På söndagar när man fått upp värmen och spritt ut sig lite lagom i huset är det som mysigast på landet. Närmare bestämt klockan 11 på söndagar; man har haft en lugn och lång morgon och funderar lite lätt på lunchen. Någon timme eller två senare när lunchen är äten, måste man börja tänka på hemfärd.
Så är det alltid. Vädret är alltid vackrast på söndagarna och man vill alltid stanna kvar. Men man måste åka hem.
Nu skulle jag gärna lägga mig på en säng och ta en tupplur. Men jag måste börja packa maten. Åhi åhej.
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Propp i röret
När vi kom ut i fredags visade det sig alltså att vattnet frusit. Trots att rörmokaren – som sprungit skytteltrafik här sedan nyåret 2009 – isolerat den del av rören dit värmeslingan inte räckte. Vi blev mest förvånade, vi var ju här på nyår när temperaturen gick nedåt och lite förbi –10° och inte märkt något krångel.
Maken ringde mokaren, som sa ajdå men inte var särskilt förvånad. Så kallt som det varit (termometern utanför matrumsfönstet visade –19° som lägsta uppmätta temperatur) är isolering helt enkelt inte nog. Det krävs värmeslinga hela vägen fram.
Tur i oturen är att det går att ta vatten från pumphuset. Det är jobbigt att bära vatten, särskilt när det ligger rätt djupt med snö, men det funkar.
Dessutom kan man passa på att vara tacksam: Man kunde ha levt under en tid, på en plats, när man alltid måste bära vatten. Utan termobyxor. Och när man inte hade avlopp, utan var tvungen att bära ut vattnet också. Och gå på utedass. Jag har hört att folk inte sällan fick förstoppning på vintrarna, för att man höll sig i det längsta.
Ja, det finns mycket att vara tacksam för. Kan vara nyttigt att bli påmind.
Maken ringde mokaren, som sa ajdå men inte var särskilt förvånad. Så kallt som det varit (termometern utanför matrumsfönstet visade –19° som lägsta uppmätta temperatur) är isolering helt enkelt inte nog. Det krävs värmeslinga hela vägen fram.
Tur i oturen är att det går att ta vatten från pumphuset. Det är jobbigt att bära vatten, särskilt när det ligger rätt djupt med snö, men det funkar.
Dessutom kan man passa på att vara tacksam: Man kunde ha levt under en tid, på en plats, när man alltid måste bära vatten. Utan termobyxor. Och när man inte hade avlopp, utan var tvungen att bära ut vattnet också. Och gå på utedass. Jag har hört att folk inte sällan fick förstoppning på vintrarna, för att man höll sig i det längsta.
Ja, det finns mycket att vara tacksam för. Kan vara nyttigt att bli påmind.
Hur långt är egentligen ett mannaminne?
Nu har jag flera gånger hört folk säga att det här är den kallaste vintern i mannaminne. Och då tänker jag på vintern 86/87 och att det i Stockholm var –30 vissa dagar och jag stod frysande i alldeles för tunna skor vid busshållplatsen och väntade på bussar som inte kom. Sedan tänker jag på andra kalla vintrar, i barndomen, när snön låg från mitten av december till mitten av februari, och man kom in från kälkbacken med röda, stickande kinder och händer, avdomnade fötter i pjäxor – herregud, pjäxor! – och nog var det –10 då alla gånger. Och sedan tänker jag på krigsvintrarna som man hört så mycket om från mor- och farföräldrarnas generation.
Hur långt är då egentligen ett mannaminne? I dag, när medellivslängden är 78 år för män och 83 för kvinnor, kan man väl säga att det borde vara 70 år, om man utgår från att de flesta har ett aningen vagt minne av de första 10 åren. Så krigsvintrarna hamnar på gränsen till mannaminnet. Vintern 86/87 hamnar definitivt inom.
Å andra sidan verkar minnet ha blivit extremt kort de senaste 20 åren. När Stockholms lokaltrafik för några år sedan ändrade tillbaka till zonindelning för kontant betalning och förköpsremsor, missade så gott som varenda artikel som behandlade ändringen att nyckelordet var tillbaka. Det zonfria resandet hade bara några år på nacken.
Så kanske har mannaminnet blivit ett barnaminne. Om det hände för mer än två år sedan, är det glömt. Och allt som hänt därförinnan är historia och utanför mannaminne.
Hur långt är då egentligen ett mannaminne? I dag, när medellivslängden är 78 år för män och 83 för kvinnor, kan man väl säga att det borde vara 70 år, om man utgår från att de flesta har ett aningen vagt minne av de första 10 åren. Så krigsvintrarna hamnar på gränsen till mannaminnet. Vintern 86/87 hamnar definitivt inom.
Å andra sidan verkar minnet ha blivit extremt kort de senaste 20 åren. När Stockholms lokaltrafik för några år sedan ändrade tillbaka till zonindelning för kontant betalning och förköpsremsor, missade så gott som varenda artikel som behandlade ändringen att nyckelordet var tillbaka. Det zonfria resandet hade bara några år på nacken.
Så kanske har mannaminnet blivit ett barnaminne. Om det hände för mer än två år sedan, är det glömt. Och allt som hänt därförinnan är historia och utanför mannaminne.
Mitt ute i sjumilaskogen?
Nix. Utanför vardagsrumsfönstret på landet. 50 cm snö och -14 just nu. Och frusen vattenledning ...
torsdag 28 januari 2010
Kallt utanför
Det ser kallt ut utanför.
Jag har ett lunchmöte vid Odenplan, så jag bestämde mig för att stanna hemma på förmiddagen. Kanske uträtta några ärenden på väg till mötet, som att köpa bordskalender för 2010 och lite te till lokalen.
Det ser riktigt kallt ut utanför.
Jag har ett lunchmöte vid Odenplan, så jag bestämde mig för att stanna hemma på förmiddagen. Kanske uträtta några ärenden på väg till mötet, som att köpa bordskalender för 2010 och lite te till lokalen.
Det ser riktigt kallt ut utanför.
onsdag 27 januari 2010
Människa i rörelse
I går tränade jag för första gången på över två månader – sjukdomar och väldigt utsträckt jullov har kommit emellan – och nu känner jag den där typiska sträckningen i musklerna. Det är på något sätt den jag eftersträvar; det ska inte vara ren träningsvärk för det är jobbigt, utan känslan av använd muskel. Mycket tillfredsställande faktiskt.
