Så här ser det ut nu utanför. Mörkt. Men snön glittrar, om det inte syns, och det faller små duntussar från ovan. Inomhus är det ostdags.
torsdag 31 december 2009
Läget
Så här ser det ut nu utanför. Mörkt. Men snön glittrar, om det inte syns, och det faller små duntussar från ovan. Inomhus är det ostdags.
Vinterhus
Det är en riktig vinterdag, en sån som man tycker barndomens vintrar var fulla av. Nuförtiden kommer de mer sällan -- eller är det för att man är vuxen? Nä, jag lutar åt klimatförändringar är boven i dramat. // Det hade varit skönt med en promenad nu, innan mörkret faller, men vi har mat som ska lagas. Mot spisen, således!
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Stolthet – uppdaterad
Alldeles nyss vinkade jag adjö till Sötpricken, som skulle ut med sin "gudfar"* och hans fru. De ska äta lunch, titta på julklappar och kanske gå på bio – en riktigt fantastisk dag för en femåring, och hon har sett fram emot utflykten sedan i fredags när den bestämdes.
Men en kvart innan de skulle komma och hämta henne, kröp en ledsen unge upp i mitt knä. Nej, hon ville inte följa med dem, hon ville bara vara med mig. Nej, hon ville hellre vara med någon som kände henne lite mer. Det hjälpte inte alls att jag försökte påminna henne om den där dagen i höstas, när Gullpånken behövde båda föräldrarna på sjukhuset, och hon blev hämtad på dagis av gudfar, fick god mat och en fin klänning. Nej, det var alldeles för läskigt att gå ensam med dem.
Vad gör man? Å ena sidan vill man inte tvinga ett barn att göra något hon inte vill. Å andra sidan känner jag igen den där känslan i magen, när man är nervös för något som man egentligen vet ska bli roligt, och hur besviken och ledsen på sig själv man blir när chansen att göra det försvunnit och man har sabbat för sig själv genom att fega ur.
Jag valde att pusha henne att gå. Och det visade sig vara rätt beslut. När de väl dök upp, blev informerade om läget och försäkrade att de kunde ta det en annan dag, eller kanske åka skridskor i eftermiddag i stället, övergick "vill inte" snabbt till "vet inte". Och den tveksamma tjejen förvandlades till förväntansfull typ när jag började hjälpa henne med påklädningen.
Nu känner jag mig stolt. Både över henne som gick med på att inte bara lyssna på magpirret, och över mig som inte tog den enklaste vägen genom att raskt blåsa av allt. För hur lär man sig tackla utmaningar om man viker undan till och med för roliga saker, bara för att de är lite läskiga att tänka på?
*Han är inte en riktig gudfar, eftersom barnen inte är döpta. Men i allt praktiskt fungerar han som sådan.
Men en kvart innan de skulle komma och hämta henne, kröp en ledsen unge upp i mitt knä. Nej, hon ville inte följa med dem, hon ville bara vara med mig. Nej, hon ville hellre vara med någon som kände henne lite mer. Det hjälpte inte alls att jag försökte påminna henne om den där dagen i höstas, när Gullpånken behövde båda föräldrarna på sjukhuset, och hon blev hämtad på dagis av gudfar, fick god mat och en fin klänning. Nej, det var alldeles för läskigt att gå ensam med dem.
Vad gör man? Å ena sidan vill man inte tvinga ett barn att göra något hon inte vill. Å andra sidan känner jag igen den där känslan i magen, när man är nervös för något som man egentligen vet ska bli roligt, och hur besviken och ledsen på sig själv man blir när chansen att göra det försvunnit och man har sabbat för sig själv genom att fega ur.
Jag valde att pusha henne att gå. Och det visade sig vara rätt beslut. När de väl dök upp, blev informerade om läget och försäkrade att de kunde ta det en annan dag, eller kanske åka skridskor i eftermiddag i stället, övergick "vill inte" snabbt till "vet inte". Och den tveksamma tjejen förvandlades till förväntansfull typ när jag började hjälpa henne med påklädningen.
Nu känner jag mig stolt. Både över henne som gick med på att inte bara lyssna på magpirret, och över mig som inte tog den enklaste vägen genom att raskt blåsa av allt. För hur lär man sig tackla utmaningar om man viker undan till och med för roliga saker, bara för att de är lite läskiga att tänka på?
*Han är inte en riktig gudfar, eftersom barnen inte är döpta. Men i allt praktiskt fungerar han som sådan.
Uppdatering:
De åt pannkakor, handlade kläder och leksaker och gick på bio. Inte en enda gång uppstod det minsta problem. Sötpricken kom hem glad som en lärka. Precis som jag visste.
måndag 28 december 2009
Undrens tid är inte förbi
Hittills i dag har barnen varit oväntat men efterlängtat normala – något litet tjafs förstås, men de har lekt lugnt tillsammans nästan oavbrutet. Och med hjälp av Snövit-filmen har jag kunnat ligga två timmar i sängen och läsa utan mer än ett handfull avbrott för äppeldistribution och liknande.
Märkligt. Och nu undrar jag när sammanbrottet kommer ...
Märkligt. Och nu undrar jag när sammanbrottet kommer ...
lördag 26 december 2009
När julefriden infinner sig
Vi åt lunch hos svärmor, och lämnade kvar Gullpånken där. Sötpricken följde med mormor hem. Barnfri kväll!
Så maken satte på skivan med Melody Gardot som han fick av mig i julklapp. Nu sitter jag vid datorn i julgrans- och adventstjärnebelyst vardagsrum medan han fridsamt snusar i soffan en bit bort. Bord är bokat på Tranan vid åtta.
Check för fyra saker man inte kan göra när barnen är hemma:
1) ha på egen musik och höra den,
2) sitta i fred mer än 2 minuter i sträck medan andra föräldern sover,
3) sova i fred på soffan,
4) äta när man själv hunnit bli hungrig.
Ett av julaftons utbrott får anses halvt kompenserat.
Så maken satte på skivan med Melody Gardot som han fick av mig i julklapp. Nu sitter jag vid datorn i julgrans- och adventstjärnebelyst vardagsrum medan han fridsamt snusar i soffan en bit bort. Bord är bokat på Tranan vid åtta.
Check för fyra saker man inte kan göra när barnen är hemma:
1) ha på egen musik och höra den,
2) sitta i fred mer än 2 minuter i sträck medan andra föräldern sover,
3) sova i fred på soffan,
4) äta när man själv hunnit bli hungrig.
Ett av julaftons utbrott får anses halvt kompenserat.
När man känner för att gnaga på närmaste dörrpost
Det är jobbigt ibland. När barnen koordinerat verkar rusa in i närmsta s.k. trotsålder. När det är tredje dagen på jullovet och man har ytterligare 18 dagar kvar innan det – förhoppningsvis – är vardag igen. När man för tredje gången samma dag känner ett nästan överväldigande behov av att dra sig undan och sakta och njutningsfullt gnaga på närmaste dörrpost, för att inte begå övervåld på liten person. Och man undrar om det kommer att bli bättre eller sämre när man snart beger sig på resa över en fjärdedel av världen.
Sedan kommer farbror Kalle och fru på middag och barnen tävlar om att vara mest bedårande och gulliga. Då känns det bättre. Åtminstone tills barnen återgår till normalt surtrotsigt humör precis när gästerna ska gå.
Gngngnngnngngngngn.
Sedan kommer farbror Kalle och fru på middag och barnen tävlar om att vara mest bedårande och gulliga. Då känns det bättre. Åtminstone tills barnen återgår till normalt surtrotsigt humör precis när gästerna ska gå.
Gngngnngnngngngngn.
fredag 25 december 2009
Så kallad julefrid
Sonen blev väckt för tidigt ur middagsvilan – eller i fel läge, måhända – med en galet sur och treårstrotsig unge till följd. Skrik och gnäll och baravaramedpappa. Varken mormor eller farmor dög när de kom tillbaka från julbönen. Jag fick ordna det sista med maten själv, och det tog förstås betydligt längre tid än beräknat. När vi äntligen satt oss vid bordet, fick vi ägna större delen av middagen åt att hantera surtrotsungen.
Han tinade upp lagom tills vi var klara, men då var både mor och far redigt sura och irriterade.
Sedan kom tomten, julklappar öppnades och det åts knäck och dracks Pommac under glada former. Barnen fick löjligt många julklappar från släkten, och i rätt prisläge; jag är inte en av dem som vill dra ner på antalet julklappar, men det behöver inte vara så stora och dyra grejer. Det roliga är ju att öppna klappen som någon hittat och tänkt: "En sån ska Botilda ha!" (Gärna med ett litet fniss.)
Ja, vi hade trevligt i ungefär en och en halv timme, innan nästa barn bestämde sig för att få ett utbrott. Sötpricken mindes plötsligt att hon inte fått titta klart på Bolibompa tidigare på kvällen, och vrålade alltså om det i evigheter. Som tur var somnade hon ganska omedelbart efter att hon lugnat ner sig.
När vi satt i soffan en stund innan vi lade oss, kände jag vilken tur det var att jag inte julstressat och julhaussat och julförväntat en massa innan. Hade jag det, skulle den trista julaftonsstämningen varit katastrof. Nu var det bara förbannat irriterande.
Han tinade upp lagom tills vi var klara, men då var både mor och far redigt sura och irriterade.
Sedan kom tomten, julklappar öppnades och det åts knäck och dracks Pommac under glada former. Barnen fick löjligt många julklappar från släkten, och i rätt prisläge; jag är inte en av dem som vill dra ner på antalet julklappar, men det behöver inte vara så stora och dyra grejer. Det roliga är ju att öppna klappen som någon hittat och tänkt: "En sån ska Botilda ha!" (Gärna med ett litet fniss.)
Ja, vi hade trevligt i ungefär en och en halv timme, innan nästa barn bestämde sig för att få ett utbrott. Sötpricken mindes plötsligt att hon inte fått titta klart på Bolibompa tidigare på kvällen, och vrålade alltså om det i evigheter. Som tur var somnade hon ganska omedelbart efter att hon lugnat ner sig.
När vi satt i soffan en stund innan vi lade oss, kände jag vilken tur det var att jag inte julstressat och julhaussat och julförväntat en massa innan. Hade jag det, skulle den trista julaftonsstämningen varit katastrof. Nu var det bara förbannat irriterande.
torsdag 24 december 2009
Lägesrapport julafton
Granen tindrar i sitt hörn. Amaryllisarna börjar slå ut och vita linneduken är nymanglad. Knäcken blev god om än lite dåligt knäckig.
Mormor och farmor gick just iväg med Sötpricken till julbönen i Gustav Vasa kyrka. Gullpånkens ögon kände att de måste vila, så han snusar sedan en stund i sin säng. Jussi Björling sjunger och jag ska precis börja med köttbullarna.
Tror jag tar lite glögg till det.
Mormor och farmor gick just iväg med Sötpricken till julbönen i Gustav Vasa kyrka. Gullpånkens ögon kände att de måste vila, så han snusar sedan en stund i sin säng. Jussi Björling sjunger och jag ska precis börja med köttbullarna.
Tror jag tar lite glögg till det.
måndag 21 december 2009
Julstress – eller avsaknaden därav
Det rapporteras om julstress. Jag fattar som vanligt nada, är så pass nollställd att jag börjar undra om det är något fel med mig.
Vad finns att stressa upp sig för? Man ska städa och laga julmaten – men det är väl inte värre än att fixa inför och laga till maten till vilken middagsbjudning som helst? Köpa julklappar, skicka julkort, koka knäck, baka pepparkakor, lägga in sill, stoppa korv, hänga upp julgardiner, köpa gran, klä gran ...
Okej. När jag tänker efter så. Det finns en hel del, om man har tendenser till huslig prestationsångest. Men det har jag ju bara när det gäller städning, och den får maken tänka på. Julgardiner, knäck och korv struntar vi blankt i. (Struntade i julkorten i år! Det är faktiskt rätt ovanligt för att vara jag.) Och resten tar vi som det kommer. Om jag har tid på onsdag kanske man faktiskt skulle ge sig på knäcken?
Det hjälper förstås att man inte har så många att köpa julklappar till. Fem pers och ansvaret för fyra av dem delar man med någon annan.
Simma lugnt!
Vad finns att stressa upp sig för? Man ska städa och laga julmaten – men det är väl inte värre än att fixa inför och laga till maten till vilken middagsbjudning som helst? Köpa julklappar, skicka julkort, koka knäck, baka pepparkakor, lägga in sill, stoppa korv, hänga upp julgardiner, köpa gran, klä gran ...
Okej. När jag tänker efter så. Det finns en hel del, om man har tendenser till huslig prestationsångest. Men det har jag ju bara när det gäller städning, och den får maken tänka på. Julgardiner, knäck och korv struntar vi blankt i. (Struntade i julkorten i år! Det är faktiskt rätt ovanligt för att vara jag.) Och resten tar vi som det kommer. Om jag har tid på onsdag kanske man faktiskt skulle ge sig på knäcken?
Det hjälper förstås att man inte har så många att köpa julklappar till. Fem pers och ansvaret för fyra av dem delar man med någon annan.
Simma lugnt!
Ring ring
I dag hade jag avtalat med en potentiell uppdragsgivare att ringa vid elva. Henoms förslag på tidpunkt.
Klockan 11.04 ringer jag. Inget svar. Röstbrevlåda. Jag blir milt förvånad, men tänker att hen blivit sen från ett möte eller något. Talar in ett meddelande och tänker mig att hen ska ringa, med andan i halsen, efter några minuter. Men nu har det gått snart en timme och hen har inte ringt tillbaka.
Är det inte märkligt?!
Klockan 11.04 ringer jag. Inget svar. Röstbrevlåda. Jag blir milt förvånad, men tänker att hen blivit sen från ett möte eller något. Talar in ett meddelande och tänker mig att hen ska ringa, med andan i halsen, efter några minuter. Men nu har det gått snart en timme och hen har inte ringt tillbaka.
Är det inte märkligt?!
lördag 19 december 2009
Njut för fan!
Ett litet trött konstaterande av Tove och reaktionerna kommer genast. Varför klagar man som småbarnsförä... nej förlåt, småbarnsmamma, på att det är jobbigt med barnen i stället för bara njuta av den alldeles för korta småbarnstiden?
Jag undrar varför det ena alltid verkar måsta utesluta det andra. Antingen ska man tycka allt med barnen är så underbart eller så sitter man dygnet runt på badkarskanten, petande sina öron, och planerar att rymma.
