middag till skillnad från många av mina singelkompisar, men kunde lätt trycka i mig en 200 grams påse chips varannan dag utan att det hände något speciellt. En gång tyckte jag att det blivit väl mycket chips under en period, och lade av med dem trots svåra abstinensbesvär. Då tappade jag kanske 1 kg på en månad. Så då började jag äta chips igen.
Nu måste jag äta riktig mat på regelbundna tider, för att inte 1) svimma, 2) må illa, 3) svälla upp som en ballong om magen. Jag behöver bara titta på en chipspåse för att gå upp 2–3 kilo.
Förr slarvade jag med att tvätta ansiktet. Blaskade av det lite lätt, kanske. Sällan något mer avancerat. Jag har aldrig haft någon fantastisk hy, men den visade inte några tecken på att kräva en varsam behandling. Fuktkräm använde jag på sin höjd under underlagskräm när jag sminkade mig. Och det gjorde jag i princip aldrig, för jag såg nästan likadan ut med smink som utan.
Nu måste jag tvätta mig ordentligt morgon och kväll, med mild rengöringsprodukt och ansiktsvatten, och noga smörja in ansiktet med en mycket fuktgivande kräm. Annars krackelerar vissa delar av ansiktet medan de andra täcks av finnar. Jag sminkar mig fortfarande sällan, men det syns tydlig skillnad ...
Förr kunde jag vara soffpotatis utan att jag kände mig märkbart försvagad. Kroppsdelarna både kändes och såg ut som de gjorde, liksom. Konditionen var visserligen risig, men det var för att jag rökte.
Nu börjar kroppen värka om jag inte rört ordentligt på mig under en vecka. Ryggen knakar, ischiasen klämmer och musklerna protesterar.
Förr kunde jag hålla saker i huvudet. Tider och datum, scheman och vägbeskrivningar, allt fanns endast i mitt huvud. Visst, ibland gjorde jag försök att använda kalender, men det funkade aldrig i längden.
Nu får jag inte fram något ur huvudet som jag behöver veta. Det finns där, men det dyker inte upp när det behövs. Tyvärr får jag fortfarande det inte att funka med kalender, så jag har ett problem här. Att strö lappar omkring mig på strategiska platser fungerar inte heller så bra.
Ack ja.
Förr slarvade jag med maten. Åt i och för sig alltid middag till skillnad från många av mina singelkompisar, men kunde lätt trycka i mig en 200 grams påse chips varannan dag utan att det hände något speciellt. En gång tyckte jag att det blivit väl mycket chips under en period, och lade av med dem trots svåra abstinensbesvär. Då tappade jag kanske 1 kg på en månad. Så då började jag äta chips igen.
Nu måste jag äta riktig mat på regelbundna tider, för att inte 1) svimma, 2) må illa, 3) svälla upp som en ballong om magen. Jag behöver bara titta på en chipspåse för att gå upp 2–3 kilo.
Förr slarvade jag med att tvätta ansiktet. Blaskade av det lite lätt, kanske. Sällan något mer avancerat. Jag har aldrig haft någon fantastisk hy, men den visade inte några tecken på att kräva en varsam behandling. Fuktkräm använde jag på sin höjd under underlagskräm när jag sminkade mig. Och det gjorde jag i princip aldrig, för jag såg nästan likadan ut med smink som utan.
Nu måste jag tvätta mig ordentligt morgon och kväll, med mild rengöringsprodukt och ansiktsvatten, och noga smörja in ansiktet med en mycket fuktgivande kräm. Annars krackelerar vissa delar av ansiktet medan de andra täcks av finnar. Jag sminkar mig fortfarande sällan, men det syns tydlig skillnad ...
Förr kunde jag vara soffpotatis utan att jag kände mig märkbart försvagad. Kroppsdelarna både kändes och såg ut som de gjorde, liksom. Konditionen var visserligen risig, men det var för att jag rökte.
Nu börjar kroppen värka om jag inte rört ordentligt på mig under en vecka. Ryggen knakar, ischiasen klämmer och musklerna protesterar.
Förr kunde jag hålla saker i huvudet. Tider och datum, scheman och vägbeskrivningar, allt fanns endast i mitt huvud. Visst, ibland gjorde jag försök att använda kalender, men det funkade aldrig i längden.
