Terri Herrera Eriksson sätter huvudet på spiken. Nästan samma spik som jag prickade för några veckor sedan, och alla som sett Arga snickaren nickar instämmande. Arbetet på ett hus äventyrar relationer och cementerar könsroller.
Tur att man bara har ett (okej, två) landställe(n) som man missköter.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Att tänka för mycket
Ja, jag tänker för mycket just nu. Eller kanske snarare väger varje tanke lite för länge och för noggrant. Och då blir det tomt här, för jag börjar skriva saker som jag censurerar, som jag ändrar mig om, som jag förkastar.
Bläe. Uch. Tråkit.
Men jag kan berätta detta: I går lade jag mig redan vid halv 10, för jag sov alldeles för lite natten till lördag och kom aldrig ikapp natten till söndag. Vaknade flera gånger under natten, men det gör jag ju alltid, men fick ihop totalt nio timmar i sängen innan jag blev väckt av ungarna. Nio timmar. Och ändå var jag helt slut när jag vaknade!
Det är inte rättvist.
Bläe. Uch. Tråkit.
Men jag kan berätta detta: I går lade jag mig redan vid halv 10, för jag sov alldeles för lite natten till lördag och kom aldrig ikapp natten till söndag. Vaknade flera gånger under natten, men det gör jag ju alltid, men fick ihop totalt nio timmar i sängen innan jag blev väckt av ungarna. Nio timmar. Och ändå var jag helt slut när jag vaknade!
Det är inte rättvist.
fredag 27 mars 2009
Fake it til you make it
I går var det årsmöte för bostadsföreningen, och eftersom jag är ordförande är det jag som drar runt dylika tillställningar.
Jag ska inte påstå att jag är yngst i församlingen – mycket 25–35-åringar i huset – men jag är yngst av de äldre. Och det finns en del gubbs som bott här länge och, hur trevliga de än är, utstrålar en viss aura av "jag var här först".
Så det gör mig nervös. Inte mycket, men tillräckligt för att munnen blir torr och jag helst skulle vilja göra något annat än att sitta vänd mot alla och leda mötet.
Det enda sättet att hantera saken är att låtsas som om man är helt lugn och säker. Och det funkar ju. Funkar jättebra. Funkade så bra igår att mikroskämt framkallade småskratt och en fråga om en leverantörsskuld, som jag inte visste vad den bestod i, släpptes direkt när jag konstaterat att jag inte reagerat på den. Så enkelt kan det vara ibland.
Synd att man ofta gör det så svårare för sig.
Jag ska inte påstå att jag är yngst i församlingen – mycket 25–35-åringar i huset – men jag är yngst av de äldre. Och det finns en del gubbs som bott här länge och, hur trevliga de än är, utstrålar en viss aura av "jag var här först".
Så det gör mig nervös. Inte mycket, men tillräckligt för att munnen blir torr och jag helst skulle vilja göra något annat än att sitta vänd mot alla och leda mötet.
Det enda sättet att hantera saken är att låtsas som om man är helt lugn och säker. Och det funkar ju. Funkar jättebra. Funkade så bra igår att mikroskämt framkallade småskratt och en fråga om en leverantörsskuld, som jag inte visste vad den bestod i, släpptes direkt när jag konstaterat att jag inte reagerat på den. Så enkelt kan det vara ibland.
Synd att man ofta gör det så svårare för sig.
onsdag 25 mars 2009
Ekologi-idioti
Någonstans ur bakgrundssuset som tv:n utgjorde i kväll kunde jag urskilja hur Marit Paulsen och någon agronomi-intriktad vetenskapsman menade att ekologiskt jordbruk är dåligt, för att skördarna är för små jämfört med dem man får från konventionell odling. Med tanke på det ökande antalet människor på jorden, måste vi maxa våra grödor för att undvika svält. Tror jag i alla fall att andemeningen var.
Vilket i sanning enfaldigt resonnemang! Har man inte kommit fram till att det vi idag kallar konventionell odling med stora uttag utarmar jordar och övergöder omgivningarna med ibland katastrofala resultat för växt- och djurlivet där?
Visst, vi kan välan trycka gasen i botten. Men vad händer när det inte längre går att gasa, för att drivmedlet tagit slut? Snacka om kortsiktigt tänkande. Man blir ju så trött.
Vilket i sanning enfaldigt resonnemang! Har man inte kommit fram till att det vi idag kallar konventionell odling med stora uttag utarmar jordar och övergöder omgivningarna med ibland katastrofala resultat för växt- och djurlivet där?
Visst, vi kan välan trycka gasen i botten. Men vad händer när det inte längre går att gasa, för att drivmedlet tagit slut? Snacka om kortsiktigt tänkande. Man blir ju så trött.
tisdag 24 mars 2009
Simsalabim?
Ibland går jag in på bloggen och bara kollar. Som om det skulle dyka upp ett nytt inlägg bara sådär: simsalabim! Ett som jag inte skrivit. För att jag inte har tid att skriva när jag har något att säga, och inte har något att säga när jag har tid.