Ibland vill jag inget annat än att vara med barnen, ibland vill jag inget annat än att ta mig därifrån. Jag har svårt med det nästan ständiga kravet att alltid vara uppmärksam och alert. Sådan är jag. Sådan är troligen inte den som "njuter av den korta småbarnstiden", men det beror på att alla har olika temperament. Det finns garanterat en eller två situationer som jag klarar bättre än småbarnsnjutaren, men jag ifrågasätter inte henne – för det är alltid en hon – för det.
Så det så.
Jag undrar varför det ena alltid verkar måsta utesluta det andra. Antingen ska man tycka allt med barnen är så underbart eller så sitter man dygnet runt på badkarskanten, petande sina öron, och planerar att rymma.
Ibland vill jag inget annat än att vara med barnen, ibland vill jag inget annat än att ta mig därifrån. Jag har svårt med det nästan ständiga kravet att alltid vara uppmärksam och alert. Sådan är jag. Sådan är troligen inte den som "njuter av den korta småbarnstiden", men det beror på att alla har olika temperament. Det finns garanterat en eller två situationer som jag klarar bättre än småbarnsnjutaren, men jag ifrågasätter inte henne – för det är alltid en hon – för det.
Så det så.
fredag 18 december 2009
Om man ska vara lite uppåt
... så ser jag solen bakom husen en bit bort, snön ligger någotsånär vit och vi har fått en ny hyresgäst till lokalen.
Hurra!
Hurra!
torsdag 17 december 2009
Vårt lilla spöke
Det ligger en sjuk Gullpånke och sover lätt flämtande i sin säng. När han kom in till vår säng natten till i dag kände jag att han var lite varm och tog tempen; så funkar det i ett hem där barnet haft feber under lång period – fram med termometern vid första minsta misstanke! Och jag hade rätt, även om det väl snarare var förhöjd temperatur än regelrätt feber.
Sedan var det lugna puckar ända fram till strax efter frukosten, när han först blev väldigt ynklig och sedan somnade i mammas famn. Klassiskt riktig-feber-på-väg-tecken.
Genast dyker det upp ett litet spöke och ställer sig och flaxar framför oss. Nu har han feber-spöket. Hur länge ska det här hålla i sig?-spöket. Tänk om han blir sjuk igen-spöket. När är det egentligen befogat att ringa till doktorn?-spöket. Efter mindre än ett dygn uppenbarar det sig och rasslar lätt olycksbådande med kedjorna.
Och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det slutar poppa upp varje gång gullet är sjuk. Ett år? Två? När pånken börjar skolan – när han slutar skolan? När han börjar raka sig och därmed inte ens i mörkret kan förväxlas med det lilla barn som nyss lutade sin varma trötta kind mot mammas?
Säg att den tar slut åtminstone då, den här fladdrande känslan i hjärtat. Säg det.
Sedan var det lugna puckar ända fram till strax efter frukosten, när han först blev väldigt ynklig och sedan somnade i mammas famn. Klassiskt riktig-feber-på-väg-tecken.
Genast dyker det upp ett litet spöke och ställer sig och flaxar framför oss. Nu har han feber-spöket. Hur länge ska det här hålla i sig?-spöket. Tänk om han blir sjuk igen-spöket. När är det egentligen befogat att ringa till doktorn?-spöket. Efter mindre än ett dygn uppenbarar det sig och rasslar lätt olycksbådande med kedjorna.
Och jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det slutar poppa upp varje gång gullet är sjuk. Ett år? Två? När pånken börjar skolan – när han slutar skolan? När han börjar raka sig och därmed inte ens i mörkret kan förväxlas med det lilla barn som nyss lutade sin varma trötta kind mot mammas?
Säg att den tar slut åtminstone då, den här fladdrande känslan i hjärtat. Säg det.
Skattesmäll
Femtiosjutusenniohundratjugosju kronor.
Det ska finnas på mitt skattekonto den 12 mars. Just nu finns sjutusenetthundra fyra oreserverade kronor.
Häpp.
Så går det när man inte bryr sig om att jämka upp den preliminära f-skatteinbetalningen ett år utan bara sätter av pengarna, jämkar upp inbetalningen till året därpå och sedan råkar ut för konjunktursrelaterat fritt fall. Varvid man i lättnaden över att det åtminstone finns pengar på skattekontot glömmer bort att de var reserverade för skatter för 2008, struntar i att jämka och i stället använder dem för 2009 års.
Och där ligger de låsta hos Skatteverket till december om ett år.
Vilken jävla tur att jag har lite pengar kvar efter min lyckade lägenhetsaffär! (Köpte lägenhet i låg prisbild, sålde i hög – om än inte så hög som i dag.) När jag nu är så otroligt korkad.
Det ska finnas på mitt skattekonto den 12 mars. Just nu finns sjutusenetthundra fyra oreserverade kronor.
Häpp.
Så går det när man inte bryr sig om att jämka upp den preliminära f-skatteinbetalningen ett år utan bara sätter av pengarna, jämkar upp inbetalningen till året därpå och sedan råkar ut för konjunktursrelaterat fritt fall. Varvid man i lättnaden över att det åtminstone finns pengar på skattekontot glömmer bort att de var reserverade för skatter för 2008, struntar i att jämka och i stället använder dem för 2009 års.
Och där ligger de låsta hos Skatteverket till december om ett år.
Vilken jävla tur att jag har lite pengar kvar efter min lyckade lägenhetsaffär! (Köpte lägenhet i låg prisbild, sålde i hög – om än inte så hög som i dag.) När jag nu är så otroligt korkad.
onsdag 16 december 2009
Tomburk
Det känns som om någon har sugit ut allt innehåll ur mitt huvud. Knackar jag på det så låter det dovt ihåligt. Jag lovar.
Jag antar att det är årstiden i kombination med väldigt lite jobb som orsakar tomheten. Lite planlöst försöker jag pigga upp mig, aktivera tankarna, men det är segt. Oändligt segt.
Kanske hjälper det att jag skriver om det.
Vi får hoppas det.
Annars är jag doom'd. Doom'd!
Jag antar att det är årstiden i kombination med väldigt lite jobb som orsakar tomheten. Lite planlöst försöker jag pigga upp mig, aktivera tankarna, men det är segt. Oändligt segt.
Kanske hjälper det att jag skriver om det.
Vi får hoppas det.
Annars är jag doom'd. Doom'd!
måndag 14 december 2009
Arvegods
När maken köpte lägenheten av sin moster (som i sin tur övertagit den efter sin moster, som ärvt den efter sina föräldrar), följde det med en hel del.
Stora möbler, till exempel. Jättemöbler. Som den här skänken:
Enorm. Nästan två meter bred och hur djup som helst. Ganska ball, men opraktisk. Dessutom fanns det en stor soffgrupp à la Karl Johan och en del annat efter moster. Hon flyttade till yttepyttelägenhet och lämnade helt enkelt kvar allt arvegods som hon inte fick plats med.
Dessutom ärvde vi släktens Luciabjudning.
Skänken och Karl Johan-möbeln är borta nu, men Luciabjudningen är kvar. Den behåller vi.
Stora möbler, till exempel. Jättemöbler. Som den här skänken:
Enorm. Nästan två meter bred och hur djup som helst. Ganska ball, men opraktisk. Dessutom fanns det en stor soffgrupp à la Karl Johan och en del annat efter moster. Hon flyttade till yttepyttelägenhet och lämnade helt enkelt kvar allt arvegods som hon inte fick plats med.
Dessutom ärvde vi släktens Luciabjudning.
Skänken och Karl Johan-möbeln är borta nu, men Luciabjudningen är kvar. Den behåller vi.
Interludium
Nu skriver vi lite här och kanske lägger in en bild –
– så att texten åker ner och jag slipper läsa inlägget nedanför när jag öppnar bloggen för jag börjar gråta varje gång.
Så.
Här är familjen framför Photo Booth.
– så att texten åker ner och jag slipper läsa inlägget nedanför när jag öppnar bloggen för jag börjar gråta varje gång.
Så.
söndag 13 december 2009
Sorg
I eftermiddags dog en av mina gamla vänner, några veckor innan sin 43-årsdag.
Jag tänker på hennes son. Och jag tänker på sånt som jag borde ha pratat med henne om, att vi borde ha träffats mer när vi nu hade hittat tillbaka till varandra efter några års fläckvis tystnad. Och jag tänker på när vi stod nästan utanför min port en sen kväll i juni för något år sedan, och hon berättade att hon hade cancer och jag visste inte vad jag skulle säga utom fy fan. Och på att hon hörde av sig i somras när Gullpånken var sjuk och allt var så jobbigt, och hon måste ha börjat bli dålig då.
Och jag är lite överraskad över hur ledsen jag är. Och sorgsen över att jag inte hade förstått hur viktig hon var för mig.
Jag tänker på hennes son. Och jag tänker på sånt som jag borde ha pratat med henne om, att vi borde ha träffats mer när vi nu hade hittat tillbaka till varandra efter några års fläckvis tystnad. Och jag tänker på när vi stod nästan utanför min port en sen kväll i juni för något år sedan, och hon berättade att hon hade cancer och jag visste inte vad jag skulle säga utom fy fan. Och på att hon hörde av sig i somras när Gullpånken var sjuk och allt var så jobbigt, och hon måste ha börjat bli dålig då.
Och jag är lite överraskad över hur ledsen jag är. Och sorgsen över att jag inte hade förstått hur viktig hon var för mig.
torsdag 10 december 2009
Warm and fuzzy feeling
Jag är säkert en rikigt fånig softis, men det ger mig en varm och gosig känsla att den manlige tyske utrikesministern har med sig sin make på Nobelfesten.
onsdag 9 december 2009
Tjafs, tjafs och tjafs
Hjälp vad trött jag är på detta ständiga tjafs. Om än det ena, än det andra. Tjafsar de inte med varandra, så ställer de upp enad front och tjafsar tillsammans med mig. Det är som att försöka släcka en gräsbrand: precis när man kvävt en eldunge, dyker en ny upp lite längre bort.
Tjafset. Månadens "det värsta med att vara förälder" och "jag står fan inte uuuuut!".
Tjafset. Månadens "det värsta med att vara förälder" och "jag står fan inte uuuuut!".
Innovativt språkbruk och lätt koma
Läste i senaste numret av Språktidningen att avledningsändelsen -ma går framåt på bred front igen:
Jaha. Hela den här inledningen för att jag skulle säga att jag är trög som attan i dag. Natten till i går sov jag dåligt. Inte för att barnen höll på, ovanligt nog, utan för att jag liksom aldrig kom till ro. Sedan var gårdagen en jobbig dag, både känslomässigt och för att den blev så lång. Och när jag väl kom hem kunde jag bara inte slappna av utan satt och kollade på ett riktigt ointressant avsnitt av Oprah i stället för att lägga mig.
Jaja. Bara att sega på.
Ändelsen ma tycks åter ha blivit produktiv. Att ett gammalt och dött suffix plötsligt vaknar till liv är något av en grammtisk skräll.Ingen nyhet för någon som sedan länge vadar omkring i tröttmans träsk. Men jag ber att få invända mot Språktidningens påstående i (det ej citerade) stycket innan att tröttma skulle vara synonymt med trötthet. Det finns förstås en anledning till att -ma-avledningar kommit att användas istället för etablerade -het. För mig uttrycker -ma-avledningar en intensitet och/eller utsträckning i tid som -het-avledningen inte beskriver.
– Jag kan på rak arm inte påminna mig något annat exempel på det. Man kan bara ställa sig vid sidlinjen och titta på hur väl det sprider sig, säger Christer Platzack, professor i nordiska språk vid Lunds universitet.
Jaha. Hela den här inledningen för att jag skulle säga att jag är trög som attan i dag. Natten till i går sov jag dåligt. Inte för att barnen höll på, ovanligt nog, utan för att jag liksom aldrig kom till ro. Sedan var gårdagen en jobbig dag, både känslomässigt och för att den blev så lång. Och när jag väl kom hem kunde jag bara inte slappna av utan satt och kollade på ett riktigt ointressant avsnitt av Oprah i stället för att lägga mig.
Jaja. Bara att sega på.
måndag 7 december 2009
Dags att joina bashingen!
Jag har inte hängt med i Com Hem-bashingen som varit den senaste tiden, helt enkelt för att de kontakter med kundtjänst som jag har haft de senaste åren har varit mycket bra.
Okej, det har uppstått fel med än det ena, än det andra, men kundtjänst har i alla fall varit trevliga. Men nu får jag bara spader!
Alldeles nyss upptäckte jag att nästa månads räkning blir 6 kronor dyrare än normalt. Det beror på att jag, utan någon förklaring, debiteras en högre taxa efter 19/1. Eh? Så jag ringer kundtjänst där århundradets segaste person svarar. Ett sammandrag av samtalet:
Jag: – Hej, jag undrar varför jag plötsligt debiteras en högre avgift för mitt bredband.
Segpropp: – ...
Jag: – Hallå?
Segpropp: – ... Jag ser att din bindningstid går ut den 19/1.
Jag: – Bindningstid? Jag visste inte ens att jag hade en bindningstid. Men varför går priset upp? Utan att jag blir informerad?
Segpropp: – ...
Jag (väntar och letar på Com Hems sida): ...
Segpropp: – ...
Jag (tröttnar på att vänta): – Och här på er sida står det att mitt abonnemang kostar 279 kr i månaden, inte 299 som jag betalat hittills.
Segpropp: – ...
Jag: – Men framför allt undrar jag varför summan går upp utan att jag blir informerad eller för all del får ett personligt erbjudande, utan telefoni och what not.
Segpropp: – ... Det jag kan göra är att ge dig ett erbjudande om 10 Mbit/s för 199 kronor i sex månader.
Jag: – Det låter i och för sig bra, men jag vill veta varför ni gör så här.
Segpropp: – ...
Jag: – Tack, men jag tror inte att du kan hjälpa mig nu. Jag återkommer till kundtjänst senare.
*klick*
Ahmen va! Ska inte kundtjänstmedarbetare kunna åtminstone prata?
Okej, det har uppstått fel med än det ena, än det andra, men kundtjänst har i alla fall varit trevliga. Men nu får jag bara spader!
Alldeles nyss upptäckte jag att nästa månads räkning blir 6 kronor dyrare än normalt. Det beror på att jag, utan någon förklaring, debiteras en högre taxa efter 19/1. Eh? Så jag ringer kundtjänst där århundradets segaste person svarar. Ett sammandrag av samtalet:
Jag: – Hej, jag undrar varför jag plötsligt debiteras en högre avgift för mitt bredband.
Segpropp: – ...
Jag: – Hallå?
