Måndagsförväntan

Ingen avgång till lokalen i dag. Har inget jobb att göra och bokföringen är ikapp. Inget tvingande, alltså. Småfixet som alltid finns kan jag göra hemma. Kanske ger jag mig ut på stan för att göra några ärenden.

Såhär innan nio en vardagsmorgon utan några tvingande uppgifter framför mig känner jag mig alltid förväntansfull. Som om dagen är ett oskrivet blad, frisk som lätt bris en solig sensommarmorgon.

Den känslan förändras snart, när jag inser att klockan är elva och jag inte har gjort någonting. Så det är bäst att ta hand om den, medan jag kan.

Icke önskvärd

Länge länge var Gullpånken en riktigt mammig typ. Pappa gick utmärkt, men bara när mamma inte var hemma. Numera är det helt omvända roller. Bara pappa gäller – om inte pappa gör något dumt, som att försöka kamma honom eller liknande – och mamma är icke önskvärd.

Så man får försöka härda sitt hjärta mot skriken:

"Jag vill inte vara med dig! Jag vill bara vara med pappa!"

Det var visst bättre innan han kunde uttrycka sig så väl.

Ut till landet, ut till fåglarne

På landet igen. Vi har satt som mål i år att verkligen åka ut varje helg det inte är något specifikt – förr om åren har det ofta blivit att vi liksom glömt att planera och så hoppsan hejsan är det fredag och ingen mat är köpt och det är ju lite knökigt att planera och nä, vi stannar hemma i stället, det finns massor att saker att hitta på, och så går lördagen i klagosångens tecken, med först uttråkade barn i lägenheten och sedan uttråkade föräldrar i Vasaparken och så blir 10 minuter fika dagens enda höjdpunkt, och så blir det söndag och samma sak igen.

Det är inte alltid jättespännande på landet heller, men det är enklare att hitta på små korta grejer att förströ sig med. Och "landetleksakerna" tar faktiskt några timmar att upptäcka på nytt varje gång. Det är inte en slump att vi varken har pärlplattor eller vattenfärg hemma.

Just nu vilar resten av familjen middag. Gullpånken lade sig efter protester. Sötpricken har lite feber och ägnade natten åt att hosta, så hon var väldigt trött. Maken intog horisontalläge i soffan. Jag hade egentligen kunnat sova vidare bredvid Pricken, som krävde sällskap vid insomnandet, men vaknade av ett ljud och då var det kört. Hindrar inte att jag gäspar rätt vildsint, så kanske kan jag sträcka ut mig på den kvarvarande sängen i alla fall ...

Livsstil à la BBC

Sedan i somras när vi skaffade oss digital-tv har vi BBC Lifestyle. Tja, vi har BBC Entertainment och TV4 Film också – utöver de mer vanliga kanalerna – men det är Lifestyle som gjort intryck på mitt liv. Som blivit min nya "om man är tv-sugen och det inte finns något på någon annan kanal"-kanal. En del grejer har man sett tidigare på svenska kanaler, som Nakna kocken, Arga kocken, Arga stylisterna (a.k.a. Stilakuten eller What Not to Wear), så dem struntar man i.

Andra saker kommer troligen aldrig att visas på svensk tv, som Chef at Home, som går as we speak: en kanadensisk kock som lagar mat ur den grundläggande repertoaren hemma. Det är inget fel på maten han lagar, men han är svårt tillgjort vanlig, med svårt tillgjord satsmelodi och svårt tillgjort ordval. Vi har börjat imitera honom:

– This is an ordinary sandwich. But hey! It's a mighty tasty sandwich!

Det sänds också olika slags inrednings- och husköparprogram, amerikanska och brittiska. Det som slår mig när jag först kollar Fantasy Homes by the Sea (U.K.) och sedan Hidden potential (U.S.) är de olika nationaliternas krav på yta.

Amerikanerna kliver in i ett rätt stort hus, med ett vardagsrum på kanske 30 kvm och utbrister: "Oh, that's too small for us! Maybe for a childless couple, but there's no room for the children!" Sovru... förlåt, the master bedroom på 15 kvm är också "too small – there isn't room to move!" Och finns det inget en suite bathroom är det bara att glömma. I dag skrattade ett par åt en gästtoalett som var något större än vår enda toalett: "Oh, I thought it was a small cupboard! How quaint."