Igår började jag på två inlägg, vid olika tidpunkter under kvällen. Båda gångerna avbröts jag av barnupplevd katastrof och det påföljande skrikandet med obligatorisk halvtimmeslång tröst. Och så försvann de där orden som satt och dallrade på mina fingerspetsar, och återgick till tankeamöbor utan formuleringskraft.
Det ena aldrig skrivna inlägget skulle handla om att jag nog är frisk. Det andra handlade om Thomas Bodströms bloggskrivande. Mer än det kan jag inte extrahera från amöbornas viloplats ikväll.
Kanske, om jag går in och glor på bloggen i morgon, så visar det sig att bloggtomten varit framme. Varit inne i min sovande hjärna och sorterat ut tankarna i snygga rader och applicerat dem här.
Det verkar ungefär lika troligt som att jag skulle få möjlighet att sortera dem själv.
Igår började jag på två inlägg, vid olika tidpunkter under kvällen. Båda gångerna avbröts jag av barnupplevd katastrof och det påföljande skrikandet med obligatorisk halvtimmeslång tröst. Och så försvann de där orden som satt och dallrade på mina fingerspetsar, och återgick till tankeamöbor utan formuleringskraft.
Det ena aldrig skrivna inlägget skulle handla om att jag nog är frisk. Det andra handlade om Thomas Bodströms bloggskrivande. Mer än det kan jag inte extrahera från amöbornas viloplats ikväll.
Kanske, om jag går in och glor på bloggen i morgon, så visar det sig att bloggtomten varit framme. Varit inne i min sovande hjärna och sorterat ut tankarna i snygga rader och applicerat dem här.
Det verkar ungefär lika troligt som att jag skulle få möjlighet att sortera dem själv.
fredag 20 mars 2009
O tempora, o mores!
Lisas uppmärksammande av en katastrofal spiskummin-miss triggade igång en minneskarusell. Spiskummin var nämligen en av mina första matupptäckter, en av de första ingredienser som jag målmedvetet letade upp, en av de detaljer som fick mig att lyfta blicken från den normalsvenska kosthållningen.
I mitten av 1990-talet råkade jag få tag på Madhur Jaffreys Indisk mat (utgiven 1993 på Bonnier Alba) – jag tror att det kan ha varit via Bonniers bokklubb. Exakt varför jag köpte den vet jag inte, för jag var inte särskilt matlagningsintresserad, men jag misstänker att det hade att göra med min indisk-engelska kompis och minnet av middagar på Bombay på Långholmsgatan några år tidigare.
Boken ser rätt tråkig ut* och bilderna på maten är inte direkt lockande, men jag blev nyfiken. Man måste minnas att för gemene man var vid den här tiden ris fortfarande bara Uncle Ben's parboiled, färska kryddor i mataffären något okänt och ett möte med en vitlöksdoftande person i tunnelbanan något man talade om. Så jag läste översättaren Eva Wranges förord och gav mig ut på spiskumminjakt:
* För några år sedan hittade jag Indian Cookery i en engelsk nyutgåva, och var förstås tvungen att köpa den. Vackra bilder och tjusigare formgivning, alla gånger. Men jag föredrar ändå mitt fula och tummade svenska ex. Pure nostalgia, my dears.
I mitten av 1990-talet råkade jag få tag på Madhur Jaffreys Indisk mat (utgiven 1993 på Bonnier Alba) – jag tror att det kan ha varit via Bonniers bokklubb. Exakt varför jag köpte den vet jag inte, för jag var inte särskilt matlagningsintresserad, men jag misstänker att det hade att göra med min indisk-engelska kompis och minnet av middagar på Bombay på Långholmsgatan några år tidigare.
Boken ser rätt tråkig ut* och bilderna på maten är inte direkt lockande, men jag blev nyfiken. Man måste minnas att för gemene man var vid den här tiden ris fortfarande bara Uncle Ben's parboiled, färska kryddor i mataffären något okänt och ett möte med en vitlöksdoftande person i tunnelbanan något man talade om. Så jag läste översättaren Eva Wranges förord och gav mig ut på spiskumminjakt:
[...] Det var däremot svårt att få tag på spiskummin (Cuminum cynium), den avgörande kryddan för det indiska köket. Den används hel, rostad och mald och ingår i nästan alla rätter. Den skall inte förväxlas med brödkryddan kummin, som de flesta har i sitt kryddförråd.En sak stod nämligen helt klart: utan spiskummin, inget indiskt hemlageri. Var jag hittade kryddorna vet jag inte, men den där påsen med spiskummin var min dyraste ägodel i köket. Och under flera år var Timatar murghi (tomatkyckling) och Masaledar sem (kryddiga bönor) stående rätter på min matsedel.
[...] Men [heng och vark] är inte på något vis nödvändiga för att njuta av den här kokboken och indisk mat. Så fort spiskumminen finns till hands (idealiska att köpa utomlands, kallas Cumin seeds på engelska) är det bara att ge sig hän.
* För några år sedan hittade jag Indian Cookery i en engelsk nyutgåva, och var förstås tvungen att köpa den. Vackra bilder och tjusigare formgivning, alla gånger. Men jag föredrar ändå mitt fula och tummade svenska ex. Pure nostalgia, my dears.