Nu får jag inte fram något ur huvudet som jag behöver veta. Det finns där, men det dyker inte upp när det behövs. Tyvärr får jag fortfarande det inte att funka med kalender, så jag har ett problem här. Att strö lappar omkring mig på strategiska platser fungerar inte heller så bra.
Ack ja.
söndag 18 januari 2009
En söndag
Ja alltså, gårdagens inlägg var skapat av Avigsidans blogg-generator. Bra att ta till när man inte hinner blogga själv.
Idag hade jag tänkt sätta mig och avsluta lite tankespår och därmed förnöja er söndagskväll med några små vittra epistlar. Men si, det gick åt skogen. Jag vaknade med en stel muskel i ryggen, vilket eskalerade till vad som kändes som ett regelrätt nackskott. Nej. En nackspärr. (Kontaminerad av ryggskott.) Kombinerat med en riktigt jävla sursturig fyraåring och hennes med jämna mellanrum manglade brorsa, matlagning för veckan och makens storhandling och tvätt så blev det inte så mycket skrivet.
Söndagsfrid, va? Nu ligger barnen i badet och bråkar, så jag passar på.
(Nackspärren blev aningen bättre med vetekudde.)
Idag hade jag tänkt sätta mig och avsluta lite tankespår och därmed förnöja er söndagskväll med några små vittra epistlar. Men si, det gick åt skogen. Jag vaknade med en stel muskel i ryggen, vilket eskalerade till vad som kändes som ett regelrätt nackskott. Nej. En nackspärr. (Kontaminerad av ryggskott.) Kombinerat med en riktigt jävla sursturig fyraåring och hennes med jämna mellanrum manglade brorsa, matlagning för veckan och makens storhandling och tvätt så blev det inte så mycket skrivet.
Söndagsfrid, va? Nu ligger barnen i badet och bråkar, så jag passar på.
(Nackspärren blev aningen bättre med vetekudde.)
lördag 17 januari 2009
Dagens anteckningar upa
Idag var jag mest utomhus och trodde nog att detta var den riktiga vändpunkten i mitt liv.
Varför läser så många Aftonbladet och Expressen fast det som står där bara är ren sk-t? Det finns mycket annat jag inte har den blekaste aning om.
Jag hörde via en kompis att lärare i grundskolan upplever att de har för litet att säga till om. Snacka om att leva i skyddad latteverkstad och ha noll koll, fast man blir ju tokig om man ska behöva tänka på sådant tjafs hela tiden.
Det blev en ganska kort bloggning i dag, men jag tror säkert att ni förstår att jag har mycket annat att ta hand om.
Varför läser så många Aftonbladet och Expressen fast det som står där bara är ren sk-t? Det finns mycket annat jag inte har den blekaste aning om.
Jag hörde via en kompis att lärare i grundskolan upplever att de har för litet att säga till om. Snacka om att leva i skyddad latteverkstad och ha noll koll, fast man blir ju tokig om man ska behöva tänka på sådant tjafs hela tiden.
Det blev en ganska kort bloggning i dag, men jag tror säkert att ni förstår att jag har mycket annat att ta hand om.
Lördag. Vackert väder och strax under noll
Maken har tagit med sig barnen ut. Sötpricken ska lära sig åka på sina nya skridskor, och jag har fått telefonrapport om att hon redan småskrinnar som barn gör: små små korta skär med aningen framåtböjd överkropp.
Jag stannade inne och tänkte läsa ut tidningen. Men blev efter en stund för stressad: borde hinna göra det och det och det där innan de kommer tillbaka. Och hamnade här efter en kort rusning hit och dit. Jag ska nog ta och läsa klart tidningen. De skulle ta en liten förmiddagsfika innan de kom hem, så jag har nog en halvtimme på mig.
Inte för att tidningen är så upplyftande. Jag erkänner att jag bara bläddrar förbi de hemska krigsrapporterna. Huvudet orkar inte med detaljerna.
Jag stannade inne och tänkte läsa ut tidningen. Men blev efter en stund för stressad: borde hinna göra det och det och det där innan de kommer tillbaka. Och hamnade här efter en kort rusning hit och dit. Jag ska nog ta och läsa klart tidningen. De skulle ta en liten förmiddagsfika innan de kom hem, så jag har nog en halvtimme på mig.