Och så är jag stolt och lite förvånad över att jag bara kunde kliva upp på löpbandet och springa 10 minuter bara sådär. Hade jag inte glömt iPoden och blivit så uttråkad att jag började fundera på hur kul det är att springa egentligen, skulle jag ha kunnat fortsätta en bra stund till. Inte dåligt för någon som inte orkade springa mer än 2 minuter i taget i våras!
Och så är jag stolt och lite förvånad över att jag bara kunde kliva upp på löpbandet och springa 10 minuter bara sådär. Hade jag inte glömt iPoden och blivit så uttråkad att jag började fundera på hur kul det är att springa egentligen, skulle jag ha kunnat fortsätta en bra stund till. Inte dåligt för någon som inte orkade springa mer än 2 minuter i taget i våras!
Dagens "vad är det MED människor?!"
Ytterdörren till vår lokal ligger i ena innerhörnet till husets entré till tvättstugan, vars dörr öppnas utåt. Står man framför vår dörr och ska gå in blir det problem för någon som vill komma ut från tvättstugan. Den normala gången när sådant händer, är att båda parterna säger "Oj!" och "Hihi!" och "Här var det trångt!" och sedan lirkar sig förbi varandra.
I dag när jag stod i kyla och fipplade med låset, såg jag hur tvättstugedörren öppnades en aning och sedan stängdes. Aha, tvättstugepersonen såg mig, tänkte jag och skyndade på med upplåsningen. Sedan öppnas dörren, på riktigt, så att jag är tvungen att ta några steg åt sidan och trycka mig mot min dörr. Ut från tvättstugan kliver en kvinna i 30-årsåldern och säger ... inte "Oj!" eller "Hihi!" eller "Här var det trångt!", utan ...
– Jag ska ut så du står i vägen.
Och så går hon ut och iväg.
!!!
I dag när jag stod i kyla och fipplade med låset, såg jag hur tvättstugedörren öppnades en aning och sedan stängdes. Aha, tvättstugepersonen såg mig, tänkte jag och skyndade på med upplåsningen. Sedan öppnas dörren, på riktigt, så att jag är tvungen att ta några steg åt sidan och trycka mig mot min dörr. Ut från tvättstugan kliver en kvinna i 30-årsåldern och säger ... inte "Oj!" eller "Hihi!" eller "Här var det trångt!", utan ...
– Jag ska ut så du står i vägen.
Och så går hon ut och iväg.
!!!
tisdag 26 januari 2010
Stissig
I kväll och i natt är jag ensam med barnen. De somnade sött i soffan medan jag läste ur Mumintrollet, Trollvinter närmare bestämt; två kapitel läste jag för Sötpricken ville höra mer, trots att hon innan ville höra något helt annat.
Så barnen är inget problem just nu. Ändå är jag stissig. Nervös. Känner hur det rycker i benen och fluttrar av fjärilar i magen. Jag trivs inte att vara ensam hemma med barnen, jag gör bara inte det. Och se där – visste ju att jag skrivit om det förut! (Med Tove Jansson inblandad då också, minsann! "Vrider sina händer i ogripbar småskräck över tillvaron", det var en fin formulering.)
Det var värre då, det var det. Ingen gråt nu, ingen knut, ingen direkt olust. Bara det där nerviga. Kan det botas med några avsnitt av Star Trek Voyager, kanske?
Så barnen är inget problem just nu. Ändå är jag stissig. Nervös. Känner hur det rycker i benen och fluttrar av fjärilar i magen. Jag trivs inte att vara ensam hemma med barnen, jag gör bara inte det. Och se där – visste ju att jag skrivit om det förut! (Med Tove Jansson inblandad då också, minsann! "Vrider sina händer i ogripbar småskräck över tillvaron", det var en fin formulering.)
Det var värre då, det var det. Ingen gråt nu, ingen knut, ingen direkt olust. Bara det där nerviga. Kan det botas med några avsnitt av Star Trek Voyager, kanske?
måndag 25 januari 2010
Man kan börja med att ta reda på skillnaden mellan "akademisk" och "vetenskaplig"
Högskoleminister Tobias Krantz (FP) vill att Högskoleverket ska granska högskolekurserna, för att avgöra deras vetenskaplighet. Det hade kanske kunnat passera som en bra idé, om inte ministern börjat prata om "hobbykurser". Krantz säger:
På Högskoleverket höjer man en aning på ögonbrynen. Joakim Palestro, biträdande avdelningschef på utvärderingsavdelningen säger:
Allmänheten ska känna förtroende för verksamheten inom högskolan, de ska veta att pengarna går till akademiska kurser. Och studenterna ska inte lockas att gå kurser som högskolorna påstår är akademiska, men inte är det. Det är att lura studenterna.Man undrar vad ger Krantz et al mandat att bedöma huruvida kurser är vetenskapliga – per definition är alla kurser som ges inom högskolan akademiska – eller ej. Det kan ju vara så att det finns ämnesområden som regeringens samlade personnage inte har några kunskaper i. Faktiskt.
På Högskoleverket höjer man en aning på ögonbrynen. Joakim Palestro, biträdande avdelningschef på utvärderingsavdelningen säger:
Alla kurser har samma vetenskapliga grundkrav och krav på kvalificerade lärare så några hobbykurser handlar det inte om. Sedan är ju vissa kurser mer yrkesinriktade än andra men det beror ju på hur man väljer att se på saken. Vissa kurser leder inte direkt till jobb men kan ändå vara till stor nytta inom ett yrke.Man undrar vad som startade den här översynen. Någon läste kurskatalogen och hittade kurser hen tyckte var fåniga?
söndag 24 januari 2010
Min rädsla för kyckling
Jag gillar inte att hålla på med kyckling. Eller något slags rått kött, för den delen. Köttfärs funkar, men jag tvättar händerna maniskt om jag råkar nudda färsen. (Konstigt nog gäller det inte när färsen hamnar i stadiet precis före köttbullsrullande. Ströbröd, ägg och lök verkar vara ett mentalt reningsmedel.)
Därför är det lite av en seger att jag i dag har lagat en hel kyckling. När jag satte igång visade det sig i och för sig att köttkontakten var minimal, men det visste jag inte innan.
Så tack Jessika för att du tipsade Lotten om den ugnsbakade kycklingen! Barnen åt, vilket är högt beröm för nya saker i det här huset. Och med "nya saker" menas allt som inte är gjort precis som de tidigare femtioelva gångerna, varav femtiotio var invänjning ...