Ett sammanträffande eller ett extremt dåligt tecken?
Någon gång under helgen började jag må lite mindre illa och dåligt (skillnad på de två grejerna, vet ni), och sedan i måndags har jag känt mig helt ok, om än rätt snuvig och hostig.
I går, ungefär en timme efter att maken kom hem, kände jag början på ett lätt illamående. Under kvällen påbörjade magen sin protestmarsch. I dag på förmiddagen har jag börjat märka av den susande känslan i huvudet, de lätta krypningar i fingrarna och de små synförändringarna i utkanten av synfältet.
Det vore jädrigt trist om jag vore allergisk mot maken, faktiskt.
I går, ungefär en timme efter att maken kom hem, kände jag början på ett lätt illamående. Under kvällen påbörjade magen sin protestmarsch. I dag på förmiddagen har jag börjat märka av den susande känslan i huvudet, de lätta krypningar i fingrarna och de små synförändringarna i utkanten av synfältet.
Det vore jädrigt trist om jag vore allergisk mot maken, faktiskt.
tisdag 17 mars 2009
Kvinna isolerad från omvärlden i två dygn!
I går när jag kom till lokalen satte jag som vanligt först på datorn och sedan på kaffet. Och sedan mig tillrätta för att gå ut på det världsomspännande nätet. Men icke. Det trådlösa funkade inte.
Så in under skrivborden, följa sladdar, dra i dem, dunka huvudet i bordet, svära ganska mycket, ringa Noemi för att klaga min nöd, hämta alternativa kablar under diskbänken och till sist inse att det inte var nätverket det var fel på utan uppkopplingen.
Ring ring till Bredbandsbolaget: "Oj, er fjuttifjutt svarar men skickar inte [eller var det "delar inte ut"?] ip-nummer. Tre till fem arbetsdagar." Frustrerande frustanden över att inte kolla alla namn jag behövde kolla, därför tidig hemgång för att göra just det kollandet i hemmet.
Möts av barnvaktande svärmor i dörren. "Tv:n bara lade av vid tolvtiden." In under tv:n, dra i alla kablar, disconnecta den sedan länge överflödiga vhs-spelaren medan jag ändå höll på, konstatera att alla sladdar och kablar satt på rätt ställe, få senkommen insikt: kollar modemet. Såklart. Blink blink på fel och för få lampor. Dra ur strömsladden, vänta 30 sekunder, stoppa i igen. Samma fel.
Ring ring till Comhem. "I syfta att fjuttelifjutta fjuderutten sker underhållsarbeten i ditt område i dag." Jaha, hur länge? Vänta på kundtjänst: 12–17. Men klockan är tjugo över 17 nu. Återkom senare. Ah, tv:n gick i gång till Bolibompa, alltid något. Ah, internet går upp. Hurra! Nej! Internet går ner! Dra ur kontakten till modemet, vänta, sätta in. Nehej. Ring ring till Comhem. "Det är tydligen fortfarande arbeten på gång. Hur länge? Nä, det får vi aldrig info om." Någon gång vid 22 funkar uppkopplingen igen, men då är jag för trött för att arbeta.
I morse, när jag har lämnat Sötpricken på dagis och just börjat se fram emot förmiddagens Oprah, och för detta syfte har parkerat Gullpånken framför A-a-amigo på webben (don't ask me why, de har konstig smak, mina ungar), går både tv och uppkoppling ner. Ring ring till Comhem. "Arbeten i dag också. Varför vi inte meddelar när arbeten ska ske? Det ska vi göra. Inte gjort? Vad konstigt." Skäller lite halvhjärtat på kundtjänstkille – inte hans fel ju – och koppar in och ut modemet varje halvtimme, sätter på tv:n då och då, och får små glimtar av internet och tv-världen emellanåt.
Vid tre kommer det tillbaka helt. Fantastisk känsla av gemenskap med världen. Jobba jobba jobba. Nästan klar. Hämta Sötpricken på dagis.
Så in under skrivborden, följa sladdar, dra i dem, dunka huvudet i bordet, svära ganska mycket, ringa Noemi för att klaga min nöd, hämta alternativa kablar under diskbänken och till sist inse att det inte var nätverket det var fel på utan uppkopplingen.
Ring ring till Bredbandsbolaget: "Oj, er fjuttifjutt svarar men skickar inte [eller var det "delar inte ut"?] ip-nummer. Tre till fem arbetsdagar." Frustrerande frustanden över att inte kolla alla namn jag behövde kolla, därför tidig hemgång för att göra just det kollandet i hemmet.
Möts av barnvaktande svärmor i dörren. "Tv:n bara lade av vid tolvtiden." In under tv:n, dra i alla kablar, disconnecta den sedan länge överflödiga vhs-spelaren medan jag ändå höll på, konstatera att alla sladdar och kablar satt på rätt ställe, få senkommen insikt: kollar modemet. Såklart. Blink blink på fel och för få lampor. Dra ur strömsladden, vänta 30 sekunder, stoppa i igen. Samma fel.