Inte för att tidningen är så upplyftande. Jag erkänner att jag bara bläddrar förbi de hemska krigsrapporterna. Huvudet orkar inte med detaljerna.
torsdag 15 januari 2009
Skav i livet
Ofta undrar jag varför jag inte känner mig helt lycklig, fast jag är det.
Jag har en älskad make och två älsklingsbarn, arbetar på ett ungefär inom det område där jag vill arbeta, har en mamma som är i princip frisk och en massa fina och trevliga människor kring mig. Jag bor med den fina familjen i en sån lägenhet jag alltid velat bo i, om än lite mindre och opraktiskare, i den stadsdel som jag vill bo i. Vi har en bekväm om än långt ifrån uppseendeväckande inkomst, ett jämställt förhållande och mycket kärlek. Barnen är friska, jag är frisk, maken är friskast. Jag tror för det mesta att jag fortfarande är 25 men tycker att jag åldras med viss värdighet. Kort sagt är jag en lagom tjock kvinna i mina bästa år.
Ändå är det något som skaver. Något som sitter och viskar i mitt öra. Men vad? Rösten är alldeles för tyst. Eller så är jag alldeles för lomhörd.
Jag har en älskad make och två älsklingsbarn, arbetar på ett ungefär inom det område där jag vill arbeta, har en mamma som är i princip frisk och en massa fina och trevliga människor kring mig. Jag bor med den fina familjen i en sån lägenhet jag alltid velat bo i, om än lite mindre och opraktiskare, i den stadsdel som jag vill bo i. Vi har en bekväm om än långt ifrån uppseendeväckande inkomst, ett jämställt förhållande och mycket kärlek. Barnen är friska, jag är frisk, maken är friskast. Jag tror för det mesta att jag fortfarande är 25 men tycker att jag åldras med viss värdighet. Kort sagt är jag en lagom tjock kvinna i mina bästa år.
Ändå är det något som skaver. Något som sitter och viskar i mitt öra. Men vad? Rösten är alldeles för tyst. Eller så är jag alldeles för lomhörd.
tisdag 13 januari 2009
Inte ett blogginlägg
Nu har jag skrivit fyra inlägg som jag har valt att inte publicera, av olika anledningar. Självcensur, tråkigt ämne, dåligt upplägg, dåligt skrivet, ofärdigt, till exempel. I en salig blandning.
Bara så att ni vet.
Gah!
Bara så att ni vet.
Gah!
fredag 9 januari 2009
Ert vattenhål i stenöknen
För en stund sedan knackade det på dörren här i lokalen, så jag öppnade.
Utanför stod en stor och väl påpälsad kvinna i uppskattningsvis 55-årsåldern, och sa "Ni har så gott vatten här, kan jag få ett glas? Jag ska ta mig uppför hela backen!"
Det finns ju flera märkliga saker med det. Till att börja med det där att vi skulle ha särskilt gott vatten. Dessutom är vi en kombinerad kontorslokal/syateljé och inte något kafé eller liknande. Och vi ligger i princip högst upp på kullen där ingen backe återstår.
Men vad skulle jag göra? Kanske var det här någon av Noemis bekantskaper – även om jag tvivlar på det.
Så eftersom jag är rätt snäll och artig av naturen släppte jag in kvinnan. Hon stövlade in en bit med sina smutsiga skor och satte sig tungt på fönsterbänken. Där blev jag lätt orolig, för den är verkligen inte gjord för att sittas på och särskilt inte av en tung sittare. Det knakade till och bakre ändan höjdes en aning, men bänken klarade sig.
Jag gick ut i pentryt och hämtade ett litet glas vatten. Med flit just litet, liksom för att signalera att här inte fanns så mycket att hämta. Men kvinnan skakade bara på huvudet. "Jag vill ha ett stort glas", sa hon. Absurder by the moment, tänkte jag men hämtade lydigt ett större glas.
Hon drack. Långsamt, långsamt. Eftersom jag inte riktigt vet hur man beter sig med en objuden vattengäst i lokal, stod jag rakt upp och ner och glodde på henne. Hon glodde tillbaka. Efter en stund ställde hon några frågor om Noemis kläder som jag svarade undvikande på, och berättade om någon snäll människa som hette Lisa. Hon talade mycket otydligt så jag hummade bara tillbaka.