Tyvärr blev kycklingen uppäten innan jag kom på att jag kanske skulle fotografera. Så här gott var det i alla fall (ris, tsatsiki och broccolisallad till):
Därför är det lite av en seger att jag i dag har lagat en hel kyckling. När jag satte igång visade det sig i och för sig att köttkontakten var minimal, men det visste jag inte innan.
Så tack Jessika för att du tipsade Lotten om den ugnsbakade kycklingen! Barnen åt, vilket är högt beröm för nya saker i det här huset. Och med "nya saker" menas allt som inte är gjort precis som de tidigare femtioelva gångerna, varav femtiotio var invänjning ...
Tyvärr blev kycklingen uppäten innan jag kom på att jag kanske skulle fotografera. Så här gott var det i alla fall (ris, tsatsiki och broccolisallad till):
What's in mössa
För några dagar sedan kunde man läsa i SvD om barnskötaren som fått sparken på grund av en mössa. Det är naturligtvis mycket märkligt att man som chef väljer att sparka någon på så lösa grunder, men ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmande känns det att föräldrar tycker det finns en poäng att kolla upp barnens fsk-pedogers Facebooksida. Och sedan rapporterar till fsk-ledningen det de ser.
Om man får veta att fsk-pedagogen gör något brottsligt är en sak. Om man kan konstatera att pedagogen går på swingersklubbar, samlar på piskor eller bär fåniga mössor är en helt annan.
Jag ser det som ännu ett exempel på hur dagens föräldrar försöker bädda in barnen i bomull, genom att agera preventivt mot allt som bara eventuellt skulle kunna vara lite obehagligt för barnen, och lyckas skrämma upp sig själva till moralpanik. För faktiskt, ingen människa med någotsånär ordentligt påskruvat huvud tror att den som bär en mössa med texten "Porn star" verkligen är en pedofil.
Om man får veta att fsk-pedagogen gör något brottsligt är en sak. Om man kan konstatera att pedagogen går på swingersklubbar, samlar på piskor eller bär fåniga mössor är en helt annan.
Jag ser det som ännu ett exempel på hur dagens föräldrar försöker bädda in barnen i bomull, genom att agera preventivt mot allt som bara eventuellt skulle kunna vara lite obehagligt för barnen, och lyckas skrämma upp sig själva till moralpanik. För faktiskt, ingen människa med någotsånär ordentligt påskruvat huvud tror att den som bär en mössa med texten "Porn star" verkligen är en pedofil.
lördag 23 januari 2010
What's in a bag
Mona Sahlin har en dyr väska! Hela 6.000 kronor kostar den! Oj! Fy! Tänk, hon använder de pengar hon får i lön som hon vill!
Förutom att hon visst fått den i present av en vän ... Hon har vänner som har råd att ge bort dyra väskor i present! Näe! Och bara att hon kan gå omkring med en sådan dyr väska visar ju att hon hade kunnat köpa den själv! Usch! Så osocialdemokratiskt! Så osolidariskt! För en väska kostar ett vårdbiträdes halva månadslön! Hu!
Förutom att Mona inte är något vårdbiträde, utan socialdemokraternas partiledare. Och har en lön vars omfattning jag antar att partiet har bestämt. Får Mona då (om vi återigen bortser från att hon inte har köpt väskan själv), enligt Göran Greider och Lena Mellin, inte använda sina pengar som hon vill? Det är i så fall helt absurt.
Om Mona Sahlin vill använda överskottet på sin lön till att köpa Louis Vuitton-väskor, en dramaten fylld med Toblerone, några kvadratmeter av månens yta eller en resa till världens ände, är det rimligen hennes eget val.
Förutom att hon visst fått den i present av en vän ... Hon har vänner som har råd att ge bort dyra väskor i present! Näe! Och bara att hon kan gå omkring med en sådan dyr väska visar ju att hon hade kunnat köpa den själv! Usch! Så osocialdemokratiskt! Så osolidariskt! För en väska kostar ett vårdbiträdes halva månadslön! Hu!
Förutom att Mona inte är något vårdbiträde, utan socialdemokraternas partiledare. Och har en lön vars omfattning jag antar att partiet har bestämt. Får Mona då (om vi återigen bortser från att hon inte har köpt väskan själv), enligt Göran Greider och Lena Mellin, inte använda sina pengar som hon vill? Det är i så fall helt absurt.
Om Mona Sahlin vill använda överskottet på sin lön till att köpa Louis Vuitton-väskor, en dramaten fylld med Toblerone, några kvadratmeter av månens yta eller en resa till världens ände, är det rimligen hennes eget val.
fredag 22 januari 2010
Ett minne
I dag minns jag de första småbarnsåren. Gullpånken har nämligen en rätt förfärlig hosta (dock inte förkylningsastma, han verkar ha vuxit ur den), och det går inte att sova normalt då. Särskilt inte efter att han har kommit in och lagt sig i vår säng.
Så det trötthetsvärker i kroppen, och det är svårt att hålla fokus. Så brukade det vara nästan varje dag förut, men när känslan dyker upp nu inser jag att det var ett tag sedan sist. Kanske är vi verkligen ute ur den värsta småbarnsperioden då?
Bäst att göra en kopp kaffe, tror jag.
Så det trötthetsvärker i kroppen, och det är svårt att hålla fokus. Så brukade det vara nästan varje dag förut, men när känslan dyker upp nu inser jag att det var ett tag sedan sist. Kanske är vi verkligen ute ur den värsta småbarnsperioden då?
Bäst att göra en kopp kaffe, tror jag.
onsdag 20 januari 2010
Lite flyt, tack
Jag skulle verkligen behöva lite flyt nu. Jobbflyt, gärna. Resten flyter väl på okej, förutom att jag drar på min lilla lågintensiva men ack så ihärdiga depression då, men flytmässigt så ... flyter den också på.
Jobbflyt, alltså. Tack så mycket. Joråsatte. Skulle sitta fint.
Såhär är det: Idag fick jag ett mejl från en gammal uppdragsgivare, där hen (Ja, hen! Ett typiskt fall där det passar bra – för det är väl knappast intressant för er om min uppdragsgivare är man eller kvinna? Men förlåt. I digress.) berättade att de fått en ny kund, som har behov av "en mängd tjänster", varav "korrekturläsning på frilansbasis" var en.