Ring ring till Comhem. "I syfta att fjuttelifjutta fjuderutten sker underhållsarbeten i ditt område i dag." Jaha, hur länge? Vänta på kundtjänst: 12–17. Men klockan är tjugo över 17 nu. Återkom senare. Ah, tv:n gick i gång till Bolibompa, alltid något. Ah, internet går upp. Hurra! Nej! Internet går ner! Dra ur kontakten till modemet, vänta, sätta in. Nehej. Ring ring till Comhem. "Det är tydligen fortfarande arbeten på gång. Hur länge? Nä, det får vi aldrig info om." Någon gång vid 22 funkar uppkopplingen igen, men då är jag för trött för att arbeta.
I morse, när jag har lämnat Sötpricken på dagis och just börjat se fram emot förmiddagens Oprah, och för detta syfte har parkerat Gullpånken framför A-a-amigo på webben (don't ask me why, de har konstig smak, mina ungar), går både tv och uppkoppling ner. Ring ring till Comhem. "Arbeten i dag också. Varför vi inte meddelar när arbeten ska ske? Det ska vi göra. Inte gjort? Vad konstigt." Skäller lite halvhjärtat på kundtjänstkille – inte hans fel ju – och koppar in och ut modemet varje halvtimme, sätter på tv:n då och då, och får små glimtar av internet och tv-världen emellanåt.
Vid tre kommer det tillbaka helt. Fantastisk känsla av gemenskap med världen. Jobba jobba jobba. Nästan klar. Hämta Sötpricken på dagis.
fredag 13 mars 2009
"Agatha Christie: An English Mystery" av Laura Thompson
När vi var i London i höstas var vi förstås på Waterstone's Piccadilly. Jag brukar ha med mig en lista över böcker som jag vill komplettera med, men det slutar ofta med att jag pliktskyldigast plockar med mig några från listan som jag sedan inte läser. På årets lista stod två som jag har läst, nämligen Dawkins och James. Den förstnämda hade jag lite svårt för, den sistnämnda gillade jag.De köp som jag brukar bli allra mest nöjd med kommer från de bokhögar som ligger upplagda på borden. Ett av de bokfynden i höstas var Laura Thompsons biografi över Agatha Christie. Jag har läst Christies självbiografi, som jag gillade skarpt – hon har en fantastiskt stark egen röst som förändrade mitt sätt att se på henne. Hennes deckare är bra men på många sätt väldigt strikta.
Men som i alla självbiografier censurerar författaren en hel del, och det berömda försvinnandet omnämns över huvud taget inte. Så en biografi, där det står på baksidan författaren har "the blessing of Christie's family and full access to unpublished letters, papers and notebooks" och att "Thompson unravels both the detailed workings of Christie's fiction and the truth behind her private life" låter lockande.
Men tyvärr blir bilden av Christie inte bara fylligare – för det finns mycket intressant info om skrivprocesser och liknande – utan också fulare. Hon framstår som en delvis rädd, delvis övermodig människa, antingen med för stor insikt i sitt eget liv eller ingen alls; jag kan inte bestämma mig för vilket som gäller. Till Thompsons fördel måste sägas att nästan samtliga övrigt förekommande personer blir likadant behandlade. Agathas andra man Max Mallowan, arkeologen, blir rent motbjudande, den försummade dottern Rosalind porträtteras som föraktfull och girig. Faktiskt tycker jag att den som klarar sig bäst i Thompsons tappning är första maken, Archie Christie. Han framställs visserligen som ryggradslös men i jämförelse med övriga tycks han riktigt trevlig.
Tja, kanske är det här den sanna bilden om Agatha Christie. Vad vet jag? Men den liknar inte hennes egen bild särskilt, och då väljer jag hellre den senare. Thompson må ha tillgång till ditten och datten, men det är ändå bara hennes egna tolkningar, i mångt och mycket mellanradenläsningar. Och det famösa elva dagar långa försvinnandet behandlas visserligen, men det är bara Thompsons eget påhitt.
Undantagstillstånd
Jag befinner mig i undantagstillstånd. Maken i Australien, knäpp mage och mamma i princip boende hemma hos oss. Ja alltså, mamma sover här för att maken är i Australien och magen är knäpp.
Tur att man har en mamma som vill och kan ställa upp. Annars vore jag nog ett större vrak än vad jag känner mig idag. Jag balanserar lite på kanten, nämligen. Vet inte riktigt vad som är hönan och vad som är ägget, men jag mår halvkasst både fysiskt och psykiskt. Och jag är inte van vid att må dåligt. E inge bra på de.
Ja, tur att man har mamma och bra vänner som ringer med oro i rösten när man mejlat ut en fråga om hur en panikångestattack kan se ut.
***
Rabiatfeminism fortsätter här och här att reflektera kring barnläkarmålet. Jag kan bara instämma i hennes analys.
Tur att man har en mamma som vill och kan ställa upp. Annars vore jag nog ett större vrak än vad jag känner mig idag. Jag balanserar lite på kanten, nämligen. Vet inte riktigt vad som är hönan och vad som är ägget, men jag mår halvkasst både fysiskt och psykiskt. Och jag är inte van vid att må dåligt. E inge bra på de.