Segpropp: – ... Jag ser att din bindningstid går ut den 19/1.
Jag: – Bindningstid? Jag visste inte ens att jag hade en bindningstid. Men varför går priset upp? Utan att jag blir informerad?
Segpropp: – ...
Jag (väntar och letar på Com Hems sida): ...
Segpropp: – ...
Jag (tröttnar på att vänta): – Och här på er sida står det att mitt abonnemang kostar 279 kr i månaden, inte 299 som jag betalat hittills.
Segpropp: – ...
Jag: – Men framför allt undrar jag varför summan går upp utan att jag blir informerad eller för all del får ett personligt erbjudande, utan telefoni och what not.
Segpropp: – ... Det jag kan göra är att ge dig ett erbjudande om 10 Mbit/s för 199 kronor i sex månader.
Jag: – Det låter i och för sig bra, men jag vill veta varför ni gör så här.
Segpropp: – ...
Jag: – Tack, men jag tror inte att du kan hjälpa mig nu. Jag återkommer till kundtjänst senare.
*klick*
Ahmen va! Ska inte kundtjänstmedarbetare kunna åtminstone prata?
onsdag 2 december 2009
En mörk eftermiddag i Vasastan
Det ligger en vaccinpåverkad make i sovrummet och slumrar. I går var han jätteuppåt för att han också fick spruta när barnen tog sin andra, i dag tror jag att just den glädjen är lite nedtonad.
Utanför lyser adventstjärnor och dito stakar upp stadsmörkret. Nu fattas det bara lite snö och så kunde jag kisa en aning (sådär så att jag blundar) och så kunde man tänka sig att min gata var Tomtebogatan och att det var Ture Sventons jul.
Eller så kunde jag ta en sväng genom Tegnérlunden på väg till dagis, för att se om Bo Vilhelm Olsson sitter på sin bänk. Fast det var visst i oktober han satt där, säger Wikipedia.
Sånt tänker man på när det är eftermiddag, mörkt ute och man inte har någon större lust att lämna värmen för att gå ut. Kan inte någon bara komma förbi med barnen? Hemleverans funkar ju med mat.
Utanför lyser adventstjärnor och dito stakar upp stadsmörkret. Nu fattas det bara lite snö och så kunde jag kisa en aning (sådär så att jag blundar) och så kunde man tänka sig att min gata var Tomtebogatan och att det var Ture Sventons jul.
Eller så kunde jag ta en sväng genom Tegnérlunden på väg till dagis, för att se om Bo Vilhelm Olsson sitter på sin bänk. Fast det var visst i oktober han satt där, säger Wikipedia.
Sånt tänker man på när det är eftermiddag, mörkt ute och man inte har någon större lust att lämna värmen för att gå ut. Kan inte någon bara komma förbi med barnen? Hemleverans funkar ju med mat.
... och dagens problem
Jag måste fixa fram ett kort på mig själv. Företrädesvis ett där jag inte ser ut som en mupp. En tantig mupp. (Eller muppig tant, endera känns möjligt.) Jag tycker inte att det är ett konstigt krav, att man vill slippa se ut som en mupp.
Tyvärr är det i princip omöjligt för mig. Jag ser ut som en mupp på de flesta kort. Särskilt på såna dära porträttbilder, vilket är precis vad jag ska leverera. "Möjlighet finns att ta bild på plats", står det. Jassuru. "Möjlighet finns att TA SKITMUPPIG FULBILD på plats", snarare.
Undrar om de kan tänka sig en färgpennebild från Photo Booth?
Tyvärr är det i princip omöjligt för mig. Jag ser ut som en mupp på de flesta kort. Särskilt på såna dära porträttbilder, vilket är precis vad jag ska leverera. "Möjlighet finns att ta bild på plats", står det. Jassuru. "Möjlighet finns att TA SKITMUPPIG FULBILD på plats", snarare.
Undrar om de kan tänka sig en färgpennebild från Photo Booth?
Jag har i alla fall min kofta
I går fräste jag lök, vitlök, ingefära och röd chili. Då hade jag på mig min enda rena kofta.
Nu sitter jag vid datorn och luktar vitlöksfräs.
Inte så vitlöksfräscht.
Nu sitter jag vid datorn och luktar vitlöksfräs.
Inte så vitlöksfräscht.
tisdag 1 december 2009
Gulp II
Nu visade det sig att det fanns en till läskig fas i gulpgrejen. Inte alls orimlig, helt logisk faktiskt, men jag visste inte om den. Det fanns ingen information om den. Man förväntades liksom känna till den.
Kanske tur, för hade varit mycket möjligt att jag dragit ut på iskalla vatten-hoppet tills det var försent, om jag vetat.
Kanske tur, för hade varit mycket möjligt att jag dragit ut på iskalla vatten-hoppet tills det var försent, om jag vetat.
söndag 29 november 2009
Gulp
Nu gjorde jag just något helläskigt.
Bara släppte helt på mina spärrar och promotade mig själv. Kan leda till saker som är skitläskiga. Inte för att jag tror det, men i alla fall. Kan.
Hjälp!
Bara släppte helt på mina spärrar och promotade mig själv. Kan leda till saker som är skitläskiga. Inte för att jag tror det, men i alla fall. Kan.
Hjälp!
Bonusdag
Barnens förskola har planeringsdag i morgon, så vi stannar kvar på landet en extra dag. Det är en märklig känsla, som alltid när man är kvar när alla andra, icke-bofasta, åkt hem. De där fönstren på andra sidan sundet som alltid lyser är plötsligt borta. Syns inte. Och det är bara inte dimmans fel.
Som tur är är alla våra närmaste grannar utom en bofasta, så det lyser hemtrevligt från deras fönster. När vi åker i morgon lämnar vi några adventsljus på timer, för att hålla vinterstämningen för naboerne uppe. Det kan behövas i denna snöfria svärta.
Som tur är är alla våra närmaste grannar utom en bofasta, så det lyser hemtrevligt från deras fönster. När vi åker i morgon lämnar vi några adventsljus på timer, för att hålla vinterstämningen för naboerne uppe. Det kan behövas i denna snöfria svärta.
Jag kräks på sociala medier
Min förra vinter gick i vinterkräksjukans tecken. Ingen i familjen hade den och den gick varken på förskola eller arbetsplatser, och ändå var jag liksom nedsänkt i nattliga kaskadspyor och långvariga kräkningar. På Facebook och i bloggar får man veta vilka(s barn) som kräks, hur mycket och vilken konsistens. Diarréer verkar inte beskrivas lika detaljerat, och det får man väl tacka för.
Nu börjar årets rapporter komma. Jag funderar allvarligt på att de närmaste månaderna lägga ner Fejan samt endast läsa twitter och bloggar av folk utan barn, bara för att slippa bli pepprad av kräk.
Det är nämligen illa nog att ha en fix idé. När den dessutom blir gödd dagligen och stundligen blir det nära nog outhärdligt. För det spelar liksom ingen roll för mitt huvud att barnet jag just läser om, det som kräktes ner först hela sin säng och sedan föräldrarnas, bor i Göteborg och aldrig har träffat mina barn. Huvudet börjar genast tolka alla ljud inifrån barnens rum som förberedande kräkljud.
*blurk*
Nu börjar årets rapporter komma. Jag funderar allvarligt på att de närmaste månaderna lägga ner Fejan samt endast läsa twitter och bloggar av folk utan barn, bara för att slippa bli pepprad av kräk.
Det är nämligen illa nog att ha en fix idé. När den dessutom blir gödd dagligen och stundligen blir det nära nog outhärdligt. För det spelar liksom ingen roll för mitt huvud att barnet jag just läser om, det som kräktes ner först hela sin säng och sedan föräldrarnas, bor i Göteborg och aldrig har träffat mina barn. Huvudet börjar genast tolka alla ljud inifrån barnens rum som förberedande kräkljud.
*blurk*
lördag 28 november 2009
Strandlek
Inte riktigt samma känsla som i juli. Men det är visst nästan lika roligt. Det vill i alla fall inte gå härifrån. *brrr*
torsdag 26 november 2009
Den ofrivlliga ledamoten
Jag är ingen föreningsmänniska. Långt därifrån. Har svårt för den demokratiska processen i föreningar, gillar inte att sitta i möten och följa mötesordningar och skriva protokoll. Jag vill helst prata och diskutera fritt. Långa, trevliga sammankomster med dryck och förtäring, när en massa vettiga människor diskuterar ämnen som ligger nära deras hjärtan, det gillar jag. Inte uppstyrda möten med punkter som ska betas av och med deltagare som gärna vill hålla mötet så kort som möjligt, för att kunna gå hem och slänga sig i soffan.
Ändå sitter jag i med i var och varannan förening, styrelse och råd som jag träffar på. Jag vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt har jag räckt upp handen och blivit med. Och sedan sköter jag lika plötsligt protokollskrivande, kassörsposten eller ordförandeskapet. Svär lite för mig själv. Och styr upp.
Det är därför det blir såhär, nämligen. Någonstans inuti hör jag en röst som säger: "Näe. Här är ju ingen ordning. Måste styras upp." Och så sitter jag där på mötena med dagordning framför mig, vars punkter ska betas av så att man kan gå hem och slänga sig i soffan.
Oförbätterlig.
Ändå sitter jag i med i var och varannan förening, styrelse och råd som jag träffar på. Jag vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt har jag räckt upp handen och blivit med. Och sedan sköter jag lika plötsligt protokollskrivande, kassörsposten eller ordförandeskapet. Svär lite för mig själv. Och styr upp.
Det är därför det blir såhär, nämligen. Någonstans inuti hör jag en röst som säger: "Näe. Här är ju ingen ordning. Måste styras upp." Och så sitter jag där på mötena med dagordning framför mig, vars punkter ska betas av så att man kan gå hem och slänga sig i soffan.
Oförbätterlig.
tisdag 24 november 2009
En teori om föräldraskap
Det finns säkert människor som lugnt och tålmodigt kan hantera ett barn som fortsätter att oavbrutet skrika att han vill ha filten på benen i vagnen, trots att han upprepade gånger blir informerad om att filten inte är med utan ligger hemma.
De människorna måste antingen vara lobotomerade eller helt enkelt inte bry sig om vad barnet säger.
Eftersom jag varken är lobotomerad eller okänslig inför mitt barns önskemål, kan jag inte hantera det utan skriker till slut tillbaka. Och skjuter undan barnets arm lite för hårt när han försöker ge mig en tjong på näsan.
Alltså är jag en mycket god förälder som är närvarande och lyssnar på mina barn. Eller hur?
De människorna måste antingen vara lobotomerade eller helt enkelt inte bry sig om vad barnet säger.
Eftersom jag varken är lobotomerad eller okänslig inför mitt barns önskemål, kan jag inte hantera det utan skriker till slut tillbaka. Och skjuter undan barnets arm lite för hårt när han försöker ge mig en tjong på näsan.
Alltså är jag en mycket god förälder som är närvarande och lyssnar på mina barn. Eller hur?
söndag 22 november 2009
Fy för söndagar
Ja, fy. Hemmasöndagar är verkligen värdo. Vi vill och måste göra saker i hemmet som vi inte hunnit med under veckan (eller hela hösten) och barnen är irriterade för att de är understimulerade och egentligen vill vara på dagis.
Vilket jävla läge för familjefrid.
Så vi har städat, kök och badrum som behövde det bäst, försökt roa barnen, städat lite till och till slut toppat det med tvätt. Allt under ständigt uppdykande gräl- och skrikattacker.
Gud så skönt att det är måndag i morgon och att alla *ta i trä* är friska.
Vilket jävla läge för familjefrid.
Så vi har städat, kök och badrum som behövde det bäst, försökt roa barnen, städat lite till och till slut toppat det med tvätt. Allt under ständigt uppdykande gräl- och skrikattacker.
Gud så skönt att det är måndag i morgon och att alla *ta i trä* är friska.
Konspirationsteorier ahoy!
I dag skriver Karin Bojs i DN om några aktuella konspirationsteorier: klimatet (mycket aktuellt, kolla blogglänkarna till krönikan), jordens undergång 2012 (den var jag inte alls medveten om, trodde bara det var en film) och hur farligt vaccinet mot svininfluensan är.
I vanliga fall brukar jag mest fnissa åt konspirationsteoretiker och deras så härligt grandiosa idéer om världsherravälden, gigantiska nätverk som arbetar med dolda agendor. Ett koko som med stor uppriktighet tror att vaccinet mot svininfluensan ingår i en världsomspännande konspiration för att decimera, till och med halvera, världens befolkning kan man inte annat än skratta åt.
Fnisset sitter betydligt längre in när rätt vanliga människor, vad man kan bedöma i alla fall, på allvar menar att vaccinet är farligt och att svenska staten egentligen är medveten om det men ändå fortsätter att pumpa i medborgarna det. Man undrar ju vad staten skulle ha att vinna på detta – att göra svenskarna sjuka eller ta död på dem är inte direkt lysande ur nationalekonomisk synvinkel. I den här tråden från Familjeliv.se som Ellen tipsade om, får man en fin översikt över "argumenten". Där hittar man också början till en riktigt snygg klintbergare, inlägg #186:
Som det mesta vad gäller konspirationerna. Hur skulle till exempel en stor del av världens klimatforskare kunna samarbeta för att skapa en felaktig bild av klimathotet? Det brukar vara svårt för ett sånt gäng att komma överens om vad man ska ha för tema på konferenserna.
I vanliga fall brukar jag mest fnissa åt konspirationsteoretiker och deras så härligt grandiosa idéer om världsherravälden, gigantiska nätverk som arbetar med dolda agendor. Ett koko som med stor uppriktighet tror att vaccinet mot svininfluensan ingår i en världsomspännande konspiration för att decimera, till och med halvera, världens befolkning kan man inte annat än skratta åt.
Fnisset sitter betydligt längre in när rätt vanliga människor, vad man kan bedöma i alla fall, på allvar menar att vaccinet är farligt och att svenska staten egentligen är medveten om det men ändå fortsätter att pumpa i medborgarna det. Man undrar ju vad staten skulle ha att vinna på detta – att göra svenskarna sjuka eller ta död på dem är inte direkt lysande ur nationalekonomisk synvinkel. I den här tråden från Familjeliv.se som Ellen tipsade om, får man en fin översikt över "argumenten". Där hittar man också början till en riktigt snygg klintbergare, inlägg #186:
Har hört att vissa som vaccinerar sig "vaccineras" med placebo istället, dels för att vaccinet inte kommer att räcka till alla, dels för att man vill kolla om det riktiga vaccinet har avsedd effekt. Tydligen ges placebo helt slumpmässigt, inte ens sköterskor och läkare vet vilka doser dom är äkta och falska...ska själv vaccinera mig i morgon, man får väl hoppas att man inte åker dit i onödan och får sockervatten istället...=(Eeeeh. Förutom att det naturligtvis är förbjudet att ge placebo utan att meddela patienter om att de ingår i en grupp där placebo ges, undrar jag hur sjutton man skulle kunna få något resultat på den studien. Att den som sköter medicineringen inte vet vilka patienter som får vad är korrekt förfarande, men hur görs uppföljningen? Nä, det faller på sin egen orimlighet.