Britterna å andra sidan verkar ha samma storleksanspråk som svenskar (om nu jag ska vara en allmän måttstock för hela den svenska nationen). "Isn't that a bit too much space? For a bedroom, I mean", utbrast en kvinna häromdagen när hon tittade in i ett 25 kvm stort sovrum i en lyxvilla. Köken behöver inte heller vara stora som balsalar – fast där tror jag faktiskt att svenskar har högre utrymmeskrav än britter. De verkar gilla att laga mat i garderober. Åtminstone om jag ska döma av egen erfarenhet och BBC Lifestyle.

Elektriskt

Fick just en stickig småstöt i handloven. Så går det nämligen om jag sitter och skriver på datorn – MacBook Pro – och råkar sätta min obestrumpade fot mot elementet.

Svinigt

Varför låtsas man ens att folk i allmänhet kommer att hinna bli vaccinerade mot influensan innan smittspridningen kommer igång?

Sista veckan i september kommer vaccinet, och då är det sjukvårdspersonal och riskgrupper som står först i tur. Hur lång tid de vaccineringarna kan ta har jag svårt att uppskatta, men vi som är inte hör till endera grupp kommer väl tidigast på fråga i mitten av oktober. Tjena mors. Då lär flunsan vara i full sving.

Löjligt.

Önskan om en annan dag

Den purkna treåringen från i morse är nu betydligt gladare. Han verkar ha vant sig vid att vara hemma mycket, helt enkelt; han vill skrota omkring med sina vanliga grejer.

Själv skulle jag bara vilja lägga mig och sova lite. Det är oklart om jag är sjuk, men jag känner mig sjuk. Eller åtminstone lite vissen. En del av den vissna känslan har säkert att göra med mina stela axlar, men det är något som ligger och lurar bakom i området där örat möter käken och halsen. En varm känsla, aningen ilande, och den svagaste aning av ont.

Ja, hade purknisen bara travat iväg med sin far och syster till dagis, hade jag nu legat och trynat i soffan framför den där struntteven. Eller kanske hellre legat i sängen med en oöppnad bok, med öppet fönster så jag kunde höra regnet.

Det är inte lätt att vara förälder, inte.

Mindre missräkning

Jag trodde att jag och min klagande hals skulle få en mysig hemmajobbdag, med regn utanför och lite struntteve.






I stället får jag hemmabarndag med purken snart-treåring, Hotell Kantarell-spelet i datorn och Barnkanalen på tv:n.

Ja ja, det kunde vara värre.

Tillplattad

När kallelsen till mammografin kom med posten var första tanken att jag verkligen har fyllt 40. Det går inte att låtsas längre. Får man kallelse till mammografiscreeningen så är man över 40 och inget mer att säga om det.

Den andra tanken var "aj!" – man har ju hört hur det går till. Dra ut dem och platta till dem som fan. Ja, kolla bara bilden i länken där uppe. Aj!

Men det var faktiskt inte så farligt. Ja, det är obekvämt och det känns som om de försöker dra ut brösten någon halvmeter från kroppen, men det gör inte ont i själva brösten. Konstigt nog, med tanke på hur platta de blir.

Det jobbigaste med besöket var nog att hållplats Mariebergsgatan var avstängd, och att chauffören på 4:an inte tänkte på att upplysa om det innan vi lämnade Fridhemsplan. Eller alls. Så jag fick åka till Västerbroplan och rusa tillbaka.

Metabloggande

Det är dags för en övning i oplanerat skrivande, om egentligen ingenting. Det funkar vanligtvis sisådär, ibland bättre men oftast rätt dåligt – sämst blir det när jag släpper tanken och börjar länka hit och dit lite planlöst. Därför (och bara därför!) struntar jag i att länka till dåliga exempel på spontanskrivande och nöjer mig med en länk till ett oplanerat inlägg som blev mycket lyckat.

Bäst blir det förstås när man har något ämne att skriva om. Ett enkelt och ytligt ämne, gärna med potential för visst djup, men inte nödvändigtvis. Sämst blir det när det är någon viktigare fråga, för då snurrar jag gärna in mig i formuleringarna och tappar tråden helt.

I dag dök inget lämpligt ämne upp – jag har inte tid att skriva något bra om allt jag tycker om Israel och deras missbruk av begreppet antisemitism – så själva övningen fick bli ämnet. Är väl vad som kallas ett metainlägg.

Det man inte har i huvudet ...

... får man ha i fötterna. Vi glömde Gullpånkens medicin på landet. Jourapotek CW Scheele blev det då.

Blandad väderkompott

I går öste regnet ner. Inte spöregn, för det är mer våldsamt; här öppnades bara alla skyar och stora vattenridåer vräkte ner över oss. Och så höll det på från halvtidig morgon till mitt på eftermiddagen, när molnen skingrades och solen tittade fram.