Ja, tur att man har mamma och bra vänner som ringer med oro i rösten när man mejlat ut en fråga om hur en panikångestattack kan se ut.
***
Rabiatfeminism fortsätter här och här att reflektera kring barnläkarmålet. Jag kan bara instämma i hennes analys.
onsdag 11 mars 2009
tisdag 10 mars 2009
Pappaaa!
Nyss kom den första längtansattacken från Gullpånken. Något gick inte som han ville, och då kom stora pappaskriket fram. Det gick över ganska snabbt, och var nog mest for show den här gången, men det lurar där bakom.
Jag längtar också. Vet att maken ska komma fram till Adelaide klockan 07.40 lokal tid, vilket motsvarar 22.10 svensk tid. Därför sitter jag och fipplar med tidszonuträknaren hela tiden, för att se vad klockan egentligen är.
Jag längtar också. Vet att maken ska komma fram till Adelaide klockan 07.40 lokal tid, vilket motsvarar 22.10 svensk tid. Därför sitter jag och fipplar med tidszonuträknaren hela tiden, för att se vad klockan egentligen är.
måndag 9 mars 2009
Borta med vinden
Maken har åkt iväg på arbetsresa till andra sidan jorden. Tur att jag mår bättre nu, för annars hade det varit riktigt hemskt. Nu är det bara halvhemskt.
Dessutom har jag kallat in mamma för att göra mig sällskap. Känns fortfarande lite svajigt sådär – tänk om jag vaknar och inte kan röra mig (fått slag/är död)? Inte för att det är troligt, men det enda som är förfärligare än att råka ut för något i sin ensamhet är att råka ut för det när man är ensam med små barn. Hu.
Väldigt pessimistisk inställning, I know. Men sån är jag nu en gång.
Önskar att jag hunnit skriva ner några 8:e mars-tankar igår, men de försvann i jobbstress och snart-ska-maken-åka-iväg-stress.
Dessutom har jag kallat in mamma för att göra mig sällskap. Känns fortfarande lite svajigt sådär – tänk om jag vaknar och inte kan röra mig (fått slag/är död)? Inte för att det är troligt, men det enda som är förfärligare än att råka ut för något i sin ensamhet är att råka ut för det när man är ensam med små barn. Hu.
Väldigt pessimistisk inställning, I know. Men sån är jag nu en gång.
Önskar att jag hunnit skriva ner några 8:e mars-tankar igår, men de försvann i jobbstress och snart-ska-maken-åka-iväg-stress.
söndag 8 mars 2009
Barnfri dag helt OK!
Födelsedagsfesten blev inställd, men barnvakterna avbokades inte. Sötpricken åkte till farmor och Gullpånken – för sitt första sova-borta-utan-mappa – till mormor, och de kvarvarande föräldrarna såg sig förvånat om i lägenheten. Hemma utan barn har vi inte varit sedan Gullpånken föddes, tror vi. Inte längre än någon timme eller två, i alla fall.
Så vi fixade lite, beställde hämtmat och pratade utan avbrott i en och en halv timme vid matbordet. När hände det sist? Ingen aning. Sedan drack vi vin och tittade på Melodifestivalen. Efter att maken kroknat kollade jag på Vita huset ett tag. Sen sov vi i fred tills vi vaknade.
Amazing.
Så vi fixade lite, beställde hämtmat och pratade utan avbrott i en och en halv timme vid matbordet. När hände det sist? Ingen aning. Sedan drack vi vin och tittade på Melodifestivalen. Efter att maken kroknat kollade jag på Vita huset ett tag. Sen sov vi i fred tills vi vaknade.
Amazing.
lördag 7 mars 2009
Bokhandeln i mina drömmar
Med tankarna på Deepeds inlägg häromdagen om bokhandelns nedgång, och artikeln i DN idag, där Akademibokhandelns VD verkar sikta på att avskaffa sig själv, kommer jag att tänka på Waterstone's på Piccadilly.
Enligt boklådekännare ska den ha gått ner sig rejält – och maken till sur personal har jag nog inte träffat på ens i England på länge – men för mig som bara är i London en gång vartannat år högst, är det ändå himmelriket på jorden. Sex jävla våningar med bara böcker! Med allt från bestsellers till små konstiga skrifter, öppet till 22 och toaletter – avgiftsfria dessutom! – är det allt jag kan önska. (Det finns visst serveringar också, jag har en vag känsla av att ha druckit en kaffe där någon gång. Men det är inte så viktigt för mig.)
Jag har längtat efter en sådan bokhandel, nej egentligen efter en typisk engelsk middle-of-the-road-bokhandel, som det finns en av i snart varje gathörn i Londons innerstad, sedan jag var tonåring och upptäckte pocketboken under mina Englandsbesök. Svårt att tänka sig nu, men innan Pocketshops uppdykande var utbudet av pocketböcker väldigt begränsat i Sverige. Då, i slutet av 1980-talet, hade jag drömmar om att starta en "engelsk" bokhandel själv. När jag en dag träffade på Pocketshop på Centralen var känslan blandad mellan glädje och besvikelse: glädje för att det äntligen gick att köpa (engelsk) pocket i något slags bredare urval, besvikelse för att jag inte hade gjort något åt min dröm.