Till slut hade hon äntligen druckit upp, tackade snällt för vattnet och lät sig lotsas ut genom dörren. "God fortsättning!" sa hon när hon gick. "Jag kommer tillbaka och ser vilka storlekar det finns på kläderna."
Åh. Vad bra. Hör du Noemi, du har en presumtiv kund!
Utanför stod en stor och väl påpälsad kvinna i uppskattningsvis 55-årsåldern, och sa "Ni har så gott vatten här, kan jag få ett glas? Jag ska ta mig uppför hela backen!"
Det finns ju flera märkliga saker med det. Till att börja med det där att vi skulle ha särskilt gott vatten. Dessutom är vi en kombinerad kontorslokal/syateljé och inte något kafé eller liknande. Och vi ligger i princip högst upp på kullen där ingen backe återstår.
Men vad skulle jag göra? Kanske var det här någon av Noemis bekantskaper – även om jag tvivlar på det.
Så eftersom jag är rätt snäll och artig av naturen släppte jag in kvinnan. Hon stövlade in en bit med sina smutsiga skor och satte sig tungt på fönsterbänken. Där blev jag lätt orolig, för den är verkligen inte gjord för att sittas på och särskilt inte av en tung sittare. Det knakade till och bakre ändan höjdes en aning, men bänken klarade sig.
Jag gick ut i pentryt och hämtade ett litet glas vatten. Med flit just litet, liksom för att signalera att här inte fanns så mycket att hämta. Men kvinnan skakade bara på huvudet. "Jag vill ha ett stort glas", sa hon. Absurder by the moment, tänkte jag men hämtade lydigt ett större glas.
Hon drack. Långsamt, långsamt. Eftersom jag inte riktigt vet hur man beter sig med en objuden vattengäst i lokal, stod jag rakt upp och ner och glodde på henne. Hon glodde tillbaka. Efter en stund ställde hon några frågor om Noemis kläder som jag svarade undvikande på, och berättade om någon snäll människa som hette Lisa. Hon talade mycket otydligt så jag hummade bara tillbaka.
Till slut hade hon äntligen druckit upp, tackade snällt för vattnet och lät sig lotsas ut genom dörren. "God fortsättning!" sa hon när hon gick. "Jag kommer tillbaka och ser vilka storlekar det finns på kläderna."
Åh. Vad bra. Hör du Noemi, du har en presumtiv kund!
Fiskafänge
Jag har äntligen accepterat att Spotify ska vara grejen.
Precis som videor var grejen (fast på ett annat sätt) på 80-talet när SVT visade en video i veckan och man satt framför tv:n för att försöka trixa fram YLE som sände en halvtimmes musikvideoprogram på helgen. Och så spelade man in alla videor på videokassett, bara för att man visste att man aldrig skulle få se just de där videosarna igen.
Men får den snart-gråhåriga-tanten här någon inbjudan till Spotify av någon, kan man undra? Nehej. Åldersdiskriminering, det är vad det är.
Precis som videor var grejen (fast på ett annat sätt) på 80-talet när SVT visade en video i veckan och man satt framför tv:n för att försöka trixa fram YLE som sände en halvtimmes musikvideoprogram på helgen. Och så spelade man in alla videor på videokassett, bara för att man visste att man aldrig skulle få se just de där videosarna igen.
Men får den snart-gråhåriga-tanten här någon inbjudan till Spotify av någon, kan man undra? Nehej. Åldersdiskriminering, det är vad det är.
Dagens undringar
I dag funderar jag på lite olika saker.
Som varför intensiva vab-perioder alltid sammanfaller med intensiva jobbperioder. Varför behöver jag aldrig vabba när jag inte har något att göra, liksom?
Eller om jag kommer att bli gråhårig på samma sätt som mamma/morfar (snabbt och tidigt), mormor (nästan inte alls) eller som pappa (lite i taget och halvfort).
Och på exakt hur fåfäng jag egentligen är när det gäller mina ögonlock. Hm.