Som det mesta vad gäller konspirationerna. Hur skulle till exempel en stor del av världens klimatforskare kunna samarbeta för att skapa en felaktig bild av klimathotet? Det brukar vara svårt för ett sånt gäng att komma överens om vad man ska ha för tema på konferenserna.
fredag 20 november 2009
Sova vaken, en klagosång
Det känns som om jag sover fastän jag bevisligen är vaken. Obehaglig känsla.
Jag försökte ta mig en lur på soffan, men Gullpånken vill något var femte minut, så det blev en väldigt hackig tuppis.
Verkligen tröttsamt detta, när man är sjuk och bara vill ligga ner, men måste ta hand om barn. Maken är tillbaka i landet, men i morgon har han saker för sig hela dagen. Och då är båda barnen hemma.
Får vila mig i nästa liv.
Jag försökte ta mig en lur på soffan, men Gullpånken vill något var femte minut, så det blev en väldigt hackig tuppis.
Verkligen tröttsamt detta, när man är sjuk och bara vill ligga ner, men måste ta hand om barn. Maken är tillbaka i landet, men i morgon har han saker för sig hela dagen. Och då är båda barnen hemma.
Får vila mig i nästa liv.
torsdag 19 november 2009
I snuvans tecken
Märkligt hur sänkt man kan bli av en enkel förkylning. Vill inte tänka på vad en svininfluensaattack hade gjort med mig.
Men jag har alltid blivit väldigt sjuk när jag varit förkyld. Huvudet blir till en enda luddig boll, näsan känns redan efter några få snyt som om den blivit gnuggad med sandpapper och kroppen degar ihop. Maken kan studsa upp ur sängen som vanligt, finsnyta sig lite och gå till jobbet även när han är som förkyldast. Så det var inte förrän han själv råkade ut för en jätteförkylning för något år sedan som han förstod exakt hur eländig jag alltid känner mig. Graden av medkännande har ökat sedan dess.
Gullpånken är också sjuk; han fick feber i går, lagom tills att han pappa skulle åka bort. På eftermiddagen uppmätte jag 39,7° med örontermometern, strax innan vi skulle gå och hämta Sötpricken på förskolan. Som tur var fick jag tag på en dagisförälder som kunde ta med henne också vid hämtningen, så att vi slapp gå ut i värsta feberyran. Nu verkar det ha lugnat sig i alla fall, bara lite förhöjd temperatur under dagen.
Nä, nu måste jag gå och snyta mig innan vi gör dagens hämtning.
Men jag har alltid blivit väldigt sjuk när jag varit förkyld. Huvudet blir till en enda luddig boll, näsan känns redan efter några få snyt som om den blivit gnuggad med sandpapper och kroppen degar ihop. Maken kan studsa upp ur sängen som vanligt, finsnyta sig lite och gå till jobbet även när han är som förkyldast. Så det var inte förrän han själv råkade ut för en jätteförkylning för något år sedan som han förstod exakt hur eländig jag alltid känner mig. Graden av medkännande har ökat sedan dess.
Gullpånken är också sjuk; han fick feber i går, lagom tills att han pappa skulle åka bort. På eftermiddagen uppmätte jag 39,7° med örontermometern, strax innan vi skulle gå och hämta Sötpricken på förskolan. Som tur var fick jag tag på en dagisförälder som kunde ta med henne också vid hämtningen, så att vi slapp gå ut i värsta feberyran. Nu verkar det ha lugnat sig i alla fall, bara lite förhöjd temperatur under dagen.
Nä, nu måste jag gå och snyta mig innan vi gör dagens hämtning.
tisdag 17 november 2009
Tankeverksamhet
I mitt halvt undermedvetna snurrar hundra tankar, angelägna om att komma ut. Dumt nog finns inget kösystem där inne, så de trängs vid utgången, knuffar och buffar på varandra, sticker ut ett huvud eller viftar med en hand i öppningen, bara för att sugas tillbaka in i tumultet.
Små idéer och uppslag dyker fram och försvinner med samma fart. Jag får inte grepp om dem, lyckas inte ta en tanke i hampan och få den att stanna på medvetna våningen där den kan undersökas och värderas. När jag till slut har fångat en gäller det att skynda, för att jag inte ska bli störd av de andra tankarnas sorl.
Det här är mitt medvetandes grundstruktur, så jag är van. Ändå – eller kanske just därför? – är det så hemskt frustrerande, att aldrig riktigt få fatt på saker, alltid bli distraherad av de nya tankar som försöker ta sig fram utan att lyckas riktigt.
Just nu trängs fyra, fem tankar längst fram. Kanske går det att locka fram någon av dem? Med list och oärliga metoder.
Små idéer och uppslag dyker fram och försvinner med samma fart. Jag får inte grepp om dem, lyckas inte ta en tanke i hampan och få den att stanna på medvetna våningen där den kan undersökas och värderas. När jag till slut har fångat en gäller det att skynda, för att jag inte ska bli störd av de andra tankarnas sorl.
Det här är mitt medvetandes grundstruktur, så jag är van. Ändå – eller kanske just därför? – är det så hemskt frustrerande, att aldrig riktigt få fatt på saker, alltid bli distraherad av de nya tankar som försöker ta sig fram utan att lyckas riktigt.
Just nu trängs fyra, fem tankar längst fram. Kanske går det att locka fram någon av dem? Med list och oärliga metoder.
måndag 16 november 2009
November
I dag bestämde jag mig för att arbeta hemifrån. Eller såhär: i dag bestämde jag mig för att sitta vid datorn och göra jobbrelaterade saker, som jag inte får betalt för, hemifrån. Helt rätt beslut, tycker jag nu när jag ser ut genom fönstret. (Stode bara inte den där lastbilen och saftblandade irriterande orange ljus precis utanför på gatan!)
En del tycker att november är årets vidrigaste och onödigaste månad; själv tycker jag att februari är betydligt värre. En riktig skitmånad. Men november vill gärna att jag sitter inomhus med ett tänt ljus eller två och gonar mig. Tyvärr måste jag hämta barnen på dagis sedan, och inte ens det faktum att jag slapp lämna i morse kompenserar riktigt för det.
Dessutom ligger något slags förkylning och smyger i kroppen. Kunde man ju ha fattat, eftersom barnen har snörvlat i några dagar.
Inspirationen på topp. Vad ska jag nu plocka fram och glo på utan att göra något åt?
En del tycker att november är årets vidrigaste och onödigaste månad; själv tycker jag att februari är betydligt värre. En riktig skitmånad. Men november vill gärna att jag sitter inomhus med ett tänt ljus eller två och gonar mig. Tyvärr måste jag hämta barnen på dagis sedan, och inte ens det faktum att jag slapp lämna i morse kompenserar riktigt för det.
Dessutom ligger något slags förkylning och smyger i kroppen. Kunde man ju ha fattat, eftersom barnen har snörvlat i några dagar.
Inspirationen på topp. Vad ska jag nu plocka fram och glo på utan att göra något åt?
söndag 15 november 2009
Pengars värde, eller Din morsa är en jävla snåljåp
I går eftermiddags försökte jag förklara för ledsen Sötprick att fyrtiofem kronor är alldeles för mycket att betala för en glittersvan, hur fin hon än tyckte att den var.
Jag hade satt mig på huk nedanför rulltrapporna på Åhléns Odenplan, för att komma på samma nivå som den längtande gråtande, och sa: "Vi har inte råd att betala fyrtiofem kronor för något sånt. Vi har bara inte råd."
Och så lyfte jag på blicken som hamnade på en kvinna som stod vid tygrullarna precis bredvid, och såg hennes halvt förvånade, halvt chockade blick. Och insåg att man inte förväntas säga sånt högt – att man inte har råd med något som kostar under en femtiolapp.
Men så är det. Särskilt inte när grejen är en glittrande guldsvan.
Jag hade satt mig på huk nedanför rulltrapporna på Åhléns Odenplan, för att komma på samma nivå som den längtande gråtande, och sa: "Vi har inte råd att betala fyrtiofem kronor för något sånt. Vi har bara inte råd."
Och så lyfte jag på blicken som hamnade på en kvinna som stod vid tygrullarna precis bredvid, och såg hennes halvt förvånade, halvt chockade blick. Och insåg att man inte förväntas säga sånt högt – att man inte har råd med något som kostar under en femtiolapp.
Men så är det. Särskilt inte när grejen är en glittrande guldsvan.
fredag 13 november 2009
Fåfänga
Jag har lite svårt för mitt eget ansikte. Inte så att jag tycker att jag är ful eller så, men det stämmer inte överens med hur jag känner att jag ser ut. Vet inte riktigt varifrån den inre, lite skeva, bilden kommer från; man skulle kunna tro att det är ett minne från en yngre och mindre slapphudad tid, men det stämmer inte. Jag har aldrig sett ut så på riktigt, och jag har så länge jag minns känt den utseendemässiga skevheten.
Så, av rent terapeutiska skäl hade jag tänkt att lägga upp ett foto precis som jag ser ut. Men – räddad! Photo Booth gillar inte ljuset inne i den plastinslagna lokalen, och jag lyckas inte få fram en ljusmässigt vettig bild.
Jag må se ut som mormor, men jag har faktiskt normal hudton!
Så, av rent terapeutiska skäl hade jag tänkt att lägga upp ett foto precis som jag ser ut. Men – räddad! Photo Booth gillar inte ljuset inne i den plastinslagna lokalen, och jag lyckas inte få fram en ljusmässigt vettig bild.
Jag må se ut som mormor, men jag har faktiskt normal hudton!
torsdag 12 november 2009
Tidsbrist
I går blev inget skrivet. Så går det när man är a) trött och somnar efter lunchen – kunde bara inte hålla mig vaken, tur att soffa fanns i närheten – och b) är ensam med barnen.
Det är ju nästan löjligt enkelt att ha hand om en fem- och en treåring, som kommer bra överens för det mesta och dessutom är inne i värsta datorfasen, så de värsta störningarna i matförberedelserna består av att klicka bort en envis fråga från Adobe Flash Player som av okänd anledning bestämt sig för att störa Tweenies.
Men man måste göra allt själv. Både fixa i köket och hantera barnen. Samtidigt som man förbereder inför morgondagen och plockar lite så att farmor inte ska få dåndimpen när hon hämtat barnen från dagis dagen efter. Vilket gav mig tid efter läggning för att titta på Arga snickaren och inte så mycket mer.
Nu ska jag avsluta den extratid jag fick för arbete, tack vare farmor, och vandra hem. Och se om jag lyckades ta upp stöket ovanför dåndimpengränsen.
Det är ju nästan löjligt enkelt att ha hand om en fem- och en treåring, som kommer bra överens för det mesta och dessutom är inne i värsta datorfasen, så de värsta störningarna i matförberedelserna består av att klicka bort en envis fråga från Adobe Flash Player som av okänd anledning bestämt sig för att störa Tweenies.
Men man måste göra allt själv. Både fixa i köket och hantera barnen. Samtidigt som man förbereder inför morgondagen och plockar lite så att farmor inte ska få dåndimpen när hon hämtat barnen från dagis dagen efter. Vilket gav mig tid efter läggning för att titta på Arga snickaren och inte så mycket mer.
Nu ska jag avsluta den extratid jag fick för arbete, tack vare farmor, och vandra hem. Och se om jag lyckades ta upp stöket ovanför dåndimpengränsen.
tisdag 10 november 2009
Som man sår får man skörda
Lite väl högtidlig rubrik kanske? Och det brukar väl tolkas negativt, dessutom. Det sådda är något fult eller dumt, och skörden består av obehagliga konsekvenser.
Men nu struntar vi i det, för jag orkar inte tänka ut någon annan. Så tänk positivt!
Jag fick just ett jobb på rekommendation från en kompis och korrekturkollega. Jobbet är ett från samma uppdragsgivare som jag rekommenderade henne till för något år eller två sedan.
The cirkel är sluten.
Men nu struntar vi i det, för jag orkar inte tänka ut någon annan. Så tänk positivt!
Jag fick just ett jobb på rekommendation från en kompis och korrekturkollega. Jobbet är ett från samma uppdragsgivare som jag rekommenderade henne till för något år eller två sedan.
The cirkel är sluten.
måndag 9 november 2009
Först förbannad, sedan fnissig
Jag gjorde misstaget att gå in på Newsmill och läsa Åsa Mobergs text på temat "Kläder som protest".
Det är inget fel på texten, tvärtom; det är ett mycket insiktsfullt påpekande om att det inte var så länge sedan som även alldeles infödda och kristna svenska kvinnor hade krav på sig att täcka kropp och huvud.
Problemet ligger förstås i kommentarerna. Förutom att kommentatorerna i många fall verkar vara närmast hjärndöda och inte förstår ett enkelt resonemang, frodas som vanligt xenofobiska och synnerligen oinformerade åsikter om islam.
Men som språkintresserad blir jag förstås riktigt uppåt; tänk vad fina nya skällsord och kategoriseringar man hittar varje gång man besöker Newsmill! Åsa Moberg kallas PK-elitist och anklagas tillhöra PK-maffian. En karl talar om sina spritpattar (mycket smakfullt, grabben); är det en vedertagen benämning för "man boobs"? En kommentator som intar Mobergs position i debatten talar å sin sida om inhemska svennetalibaner – magnifikt!
"Verklighetens folk" – kunde du inte ha hittat på något med lite mer umpf, Göran?
Det är inget fel på texten, tvärtom; det är ett mycket insiktsfullt påpekande om att det inte var så länge sedan som även alldeles infödda och kristna svenska kvinnor hade krav på sig att täcka kropp och huvud.
Problemet ligger förstås i kommentarerna. Förutom att kommentatorerna i många fall verkar vara närmast hjärndöda och inte förstår ett enkelt resonemang, frodas som vanligt xenofobiska och synnerligen oinformerade åsikter om islam.