Jag passade på att baka. Först stora missfoster till kanelbullar – varken snurror eller snäckor blev något vidare bra – och jag väljer att skylla på det mjölkfria margarinet i fyllningen, som inte alls betedde sig som smör (eller för den delen vanligt margarin) när det hamnade i ugnen. Det knäckade till sig på något märkligt sätt, så att både snurr- och snäckändarna sprang lös. Eftersom jag anpassade dem till äggallergiska grannbarnet blev de inte heller penslade och alltså alldeles för matta. Nåja, de var i alla fall goda.

Inte de värsta exemplaren, men underliga ser de ut.

Sedan kunde jag liksom inte behärska mig, här där jag har tillgång till riktig ugn, utan bakade lite vitt matbröd också. De ser bra ut, men vi har inte provat smaken än. De kan vara undergräddade, för när det var dags för ugnen var det också dags att gå över till grannen på en aperitif i kvällssolen.

I dag har solen skinit hela dagen. Det blåser lite för mycket för att det ska vara skönt i skuggan, men varför ska man sitta där när det finns sol?

På förekommen anledning: föräldrakyssen

Ni vet väl hur man gör om ungen stoppat ett främmande föremål i näsan och inte får ut det igen?

Man lägger barnet ner, håller för den näsborre där föremålet inte sitter och blåser in i munnen. Då säger det antagligen plopp, och den skära indianpärlan som Gullpånken pillat in kommer utramlande.

Japp.

Artikel om "blåsningen" eller "föräldrakyssen" finns här, och en instruktionsvideo här. Jag fick lära mig det här av min Mums-vän, när hon beskrev rådet hon fick av – tror jag det var – sjukvårdsupplysningen. Så det är bara att föra vidare!

Ung kvinna springer för manligt

Sydafrikanskan Caster Semenya vann igår 800-metersfinalen i VM i suverän stil. Tydligen undrar folk om hon verkligen är kvinna – så okvinnlig som hon ser ut!

Jag förstår inte riktigt vad de menar med det, faktiskt. Och att folk dykt upp och varit mycket bättre än alla andra är väl inte något okänt (Usain Bolt i Peking, exempelvis). Den rimliga frågan borde väl vara huruvida Semenya är dopad – tyvärr, men så är dagens läge.

Niklas Hellgren skriver betydligt mer sprituellt om saken.

Våldtäkt utan våld III

Rolf Hillegren ska inte längre arbeta med sexualbrott, rapporterar DN. Vice chefsåklagare Per Nichols tycker inte att Hillegren är representativ för hur man jobbar på City åklagarkammare.

Själv ångrar Hillegren sitt första uttalande, det om mannen som "kör ändå", "lite oschyst" sådär, men bara en "ordningsförseelse". Tyvärr har han inte dragit några slags lärdomar av att hans åsikter väcker folkstorm – ni vet, såna som att de ligger ganska långt från den allmänna opinionens. Nej, han anser att "det inte går att debattera de här frågorna" och att han "kanske måste sätta hänglås" på sin mun i framtiden.

Det går alldeles utmärkt att debattera de här frågorna, herr kammaråklagare. Debatt är nämligen precis det som utbrutit efter att du valde att lufta dina övertygelser, som går stick i stäv med svensk lagstiftning.

Stora dragspelet

Vem det än är som översätter tablåtexterna för TV4, så har hen trampat i klaveret. Big time. Jag citerar:

Miss Marple: Mord per korrespondens

Del 7 av 8. Miss Marple besöker byn Lymstock för att närvara vid en väns begravning. Vännen har blivit giftmördad och miss Marple bestämmer sig för att stanna för att gå till botten med mordet. Det visar sig att mordet begåtts genom ett förgiftat brev och snart har flera av byns invånare fått liknande post. Miss Marple samarbetar med polisinspektör Gaves och tillsammans försöker de lösa gåtan kring de mystiska breven och deras okända författare.

"Giftmördad"? Han har precis dött genom ett skott i tinningen. "Förgiftat brev"? Det handlar om poisoned letters eller poision pen letters, det vill säga anonyma hatbrev.

Hjälp.

(Nu bortser jag helt från de märkliga omskrivningar av historien som alltid sker i den här serien.)

Våldtäkt utan våld II

Rolf Hillegrens nya inlägg i debatten bevisar att jag hade rätt i går; många, även kammaråklagare, lever i villfarelsen att ordet, den term som vi använder för att beteckna en viss handling, på något sätt sätter gränserna för vad själva handlingen består i.

Det jag syftar på är förstås första meningen här:

Våldtäkt utan våld är inte bara en språklig anomali. Det är dessutom en gärning som i stort sett är omöjlig att bevisa.