Sedan undrar jag varför i hela friden Gullpånken har 35,5° onsdag eftermiddag, får febernedsättande och är pigg och väldigt nyter i sisådär 36 timmar innan han får över 40°. Och sedan är relativt sett pigg igen. I alla fall feberfri.
Egentligen borde jag undra över uppslagsord och när budet med korret kommer. Men det orkar jag inte riktigt.
Som varför intensiva vab-perioder alltid sammanfaller med intensiva jobbperioder. Varför behöver jag aldrig vabba när jag inte har något att göra, liksom?
Eller om jag kommer att bli gråhårig på samma sätt som mamma/morfar (snabbt och tidigt), mormor (nästan inte alls) eller som pappa (lite i taget och halvfort).
Och på exakt hur fåfäng jag egentligen är när det gäller mina ögonlock. Hm.
Sedan undrar jag varför i hela friden Gullpånken har 35,5° onsdag eftermiddag, får febernedsättande och är pigg och väldigt nyter i sisådär 36 timmar innan han får över 40°. Och sedan är relativt sett pigg igen. I alla fall feberfri.
Egentligen borde jag undra över uppslagsord och när budet med korret kommer. Men det orkar jag inte riktigt.
onsdag 7 januari 2009
Gott nytt vab!
Gullpånken är fortfarande förkyld, med lite feber varje dag.
Så vi börjar året med att vabba. Fantastiskt.
Uppdaterat:
"Lite feber" var 39,5° i dag. Vafasen! Ska vi ha ytterligare en femveckorsperiod med sjuk unge?
Så vi börjar året med att vabba. Fantastiskt.
Uppdaterat:
"Lite feber" var 39,5° i dag. Vafasen! Ska vi ha ytterligare en femveckorsperiod med sjuk unge?
Alltid en början
Vi har ett skämsrum. Det är inte dåligt, med tanke på att vi bara har tre rum totalt. Skämsrummet är sovrummet, där allt hamnar som inte har någon annan plats. Och det är ganska mycket; i 1880-talslägenheter är förvaringsmöjligheterna långt ifrån anpassade till 2000-talsmänniskor.
Eller så är det möjligtvis vi som är dåligt anpassade till lägenhetens förvaring. Vem var först, liksom?
I vilket fall har vi av diverse orsaker aldrig riktigt tagit itu med att ordna förvaring. Vi lever i ett provisorium med högar och kassar i stället. Vi ska ju bara ... först och sedan måste vi ju vänta på ... och då är det ingen idé att ..., eller hur? Så började vi tänka för sju år sedan. Hade varit bättre att ställa i ordning allt tillsvidare, kan man tycka.
Nu har vi i alla fall tagit ett första steg mot något mer permanent och sovrumsaktigt: en sängstomme. Och plötsligt känns sovrummet mer på riktigt.
Nä, tavlan hänger inte längre mitt över sängen.
Men hur mycket kan man egentligen begära?
Eller så är det möjligtvis vi som är dåligt anpassade till lägenhetens förvaring. Vem var först, liksom?
I vilket fall har vi av diverse orsaker aldrig riktigt tagit itu med att ordna förvaring. Vi lever i ett provisorium med högar och kassar i stället. Vi ska ju bara ... först och sedan måste vi ju vänta på ... och då är det ingen idé att ..., eller hur? Så började vi tänka för sju år sedan. Hade varit bättre att ställa i ordning allt tillsvidare, kan man tycka.
Nu har vi i alla fall tagit ett första steg mot något mer permanent och sovrumsaktigt: en sängstomme. Och plötsligt känns sovrummet mer på riktigt.
Nä, tavlan hänger inte längre mitt över sängen.Men hur mycket kan man egentligen begära?
måndag 5 januari 2009
Sportspegeln spår, dumheten rår
En sportspegelmedarbetare – minns tyvärr inte namnet på vederbörande, och programmet från 4/11 går inte att spela i SVT Play – hade gjort ett fint litet inslag om det kommande året. Tramsiga förutsägelser att fnissa åt blandades med diverse svepande förväntningar. Vi satt och slötittade i soffan och jag registrerade egentligen inte innehållet förrän den sportjournalistiskt hurtiga mannen utbrister:
– Kvinnor, kvinnor, kvinnor! 2009 blir deras år!