Om jag har lite flyt, innebär "på frilansbasis" att jobbet är återkommande och någotsånär omfattande. Om jag har mycket flyt, visar det sig att de behöver mer omfattande insater av annat som jag kan hjälpa till med, som till exempel redaktörstjänster. Megaflyt vore det om det senare visade sig vara något återkommande.
Lite flyt är okej. Mycket flyt skulle kännas bra. Megaflyt skulle vara magnifikt.
Jobbflyt, alltså. Tack så mycket. Joråsatte. Skulle sitta fint.
Såhär är det: Idag fick jag ett mejl från en gammal uppdragsgivare, där hen (Ja, hen! Ett typiskt fall där det passar bra – för det är väl knappast intressant för er om min uppdragsgivare är man eller kvinna? Men förlåt. I digress.) berättade att de fått en ny kund, som har behov av "en mängd tjänster", varav "korrekturläsning på frilansbasis" var en.
Om jag har lite flyt, innebär "på frilansbasis" att jobbet är återkommande och någotsånär omfattande. Om jag har mycket flyt, visar det sig att de behöver mer omfattande insater av annat som jag kan hjälpa till med, som till exempel redaktörstjänster. Megaflyt vore det om det senare visade sig vara något återkommande.
Lite flyt är okej. Mycket flyt skulle kännas bra. Megaflyt skulle vara magnifikt.
söndag 17 januari 2010
Ett meddelande till min frisör
Det är illa när man kommer till frisören, sätter sig i stolen och berättar hur håret uppfört sig sedan senast, och han skakar på huvudet. Illa, men inte förvånande. För jag har verkligen ett märkligt hår, som gör alldeles som det själv vill. Man kan klippa det i en jättetjusig frisyr, men sedan tvättar jag håret och så dyker det upp konstiga vågor eller raka partier. Det enda som egentligen funkar, om man ska undvika pälsmössa eller bara JÄTTESTORT hår, är längre än axellång page. Och det vill jag egentligen inte ha.
Men vi kom fram till att vi måste ge frisyrklippningen en chans till; jag har ju haft en frisyr som funkade, en gång. Och någonstans i mitten klippningen får han en lite förväntansfull min: "Jag vet inte om jag vågar säga det, men ... det känns bra!"
Det är verkligen knappt att man vågar tro det, men ...
Jonas, det blev faktiskt bra! Och nu är det tvättat och allt!
Men vi kom fram till att vi måste ge frisyrklippningen en chans till; jag har ju haft en frisyr som funkade, en gång. Och någonstans i mitten klippningen får han en lite förväntansfull min: "Jag vet inte om jag vågar säga det, men ... det känns bra!"
Det är verkligen knappt att man vågar tro det, men ...
Jonas, det blev faktiskt bra! Och nu är det tvättat och allt!
Inte så bra bild. Men bra hår!
Lisa ryter ifrån
Varför ignorerar jag större delen av alla "causes" på Facebook och skickar aldrig vidare virusvarningar och liknande? Lisa förklarar. Läs det. Och läs Gunillas inlägg i frågan.
Så nämner jag aldrig saken igen. OK?
Så nämner jag aldrig saken igen. OK?
fredag 15 januari 2010
Kära vardag!
Vi har börjat hämta oss från strapatserna. Barnen har gått tre dagar på dagis och fått återse de kära kompisarna och "fröknarna", maken har skött bubblig mage i två dagar och jobbat en, och jag har både korrat lite och börjat titta på förberedelserna inför bokslut och 2009 års deklaration.
Efter varje ledighet inser jag hur mycket jag gillar vardagen. Jag föredrar verkligen de här dagarna när man bara ramlar på, inom förutbestämda och rätt snäva ramar. Så har det nog alltid varit, men kanske har det blivit än mer tydligt det här året när vardagen alldeles för ofta och mycket har brutits av att jag mått dåligt och Gullpånken varit sjuk.
Ge mig den vardagliga lunken, tack!
Efter varje ledighet inser jag hur mycket jag gillar vardagen. Jag föredrar verkligen de här dagarna när man bara ramlar på, inom förutbestämda och rätt snäva ramar. Så har det nog alltid varit, men kanske har det blivit än mer tydligt det här året när vardagen alldeles för ofta och mycket har brutits av att jag mått dåligt och Gullpånken varit sjuk.
Ge mig den vardagliga lunken, tack!
onsdag 13 januari 2010
Kan det verkligen kallas semester?
Det här har varit en märklig vecka, den ena efter den andra grejen har småsabbat för oss. Och på slutet höll det på att bli ett magnifikt sabb.
Först det här med väskan, då. Den som inte dök upp på bagagebandet. Maken började nynna på låten i Sällskapsresan, och där var han ju inte inte helt fel ute. Med tanke på att Stig-Helmers väska kom fram dagen innan hemresa, och min dröjde fem dagar. Avdelningen för förlorat bagage på Tenerife Sur (som intressant nog heter Ground Force) lokaliserade snabbt väskan till Arlanda, som genast skickade vidare den till Madrid. Och där verkade den fastna. Telefonsamtal efter telefonsamtal gav samma besked: den är i Madrid. Efter fyra dagars tjatande undrade maken om de hört efter med den andra flygplatsen på Teneriffa. Ja då, sa Ground Force-kvinnan. Nej då, säger vi, för fyra timmar senare anlände den till vårt hotellrum, med bagagelapp adresserad TNF, Tenerife Norte. Dit den skickats från Madrid två dagar tidigare.
Under tiden tvättade jag kläder varje kväll. Visst, man får ersättning, både från researrangören (efter 12 och 24 timmar) och från flygbolaget (mot kvitto, efter 72 timmar), men då gäller det att det finns kläder att köpa. Ankomstdagen (tisdag) trodde vi fortfarande att väskan skulle komma, på onsdagen var allt stängt – på trettondagen delas spanska barns julklappar ut, fick vi veta – och på torsdagen insåg jag att det inte fanns några vettiga klädaffärer i Los Gigantes. Burberry för tanter eller badkläder för snärtor (eller folk utan självkritik) fanns att välja på. På fredagen åkte vi till djurparken Loro Parque och lyckades hitta ett köpcenter utanför Playas de las Americas, och mitt bland hundra butiker tingeltangel och parfym fanns en liten underklädesshop och en utförsäljning för Mango. Trosor och en kofta blev resultatet.