Nej Rolf. Våldtäkt utan annat våld är ingen språklig anomali. Det är en sammansättning som skaffat sig en betydelse som är mer specifik än de två ingående delarna. Sånt händer, förstår du.

Får jag lov att presentera!

Här är Gillis och Villis (möjligen Gillis och Hillis eller Hillis och Villis – eller tvärtom)!


Barnen fick dem när snälla Rusty och Lillrusty tog med Sötpricken på Aquarius i mars när jag var sjuk och maken bortrest. De ser kanske inte ut sådär jättemycket för världen, och när de dök upp trodde jag att de skulle vara bortglömda, borttappade eller sönder (de är gummiaktiga och mycket lockande att dra ut lååångt) inom en vecka.

Men de är förvånande hållbara och fortfarande extremt populära, särskilt hos Gullpånken. Sista dagarna han var på sjukhuset och började bli lite piggare frågade han oavbrutet efter Gillis och Hillis. När de försvunnit under en tidigare lek måste man genast leta reda på dem när han vill ha dem, för annars blir det gråt och tandagnisslan. De sitter ofta på stora brandbilens stege tillsammans med en rad bilar.

Hade jag sett dem i Aquarias shop hade jag nog tyckt de var skräp (huruvida det var billigt skräp får Rusty säga ;-)), men allt är inte skräp som ... eh ... är lila och rosa gummiödlor.

Våldtäkt utan våld

Jag har förstås upprört mig över kammaråklagare Rolf Hillegrens idiotuttalande om våldtäkter lika mycket som någon annan. Men när jag hade hämtat upp hakan från golvet var var det mesta sagt av det jag hade velat säga.

Men när jag läser Lisa Magnussons krönika idag slår mig tanken att själva ordet våldtäkt förvirrar. Det hör man hör ju att våldtäkt måste vara något våldsamt, något som tvingas till under slag och hårda nävar. En våldtagen person måste ha blivit övermannad och misshandlad.

Man skulle tycka att det att bli utsatt för en fysiskt intim sexuell handling mot sin vilja i sig var våld. Att det inte ska krävas annat våld också för att det ska ha skett något våldsamt. Men så är det inte, uppenbarligen. Kanske krävs det att "man" ska vara "kvinna",* ha utsatts för ett liknande övergrepp eller åtminstone ha en viss föreställnings- och inlevelseförmåga (och använda den).

Och så länge det krävs slag och strypgrepp för att våldtäkt ska betraktas som en våldtäkt önskar jag att det fanns ett annat begrepp, ett som lite i hemlighet inbegriper det våldsamma i detta övergrepp utan att signalera VÅLD VÅLD VÅLD till alla tomtar som tror att de ska bedöma hur mycket våld som ska behöva vara inblandat för att ett övergrepp skett.

* Det här kommat är ett "eller". Vill jag bara förtydliga.

Nyfiken i en strut

Sedan Gullpånken blev sjuk och jag kunde locka med rafflande (eh) rapporter om hans tillstånd, har antalet läsare av bloggen ökat markant. Eller ska jag säga oftare återkommande läsare; det kanske är samma människor som bara kollar in mer kortare mellanrum.

Om vi nu bortser från att jag drabbas av en kombination av prestationsångest och habegär – måste skriva ofta och intressant så att alla läsare inte tappar sugen – så är det apkul! Men man blir ju nyfiken – vilka är ni som läser? Några av er är gamla kompisar och dylikt, och de återkommande kommentatorerna känner jag ju igen, men även om jag skrapar ihop er i en stor hög blir det inte 60+ stycken.

Berätta! Och rösta i den något konstigt formulerade omröstningen till höger.

Egensjuka

I går eftermiddag satt jag i lokalen och undrade om jag var sjuk eller bara trött. Ibland är det en tunn skiljelinje mellan de två fenomenen, men om man har tänkt sig att träna är det viktigt att veta vilket.

Vid fyra var jag säker: sjuk. Så jag tog med min oanvända träningsväska hem med avsikt att kollapsa på sängen resten av kvällen. Men som det plägar bli i barnfamiljer, blev det mer zombievandrande i lägenheten än sängläge.

Det värkte i kroppen och jag hade feber och huvudvärk. Svininfluensa/nya influensan/A(H1N1)? Nej, om det inte var en extremt kort och lindrig variant. För idag känner jag mig visserligen vissen, men har ingen feber just nu och kroppen värker inte mer än vanligt.

Maken tog med sig Gullpånken till jobbet, och med Sötpricken på fsk kan jag ägna åtminstone halva dagen åt att bara vara just lite sjuk. Gud så skönt.