Men som språkintresserad blir jag förstås riktigt uppåt; tänk vad fina nya skällsord och kategoriseringar man hittar varje gång man besöker Newsmill! Åsa Moberg kallas PK-elitist och anklagas tillhöra PK-maffian. En karl talar om sina spritpattar (mycket smakfullt, grabben); är det en vedertagen benämning för "man boobs"? En kommentator som intar Mobergs position i debatten talar å sin sida om inhemska svennetalibaner – magnifikt!
"Verklighetens folk" – kunde du inte ha hittat på något med lite mer umpf, Göran?
S.k. tråkbloggande
Man är seg och trött. Gäspar stort och sjunker allt längre ner i stolen. Lyckligtvis sammanfaller det med att jag inte har något jobb just i dag.
Däremot finns det en hel del bostadsföreningsgrejer att ordna – har redan avstyrt Intrum Justitia på en faktura som visst helt kommit bort sig – så det vore en bra idé för eftermiddagen. Eller för all del rensa bokhyllan!
Men orka.
*gäsp*
Däremot finns det en hel del bostadsföreningsgrejer att ordna – har redan avstyrt Intrum Justitia på en faktura som visst helt kommit bort sig – så det vore en bra idé för eftermiddagen. Eller för all del rensa bokhyllan!
Men orka.
*gäsp*
lördag 7 november 2009
Barnfri hemmakväll
Vi hade arrangerat ett barnfritt dygn, för att kunna gå ut och äta på kvällen och sedan äta födelsedagspresent-brunch på förmiddagen därpå. Jag var lite orolig för att dagens vaccination skulle sätta käppar i hjulet i form av biverkningar, men än så länge känner jag inte av något över huvud taget. (Det kan i och för sig ändras till i morgon ...)
I stället gick maken och fick någon slags lindrig magsjuka. Fast inte så lindrig att han kände något vidare för att gå ut och äta i kväll. Eller ens hämta hem något gott. Han käkade spagetti och oliver, jag åt biff med chips – en klassiker från min barndom, största lyxen!
Vi hoppas på brunchen i morgon. Tills vidarefår vi nöja oss med soffan, ett gammalt avsnitt av CSI och, för mig, rödvin och chips. En riktigt slökväll för de barnfria!
I stället gick maken och fick någon slags lindrig magsjuka. Fast inte så lindrig att han kände något vidare för att gå ut och äta i kväll. Eller ens hämta hem något gott. Han käkade spagetti och oliver, jag åt biff med chips – en klassiker från min barndom, största lyxen!
Vi hoppas på brunchen i morgon. Tills vidarefår vi nöja oss med soffan, ett gammalt avsnitt av CSI och, för mig, rödvin och chips. En riktigt slökväll för de barnfria!
Vaccination utförd
Vår vc annonserade vaccination för "alla barn 3–6 och deras föräldrar" mellan 10 och 15 idag (eller "mellan 10–15", men så skriver ju inte jag), så jag tog barnen under den bokstavliga armen och klev iväg för att vara där i god tid. Vilket jag ansåg fem i tio vara. Det gjorde visst inte alla andra, för när vi kom dit hade vi redan sisådär 90 nummer före oss i kön. En bekant som jag träffade på kunde berätta att åtminstone vid tjugo i tio hade kön ringlat sig utanför på gatan.
Jag förstår inte varför folk gör så. Det är ju fusk! Några minuter i, javisst, men börja köa en halvtimme, kanske en timme i förväg? FUSK!
Men jag och barnen gick i alla fall in i kaoset. Ett våningsplan fullt av barn och deras föräldrar, i oorganiserat köande. Det fanns ingen som tog emot, inga skyltar som berättade hur man skulle bete sig, nada. Man fick fråga den närmast stående vänliga människan (som var sagda bekant) för instruktioner. Vilka i och för sig var enkla: ta en kölapp där och vänta. Så det gjorde vi. Tog en kölapp, hittade ett bra hörn att stoppa undan vagnen i – vilken vagn jag först förbannade p.g.a. parkeringsbesvär och sedan välsignade som utmärkt klädhängare – och satte oss på golvet och väntade.
Vi pratade, åt äpple, drack smoothie, pratade lite till, tittade på mammas bilder i mobilen, pratade lite till, slöade till med tummen i munnen (Sötpricken) och klängande över hela mamma (Gullpånken), tog en liten promenad i den inte längre riktigt så överfulla mottagningen för att titta på fiskarna, och satte oss ner igen. Och väntade.
Efter ett tag började jag prata med tjejen bredvid, och började räkna på hur många nummer i timmen de två (!) vaccinatörerna avverkade. När någon ropade upp 531 – dagen hade börjat strax under 500 – kom vi fram till 20 i timmen. Inte så konstigt kanske, eftersom varje nummer motsvarades av mellan 2 och 4, 5 personer. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att vi skulle vara klara vid två, och att behovet av lunch var akut.
När jag hade plockat ihop barnen – de letargiska minerna utbytta mot stora leenden – drog tjejen fram en extra nummerlapp. Hon hade tagit den för att hennes sambo skulle komma senare, men han skulle i alla fall inte hinna, konstaterade hon. Så vi bytte högtidligt lappar, en 587 mot en 568.
Och det var verkligen en timme sparad. När vi återkom efter lunchen behövde vi bara vänta en kvart innan det var vår tur. När de ropade efter 570 var vi redan utanför dörren. Befrielse!
Man undrar ju hur bvc tänkt. Detta är en barntät del av innerstaden, med mycket medvetna och informationssökande föräldrar, och de har två personer som ska vaccinera alla inom sitt tättbefolkade upptagningsområde. Mycket märkligt.
Jag förstår inte varför folk gör så. Det är ju fusk! Några minuter i, javisst, men börja köa en halvtimme, kanske en timme i förväg? FUSK!
Men jag och barnen gick i alla fall in i kaoset. Ett våningsplan fullt av barn och deras föräldrar, i oorganiserat köande. Det fanns ingen som tog emot, inga skyltar som berättade hur man skulle bete sig, nada. Man fick fråga den närmast stående vänliga människan (som var sagda bekant) för instruktioner. Vilka i och för sig var enkla: ta en kölapp där och vänta. Så det gjorde vi. Tog en kölapp, hittade ett bra hörn att stoppa undan vagnen i – vilken vagn jag först förbannade p.g.a. parkeringsbesvär och sedan välsignade som utmärkt klädhängare – och satte oss på golvet och väntade.
Vi pratade, åt äpple, drack smoothie, pratade lite till, tittade på mammas bilder i mobilen, pratade lite till, slöade till med tummen i munnen (Sötpricken) och klängande över hela mamma (Gullpånken), tog en liten promenad i den inte längre riktigt så överfulla mottagningen för att titta på fiskarna, och satte oss ner igen. Och väntade.
Efter ett tag började jag prata med tjejen bredvid, och började räkna på hur många nummer i timmen de två (!) vaccinatörerna avverkade. När någon ropade upp 531 – dagen hade börjat strax under 500 – kom vi fram till 20 i timmen. Inte så konstigt kanske, eftersom varje nummer motsvarades av mellan 2 och 4, 5 personer. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att vi skulle vara klara vid två, och att behovet av lunch var akut.
När jag hade plockat ihop barnen – de letargiska minerna utbytta mot stora leenden – drog tjejen fram en extra nummerlapp. Hon hade tagit den för att hennes sambo skulle komma senare, men han skulle i alla fall inte hinna, konstaterade hon. Så vi bytte högtidligt lappar, en 587 mot en 568.
Och det var verkligen en timme sparad. När vi återkom efter lunchen behövde vi bara vänta en kvart innan det var vår tur. När de ropade efter 570 var vi redan utanför dörren. Befrielse!
Man undrar ju hur bvc tänkt. Detta är en barntät del av innerstaden, med mycket medvetna och informationssökande föräldrar, och de har två personer som ska vaccinera alla inom sitt tättbefolkade upptagningsområde. Mycket märkligt.
fredag 6 november 2009
Husfrid
En tillfällig frid har sänkt sig över lägenheten. Barnen, nöjda efter falukorvsmiddag med Hotell Kantarell och glass till efterrätt, leker sedan en kvart tillbaka vänskapligt med varandra i sitt rum. Diskmaskinen swoshar utifrån köket och i huset mittemot har grannarna middag med levande ljus.
Det enda som saknas nu är en katt, en brasa i kakelugnen och en piprökande make som läser tidningen i länsstolen.
Men vi har varken katt eller länsstol, kakelugnen är igenpluggad och maken röker inte.
Så jag skulle nöja mig med maken i största allmänhet.
Det enda som saknas nu är en katt, en brasa i kakelugnen och en piprökande make som läser tidningen i länsstolen.
Men vi har varken katt eller länsstol, kakelugnen är igenpluggad och maken röker inte.
Så jag skulle nöja mig med maken i största allmänhet.
Självbelåtet
Jag älskar att titta på Lyxfällan – man får ju sådana fantastiska möjligheter att känna sig riktigt självbelåten. Men i går var vi lite missnöjda, för killen som var med verkade både normal och sansad. Visserligen hade han dragit på sig en massa skulder på onödiga grejer (ölrundor för kompisarna, snygga kläder och så vidare), men han var medveten om vad han gjort fel och kunde med ett banklån relativt enkelt få ordning på sin ekonomi.
Vi föredrar när folk med låg lön lever lyxliv på kredit, det är ju så pantat och vi kan känna oss så smarta! Riktig feel good-television!
I går kunde vi i alla fall konstatera att behovet av veckohandling för vår del handlar om att slippa fundera på maten i veckorna snarare än att låta bli att slösa. Ingen av oss är benägen att plocka på oss mat och saker som vi inte ska ha.
Jag säger som mamma och jag när vi avslutar våra samtal om hur konstiga människor är: Vilken tur att vi är så bra!
Vi föredrar när folk med låg lön lever lyxliv på kredit, det är ju så pantat och vi kan känna oss så smarta! Riktig feel good-television!
I går kunde vi i alla fall konstatera att behovet av veckohandling för vår del handlar om att slippa fundera på maten i veckorna snarare än att låta bli att slösa. Ingen av oss är benägen att plocka på oss mat och saker som vi inte ska ha.
Jag säger som mamma och jag när vi avslutar våra samtal om hur konstiga människor är: Vilken tur att vi är så bra!
torsdag 5 november 2009
Regndroppar
Nu slår regnet mot fönstret. Jag trodde att det tänkte bli lite vintrigt, men tji fick jag. I stället är det höst deluxe. Gatlyktor som speglar sig i regnvåt asfalt.
Det känns som om jag har skrivit det här förut, men jag är verkligen oerhört förtjust i regn och särskilt när regn möter vatten. Mina barndoms somrar tillbringades i ett litet hus verkligen alldeles vid en liten vik – ja det här förresten:
... och dagar när det regnade kunde jag sitta hur länge som helst i soffan vid fönstret och bara titta ut över vattnet och de oändligt många små ringarna när dropparna mötte vattenytan.
Det var rent förhäxande.
Det känns som om jag har skrivit det här förut, men jag är verkligen oerhört förtjust i regn och särskilt när regn möter vatten. Mina barndoms somrar tillbringades i ett litet hus verkligen alldeles vid en liten vik – ja det här förresten:
Osannolikt ostämningsfull bild för det här inlägget!
... och dagar när det regnade kunde jag sitta hur länge som helst i soffan vid fönstret och bara titta ut över vattnet och de oändligt många små ringarna när dropparna mötte vattenytan.
Det var rent förhäxande.
Nu hade man behövt Dr Suziluz
Någon sökte på "arga snickaren snygg" och hamnade här.
Hen måste ha blivit besviken på resultatet av sin sökning, så jag känner att jag måste säga något. Även om jag inte når upp till Dr Suz' visdom.
Jodå, Anders Öfvergård ser inte illa ut. Han är inte riktigt min typ, men jag förstår om man tycker att han är läcker. Dessvärre tror jag att han är gift.
Och du som undrade "vad ska man ha till tajts" – jag skulle föreslå en lång tröja eller en kort kjol. Men jag är inte något vidare på klädfrågor. Du ska nog leta vidare
Tack och hej!
Hen måste ha blivit besviken på resultatet av sin sökning, så jag känner att jag måste säga något. Även om jag inte når upp till Dr Suz' visdom.
Jodå, Anders Öfvergård ser inte illa ut. Han är inte riktigt min typ, men jag förstår om man tycker att han är läcker. Dessvärre tror jag att han är gift.
Och du som undrade "vad ska man ha till tajts" – jag skulle föreslå en lång tröja eller en kort kjol. Men jag är inte något vidare på klädfrågor. Du ska nog leta vidare
Tack och hej!
Attans också!
Här hade man tänkt att sitta kvar en stund på jobbet och ordna lite saker, och så talar man med maken. Han har lagat god mat. Attans, attans. Nu blev jag ju hungrig.
Och har tydligen glömt bankdosan hemma.
Äh. Jag går hem.
Och har tydligen glömt bankdosan hemma.
Äh. Jag går hem.
onsdag 4 november 2009
tisdag 3 november 2009
Lite körigt
Varje gång jag har en dipp i arbetstillströmningen ägnar jag första tiden åt att tycka synd om mig själv vid arbetsplatsen. Sedan meandrar jag lite planlöst i tillvaron och passar på att göra Saker Som Aldrig Blir Av – sådant som man egentligen måste göra för att slippa svära tre gånger om dagen, men som är tråkiga och alltså hamnar längst ner i högen. Förr var det bokföring, men eftersom jag har gått och blitt lite intresserad av det, hamnar det inte längre i SSABA-högen. I fas tre av lågbelastningen börjar jag boka in saker på dagarna, sådant som jag annars skjuter till morgon och eftermiddag: tandläkare, frisör och liknande.
Det som aldrig slår fel är att när jag lyckats få till flera sådana saker under en och samma vecka, då får jag jobb just den perioden. Eller så är något barn sjukt och behöver vabbas. Eller så måste maken åka bort och jag måste passa fsk-tider. Eller så blir jag sjuk själv. Eller varför inte alla fyra på en gång?
Ta i trä – nu gäller bara två av fyra. Jobb och vabb, och det senare löser make, mor och svärmor. Så det är bara jobb som oroar mig när jag har Sak Att Göra både förmiddag och eftermiddag i morgon.
Det som aldrig slår fel är att när jag lyckats få till flera sådana saker under en och samma vecka, då får jag jobb just den perioden. Eller så är något barn sjukt och behöver vabbas. Eller så måste maken åka bort och jag måste passa fsk-tider. Eller så blir jag sjuk själv. Eller varför inte alla fyra på en gång?