Medan vi väntade på väskan hittade vi den fina saltvattenspoolen på onsdagen. Tyvärr hade jag ingen baddräkt då, men Sötpricken plaskade desto mer. Det var nog inte därför som hon blev förkyld och fick feber på kvällen ... Torsdagen tillbringades alltså främst på hotellet, med Snövit på datorn. (Tack gode gud att vi tog med datorn!) På fredagen gjorde vi djurparksutfärden, som var trevlig. Men dagen avslutades med att Sötpricken fick ont i magen och kräktes lite senare på kvällen. Så lördagen ägnades åt att ta det lugnt på och kring hotellet igen. Den dagens höjdpunkt blev väskans ankomst. Helt plötsligt hade jag så mycket kläder att jag inte visste vad jag skulle göra med dem!
Som tur var blev söndagen fantastisk. Fint väder – vilket så här års innebär 23 °C, skyiga moln och svaga brisar – och en lång skön dag vid saltvattenspoolen, som avslutades med god hemmamiddag och en g&t på bar runt hörnet (barnen drack juice). Måndagen var nästan lika bra, men jag började känna av magen på kvällen. För många dagar utan Omeprazolen, tänkte jag då. En god men dåligt tillagad kycklingsandwich vid poolen, tror jag nu. För klockan fem i två på natten hoppade maken upp ur sängen och rusade in på toaletten. Resten av natten bör nog döljas av glömskans töcken, men det var inte trevligt för honom. Alls.
Så klockan åtta på avresedagens morgon, tre och en halv timme innan bussen skulle hämta oss, ringde jag till researrangören och undrade hur fan vi skulle göra. Det kändes inte som läge att sätta sig på flygplan. Särskilt inte som jag också var skakig i magen. En läkare skickades genast till oss, utrustad till tänderna. Han undersökte maken – temperatur, blodtryck – och konstaterade snabbt, som bara läkare anlitad av reseföretag som inte vill ha kvarblivna gäster kan, att maken visst kunde resa. En spruta som skulle hindra vidare kräkningar och recept på dunderdroppar som skulle stilla magen, bara. Och se, det fungerade (jag snyltade på dunderdropparna), för några timmar senare satt vi på flygplatsen och maken kände sig bara lätt illamående.
Man ska aldrig säga att "nu kan det inte bli värre". Det gjorde vi när Sötpricken kräktes, nämligen. Så vi uthärdade försenat flygplan och tidvis mycket kraftig turbulens med glada leenden och axelryckningar. Inte ens Gullpånkens tidvisa små utbrott orsakade annat än lätta suckar. Och hem kom vi.
Försvunnen väska. Klädlös i fel klimat. Några skrämmande utbrott från trotsgalen treåring. Tre sjukdomar, varav en hemsk på hemresedagen. Den här "semestern" kommer vi aldrig att glömma.
Först det här med väskan, då. Den som inte dök upp på bagagebandet. Maken började nynna på låten i Sällskapsresan, och där var han ju inte inte helt fel ute. Med tanke på att Stig-Helmers väska kom fram dagen innan hemresa, och min dröjde fem dagar. Avdelningen för förlorat bagage på Tenerife Sur (som intressant nog heter Ground Force) lokaliserade snabbt väskan till Arlanda, som genast skickade vidare den till Madrid. Och där verkade den fastna. Telefonsamtal efter telefonsamtal gav samma besked: den är i Madrid. Efter fyra dagars tjatande undrade maken om de hört efter med den andra flygplatsen på Teneriffa. Ja då, sa Ground Force-kvinnan. Nej då, säger vi, för fyra timmar senare anlände den till vårt hotellrum, med bagagelapp adresserad TNF, Tenerife Norte. Dit den skickats från Madrid två dagar tidigare.
Under tiden tvättade jag kläder varje kväll. Visst, man får ersättning, både från researrangören (efter 12 och 24 timmar) och från flygbolaget (mot kvitto, efter 72 timmar), men då gäller det att det finns kläder att köpa. Ankomstdagen (tisdag) trodde vi fortfarande att väskan skulle komma, på onsdagen var allt stängt – på trettondagen delas spanska barns julklappar ut, fick vi veta – och på torsdagen insåg jag att det inte fanns några vettiga klädaffärer i Los Gigantes. Burberry för tanter eller badkläder för snärtor (eller folk utan självkritik) fanns att välja på. På fredagen åkte vi till djurparken Loro Parque och lyckades hitta ett köpcenter utanför Playas de las Americas, och mitt bland hundra butiker tingeltangel och parfym fanns en liten underklädesshop och en utförsäljning för Mango. Trosor och en kofta blev resultatet.
Medan vi väntade på väskan hittade vi den fina saltvattenspoolen på onsdagen. Tyvärr hade jag ingen baddräkt då, men Sötpricken plaskade desto mer. Det var nog inte därför som hon blev förkyld och fick feber på kvällen ... Torsdagen tillbringades alltså främst på hotellet, med Snövit på datorn. (Tack gode gud att vi tog med datorn!) På fredagen gjorde vi djurparksutfärden, som var trevlig. Men dagen avslutades med att Sötpricken fick ont i magen och kräktes lite senare på kvällen. Så lördagen ägnades åt att ta det lugnt på och kring hotellet igen. Den dagens höjdpunkt blev väskans ankomst. Helt plötsligt hade jag så mycket kläder att jag inte visste vad jag skulle göra med dem!
Som tur var blev söndagen fantastisk. Fint väder – vilket så här års innebär 23 °C, skyiga moln och svaga brisar – och en lång skön dag vid saltvattenspoolen, som avslutades med god hemmamiddag och en g&t på bar runt hörnet (barnen drack juice). Måndagen var nästan lika bra, men jag började känna av magen på kvällen. För många dagar utan Omeprazolen, tänkte jag då. En god men dåligt tillagad kycklingsandwich vid poolen, tror jag nu. För klockan fem i två på natten hoppade maken upp ur sängen och rusade in på toaletten. Resten av natten bör nog döljas av glömskans töcken, men det var inte trevligt för honom. Alls.
Så klockan åtta på avresedagens morgon, tre och en halv timme innan bussen skulle hämta oss, ringde jag till researrangören och undrade hur fan vi skulle göra. Det kändes inte som läge att sätta sig på flygplan. Särskilt inte som jag också var skakig i magen. En läkare skickades genast till oss, utrustad till tänderna. Han undersökte maken – temperatur, blodtryck – och konstaterade snabbt, som bara läkare anlitad av reseföretag som inte vill ha kvarblivna gäster kan, att maken visst kunde resa. En spruta som skulle hindra vidare kräkningar och recept på dunderdroppar som skulle stilla magen, bara. Och se, det fungerade (jag snyltade på dunderdropparna), för några timmar senare satt vi på flygplatsen och maken kände sig bara lätt illamående.