Enstakabad

Trots att solen har varit med oss i helgen är det med ett styng i hjärtat som jag inser att förra helgens bad vid bryggan troligtvis blir sommarens enda. Jag har inget emot att bada när det är lite kallt i vattnet, men jag har numera högre krav på lufttemperaturen. Minst 22–23, inräknat vindavkylningen.

Det lär det inte bli något mer, är jag rädd.

Tack och lov

Har precis lagt ett trött stora-barn till vila. Hennes arm runt min hals och sömnens avslappande skönhet. Jag fylldes av tacksamhet för att vi lever på ett ställe och i en tid där vi kan ge barn det de behöver, och att det är sorgliga undantag när barn inte växer upp till vuxna.

Rocky och vi

I vårt grannskap här på landet bor en man som har schäfrar. Två stycken i vanliga fall, just nu utökade med en kull valpar. Mannen har alltid visat dåligt hund-omdöme, genom att kasta pinnar åt hundarna in på folks tomter, oavsett om det är småbarn eller katter i närheten, och det blev inte bättre när valparna kom. Han har hundarna springande lösa på tomten och en annan granne blev biten av tiken, som väl antagligen uppfattade hans raska steg mot brevlådan som ett hot mot ätteläggen.

Så det var med viss förtjusning som jag läste gårdagens Rocky till morgonens kaffe:

Klicka för större bild!

Martin Kellerman bor också på Tynningö.

Hoppsan!

Maken var i Hötorgshallen för att köpa helt mjölkfri salsiccia (vår vanliga sort har laktos i, dumt nog) för att vi ska göra Paolo Robertos pappardelle con salsiccia i morgon. Eftersom vi ska göra Toast Skagen till förrätt (hej sjuttiotal!) bad jag honom köpa räkor och löjrom också. Lite bättre än trötta frysräkor, tänkte jag.

När han kom hem hade han ett lätt besvärat ansiktsuttryck. Han hade inte frågat om priserna, nämligen. Så han upptäckte liiite för sent att Smögenräkor och Kalixrom inte bara är lite dyrare utan dyrt. Särskilt för en Skagenröra. Tur att jag redan hade planerat för hemgjord majonnäs; vanlig Felix-majo hade känts lite blasfemiskt.

Lättnadens suck

De kunde ta i fingret! Och vi behövde inte vara på sjukhuset hela eftermiddagen heller, medan de skickade oss fram och tillbaka.

Proven är för att se om värdena blir bättre – man kan förledas att tro att Gullpånken är nästan frisk nu, men det är han inte. De flesta symptom har försvunnit, men det är bara blodet som kan ge klara besked.

Vi räknar med att vabba minst en vecka till, om inte längre.

Vi väntar, igen

Dags för doktorn och provtagningen. Vi möts av sköterska som undrar om Gullpånken är emlad. What?!? Förra veckan var han så svårstucken att prov togs under narkos! Glöm det. Så nu sitter vi på Barnprovtagningen och hoppas att de kan ta i fingret som i måndags.

Hoppfullt

Det älskade barnet verkar ha kommit tillbaka i originalversion. Det är nästan löjligt hur snabbt det gick från sjuk till symptomfri. Men det var vad läkarna sa: om det är något som kortisonet har inverkan på så går det fort.

I går sprang han rundan vardagsrum-hall-sovrum och ropade: "Mamma, jag springer fort!" Vi har kramats en massa och det går att lyfta honom utan att han gråter. Han kallsvettas inte längre och får normala treåringsutbrott i stället för gråtattacker. Kanske har han haft mer ont än vad vi förstått.

I dag sprang han Vasaparkens 60-metersbana fram och tillbaka, så jag skulle inte bli förvånad om han fick lite feber. Men vi hoppas att vi slipper det.

Läs och fnissa

Jag satt här och försökte stänga ner datorn när jag kände mig tvungen att gå in på Google Reader för att se om det fanns något att läsa.

Och det gjorde det hos Niklas Hellgren. Read and giggle!

Kiss kiss!

Sedan strax före lunch har maken suttit på AL och väntat på att Gullpånken ska kissa för ett urinprov. Äntligen kom det något!

Efter leverans är det bara att hämta ut medicinerna som han ska ha (man får inte göra det innan för att spara tid, inte, allt enligt väntans egen logik) och sedan passera ut genom den för dagen inrättade kontrollen för resistenta bakterier. Bakterietillslag från ... bakteriepolisen?

Någon slags diagnos

Eller vad man nu ska kalla det. För de vet fortfarande inte riktigt vad det är.