Ta i trä – nu gäller bara två av fyra. Jobb och vabb, och det senare löser make, mor och svärmor. Så det är bara jobb som oroar mig när jag har Sak Att Göra både förmiddag och eftermiddag i morgon.
Det är inte graviditeten, det är smärtan
DO har stämt Försäkringskassan för diskriminering för att FK i 18 fall inte velat erkänna skäl för sjukskrivning, eftersom den sjukskrivna varit gravid. FK har i de här fallen – och många, många fler med dem – haft som motivering att graviditet inte är en sjukdom.
Att kvinnorna inte blivit sjukskrivna för att de varit gravida, utan för att de fått biverkningar till exempel i form av mycket smärtsam foglossning, har FK ignorerat. De har menat att det är normal följd av graviditet.
För det första är det inte "normalt" att man får så ont att man inte kan röra sig. Inte helt ovanligt, men inte heller normalt. För det andra – vad spelar det för roll? Har man ont, så har man ont. Är man arbetsoförmögen, så är man.
I dag gav tingsrätten DO rätt i fyra fall och dömde FK till att betala skadestånd till kvinnorna i fråga. Återstående fall tas upp senare.
Att kvinnorna inte blivit sjukskrivna för att de varit gravida, utan för att de fått biverkningar till exempel i form av mycket smärtsam foglossning, har FK ignorerat. De har menat att det är normal följd av graviditet.
För det första är det inte "normalt" att man får så ont att man inte kan röra sig. Inte helt ovanligt, men inte heller normalt. För det andra – vad spelar det för roll? Har man ont, så har man ont. Är man arbetsoförmögen, så är man.
I dag gav tingsrätten DO rätt i fyra fall och dömde FK till att betala skadestånd till kvinnorna i fråga. Återstående fall tas upp senare.
måndag 2 november 2009
Psykobabbel och psykbuller
Jag sitter med ett korr på någon slags psykologbok. Den handlar om kvinnlighet (utan citattecken, nota bene) och hur man ska hitta den inom sig.
Fasadrenoveringen, för vars skull vi är inplastade, befinner sig precis utanför vårt fönster. Någon slags tryckluftsmockajäng, stor som en Smartcar och tillverkad av Atlas Copco, står utanför på gatan och producerar ett högt, starkt och överjordiskt störande ljud.
Trötthet finns på så många nivåer.
Fasadrenoveringen, för vars skull vi är inplastade, befinner sig precis utanför vårt fönster. Någon slags tryckluftsmockajäng, stor som en Smartcar och tillverkad av Atlas Copco, står utanför på gatan och producerar ett högt, starkt och överjordiskt störande ljud.
Trötthet finns på så många nivåer.
söndag 1 november 2009
Prematur jul
I fredags sprang jag förbi Indiska för att kolla på en lampa, som jag bestämde mig för att inte köpa. Men jag fick en smärre chock – de har plockat fram julpyntet redan!
Nu måste jag välja mellan att stoppa fingrarna i öronen och lalla bingo i en månad, eller ta det hela som en uppmaning att redan nu fixa klappar och sådant så att jag slipper få julaggressivitet i mitten av december. Det lutar åt det senare. Frågan är om jag klarar av att omsätta tanke i handling.
Ni får gärna hålla tummarna.
Nu måste jag välja mellan att stoppa fingrarna i öronen och lalla bingo i en månad, eller ta det hela som en uppmaning att redan nu fixa klappar och sådant så att jag slipper få julaggressivitet i mitten av december. Det lutar åt det senare. Frågan är om jag klarar av att omsätta tanke i handling.
Ni får gärna hålla tummarna.
fredag 30 oktober 2009
Hej grammatik!
I förrgår på lunchen pratade jag och Cec om grammatik och bokföring – okej, jag pratade om grammatik och bokföring – och hur de liknar varandra som fenomen: skittråkiga när man inte förstår hur det hänger ihop, rätt festligt när man fattat grejen.
När jag läste kompis H:s statusuppdatering på Facebook alldeles nyss inser jag att statistik också är ett sådant ämne.
Grammatik, bokföring och statistik. Festliga. Är jag inte särdeles kool katt?
När jag läste kompis H:s statusuppdatering på Facebook alldeles nyss inser jag att statistik också är ett sådant ämne.
Grammatik, bokföring och statistik. Festliga. Är jag inte särdeles kool katt?
torsdag 29 oktober 2009
Trappblomster
Varje vår plockar jag in några stackars taniga och skräpiga växter från deras vinterförvaring i trapphusets fönster, och gör dem i ordning för ny säsong. Då ser det ut så här i fönstret:
Sedan hovrar jag över dem, muttrande och nervöst undrande över varför de inte växer ordentligt, tills det är dags att ta dem ut till landet.
Där kombinerar jag gödselvattning och lite småplock med att låta dem stå på dumt ställe, där de får trädgrenar i huvudet och folk och djur springer på dem. Ingen större reaktion ger endera delapproach – framför allt blommar de inte. Alls.
Sedan tar sommarsemestern slut och vi återgår till helgbesök, ibland lätt sporadiskt. Då minsann, då sätter de fart! Och den där helgen när jag kommer ut med hjärtat i halsgropen för att det har varit någon frostnatt, möts jag av frodiga, blomstrande pelargoner.
Allt är mycket orättvist. För när jag plockar in dem till vinterförvaringen i fönster som jag själv inte passerar, då är de som finast.
Grannen ovanför är i alla fall alltid lika glad om höstarna.
Sedan hovrar jag över dem, muttrande och nervöst undrande över varför de inte växer ordentligt, tills det är dags att ta dem ut till landet.
Där kombinerar jag gödselvattning och lite småplock med att låta dem stå på dumt ställe, där de får trädgrenar i huvudet och folk och djur springer på dem. Ingen större reaktion ger endera delapproach – framför allt blommar de inte. Alls.
Sedan tar sommarsemestern slut och vi återgår till helgbesök, ibland lätt sporadiskt. Då minsann, då sätter de fart! Och den där helgen när jag kommer ut med hjärtat i halsgropen för att det har varit någon frostnatt, möts jag av frodiga, blomstrande pelargoner.
Allt är mycket orättvist. För när jag plockar in dem till vinterförvaringen i fönster som jag själv inte passerar, då är de som finast.
Grannen ovanför är i alla fall alltid lika glad om höstarna.
onsdag 28 oktober 2009
Försoffning
Jag har som bekant inte särskilt mycket jobb nu. Typ noll den här veckan. I slutet av nästa vecka är det dags för det vartredjeveckliga tidningskorret, så jag kommer att ha råd att betala lokalhyran även i december. Däremot ser det dåligt ut med skatten. Orkar inte jämka igen och så här sent på året. Får låna lite sparpengar.
Men det var inte vad jag tänkte säga egentligen. Det skulle handla om den försoffning som inträder när man egentligen inte har något ärende till den primära arbetsplatsen, annat än att sitta där och sköta bokföring och fiffla med hemsida, och så vidare. Och sådant kan man lika bra göra hemma vid skrivbordet.
Planen var att jag skulle gå till lokalen i morgon, men what's the point? Inget jobb att göra, det är inget pass på gymmet bredvid som jag kan ta och 15.20 ska jag och Gullpånken infinna oss hos tandläkaren som ligger precis mellan förskolan och hemmet. Och Noemi kommer inte att vara på plats, så det är i alla fall ensamt. Och inplastat.
Nä, jag omfamnar försoffningen och kodar hemsida i morgonrocken i stället.
Förresten! Om någon är eller känner någon som är intresserad av lokalplats i fin-fin lokal (inplastad endast några veckor till), kolla vår Blocket-annons!
Men det var inte vad jag tänkte säga egentligen. Det skulle handla om den försoffning som inträder när man egentligen inte har något ärende till den primära arbetsplatsen, annat än att sitta där och sköta bokföring och fiffla med hemsida, och så vidare. Och sådant kan man lika bra göra hemma vid skrivbordet.
Planen var att jag skulle gå till lokalen i morgon, men what's the point? Inget jobb att göra, det är inget pass på gymmet bredvid som jag kan ta och 15.20 ska jag och Gullpånken infinna oss hos tandläkaren som ligger precis mellan förskolan och hemmet. Och Noemi kommer inte att vara på plats, så det är i alla fall ensamt. Och inplastat.
Nä, jag omfamnar försoffningen och kodar hemsida i morgonrocken i stället.
Förresten! Om någon är eller känner någon som är intresserad av lokalplats i fin-fin lokal (inplastad endast några veckor till), kolla vår Blocket-annons!
tisdag 27 oktober 2009
Informationskanaler
Mamma ringde för en stund sedan, och klagade mycket inlindat på att jag inte hört av mig sedan i lördags eller när det nu var. Torsdags? Nä, fredags. Tror jag.
– Tur att jag läser din blogg, så att jag vet vad som händer, sa hon.
Du är inte ensam, mamma. Din svärson får också reda på saker den vägen. Och jag litar på att han läser, så om han inte varit inne på några dagar riskerar våra samtal att bli förvirrade.
– Vilket äpple?
– Det jag pallade ju!
– Har du pallat ett äpple?! När då?
– Igår ju!
– Men det har du inte sagt. Har du sagt det?
– Ja, men ... [inser att jag bara skrivit om saken här]. Nä.
(Det här är inte ett autentiskt samtal. Han läste äppelinlägget.)
Och när jag berättar saker för vänner som jag inte pratat med på ett tag, får jag ofta reaktionen "ja, jag läste om det". Då upplever jag en lätt snopen känsla – jaha. Vad ska jag säga nu då? Vad ska t.ex. jag och Cec tala om på lunchen i morgon? Jag får kanske nöja mig att gooo-i-goooa med nyaste tillskottet.
Men jag ska försöka ringa lite oftare, mamma.
– Tur att jag läser din blogg, så att jag vet vad som händer, sa hon.
Du är inte ensam, mamma. Din svärson får också reda på saker den vägen. Och jag litar på att han läser, så om han inte varit inne på några dagar riskerar våra samtal att bli förvirrade.
– Vilket äpple?
– Det jag pallade ju!
– Har du pallat ett äpple?! När då?
– Igår ju!
– Men det har du inte sagt. Har du sagt det?
– Ja, men ... [inser att jag bara skrivit om saken här]. Nä.
(Det här är inte ett autentiskt samtal. Han läste äppelinlägget.)
Och när jag berättar saker för vänner som jag inte pratat med på ett tag, får jag ofta reaktionen "ja, jag läste om det". Då upplever jag en lätt snopen känsla – jaha. Vad ska jag säga nu då? Vad ska t.ex. jag och Cec tala om på lunchen i morgon? Jag får kanske nöja mig att gooo-i-goooa med nyaste tillskottet.
Men jag ska försöka ringa lite oftare, mamma.
måndag 26 oktober 2009
Ett stort tomrum
Jag försöker få ihop veckans matsedel. Eftersom Gullpånken äter mjölkfritt och alltså inte ost har jag stora problem med variationen. Jag hamnar på köttfärs hela tiden. Den ena köttfärsrätten efter den andra ploppar upp i huvudet. Ja, först dyker rätter med ost upp, men de går ju bort.
Så jag sitter och går igenom gamla recept som jag klippt ut från DN, och som inte tagit sig in i vår mathållning än. Och rätt som det är hittar jag följande:
Det är daterat måndag 20 januari 2003. Och alla mina utrivna recept är från tiden mellan den dagen och den då DN bestämde sig för att skippa sitt provkök och använda sig av Laga lätt i stället. För sedan dess har jag inte läst något som fångat mig. Till skillnad från Lyregård/Lübeck, som fick mig att riva ut tre recept i veckan.
Ge mig tillbaka DN:s provkök!
Så jag sitter och går igenom gamla recept som jag klippt ut från DN, och som inte tagit sig in i vår mathållning än. Och rätt som det är hittar jag följande:
Det är daterat måndag 20 januari 2003. Och alla mina utrivna recept är från tiden mellan den dagen och den då DN bestämde sig för att skippa sitt provkök och använda sig av Laga lätt i stället. För sedan dess har jag inte läst något som fångat mig. Till skillnad från Lyregård/Lübeck, som fick mig att riva ut tre recept i veckan.Ge mig tillbaka DN:s provkök!
Övergång
När man är i småbarnsträsket känns alla lyriska "oh, man får sova en timme extra!" vid övergången mellan sommar- och vintertid som ett hån. Nä, man går upp samma tid som vanligt, klockan är bara en timme tidigare.
(Jag förstod för övrigt inte det där med den extra timmen innan barnen heller. Om man vill sova en timme till en söndag är det väl bara att göra det?)
Man får helt enkelt hitta strategier för att hantera saken. Efter att ha surat ett tag i lördags kväll, bestämde vi oss för att acceptera att det inte handlade om en timme längre sömn för oss. Ovillkorlig acceptans verkar vara själva grunden till överlevnad när man är småbarnsförälder.
Så vi gick upp som vanligt, utan att ha ställt om klockorna. Framemot lunch började effekten märkas – vi hade fått en timme söndag till! Det lyxiga tillståndet höll sig ända tills vi kom hem till stan.
(Jag förstod för övrigt inte det där med den extra timmen innan barnen heller. Om man vill sova en timme till en söndag är det väl bara att göra det?)
Man får helt enkelt hitta strategier för att hantera saken. Efter att ha surat ett tag i lördags kväll, bestämde vi oss för att acceptera att det inte handlade om en timme längre sömn för oss. Ovillkorlig acceptans verkar vara själva grunden till överlevnad när man är småbarnsförälder.
Så vi gick upp som vanligt, utan att ha ställt om klockorna. Framemot lunch började effekten märkas – vi hade fått en timme söndag till! Det lyxiga tillståndet höll sig ända tills vi kom hem till stan.
lördag 24 oktober 2009
Stress
Veckans bloggtema i Bloggvärldsbloggen är stress. Förra veckan var det kroppen, men jag hann inte riktigt med att sätta mina tänkar på pränt. Var lite för uppstressad över arbetet och så vidare.
Förr i tiden blev jag aldrig stressad på riktigt. Lite upptrissad på sin höjd. För så snart jag nådde en viss punkt somnade jag. Inte sådär pang bom sömnsjukt, men jag blev så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig å det snaraste.
Det hade förstås sina nackdelar. Till exempel gör en sådan reaktion det väldigt svårt att pusha vidare med saker som måste göras, som inlämningsuppgifter på universitetskurser och så vidare. Jag personifierade begreppet "good enough" långt innan det gjorde entré i det allmänna svenska medvetandet. För att bli något mer än en medelmåtta hade jag egentligen behövt agera på den där stressen.