Man ska aldrig säga att "nu kan det inte bli värre". Det gjorde vi när Sötpricken kräktes, nämligen. Så vi uthärdade försenat flygplan och tidvis mycket kraftig turbulens med glada leenden och axelryckningar. Inte ens Gullpånkens tidvisa små utbrott orsakade annat än lätta suckar. Och hem kom vi.
Försvunnen väska. Klädlös i fel klimat. Några skrämmande utbrott från trotsgalen treåring. Tre sjukdomar, varav en hemsk på hemresedagen. Den här "semestern" kommer vi aldrig att glömma.
söndag 10 januari 2010
Internet, jag har internet!
Det finns ett internetcafé i Los Gigantes och där sitter jag nu. Först igár kom jag mig för att frága pá hotellet om det fanns -- vilket väl visar exakt hur surrig i huvudet jag har varit -- och naturligtvis var det stängt just pá lördagar. Det har kliat i kroppen sedan dess: vadá internetjunkie? ;-)
Ja, det här har visat sig bli en märklig resa. Försvunnen väska och sjuka barn. Jag har gátt omkring med en klump i magen nästan hela tiden; att mina "magpiller" klantigt nog packats i den incheckade väskan gjorde förstás inte saken bättre. Vi är ganska säkra pá att Sötprickens magont-med-kräk inte var nágot smittsamt, men vágar inte lita pá det förrän det gátt ytterligare nágon dag utan att nágon annan börjar má dáligt.
Annars är det rätt bra: okej hotell, bra väder om än inte strálande. Sá det finns en chans att vi fár tvá riktiga semesterdagar innan vi áker hem pá tisdag. Men jag kommer inte att tro pá det förrän jag ser det.
Ja, det här har visat sig bli en märklig resa. Försvunnen väska och sjuka barn. Jag har gátt omkring med en klump i magen nästan hela tiden; att mina "magpiller" klantigt nog packats i den incheckade väskan gjorde förstás inte saken bättre. Vi är ganska säkra pá att Sötprickens magont-med-kräk inte var nágot smittsamt, men vágar inte lita pá det förrän det gátt ytterligare nágon dag utan att nágon annan börjar má dáligt.
Annars är det rätt bra: okej hotell, bra väder om än inte strálande. Sá det finns en chans att vi fár tvá riktiga semesterdagar innan vi áker hem pá tisdag. Men jag kommer inte att tro pá det förrän jag ser det.
lördag 9 januari 2010
Rapport 2 från världens märkligaste semester
Fortfarande inte någon väska. Madrid har skickat den till Teneriffa, säger de, men den har inte kommit fram. Igår var vi på öns stora djurpark, och på vägen hem fick Sötpricken ont i magen. Några timmar senare kräktes hon i sängen. Hon mår bra nu, men vi undrar förstås om det är något smittsamt. Återstår att se. Okej, finns det något mer som kan gå fel? Mycket, tyvärr. Nu vill jag faktiskt bara hem.
torsdag 7 januari 2010
Stockholm hade -20 igår, hörde jag. Här är det +23, på ett ungefär. Men blåsigt. Och ... min väska kom inte med vårt plan i tisdags. Enligt senaste rapport tog den sig till Madrid igår, men nu verkar den ha fastnat där. Jag har bara kläderna jag reste i, och shoppingmöjligheterna i Los Gigantes är små. Om man är dam 55+ från norra England; då är de bara små. Barnen turas om att vara arga/ledsna -- minsta utflykt föregås av någons skrik. Och Sötpricken är sjuk. Till råga på allt är hotellets dator 'broken' (oklart varför), så jag kan inte kolla mejl eller blogga om eländet. Kanske känns det bättre när jag fått min väska. Kanske. Håhåjaja.
tisdag 5 januari 2010
På flygplatsen
Vi väntar på att boarda planet till Teneriffa. Gick upp 04.15, börjar bli lite trötta nu.
måndag 4 januari 2010
Annat slags kallt
En dag i höstas skulle jag flytta på en burk längst bak högst upp i kylskåpet, men det gick inte. Den satt fast, infryst i ett giganormt isstycke på kylens innervägg. Jag glodde länge och väl på den vertikala glaciären därinne, utan att förstå hur jag kunnat missa det tidigare. Visst måste isen ha växt till sakta men säkert under en längre tid och varit svår att upptäcka till att börja med, men det finns ganska många mellanlägen mellan "isig yta" och "Vattnajökull".
Rätt omgående gjorde jag ett mycket misslyckat försök att frosta av kylskåpet – när det hade gått sju timmar utan att det märktes mer än en marginell skillnad på isbergets storlek gav jag upp. Sedan dess har jag nöjt mig med att stirra vildsint på det varje gång jag tittat in, i väntan på mer gynnsamma förhållanden.
I förrgår när vi kom hem från landet sammanföll äntligen de tre nödvändiga faktorerna: varuglest skåp, gott om tid och tillräckligt många minusgrader för att trappuppgången ska hålla kylskåpstemperatur. Så ner i kylväskan med allt och ut i trappen, och fram med kärl fyllda med varmvatten samt den i sammanhanget livsviktiga hårtorken (som jag bara använder till avfrostningar). Droppet kom igång rätt snart, men det gick ju alldeles för långsamt.
Så vad gör man? Plockar fram hammare och mejsel förstås. Maken hovrade bekymrat i bakgrunden – fanns det inte risk för att göra hål i bakväggen? Nja. Inte så stor. Isen var nämligen dryga 10 cm tjock. Så här såg det ut när en tredjedel hackats ner och hamnat i slasken:
Det sista blocket, som jag också tänkt att fotografera förstås – troféer, troféer! – var 30 x 15 cm stort. Men det tappade jag i golvet när jag skulle visa barnen. Bara småbitar kvar.
Så nu är kylskåpet glaciärfritt. Tyvärr har det redan börjat bildas snö där bak ... Aj.
Ja, ni ser ju! Giganormt! (Det gulaktiga längst ner till vänster
är inte smuts. Det är missfärgad silikon, som behövs
för att täta kanten där. Ja, det är dags att skaffa nytt skåp.)
är inte smuts. Det är missfärgad silikon, som behövs
för att täta kanten där. Ja, det är dags att skaffa nytt skåp.)