Kanske är det dags att hitta en trevåningar hög affärslokal (man måste starta smått, ju) på lämpligt affärsstråk i Stockholms city och förverkliga den här drömmen?
(Japp, jag mår lite bättre i dag. Men inte så bra att jag kunnat ha fest.)
Enligt boklådekännare ska den ha gått ner sig rejält – och maken till sur personal har jag nog inte träffat på ens i England på länge – men för mig som bara är i London en gång vartannat år högst, är det ändå himmelriket på jorden. Sex jävla våningar med bara böcker! Med allt från bestsellers till små konstiga skrifter, öppet till 22 och toaletter – avgiftsfria dessutom! – är det allt jag kan önska. (Det finns visst serveringar också, jag har en vag känsla av att ha druckit en kaffe där någon gång. Men det är inte så viktigt för mig.)
Jag har längtat efter en sådan bokhandel, nej egentligen efter en typisk engelsk middle-of-the-road-bokhandel, som det finns en av i snart varje gathörn i Londons innerstad, sedan jag var tonåring och upptäckte pocketboken under mina Englandsbesök. Svårt att tänka sig nu, men innan Pocketshops uppdykande var utbudet av pocketböcker väldigt begränsat i Sverige. Då, i slutet av 1980-talet, hade jag drömmar om att starta en "engelsk" bokhandel själv. När jag en dag träffade på Pocketshop på Centralen var känslan blandad mellan glädje och besvikelse: glädje för att det äntligen gick att köpa (engelsk) pocket i något slags bredare urval, besvikelse för att jag inte hade gjort något åt min dröm.
Kanske är det dags att hitta en trevåningar hög affärslokal (man måste starta smått, ju) på lämpligt affärsstråk i Stockholms city och förverkliga den här drömmen?
(Japp, jag mår lite bättre i dag. Men inte så bra att jag kunnat ha fest.)
Anklagelser
Den här historien med barnläkaren som misstänks för mord på ett svårt hjärnskadat spädbarn har förbryllat mig sedan de första rapporterna kom.
Varför är det polis och åklagare som kliver in? Sådana här fall brukar väl ändå utredas i första hand av sjukhuset, i andra av HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämd och Socialstyrelsen.
Varför är misstanken just mord, som var häktningsbegäran, eller dråp som det sedan blev, och inte vållande till annans död, till exempel? Och varför är just den här läkaren, när det var ett läkarlag som fattade beslutet om att stänga av respiratorn?
Sedan kom lite fler detaljer. Åklagaren baserade anklagelserna på rättsmedicinska rapporter, som visade att det fanns höga doser av morfin och narkosläkemedlet tiopental i barnets kropp. "Jag vill inte spekulera i motivet", säger åklagaren Elisabeth Brandt och gör sedan just det: "men ett tänkbart motiv skulle kunna vara att det är fråga om barmhärtighet".
Idag börjar det klarna. Att ge höga morfin- och tiopentaldoser, det som fick Brandt att se en medveten dödande handling, är praxis vid fall som detta. När man ska stänga av en respirator för någon som inte kan andas själv, oavsett ålder, ger man de här läkemedlen för att dämpa smärta och ångest:
Det är något som luktar illa i det här fallet. Barnets föräldrar är med all rätt förtvivlade, men väljer att hantera sin sorg genom att jaga syndabockar. Kanske tyckte de att sköterskan som gav för höga halter av natrium i ett dropp – något som kan ha bidragit till barnets hjärnskador – kom för lätt undan. Kanske drivs de av en allmän vrede över att deras barn inte fick leva, och slår vilt omkring sig. Det är kanske naturligt, kanske skulle jag själv reagera så i en liknande situation.
Frågan är vad polis och åklagare håller på med. De borde ha uppmanat föräldrarna att gå till rätt instanser. De borde ha kollat fakta med t.ex. Statens medicinetiska råd eller HSAN eller vilken läkare som helst, kanske. Eller talat med någon som varit med någon annan i livets slutskede, när alla livsuppehållande åtgärder plockats bort för att bjuda in döden. Kanske skulle de t.o.m. ha tittat lite mer på amerikanska läkarserier på tv? Och mindre på CSI. Måhända var det ordet BARNAMÖRDARE som blinkade lite väl inbjudande framför dem.
Varför är det polis och åklagare som kliver in? Sådana här fall brukar väl ändå utredas i första hand av sjukhuset, i andra av HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämd och Socialstyrelsen.
Varför är misstanken just mord, som var häktningsbegäran, eller dråp som det sedan blev, och inte vållande till annans död, till exempel? Och varför är just den här läkaren, när det var ett läkarlag som fattade beslutet om att stänga av respiratorn?
Sedan kom lite fler detaljer. Åklagaren baserade anklagelserna på rättsmedicinska rapporter, som visade att det fanns höga doser av morfin och narkosläkemedlet tiopental i barnets kropp. "Jag vill inte spekulera i motivet", säger åklagaren Elisabeth Brandt och gör sedan just det: "men ett tänkbart motiv skulle kunna vara att det är fråga om barmhärtighet".