Ur det korta perspektivet övervägde i alla fall fördelarna. När andra gick upp i falsett av stress gäspade jag och gick och lade mig. Det brukade ju ordna sig.
I dag är det en annan femma – att bara ta till sängen är inte något man kan göra när man har två barn i förskoleåldern. Och det har också haft inverkan på mitt sinnestillstånd. Plötsligt är jag inte stresstålig längre, när jag inte får stänga av och skjuta upp stressen en stund. Det mest vardagliga höjda tempo gör mig stissig. När jag så hamnade i lite trängt läge förra hösten, gick jag rakt i genom och ner i en liten depression.
Det dröjde ju ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det var inte något stort och dramatiskt, bara en låg känsla som utan att jag märkt det hade tagit över mig. Lågintensiv men envis. Fortfarande hänger den i, fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner. Magen skjuter upp lite illamående och börjar rumla. Huvudet sätter sig i en bubbla. Jag blir trött i hela kroppen.
Frågan är hur det ska hanteras. Gå i ide känns lockande men funkar nog inte praktiskt. Tyvärr. Det är bara att knoga på.
Förr i tiden blev jag aldrig stressad på riktigt. Lite upptrissad på sin höjd. För så snart jag nådde en viss punkt somnade jag. Inte sådär pang bom sömnsjukt, men jag blev så trött att jag var tvungen att gå och lägga mig å det snaraste.
Det hade förstås sina nackdelar. Till exempel gör en sådan reaktion det väldigt svårt att pusha vidare med saker som måste göras, som inlämningsuppgifter på universitetskurser och så vidare. Jag personifierade begreppet "good enough" långt innan det gjorde entré i det allmänna svenska medvetandet. För att bli något mer än en medelmåtta hade jag egentligen behövt agera på den där stressen.
Ur det korta perspektivet övervägde i alla fall fördelarna. När andra gick upp i falsett av stress gäspade jag och gick och lade mig. Det brukade ju ordna sig.
I dag är det en annan femma – att bara ta till sängen är inte något man kan göra när man har två barn i förskoleåldern. Och det har också haft inverkan på mitt sinnestillstånd. Plötsligt är jag inte stresstålig längre, när jag inte får stänga av och skjuta upp stressen en stund. Det mest vardagliga höjda tempo gör mig stissig. När jag så hamnade i lite trängt läge förra hösten, gick jag rakt i genom och ner i en liten depression.
Det dröjde ju ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det var inte något stort och dramatiskt, bara en låg känsla som utan att jag märkt det hade tagit över mig. Lågintensiv men envis. Fortfarande hänger den i, fortfarande orsakar minsta lilla extrastress kroppsliga reaktioner. Magen skjuter upp lite illamående och börjar rumla. Huvudet sätter sig i en bubbla. Jag blir trött i hela kroppen.
Frågan är hur det ska hanteras. Gå i ide känns lockande men funkar nog inte praktiskt. Tyvärr. Det är bara att knoga på.
fredag 23 oktober 2009
Det är bra att ha nån att fråga om hjälp
Barnen spelar rätt mycket spel på datorn just nu. Det är Bolibompasajten som gäller, med Häxan Surtant, Hotell Kantarell, Drakens värld och Byggare Bob, med mera. Sötpricken har hållit på med datorer några år nu, i början handlade det om "skiva botaven A", det vill säga skriva bokstäver i Word, och Gullpånken började få till datorhandlaget i somras.
Det ger en del lustiga effekter – båda två har troligen gått om farmor i datorkunskap och närmar sig mormor med stormsteg. Vissa grejer de kan är en naturlig följd av att de spelar, annat förvånar oss. Som att pånken kan stänga av barnens (min gamla) Mac: gå in under äppelmenyn, välja Stäng av och sedan klicka på rätt knapp i dialogrutan som visas. Hur har han lärt sig det?!?
Ofta sitter de vid varsin dator och gör ungefär samma saker. Gullpånken vill gärna berätta för syrran vad han håller på med, medan hon är mer koncentrerad på sitt eget. Ibland kör det ihop sig. Då skriker pånken till, och då kan Sötpricken ge råd. Ibland är det tvärtom – pånken räknas som expert på Cirkuskiosken och när pricken kör fast där ropar hon på brorsan: "Kan du hjälpa mig?"
Då hasar han ner från sin stol och går bort till syrran för att visa var hon ska klicka för att komma vidare. "Tack", säger hon och så går han tillbaka till sitt.
Hon är fem och han är tre. Det är jävligt märkligt.
Det ger en del lustiga effekter – båda två har troligen gått om farmor i datorkunskap och närmar sig mormor med stormsteg. Vissa grejer de kan är en naturlig följd av att de spelar, annat förvånar oss. Som att pånken kan stänga av barnens (min gamla) Mac: gå in under äppelmenyn, välja Stäng av och sedan klicka på rätt knapp i dialogrutan som visas. Hur har han lärt sig det?!?
Ofta sitter de vid varsin dator och gör ungefär samma saker. Gullpånken vill gärna berätta för syrran vad han håller på med, medan hon är mer koncentrerad på sitt eget. Ibland kör det ihop sig. Då skriker pånken till, och då kan Sötpricken ge råd. Ibland är det tvärtom – pånken räknas som expert på Cirkuskiosken och när pricken kör fast där ropar hon på brorsan: "Kan du hjälpa mig?"
Då hasar han ner från sin stol och går bort till syrran för att visa var hon ska klicka för att komma vidare. "Tack", säger hon och så går han tillbaka till sitt.
Hon är fem och han är tre. Det är jävligt märkligt.
Förändringar i grundstrukturen
Som ensamstående utan riktigt jobb eller barn kunde jag följa min egen inneboende dygnsrytm utan några större problem. Visst, ibland var man tvungen att masa sig upp för något hemskt tidigt seminarium – var ju permanent fixture på universitet under större delen av mina tjugoår – men för det mesta stånkade jag mig upp vid nio, halv tio, åt frukost och begav mig ut till unnit för att hinna fixa lite innan det var dags för att äta lunch. Under senare år försökte jag komma ut redan till förmiddagsfikat halv tio men det gick inte alltid.
Så att lära sig gå upp vid sju, halv åtta till och med på helgerna är och har varit en svår omställning. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig, på riktigt. Vissa dagar, särskilt när jag har sovit gott, märkligt nog, är det en ren pina att stappla upp. Även om det är till dukat frukostbord. Förutom att kroppen inte har sovit färdigt, kräver huvudet egentligen en långsam uppstart på en timme eller så – men det går ju inte med småbarn i huset. Så där hoppar man upp och ner från stolen för att göra än det ena, än det andra, och tvingas svara på frågor och ta beslut. Blärk.
Så det är med viss förvåning som jag har upptäckt nu, under min lilla semester, att jag uppskattar de där morgontimmarna, de som jag alltid sov bort förr. Kanske är det för att jag inte orkar kompensera dem med nattimmar – oavsett hur länge jag sover på morgonen blir jag nuförtiden trött framåt elva, tolv. Men jag har suttit här och blängt irriterat på klockan; hur kan det ha blivit lunchdags redan, jag har ju inte hunnit göra någonting!
Så det är nog dags att lägga sig, så att jag kommer upp ur sängen när jag vaknar i morgon. *gäsp*
Så att lära sig gå upp vid sju, halv åtta till och med på helgerna är och har varit en svår omställning. Tvivlar på att jag någonsin kommer att vänja mig, på riktigt. Vissa dagar, särskilt när jag har sovit gott, märkligt nog, är det en ren pina att stappla upp. Även om det är till dukat frukostbord. Förutom att kroppen inte har sovit färdigt, kräver huvudet egentligen en långsam uppstart på en timme eller så – men det går ju inte med småbarn i huset. Så där hoppar man upp och ner från stolen för att göra än det ena, än det andra, och tvingas svara på frågor och ta beslut. Blärk.
Så det är med viss förvåning som jag har upptäckt nu, under min lilla semester, att jag uppskattar de där morgontimmarna, de som jag alltid sov bort förr. Kanske är det för att jag inte orkar kompensera dem med nattimmar – oavsett hur länge jag sover på morgonen blir jag nuförtiden trött framåt elva, tolv. Men jag har suttit här och blängt irriterat på klockan; hur kan det ha blivit lunchdags redan, jag har ju inte hunnit göra någonting!
Så det är nog dags att lägga sig, så att jag kommer upp ur sängen när jag vaknar i morgon. *gäsp*
tisdag 20 oktober 2009
Pallade ett äpple
Skalet är hårt och bittert men innanmätet läckert. (Synd att man så sällan får säga så om människor.) Går jag förbi i morgon igen tar jag med mig några hem. Om jag vågar knacka på?
Jorå
Det är vanligt höstväder. Ingen dimma – den hade lättat redan någonstans vid Hasse-ludden, när jag såg upp från min bok första gången.
Det var rätt kallt i huset, och barnens rum fullt med döda getingar, getinglarver (ick!) och några sakta surrande typer. Inte vad man bruka träffa på, men tidigt i somras installerade sig ett stor hoper getingar i ett bo någonstans i väggen vid Sötprickens säng. Förutom att det surrade lite väl mycket getingar precis vid vår farstutrapp, krafsade och knastrade det så hemskt i väggen att man blev störd på natten. Dessutom hade de hittat en väg in och varje morgon började med utsjasande av getingar. (Undrar hur det här huset är byggt egentligen ...) Så snälla grannen erbjöd sig att ta död på dem sent en kväll när de flesta är inne i boet, någon gång när vi inte var här. Tydligen kom några undan genom att fly in i huset.
Jag stängde dörren och tänker ta itu med de ännu levande senare. Värmen hanterade jag genom att sätta på elementen i alla rum utom barnens, kämpa en stund med brasan och dricka te, och tycker nog att det är tillräckligt varmt nu för att göra i ordning lunch.
Det var rätt kallt i huset, och barnens rum fullt med döda getingar, getinglarver (ick!) och några sakta surrande typer. Inte vad man bruka träffa på, men tidigt i somras installerade sig ett stor hoper getingar i ett bo någonstans i väggen vid Sötprickens säng. Förutom att det surrade lite väl mycket getingar precis vid vår farstutrapp, krafsade och knastrade det så hemskt i väggen att man blev störd på natten. Dessutom hade de hittat en väg in och varje morgon började med utsjasande av getingar. (Undrar hur det här huset är byggt egentligen ...) Så snälla grannen erbjöd sig att ta död på dem sent en kväll när de flesta är inne i boet, någon gång när vi inte var här. Tydligen kom några undan genom att fly in i huset.
Jag stängde dörren och tänker ta itu med de ännu levande senare. Värmen hanterade jag genom att sätta på elementen i alla rum utom barnens, kämpa en stund med brasan och dricka te, och tycker nog att det är tillräckligt varmt nu för att göra i ordning lunch.
Lovande landet-väder?
Dimma över Söders höjder. Hoppas det blir bättre längre ut. (Även om slutdestinationen inte direkt är havsbandet.) Fast det gör inget, det är mest mysigt.
söndag 18 oktober 2009
Katt under varm lampa
En kompis berättar på Fejan om sin nya katt som envisas att traska runt på hennes tangentbord, och jag minns mina katter som älskade att ligga under lampan på skrivbordet, gärna ovanpå det man läste förstås. Min mamma var favoritoffer, eftersom hon inte föste bort dem som jag gjorde.
Det brukade börja med att hon satt och arbetade på det sätt man plägar göra, bok eller papper på skrivbordet under lampan. Naturligtvis dröjde det högst tio minuter innan första katten hoppade upp och lade sig där. Då sköt hon ut stolen en aning och lät boken balansera mot kanten på bordsskivan. En kort stund därefter kom katt nummer två och lade sig där. Då tog hon arbetet och lade det i knät för att kunna fortsätta. Och vips så kom katt nummertvå tre och ville ligga i knät.
Jag vet inte hur många gånger jag kom hem på kvällen och fann henne sittande så, med två katter på skrivbordet och en i knät, ansträngt skrivande på papper hållna i luften.
Å vad jag saknar dem, de pälsklädda galningarna!
Det brukade börja med att hon satt och arbetade på det sätt man plägar göra, bok eller papper på skrivbordet under lampan. Naturligtvis dröjde det högst tio minuter innan första katten hoppade upp och lade sig där. Då sköt hon ut stolen en aning och lät boken balansera mot kanten på bordsskivan. En kort stund därefter kom katt nummer två och lade sig där. Då tog hon arbetet och lade det i knät för att kunna fortsätta. Och vips så kom katt nummer
Jag vet inte hur många gånger jag kom hem på kvällen och fann henne sittande så, med två katter på skrivbordet och en i knät, ansträngt skrivande på papper hållna i luften.
Å vad jag saknar dem, de pälsklädda galningarna!
fredag 16 oktober 2009
Tidslinjer
Mitt fönster skrev i dag om hur man ser tiden, något som fascinerar mig otroligt. Jag började nästan bråka med min pappa när vi talade om det en gång, eftersom han hade någon väldigt konstig vy över tidens flykt. Vilket gör att vi har bråkat tre gånger totalt.
Mitt år är upplagt ungefär som den gamla scoutkalendern, den där man tog en lapp från mitten i början av varje ny månad och klistrade upp i rätt ruta. Januari någonstans högst upp och så följer månaderna i medsols.
Bilden i huvudet stämmer inte riktigt med hur kalendern såg ut, det är inte helt symmetriskt om man tänker efter – för många månader ska trängas på hösten. December är i alla fall högst upp i vänstra hörnet, mars i det högra, juni längs ner i det högra och augusti i det vänstra. Det går medurs.
All min tid är ordnad på olika sätt. Året är alltså cykliskt (liksom dagen), månaderna är linjer och de olika decennierna följer varandra i en lång linje som dyker upp i vänstra delen av synfältet 1900, och byter riktning under seklets gång. Linjen ligger på ett plan som befinner sig i ansiktshöjd.
Med risk för att jag tappar hela min läsekrets eller leder er vilse i årtionden:
1900–1919 går vänster till höger, 1920–1939 går mot mig men svagt till höger, vid 1940 svänger linjen lätt till vänster – fortfarande med riktning mot mig – och fortsätter så till 1970 när den återigen gör en svag böj och kommer rätt mot mig strax vänster om mitten. Vid 1980 gör den en skarp sväng till höger och hela det decenniet löper framför mig. Efter 1990 svänger linjen av igen och går från en plats mellan mitten och synfältets kant mot mig som om den skulle passera förbi mitt högra öra. 2000 ligger kanske tio cm från ögonvrån.