Rätt omgående gjorde jag ett mycket misslyckat försök att frosta av kylskåpet – när det hade gått sju timmar utan att det märktes mer än en marginell skillnad på isbergets storlek gav jag upp. Sedan dess har jag nöjt mig med att stirra vildsint på det varje gång jag tittat in, i väntan på mer gynnsamma förhållanden.
I förrgår när vi kom hem från landet sammanföll äntligen de tre nödvändiga faktorerna: varuglest skåp, gott om tid och tillräckligt många minusgrader för att trappuppgången ska hålla kylskåpstemperatur. Så ner i kylväskan med allt och ut i trappen, och fram med kärl fyllda med varmvatten samt den i sammanhanget livsviktiga hårtorken (som jag bara använder till avfrostningar). Droppet kom igång rätt snart, men det gick ju alldeles för långsamt.
Så vad gör man? Plockar fram hammare och mejsel förstås. Maken hovrade bekymrat i bakgrunden – fanns det inte risk för att göra hål i bakväggen? Nja. Inte så stor. Isen var nämligen dryga 10 cm tjock. Så här såg det ut när en tredjedel hackats ner och hamnat i slasken:
Det sista blocket, som jag också tänkt att fotografera förstås – troféer, troféer! – var 30 x 15 cm stort. Men det tappade jag i golvet när jag skulle visa barnen. Bara småbitar kvar.
Så nu är kylskåpet glaciärfritt. Tyvärr har det redan börjat bildas snö där bak ... Aj.
Ett decennium II
Andra delen av mitt decennium, första delen skrev jag i går.
2004 fick vi ett plus på stickan. Graviditeten ramlade på utan större anmärkningar än åksjukeliknande illamående några veckor i början och väldigt svullna fötter lagom till sommaren. Det var väldigt varmt för ett svullet gravo, minns jag, och maken som var två veckor i Australien i augusti fick ta emot gråtiga samtal från bänkar i backar. Sötpricken föddes med katastrofsnitt 13/10, precis fjorton dagar över tiden, och hon bajsade i sin pappas knä det första hon gjorde. Jag fick, inser jag i efterhand, en släng postnatal depression och tyckte allt var vidrigt de första månaderna.
2005 började lite skakigt, men allt blev bättre när maken tog över föräldraledigheten i slutet av mars. Jag försökte jobba hemifrån, men det var svårt. I maj följde jag och Sötpricken med maken på resa till Teneriffa, och varenda kväll satt vi på balkongen utanför vårt lilla rum och pratade i mörkret, i skenet från Hotel Oratava Palaces skylt. Svärfar blev sjuk under våren och dog i början av sommaren – mycket chockartat. Under hösten bestämde vi oss för att vi ville ha ett syskon till, och fick till det på första försöket. Ojdå. Men det visste jag inte förrän ...
2006. Ett år som jag inte minns särskilt mycket från. Vad gjorde jag egentligen, mer än var gravid? Något borde det rimligen ha varit. Nåja. Sötpricken började på förskolan i slutet av mars, och i mitten av september föddes Gullpånken, vars förlossning började med ett plötsligt dammbrott i soffan (där jag satt framför Du är vad du äter med en tallrik chips ...) och slutade med ett "vanligt" akutsnitt. Det var bättre än förra snittet. Bättre var också att vi delade 50/50 på föräldraledigheten redan från början.
2007 i mars skaffade jag min plats i lokalen i Kristineberg. Otroligt vilket lyft det var för arbetet – att det skulle bli mer effektivt än att jobba hemma förstod jag, men inte så till den milda grad. Annars minns jag inte så mycket av året – varför är de här halvt närliggande åren svårast att minnas? – förutom att jag visst började blogga i september. Exakt vad som låg bakom beslutet minns jag inte. Typiskt nog.
2008 började Gullpånken på förskolan i januari. Vi var lite nervösa, eftersom han var så enormt mammig, men det gick lysande. Jag översatte min tredje bok från norska och var mycket nöjd med resultatet (fick mycket beröm för den också, av både redaktör och fackgranskare). Lagom till vår femåriga bröllopsdag åkte jag och maken en långhelg till London, en 40-årspresent från mig till honom. Resten av hösten ägnades åt två saker: Gullpånkens första femveckorsfeber och min mammas flytt. Någonstans där började nog det som dominerade stora delar av 2009.
Och jag tror att 2009 får ett eget inlägg. Om jag har lust och hinner!
2004 fick vi ett plus på stickan. Graviditeten ramlade på utan större anmärkningar än åksjukeliknande illamående några veckor i början och väldigt svullna fötter lagom till sommaren. Det var väldigt varmt för ett svullet gravo, minns jag, och maken som var två veckor i Australien i augusti fick ta emot gråtiga samtal från bänkar i backar. Sötpricken föddes med katastrofsnitt 13/10, precis fjorton dagar över tiden, och hon bajsade i sin pappas knä det första hon gjorde. Jag fick, inser jag i efterhand, en släng postnatal depression och tyckte allt var vidrigt de första månaderna.
2005 började lite skakigt, men allt blev bättre när maken tog över föräldraledigheten i slutet av mars. Jag försökte jobba hemifrån, men det var svårt. I maj följde jag och Sötpricken med maken på resa till Teneriffa, och varenda kväll satt vi på balkongen utanför vårt lilla rum och pratade i mörkret, i skenet från Hotel Oratava Palaces skylt. Svärfar blev sjuk under våren och dog i början av sommaren – mycket chockartat. Under hösten bestämde vi oss för att vi ville ha ett syskon till, och fick till det på första försöket. Ojdå. Men det visste jag inte förrän ...
2006. Ett år som jag inte minns särskilt mycket från. Vad gjorde jag egentligen, mer än var gravid? Något borde det rimligen ha varit. Nåja. Sötpricken började på förskolan i slutet av mars, och i mitten av september föddes Gullpånken, vars förlossning började med ett plötsligt dammbrott i soffan (där jag satt framför Du är vad du äter med en tallrik chips ...) och slutade med ett "vanligt" akutsnitt. Det var bättre än förra snittet. Bättre var också att vi delade 50/50 på föräldraledigheten redan från början.
2007 i mars skaffade jag min plats i lokalen i Kristineberg. Otroligt vilket lyft det var för arbetet – att det skulle bli mer effektivt än att jobba hemma förstod jag, men inte så till den milda grad. Annars minns jag inte så mycket av året – varför är de här halvt närliggande åren svårast att minnas? – förutom att jag visst började blogga i september. Exakt vad som låg bakom beslutet minns jag inte. Typiskt nog.