Idag börjar det klarna. Att ge höga morfin- och tiopentaldoser, det som fick Brandt att se en medveten dödande handling, är praxis vid fall som detta. När man ska stänga av en respirator för någon som inte kan andas själv, oavsett ålder, ger man de här läkemedlen för att dämpa smärta och ångest:
Nils Lynöe, sakkunnig i Statens medicinsketiska råd och ordförande i Svenska läkaresällskapets etikdelegation, säger att det inte är lika viktigt med en exakt dosering om en livsuppehållande behandling avslutas, i synnerhet om en respirator ska kopplas bort.– Patienten sövs ned för att det inte ska bli något onödigt lidande. Om läkaren vet att patienten ska avlida, är det inte lika viktigt att dosera exakt rätt. Det viktiga är att patienten inte ska uppleva respiratorisk distress eller kvävningskänslor.
*****
Det är något som luktar illa i det här fallet. Barnets föräldrar är med all rätt förtvivlade, men väljer att hantera sin sorg genom att jaga syndabockar. Kanske tyckte de att sköterskan som gav för höga halter av natrium i ett dropp – något som kan ha bidragit till barnets hjärnskador – kom för lätt undan. Kanske drivs de av en allmän vrede över att deras barn inte fick leva, och slår vilt omkring sig. Det är kanske naturligt, kanske skulle jag själv reagera så i en liknande situation.
Frågan är vad polis och åklagare håller på med. De borde ha uppmanat föräldrarna att gå till rätt instanser. De borde ha kollat fakta med t.ex. Statens medicinetiska råd eller HSAN eller vilken läkare som helst, kanske. Eller talat med någon som varit med någon annan i livets slutskede, när alla livsuppehållande åtgärder plockats bort för att bjuda in döden. Kanske skulle de t.o.m. ha tittat lite mer på amerikanska läkarserier på tv? Och mindre på CSI. Måhända var det ordet BARNAMÖRDARE som blinkade lite väl inbjudande framför dem.
torsdag 5 mars 2009
Besegrad
Jag skulle ha fest på lördag. Fira att jag fyller 40 i morgon. Men kroppen besegrade mig. Jag orkar inte; jag ställer in.
Eller skjuter upp. Jag väljer att se det som att jag skjuter upp festen tills jag mår bättre. Tills jag mår bra! I mitten av maj.
Japp.
Förresten ska jag skicka ett grattis till en annan 6:e marsare! Världens bästa födelsedag, va!
Eller skjuter upp. Jag väljer att se det som att jag skjuter upp festen tills jag mår bättre. Tills jag mår bra! I mitten av maj.
Japp.
Förresten ska jag skicka ett grattis till en annan 6:e marsare! Världens bästa födelsedag, va!
onsdag 4 mars 2009
Önskelista, tillägg
Nu kom jag faktiskt på något mer att sätta på listan!
Ta med mig ut på bio eller teater eller nåt! Jag har nog inte varit på bio sedan 2002 eller så.
Ta med mig ut på bio eller teater eller nåt! Jag har nog inte varit på bio sedan 2002 eller så.
De inre organen II
Det blev ingen fulgråt. Däremot fick jag en remiss till ultraljud, för att se om något är vaj där. Jag hann se frågan "Galla?" på remissen. Dessutom ska levervärdena kollas också nästa gång jag gör blodprov för sköldkörteln (nästa vecka, bestämt sedan tidigare).
Jag hade gärna velat att hon sagt: "Jaha! Det är ju ytellimytt i tuddelidutten! Ät de här pillrena så blir du bra!" Men det här funkar det också, så länge.
Jag hade gärna velat att hon sagt: "Jaha! Det är ju ytellimytt i tuddelidutten! Ät de här pillrena så blir du bra!" Men det här funkar det också, så länge.
Önskelista
På fredag fyller jag 40. (Hur det nu gick till.) Följande saker önskar jag:
1. Må-bra för i första hand fredag och lördag (när jag ska ha fest).
2. Må-bättre-utveckling över huvud taget.
3. Friska barn de närmaste 14 dagarna, eftersom maken ska på resa och vara borta i 10 dagar.
4. ...
Nä, jag kommer inte på någon fyra. Lite patetiskt, faktiskt.
1. Må-bra för i första hand fredag och lördag (när jag ska ha fest).
2. Må-bättre-utveckling över huvud taget.
3. Friska barn de närmaste 14 dagarna, eftersom maken ska på resa och vara borta i 10 dagar.
4. ...
Nä, jag kommer inte på någon fyra. Lite patetiskt, faktiskt.
De inre organen
Jag har något fel på magen. Det är inte bara det att den är känslig, det är något mer.
I kombination med det (förmodat) sköldkörtelrelaterade illamåendet stinker livet. Jag mår illa eller har ont i magen hela tiden. Och jag blir helt förlamad av det – hur måste inte folk ha det som ständigt går omkring med värk? Det värsta har ju bara pågått lite över en månad för mig.