I dag kom i alla fall reumatologen in och undersökte Gullpånken. Nu har de uteslutit alla slags tänkbara infektioner och följt alla möjliga sidospår och landat på en inflammation, troligen reumatisk (om vi begriper saken rätt), men inte i lederna. Pust.

Inte direkt exakt, det här. Men tillräckligt för att de ska behandla, nu när diverse viktiga prover (som benmärgen) har tagits. Så i eftermiddags fick älsklingen en megatjong med kortison och sedan blir det kortisonbehandling i två veckor, i första omgången, om han svarar på behandlingen.

De ville behålla honom på sjukhuset över natten, för att se att han inte reagerar dåligt. Därifrån kunde maken rapportera om en glad och pigg pånke, som rörde sig som vanligt trots sen timme. Det verkar som det finns en god chans att han svarar bra på kortisonet.

Nu hoppas vi att det verkligen är det här som är kuren; i ett senare skede skulle vi gärna vilja veta vad för slags inflammation det egentligen handlar om, men just nu är det inte så viktigt.

Väntetid

De är så hemskt snälla och trevliga, personalen på Q62 på Astrid Lindgren. Talar snällt med både barn och föräldrar.

Men de är ena rackare på att låta en vänta. Inbokad tid hos läkaren klockan "strax före tolv" blir halv två. "Jag ber dem komma förbi med lite smärtstillande" blir Alvedon 25 minuter senare, när den lille gubben somnat. "Nu kan ni gå hem; sköterskan ska bara komma förbi och kolla om armen behöver läggas om" blir 3o minuters skrikgnäll från trött pånke som hört NU och GÅ HEM.

De har förstås jättemycket att göra. Det är väl det. Men det hindrar inte att man blir helt galen där man sitter och väntar med gnällspiken.

Handsktupp

Snälla syster Cattis gjorde en handsktupp åt Gullpånken.

Att vända på en femöring

Till middag lagade vi lammkorv med klyftpotatis, två av Gullpånkens favoriter. Vilket han före middagen förnekade att de var.

"Ingenting", sa han. "Jag vill ingenting."
"Men du som tycker så mycket om klyftpotatis!" sa hans far.
"NEJ! Tycker INTE om klyftpotatis!" intygade Gullpånken med emfas.

Så han satt, som alltid dessa dagar, i faderns knä medan vi åt. Skakade argt på huvudet åt förslag att lägga upp klyftpotatis, muttrade "ingenting" och spontangrät lite.

Sedan en minuts nollställdhet innan huvudet lyftes och handen dök fram, pekande på klyftpotatisskålen.

"Vill du ha?" frågade fadern.
"Ja", sa pånken. Och pekade vidare. På korven.

Vi skrattade lite osynligt och lade upp. Finns inget så viktigt för en förälder som kort minne, tror jag.

Andra söndagen i augusti

Vi är tillbaka från landet, åkte mitt i den ljuvliga sommardagen för att Sötpricken och hennes pappa skulle gå på bio. Att vi överhuvudtaget stannade över natten var ett högst improviserat beslut och biljetterna var redan betalade; annars hade vi dragit på hemfärden så länge vi bara kunnat.

Jag har lite svårt att njuta på riktigt av sådana här dagar. Deras flyktighet är så tydlig att den står i vägen för det härliga. Det är ett rätt dumt sätt att leva livet, lämna nuet innan det är över, men så funkar min hjärna och jag har inte lärt mig att komma runt det.

Gullpånken är det inte så mycket att orda om idag. Det är som det är med honom. Ingen försämring, men inte heller någon förbättring. Det känns som om han varit sjuk i en evighet. Vi har snabbt lärt oss att vara tacksamma för de stunder när han är sitt vanliga jovialiska jag, men sex veckors sjukdom, varav en vecka värre, börjar slita på oss nu. För att inte tala om hur det sliter på honom.

I morgon ska vi träffa läkarna på förmiddagen; vi hoppas att de har fått fler provsvar och hittat någon ny angreppsvinkel. Lite behandling skulle inte sitta fel nu.

Sommarslutsångest

Maken flyttade över barnens sittmöbel från den stekheta verandan till den svala förstukvisten. De ritar. Jag har sommarslutsångest. Lite omväxling till den vanliga oron.

En oväntad sommardag

Vi hade tänkt att bara åka ut till landet över dagen, med tanke på Gullpånkens tillstånd och så vidare. Men väl här kändes det snudd på omöjligt att inte stanna kvar. Så här blir vi till i morgon. Utan nattkläder och ombyten. Tur att vi har proviant i frys och skafferi!