2008 började Gullpånken på förskolan i januari. Vi var lite nervösa, eftersom han var så enormt mammig, men det gick lysande. Jag översatte min tredje bok från norska och var mycket nöjd med resultatet (fick mycket beröm för den också, av både redaktör och fackgranskare). Lagom till vår femåriga bröllopsdag åkte jag och maken en långhelg till London, en 40-årspresent från mig till honom. Resten av hösten ägnades åt två saker: Gullpånkens första femveckorsfeber och min mammas flytt. Någonstans där började nog det som dominerade stora delar av 2009.
Och jag tror att 2009 får ett eget inlägg. Om jag har lust och hinner!
söndag 3 januari 2010
Ett decennium I
Till min stigande förskräckelse märker jag att en efter en av mina trognaste bloggare (om man kan säga så om bloggar man följer – jo, det kan man, bestämmer jag) listar vad som hänt det senaste decenniet. Eeh? Hur kan de komma ihåg allt det där? Kan jag komma ihåg vad jag gjort sedan 2000 eller till och med 1999 som en del börjar med?
... undrade jag innan jag började skriva. Inser att jag minns mer än vad jag borde. Det får bli en följetong!
1999 fyllde jag 30 och var ihop med en kille som jobbade på Sri Lanka. Av årets första del minns jag inte mycket mer än födelsedagsfesten där min pigga 89-årige morfar imponerade övriga gäster stort genom sin närvaro, och att jag pratade mycket i telefon med Sri Lanka. I augusti gjorde pojkvännen slut per mejl och en vän förlorade sitt nyfödda barn, och i september dog morfar. Resten av hösten var jag olycklig och desperat på flera sätt.
2000 på våren spelade jag innebandy med några från institutionen. Hade två stycken märkliga förhållanden, varav det ena var Mycket Seriöst i tre veckor och det andra var oseriöst i ett halvår. En god vän blev oförklarligt arg på mig p.g.a. det senare, och vår vänskap var aldrig riktigt densamma efter det. Hösten minns jag inte riktigt, utan den flyter in i ...
2001 som började väldigt vagt. Någon gång under våren togs den oseriösa relationen upp igen, med helt andra, mycket svartare, förtecken. Ohälsosamt men stundtals förtrollande. Jag hade påbörjat min frigörelse från institutionen där jag varit i nio år och vantrivts gravt i åtminstone fyra, och hade en del jobb. Den 11/9 kom jag som en bearer of ill tidings till en av mina uppdragsgivare, strax efter att andra tornet blivit påfluget – och alla trodde först att jag talade om World Trade Center i Stockholm.
2002 gjorde jag äkta ungersk gulash till födelsedagsmiddag med familjen. Den 9/3 hade jag min sedvanliga födelsedagsfest, den sista i lägenheten på Torsgatan skulle det visa sig. Två dagar senare gick jag med bostadsrättsföreningens styrelse på middag på Tennstopet, och sprang på en gammal bekant från universitetet. Vi gick och tog en öl några dagar därpå, och efter två veckor hade jag i princip flyttat in hos honom. I september förlovade vi oss och mitt officiella flyttlass gick samma vecka.
2003 sprang som jag minns det på i väldig fart ända till i september, när vi gifte oss. Borgerligt men med stor fest – som om det vore en motsats! Sisådär 100 av våra vänner och familjemedlemmar var där. I november följde jag med maken på resa till Marseille och trodde hela tiden att jag var gravid. Men det var jag inte.
... undrade jag innan jag började skriva. Inser att jag minns mer än vad jag borde. Det får bli en följetong!
1999 fyllde jag 30 och var ihop med en kille som jobbade på Sri Lanka. Av årets första del minns jag inte mycket mer än födelsedagsfesten där min pigga 89-årige morfar imponerade övriga gäster stort genom sin närvaro, och att jag pratade mycket i telefon med Sri Lanka. I augusti gjorde pojkvännen slut per mejl och en vän förlorade sitt nyfödda barn, och i september dog morfar. Resten av hösten var jag olycklig och desperat på flera sätt.
2000 på våren spelade jag innebandy med några från institutionen. Hade två stycken märkliga förhållanden, varav det ena var Mycket Seriöst i tre veckor och det andra var oseriöst i ett halvår. En god vän blev oförklarligt arg på mig p.g.a. det senare, och vår vänskap var aldrig riktigt densamma efter det. Hösten minns jag inte riktigt, utan den flyter in i ...
2001 som började väldigt vagt. Någon gång under våren togs den oseriösa relationen upp igen, med helt andra, mycket svartare, förtecken. Ohälsosamt men stundtals förtrollande. Jag hade påbörjat min frigörelse från institutionen där jag varit i nio år och vantrivts gravt i åtminstone fyra, och hade en del jobb. Den 11/9 kom jag som en bearer of ill tidings till en av mina uppdragsgivare, strax efter att andra tornet blivit påfluget – och alla trodde först att jag talade om World Trade Center i Stockholm.
2002 gjorde jag äkta ungersk gulash till födelsedagsmiddag med familjen. Den 9/3 hade jag min sedvanliga födelsedagsfest, den sista i lägenheten på Torsgatan skulle det visa sig. Två dagar senare gick jag med bostadsrättsföreningens styrelse på middag på Tennstopet, och sprang på en gammal bekant från universitetet. Vi gick och tog en öl några dagar därpå, och efter två veckor hade jag i princip flyttat in hos honom. I september förlovade vi oss och mitt officiella flyttlass gick samma vecka.
2003 sprang som jag minns det på i väldig fart ända till i september, när vi gifte oss. Borgerligt men med stor fest – som om det vore en motsats! Sisådär 100 av våra vänner och familjemedlemmar var där. I november följde jag med maken på resa till Marseille och trodde hela tiden att jag var gravid. Men det var jag inte.
lördag 2 januari 2010
Iskallt
Igår var Gullpånken och pappa nere vid badbryggan. Det blåste en iskall vind och pånken ville inte alls sitta på bänken som alltid annars. Inget fanns det att titta på heller, inte en enda båt var ute och åkte. Bättre att gå hem till brasvärmen och kolla på Spöket Laban.
fredag 1 januari 2010
Dag 1 2010
Solen skiner. Snön gnistrar. Känns som en bra start på året. Om man kan säga så utan att jinxa hela resten av 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)