Åh, man tackar. Får vi det här året, vi halva delen av befolkningen! Tack tack!
Fast av bilderna att döma och den påföljande utläggningen menade karln typ Anja Pärsson, Charlotte Kalla och den nya skidskytten vars namn jag inte kan. Jag blundade och utbrast för mig själv:
– Män, män, män! 2009 blir deras år!
Men inte ens när jag föreställde mig en från 1970-talet hitflyttad Ingmar Stenmark kunde jag få det utropet att låta ens halvt vettigt. Jag tror jag måste skriva till Sportspegel-medarbetaren och höra hur han fick sitt uttalande att ligga så väl i munnen.
Sedan förvånade han mig ytterligare, journlisten, med sin förutsägelse om att Pia Sundhage skulle ta över efter Lars Lagerbäck som förbundkapten. Inte för att Sundhage skulle vara ett dåligt val, utan för att han hävdade att hon då skulle bli Sveriges första kvinnliga förbundskapten i fotboll. Till och med jag vet ju att Sverige redan har haft åtminstone en sådan, nämligen Marika Domanski Lyfors. Hon var förbundskapten i 10 år, till och med.
Men journalisten kanske menade första kvinnliga förbundskapten i herrfotboll?
– Kvinnor, kvinnor, kvinnor! 2009 blir deras år!
Åh, man tackar. Får vi det här året, vi halva delen av befolkningen! Tack tack!
Fast av bilderna att döma och den påföljande utläggningen menade karln typ Anja Pärsson, Charlotte Kalla och den nya skidskytten vars namn jag inte kan. Jag blundade och utbrast för mig själv:
– Män, män, män! 2009 blir deras år!
Men inte ens när jag föreställde mig en från 1970-talet hitflyttad Ingmar Stenmark kunde jag få det utropet att låta ens halvt vettigt. Jag tror jag måste skriva till Sportspegel-medarbetaren och höra hur han fick sitt uttalande att ligga så väl i munnen.
Sedan förvånade han mig ytterligare, journlisten, med sin förutsägelse om att Pia Sundhage skulle ta över efter Lars Lagerbäck som förbundkapten. Inte för att Sundhage skulle vara ett dåligt val, utan för att han hävdade att hon då skulle bli Sveriges första kvinnliga förbundskapten i fotboll. Till och med jag vet ju att Sverige redan har haft åtminstone en sådan, nämligen Marika Domanski Lyfors. Hon var förbundskapten i 10 år, till och med.
Men journalisten kanske menade första kvinnliga förbundskapten i herrfotboll?
fredag 2 januari 2009
Ett underbart gott nytt år!
Kort resumé över nyår chèz nous:
Pappa och förkyld mamma och förkylda barn packar och åker till landet. Väl framme undrar pappa var frysväskorna är. Svar: i köket i stan. Pappa åker och hämtar dem, med färja fram och tillbaka tar det tvåochenhalv timme. Mamma är trött och mår lätt illa.
Sonen som har förkylningsastma hostar som en galning halva natten, vi medicinerar så gott det går med Noskapin och Airomir/Pulmicort. På morgonen inser vi att Airomiren är slut. Vi försöker ringa till Apoteket för att höra om vårt recept är elektroniskt, men kommer inte fram. Pappa åker över till närmsta apotek där han får höra att receptet inte finns elektroniskt. Han åker tillbaka igen, utan medicin. Sonen hostar avgrundslikt. Gästerna från stan kommer och vi får trevlig kväll, om än med avgrundshosta och trötthetsutbrott (dock inga från mammas sida).
Sonen sover rätt bra under natten. Gästerna åker hem efter lunch på nyårsdagen. Vi myser framför brasan, men vi passar på att vuxengräla lite innan sänggående. Pappa tillbringar sedan natten med att springa fram och tillbaka till hostande son. På morgonen önskar sonen, som då visst hamnat i mammas säng, ett glas vatten. Mamma skruvar på kranen i köket, men inget vatten kommer. Inte heller badrumskranen ger mer än några droppar.
Lätt panik utbryter. Det är -10° – har någon säkring gått och pumpen frusit? Nej, all elektricitet funkar som den ska. Men vad är då problemet? Pappa ringer öns rörmokare (som han råkar känna en aning) som lovar komma under dagen. Vi tar vatten från kranen på pumphuset.