Uppsamlingsheat

Okej, så här långt ser det ut så här:

Magnetröntgen visade inga inflammationer (misstanke om något reumatiskt), däremot svullna körtlar i ena sidan av halsen. Prov togs, och snabba resultatet är att det inte fanns några elakartade grejer, däremot tecken på att något bekämpas. (Läkaren sa något väsentligt mer substantiellt, men jag slutade nog lyssna efter "inget elakartat".)

Benmärgsprovet visade bara normala saker också. Blodproven – sju åtta rör tog de – är förstås inte analyserade. Tidigare blodprov visade ingenting heller.

Nu kliar de sig i huvudet igen, och behandling känns rätt långt bort. Såvida de inte kör på allmänna inflammationsteorin och sätter igång med kortison på måndag. Under helgen väntar vi, för det är ju inte akut. Att det börjar kännas rätt akut för oss, med fem veckors feber och så en vecka med stel och ledsen bubbe, är väl en annan sak.

Igång igen

Efter narkosen sov han två och en halv timme på uppvaket. Någon behövde visst sova. Benmärgsprov ok; vi väntar på vidare provsvar.

Troget fans i dagens Metro

Det kallar jag trohet! Om bara Kajagoogoo återförenades så att jag kunde visa något liknande! *visslar på Too Shy*

Noli me tangere

Gullpånken har alltid varit en kramig gubbe, velat vara nära. Medan Sötpricken gärna tagit sig iväg – krypande, stapplande, springande – har hennes bror hållit sig vid oss. Trivs nog allra bäst i någons famn.

Nu vill han inte att man rör vid honom. Han vill sitta i knä, men inte motta några andra beröringar än noggrant regisserade klappningar och kliningar. Jag kan förstå varför, eftersom han har ont i (på?) ryggen, men det är hemskt. Man vill ju plocka in sin lilla älskling i famnen, hålla honom hårt och nära. Ge tröst och få tröst. Känna hans doft och andningen mot kinden, de knubbiga händerna som förstrött ger en klapp när man lyfter honom, det trötta huvudet som lutas mot ens eget.

Vi får nöja oss med att klappa och klia och stjäla en kindpuss när han är på bra humör. Det räcker en liten bit.

Som en skakning på nedre däck

På ett sätt är det skönt när allt går så fort fort som det gjort tidigare i veckan. Man hinner inte tänka då.

I dag har varit sjukhusfri dag, i väntan på morgondagens undersökningar. Plenty of möjligheter att fundera och tänka efter. Och att googla. Tyvärr.

För plötsligt faller orden "magnetröntgen" och "benmärgsprov" in i sitt sammanhang, och en kall hand fattar hjärtat i ett stadigt grepp.

Vad kommer de att hitta?

Fördomar sitter som berget

Det är lättare att begripa hur starka fördomar kan vara, när de dyker upp hos en själv inom oväntade områden.

Jag som uppfattar mig som tämligen fördomsfri när det handlar om manligt/kvinnligt, kan ändå uppleva en spontant förvånad känsla när jag hör om en ung kvinna som uträttat saker. Den här gången handlade det om Lady Gaga, som 23 år gammal inte bara skaffat sig en alldeles egen position som artist, utan också hunnit med en karriär som låtskrivare till andra.

Det vore skönt om jag kunde säga att förvåningen bara handlade om hennes ålder. Tyvärr går det inte.

Blodfattigt

Men ni ska inte tro att det gick att ta det där förbannade blodet!

Nej då. Inte ens experterna på barnprovtagningen fick Gullpånkens ådror att ge med sig. Tre stick (och medföljande underhudtrevande) utan en enda droppe blod. "Kroppen minns", sa den äldre provtagaren.

Så blodproven får vänta tills på fredag, då han ändå ska sövas för magnetröntgen och benmärgsprov. Då passar man på att snitta fram en åder som då kan tvingas ge ifrån sig sin last.

Vilket innebär att vi troligen inte får svar på dessa de sista (?) proven förrän om kanske en vecka. Very nice. Very nice indeed. Läkaren var lätt irriterad; hon är övertygad om att det handlar om en inflammation och vill utesluta alla andra möjligheter snabbt så att vi kan gå på kortisonet. För pånkens del vore det också tacknämligt att börja kunna behandla; det tär både på kropp och själ att må dåligt hela tiden.

Dagens återbesök

Emlad Gullpånke dricker juice. Provtagningen vill inte ta blod från kanylen så det blir att sticka igen. Suck. Humöret är i alla fall rätt gott.