Alldeles strax ska jag gå till vc:s öppna mottagning. Man kan skriver helt enkelt upp sig på en lista hos önskad läkare, och sedan får man träffa henom i turordning mellan 10 och 11. (Listorna läggs ut vid nio, så man kan skriva upp sig redan då. Jag var där för en halvtimme sedan och plitade ner mitt namn.) Jag misstänker att jag kommer att börja gråta, för gråten sitter och skaver tillsammans med sköldkörtelillamåendet i halsgropen.
Fulgråt hos läkaren. Vilken höjdare.
I kombination med det (förmodat) sköldkörtelrelaterade illamåendet stinker livet. Jag mår illa eller har ont i magen hela tiden. Och jag blir helt förlamad av det – hur måste inte folk ha det som ständigt går omkring med värk? Det värsta har ju bara pågått lite över en månad för mig.
Alldeles strax ska jag gå till vc:s öppna mottagning. Man kan skriver helt enkelt upp sig på en lista hos önskad läkare, och sedan får man träffa henom i turordning mellan 10 och 11. (Listorna läggs ut vid nio, så man kan skriva upp sig redan då. Jag var där för en halvtimme sedan och plitade ner mitt namn.) Jag misstänker att jag kommer att börja gråta, för gråten sitter och skaver tillsammans med sköldkörtelillamåendet i halsgropen.
Fulgråt hos läkaren. Vilken höjdare.
måndag 2 mars 2009
Ambitioner
Fullständigt överväldigad över att ha läst ut en hel bok på en dag, och en tjock en dessutom, kastade jag genast över nästa tjockis som legat i min bokhög alldeles för länge: Marian Keyes senaste This Charming Man.
Och nu vet jag inte riktigt ... Jag brukar gilla henne, men det här känns lite skakigt än så länge. Dessutom är det jobbigt att läsa tegelstenar i sängen. Nu har jag i alla fall börjat, så jag får fortsätta ett tag till. Den är ju inte dålig.
Och nu vet jag inte riktigt ... Jag brukar gilla henne, men det här känns lite skakigt än så länge. Dessutom är det jobbigt att läsa tegelstenar i sängen. Nu har jag i alla fall börjat, så jag får fortsätta ett tag till. Den är ju inte dålig.
söndag 1 mars 2009
"Bleeding Heart Square" av Andrew Taylor
Det är 1934 i London. En ung kvinna, Lydia, blir slagen av sin man och lämnar honom, och söker upp sin biologiska far. Han är alkoholiserad f.d. militär som bor på nr 7 Bleeding Heart Square, ett bakgårdsliknande kringbyggt torg i Holborn.En arbetslös ung man ur medelklassen, Rory, nyss hemkommen från Indien till en annan verklighet än den han lämnade, nosar nyfiket kring huset. Det tillhörde en gång hans fästmös faster, miss Penhow, som plötsligt försvann efter att hon på äldre dagar träffade en man, mr Serridge, som nu äger 7 Bleeding Heart Square.
En civilklädd polis, sergeant Narton, bevakar mr Serridge och huset, och får Rory att hjälpa till med att snoka runt i miss Penhows försvinnande.
***
Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag började läsa, men jag hade aldrig kunnat räkna ut hur historien skulle utvecklas. Hur hänger alla de här människorna ihop? Det här att man i princip från första början får veta att Serridge har mördat miss Penhow, är det ett vettigt grepp? Är Serridge mördaren? Vem är det som läser miss Penhows dagbok? Slutet slog mig i huvudet: pang! Oväntat, sa Bull.
Läs också Helenas recension på Bokhora!
Geografisk uppdatering:
London-o-fil som jag är, halade jag förstås fram London A–Z och kollade på Bleeding Heart Square. Inte för att jag förväntade mig finna det, utan bara för att kolla att det inte fanns. Men jo – det finns, i form av Bleeding Heart Yard. Men jag kan baske mig inte se var BHY är på kartan – behöver skaffa glasögon först. Med hjälp av Wikipedia går det att lokalisera den, och man får lite historia på köpet.
Då börjar jag förstås undra varför Taylor bytte ut "yard" mot "square". För att ge en kusligare känsla än vad de här bilderna inger?
Svenska för invandrare
Jag säger som Hemliga Morsan: Maciej Zaremba är outstanding. Verkligen formidabel. I vad som verkar som en enkel sväng med pennan lyckas han sätta fingret på allt som är fel med den svenska "integrationspolitiken", i språkinlärningens form, och samtidigt visa hur ett alternativ ser ut. Om bara någon brydde sig tillräckligt mycket för att göra något åt saken.
Plötsligt händer det
I dag har jag läst en bok. Läst ut en bok. Och inte någon liten skitbok, utan en 466 sidor lång bok. Hann med några kapitel i går kväll, men resten har jag läst i dag.
Would you believe it.
Maken skulle antagligen säga att jag varit rätt frånvarande och glidit undan vardagssysslor, och han har rätt. Det är nog det enda sättet för mig att kunna läsa ut en bok nuförtiden.
Jag är förvånad över mig själv.
Would you believe it.
Maken skulle antagligen säga att jag varit rätt frånvarande och glidit undan vardagssysslor, och han har rätt. Det är nog det enda sättet för mig att kunna läsa ut en bok nuförtiden.
Jag är förvånad över mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)