Sonen är jättetrött, men vill inte sova. Han vill sitta fastklistrad vid pappa och gnälla, så då gör han det. När pappa vill göra annat, typ gå på dass, ligger sonen och hamrar med händerna i golvet och vrålar. Rörmokaren kommer, och kan efter en kort undersökning konstatera att värmeslingan i vattenslangen inte går hela vägen in i huset, så vi har en ispropp och därför inget vatten. Rörmokaren väljer att inte ta arvode för att ha meddelat detta, utan åker vidare till alla dem som verkligen har pumpar som frusit.
Den trötte sonen vägrar fortfarande sova. Vi inser att planen att äta middag innan vi åker hem därför är dödsdömd, så vi slänger fort som attan ihop våra saker och kastar oss in i bilen. Efter att ha stängt av vattenflödet upp till huset och öppnat kranarna, då. Utifall den där isproppen skulle vilja ta sig ut sen, när den inte är is längre.
Barnen somnar förstås i bilen och går därför inte och lägger sig förrän halv elva.
Toppen.
Och då har jag inte nämnt syskonbråken, orättvisor som systern drabbats av i husfridens namn och att min mamma satt på akuten större delen av nyårsnatten.
Toppen, alltså.
Pappa och förkyld mamma och förkylda barn packar och åker till landet. Väl framme undrar pappa var frysväskorna är. Svar: i köket i stan. Pappa åker och hämtar dem, med färja fram och tillbaka tar det tvåochenhalv timme. Mamma är trött och mår lätt illa.
Sonen som har förkylningsastma hostar som en galning halva natten, vi medicinerar så gott det går med Noskapin och Airomir/Pulmicort. På morgonen inser vi att Airomiren är slut. Vi försöker ringa till Apoteket för att höra om vårt recept är elektroniskt, men kommer inte fram. Pappa åker över till närmsta apotek där han får höra att receptet inte finns elektroniskt. Han åker tillbaka igen, utan medicin. Sonen hostar avgrundslikt. Gästerna från stan kommer och vi får trevlig kväll, om än med avgrundshosta och trötthetsutbrott (dock inga från mammas sida).
Sonen sover rätt bra under natten. Gästerna åker hem efter lunch på nyårsdagen. Vi myser framför brasan, men vi passar på att vuxengräla lite innan sänggående. Pappa tillbringar sedan natten med att springa fram och tillbaka till hostande son. På morgonen önskar sonen, som då visst hamnat i mammas säng, ett glas vatten. Mamma skruvar på kranen i köket, men inget vatten kommer. Inte heller badrumskranen ger mer än några droppar.
Lätt panik utbryter. Det är -10° – har någon säkring gått och pumpen frusit? Nej, all elektricitet funkar som den ska. Men vad är då problemet? Pappa ringer öns rörmokare (som han råkar känna en aning) som lovar komma under dagen. Vi tar vatten från kranen på pumphuset.
Sonen är jättetrött, men vill inte sova. Han vill sitta fastklistrad vid pappa och gnälla, så då gör han det. När pappa vill göra annat, typ gå på dass, ligger sonen och hamrar med händerna i golvet och vrålar. Rörmokaren kommer, och kan efter en kort undersökning konstatera att värmeslingan i vattenslangen inte går hela vägen in i huset, så vi har en ispropp och därför inget vatten. Rörmokaren väljer att inte ta arvode för att ha meddelat detta, utan åker vidare till alla dem som verkligen har pumpar som frusit.
Den trötte sonen vägrar fortfarande sova. Vi inser att planen att äta middag innan vi åker hem därför är dödsdömd, så vi slänger fort som attan ihop våra saker och kastar oss in i bilen. Efter att ha stängt av vattenflödet upp till huset och öppnat kranarna, då. Utifall den där isproppen skulle vilja ta sig ut sen, när den inte är is längre.
Barnen somnar förstås i bilen och går därför inte och lägger sig förrän halv elva.
Toppen.
Och då har jag inte nämnt syskonbråken, orättvisor som systern drabbats av i husfridens namn och att min mamma satt på akuten större delen av nyårsnatten.
Toppen, alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)