På permis

Lilla gubben fick komma hem i kväll. Han är fortfarande inskriven, men behöver nu bara komma in en gång om dagen för kontroll och eventuella nya provtagningar. Antibiotikan plockade de bort, eftersom den inte gjorde någon skillnad – varav man kan sluta sig till att han inte har något bakteriellt – så han behöver inte vara tillgänglig var åttonde timme nu.

Det vi har fått veta under dagen är att skelett och inre organ verkar vara okej. Kontraströntgen* visade ingenting onormalt, bukultraljudet inte heller. Vi talade med veckans ansvariga läkare som menade att huvudspåret är någon slags inflammation. Kanske en inflammatorisk sjukdom à la reumatism. Och det där med att dröjande svar på blododling skulle vara dåligt var en feltolkning av begreppet "negativt" ...

För övrigt gjorde hon åtminstone mig aningen lugnare när hon sa att de var vana vid krångligare diagnoser. "Det är hit de kommer, det som ingen vet vad de är", sa hon. "Vi har nästan alltid ett litet mysterium här."

* De kallade det något annat – "skintröntgen" lät det som. Men jag hittar inte det begreppet någonstans; jag hittar skiktröntgen som motsats till vanlig slätröntgen men det är väl inte samma sak som kontraströntgen. Någon som vet?

Vad händer? Ingen aning

Fortfarande ingen aning om vad som pågår. Maken talade med dagens rondläkare och fick veta att sänkan är skyhög, 170-någonting, ska vara ungefär en tiondel av det, och att svaret på blododlingen kan komma att dröja till på onsdag. Och att det "inte brukar vara så bra" när odling dröjer så.

Vad "inte så bra" betyder glömde maken att fråga. Något livshotande? Svår sjukdom? Att han inte kommer att bli frisk på länge? Att de inte vet vad fan som pågår?

Läkarna säger förstås inte mycket – har inte så mycket konkret att komma med, men jag önskar att vi fick lite mer information. Om de funderar på ett antal sjukdomar som går att bota även om det tar några månader, är det onödigt att jag håller på och jagar bort gravstenar ur huvudet hela dagarna.

Vattendjur

I går kom det med jämna mellanrum sskor och uskor och satte fram juiceglas framför Gullpånken. Han ville inte ha, smuttade kanske lite men var inte särskilt intresserad av att dricka. Jag tänkte inte så mycket på saken.

På kvällen när maken var tillbaka för att låta Sötpricken hälsa på sin bror, kom en av sskorna och undrade över hur mycket han druckit egentligen under dagen. Om han inte fick i sig mer vätska på egen hand måste de lösa det på annat sätt. När maken berättade för mig kunde jag upplysa att jo då, han hade druckit nästan två dricksglas juice under eftermiddagen, och larmet blåstes av.

Under kvällen började jag fundera. Juice. Det erbjöds ju bara juice hela tiden, och själv var han ju måttligt intresserad av att ta några initiativ. Så jag plockade fram ett glas vatten, och det svepte han.

Så enkelt var det. Han ville inte släcka törsten med juice, han ville ha vatten. Man behöver inte vilja klunka sött bara för att man är barn.

Läget

Än så länge vet vi inte så mycket. Det var ju inte hjärnhinneinflammation. Teorin om någon slags skelettinflammation verkar inte heller trolig, men är inte avskriven; i morgon ska det göras en kontraströntgen för att fortsätta undersökningen där. En läkare funderade på om det kunde vara Bornholmssjukan men även om vissa symptom stämmer är andra helt frånvarande (för att inte tala om att Gullpånken är den enda drabbade, såvitt vi vet). Vi väntar fortfarande på resultaten av blodproven, och får dem förhoppningsvis i morgon.

Det värsta just nu är att han är så hemskt ledsen – ledsen, arg, bedrövad, deprimerad. Han vill hem, och han får inte. "Vad vill du göra?" frågar vi och menar leka eller läsa elller något. Svaret blir "Jag vill åka hem!" Han äter knappt och vill inte göra något nytt; ligger han i sängen och tittar frånvarande på Barnkanalen vill han fortsätta med det, sitter han i vagnen och stirrar vill han fortsätta med det och lyfter man över honom till sitt knä i soffan vill han fortsätta sitta där. I korta stunder kan man fånga hans uppmärksamhet och kanske gosa och skoja lite, men han förlorar snabbt intresset och vill dra sig in i sig själv igen.

Vad fan gör man?

Vila

Sitter i dagrummet med sovande Gullpånke i knät. Han vill inte sitta själv, inte vara någon annanstans än i mappas knä. Lilla vännen.

Dag två

Tillbaka igen. Lilla gubben har inte börjat må bättre än, men vi hoppas på antibiotikan de satte in i natt.