Nu har jag hållit på och backat i snart tjugo år, så det borde vara dags för riktningsbyte. Eller symboliserar riktningsbytena kring 80-talets utsträckthet framför min blick hur viktig den tiden var i min utveckling? "Allt" hände ju då – det vill säga högstadium och gymnasium.
Får kanske inse att jag får fortsätta backa. Så länge inte linjen går förbi mig och jag får rusa efter den!
Mitt år är upplagt ungefär som den gamla scoutkalendern, den där man tog en lapp från mitten i början av varje ny månad och klistrade upp i rätt ruta. Januari någonstans högst upp och så följer månaderna i medsols.
Bilden i huvudet stämmer inte riktigt med hur kalendern såg ut, det är inte helt symmetriskt om man tänker efter – för många månader ska trängas på hösten. December är i alla fall högst upp i vänstra hörnet, mars i det högra, juni längs ner i det högra och augusti i det vänstra. Det går medurs.
All min tid är ordnad på olika sätt. Året är alltså cykliskt (liksom dagen), månaderna är linjer och de olika decennierna följer varandra i en lång linje som dyker upp i vänstra delen av synfältet 1900, och byter riktning under seklets gång. Linjen ligger på ett plan som befinner sig i ansiktshöjd.
Med risk för att jag tappar hela min läsekrets eller leder er vilse i årtionden:
1900–1919 går vänster till höger, 1920–1939 går mot mig men svagt till höger, vid 1940 svänger linjen lätt till vänster – fortfarande med riktning mot mig – och fortsätter så till 1970 när den återigen gör en svag böj och kommer rätt mot mig strax vänster om mitten. Vid 1980 gör den en skarp sväng till höger och hela det decenniet löper framför mig. Efter 1990 svänger linjen av igen och går från en plats mellan mitten och synfältets kant mot mig som om den skulle passera förbi mitt högra öra. 2000 ligger kanske tio cm från ögonvrån.
Nu har jag hållit på och backat i snart tjugo år, så det borde vara dags för riktningsbyte. Eller symboliserar riktningsbytena kring 80-talets utsträckthet framför min blick hur viktig den tiden var i min utveckling? "Allt" hände ju då – det vill säga högstadium och gymnasium.
Får kanske inse att jag får fortsätta backa. Så länge inte linjen går förbi mig och jag får rusa efter den!
Min son atleten
I går var Gullpånken på återbesök hos reumatologen för att kolla att allt är lika okej som det verkar. Alla provsvar hade inte hunnit komma, men det ser bra ut. *pust*
Det enda var att han ryckte till när läkaren böjde hans hand neråt och tryckte till. Så för att testa vidare hur det gick att böja handen bad hon honom att gå som en hund på golvet. Demonstrerade själv gjorde hon också, berättade maken som var med. (Hade jag velat se!) Men Gullpånken ville inte. Nix. Då kom pappa på: "Men du kan ju göra armhävningar!"
Och vips dök pånken ner på golvet och gjorde fyra armhävningar inför den förvånade doktorn.
Det enda var att han ryckte till när läkaren böjde hans hand neråt och tryckte till. Så för att testa vidare hur det gick att böja handen bad hon honom att gå som en hund på golvet. Demonstrerade själv gjorde hon också, berättade maken som var med. (Hade jag velat se!) Men Gullpånken ville inte. Nix. Då kom pappa på: "Men du kan ju göra armhävningar!"
Och vips dök pånken ner på golvet och gjorde fyra armhävningar inför den förvånade doktorn.
torsdag 15 oktober 2009
Det finns ju en gräns ...
... och jag har tyvärr hamnat på andra sidan av den.
Mitt företag går inte bra. Det går pissdåligt. Jag drar i de tåtar jag kan, men det räcker inte. Tåtarna är fel. De leder knappt till några jobb alls, och de enstaka uppdrag som faktiskt ramlar ner är för små.
Häromdagen tackade jag nej till ett erbjudet jobb, för det funkade bara inte. Det gick inte. Det vet jag, men nu sitter jag här och ångslar mig över det. Jag har ju inte råd att vara kräsen, jag vet ju det. Borde ha satt mig framför datorn och bara översatt. Men det gjorde jag inte. Ja ja. Spilld mjölk och allt det där.
Så. Jag måste göra något annat. Skaffa ett lönearbete av något slag. Den deprimerande frågan är bara vad – jag har ju inga kunskaper som någon vill betala lön för. S.k. okvalificerat arbete är således vad som gäller. Vad vad vad?
Fan vad deprimerande. Jag har redan insett att pensionen kommer att vara ett stort skämt, nu kan jag inte ens låtsas att jag klarar mig halvokej i presens.
Mitt företag går inte bra. Det går pissdåligt. Jag drar i de tåtar jag kan, men det räcker inte. Tåtarna är fel. De leder knappt till några jobb alls, och de enstaka uppdrag som faktiskt ramlar ner är för små.
Häromdagen tackade jag nej till ett erbjudet jobb, för det funkade bara inte. Det gick inte. Det vet jag, men nu sitter jag här och ångslar mig över det. Jag har ju inte råd att vara kräsen, jag vet ju det. Borde ha satt mig framför datorn och bara översatt. Men det gjorde jag inte. Ja ja. Spilld mjölk och allt det där.
Så. Jag måste göra något annat. Skaffa ett lönearbete av något slag. Den deprimerande frågan är bara vad – jag har ju inga kunskaper som någon vill betala lön för. S.k. okvalificerat arbete är således vad som gäller. Vad vad vad?
Fan vad deprimerande. Jag har redan insett att pensionen kommer att vara ett stort skämt, nu kan jag inte ens låtsas att jag klarar mig halvokej i presens.
onsdag 14 oktober 2009
Den här tiden på dagen
Jag gillar verkligen inte hämta-på-dagis-dagar. Skulle mycket hellre sitta kvar här i lokalen och arbeta på.
Å andra sidan är jag inte sådär överdrivet förtjust i att lämna heller.
Åh nej, nu kommer Basshunter-reklamen på Spotify igen! Och vet ni att Spottan känner av när man stänger av ljudet? Då pausas reklamen – bara reklamen, inte vanlig musik. Fräckt, tycker jag.
Okej, då vet ni vad jag tänker på en eftermiddag i oktober.
Å andra sidan är jag inte sådär överdrivet förtjust i att lämna heller.
Åh nej, nu kommer Basshunter-reklamen på Spotify igen! Och vet ni att Spottan känner av när man stänger av ljudet? Då pausas reklamen – bara reklamen, inte vanlig musik. Fräckt, tycker jag.
Okej, då vet ni vad jag tänker på en eftermiddag i oktober.
tisdag 13 oktober 2009
Och nu blir det fotboll
I dag borde man väl skriva om Svenska Fotbollsssssförbundet* och den märkliga idén att bötfälla Örgryte IS för att supportrar under match har haft en banderoll uppe med texten "Free Dawit Isaak".
Men det har andra gjort bra redan och jag tänker mest på reaktionerna på Johan Esks utslängda tanke i DN, om att Lagerbäck skulle ersättas med Svennis och Pia Sundhage. Reaktionerna som redovisades i gårdagens papperstidning (hittar inte på nätet) var minst sagt intressanta.
Några menar att det är en intressant tanke (tre kvinnliga spelare, varav en f.d.), två vill inte kommentera (manlig spelare, manlig tränare). Nils-Eric Johansson, spelare AIK, uttrycker något som jag tror ska uppfattas som negativt ("vore en riktig chock", "men hon är säkert jätteduktig på tjejsidan" – ja typ det, lilla gubben!), medan Tobias Hysén, spelare Göteborg, menar att det vore "för tidigt med en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget. Tyvärr."
Jag tror att Hysén satte huvudet på spiken. Det är om inte annat tydligt när man läser vad de här gubbsen anser:
Sören Åkeby, tränare Sundsvall:
– Jag hoppas att han [Esk] skojar. All heder åt det hon har gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.
Tom Prahl, tränare Trelleborg:
– Det tror jag inte är någon bra idé. Det är trots allt stor skillnad på herr- och damfotboll.
Jag blir mäkta nyfiken. Vilken är skillnaden mellan herr- och damfotboll, exakt? Förutom det att män respektive kvinnor spelar utifrån sina fysiska förutsättningar då – vilket ju inte borde spela någon roll eftersom en eventuell kvinnlig förbundskapten inte ska delta i spelet. Skiljer sig reglerna på något sätt? Utrustningen? Planen? Behöver man olika taktik för att spela herrfotboll jämfört med att spela damfotboll? Behöver manliga spelare gullas och duttas med något sätt som kvinnliga inte behöver – och kan då en kvinna inte lära sig gulla och dutta?
Det måste i alla fall ha något att göra med själva spelet fotboll. För det kan väl inte vara så enkelt att det handlar om att män inte kan förbundskaptenas av kvinnor?!? Eller?
*De envisas själva att skriva utan fog-s. Det vägrar jag.
Men det har andra gjort bra redan och jag tänker mest på reaktionerna på Johan Esks utslängda tanke i DN, om att Lagerbäck skulle ersättas med Svennis och Pia Sundhage. Reaktionerna som redovisades i gårdagens papperstidning (hittar inte på nätet) var minst sagt intressanta.
Några menar att det är en intressant tanke (tre kvinnliga spelare, varav en f.d.), två vill inte kommentera (manlig spelare, manlig tränare). Nils-Eric Johansson, spelare AIK, uttrycker något som jag tror ska uppfattas som negativt ("vore en riktig chock", "men hon är säkert jätteduktig på tjejsidan" – ja typ det, lilla gubben!), medan Tobias Hysén, spelare Göteborg, menar att det vore "för tidigt med en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget. Tyvärr."
Jag tror att Hysén satte huvudet på spiken. Det är om inte annat tydligt när man läser vad de här gubbsen anser:
Sören Åkeby, tränare Sundsvall:
– Jag hoppas att han [Esk] skojar. All heder åt det hon har gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.
Tom Prahl, tränare Trelleborg:
– Det tror jag inte är någon bra idé. Det är trots allt stor skillnad på herr- och damfotboll.
Jag blir mäkta nyfiken. Vilken är skillnaden mellan herr- och damfotboll, exakt? Förutom det att män respektive kvinnor spelar utifrån sina fysiska förutsättningar då – vilket ju inte borde spela någon roll eftersom en eventuell kvinnlig förbundskapten inte ska delta i spelet. Skiljer sig reglerna på något sätt? Utrustningen? Planen? Behöver man olika taktik för att spela herrfotboll jämfört med att spela damfotboll? Behöver manliga spelare gullas och duttas med något sätt som kvinnliga inte behöver – och kan då en kvinna inte lära sig gulla och dutta?
Det måste i alla fall ha något att göra med själva spelet fotboll. För det kan väl inte vara så enkelt att det handlar om att män inte kan förbundskaptenas av kvinnor?!? Eller?
*De envisas själva att skriva utan fog-s. Det vägrar jag.
söndag 11 oktober 2009
Höstkväll
Nu smattrar det mot rutan och trafikskolans skylt mittemot får regnet att blänka på gatan.
Det finns en övergångsperiod mellan sommar och höst, när ingen av dem känns som seriösa årstider. De sommarlika dagarna är lite smutsigt urblekta och de höstlika är fortfarande något blaskiga. Sommarens mättnad är förbi och höstens mustighet har inte riktigt tagit sig.
Den tiden har jag svårt för. Det är varken hackat eller malet. Jag vill sommar eller så vill jag ha höst. Hybrider göre sig icke besvär.
Men nu är det höst, på riktigt. Det säger regnblänket, det säger smattret och de lätt hukande människor under sina paraplyn, som passerar nedanför mitt fönster.
Nu önskar jag bara att vi hade haft godis på Sötprickens födelsedagskalas, så att jag hade kunnat äta upp det som var kvar i hennes påse.
Det finns en övergångsperiod mellan sommar och höst, när ingen av dem känns som seriösa årstider. De sommarlika dagarna är lite smutsigt urblekta och de höstlika är fortfarande något blaskiga. Sommarens mättnad är förbi och höstens mustighet har inte riktigt tagit sig.
Den tiden har jag svårt för. Det är varken hackat eller malet. Jag vill sommar eller så vill jag ha höst. Hybrider göre sig icke besvär.
Men nu är det höst, på riktigt. Det säger regnblänket, det säger smattret och de lätt hukande människor under sina paraplyn, som passerar nedanför mitt fönster.
Nu önskar jag bara att vi hade haft godis på Sötprickens födelsedagskalas, så att jag hade kunnat äta upp det som var kvar i hennes påse.
fredag 9 oktober 2009
Laissez-faire
I kväll har jag kört minsta motståndets lag. Bara sagt ja, ja, ja till allt som barnen föreslagit. Bara hållit emot när deras viljor kolliderat.
Vet inte vad jag tycker om det, blir ju lättare i stunden men vet också att det kommer att sätta käppar i andra hjul längre fram. Och då kommer jag förbanna mig själv som öppnade för Molly i mammas dator och spela Hotell Kantarell efter middagen.
Men i dag var det soft. Några skarpa kanter orkade jag inte med.
Vet inte vad jag tycker om det, blir ju lättare i stunden men vet också att det kommer att sätta käppar i andra hjul längre fram. Och då kommer jag förbanna mig själv som öppnade för Molly i mammas dator och spela Hotell Kantarell efter middagen.
Men i dag var det soft. Några skarpa kanter orkade jag inte med.
torsdag 8 oktober 2009
Nejsägarvånda
I går skickade jag en faktura för ett litet jobb till en av mina braiga uppdragsgivare, och passade på att fråga om hen inte hade något annat, underförstått större, jobb åt mig. Jag förväntade mig ungefär "Har dig i tankarna när det dyker upp något", så det var med avsevärd förvåning som jag i princip med vändande mejl fick två förslag.
Men inget av dem funkar, av högst olika anledningar. Så jag har suttit och våndats hela eftermiddagen, och funderat på hur jag skulle uttrycka mig, ringt Mums-vännen som är den jag vänder mig till arbetsrelaterade kvistigheter och våndats lite till. Resultatet av alla våndor blev ett tre meningar långt mejl som jag hoppas på ett trevligt och välavvägt sätt framförde mitt nej tack.
Det känns kymigt för att jag efterfrågade jobb som jag sedan tackade nej till och för att jag verkligen borde hoppa på varje chans att tjäna lite pengar.
Men jag vill verkligen inte tillbringa fyra månader tillsammans med den där texten. Verkligen inte.
Men inget av dem funkar, av högst olika anledningar. Så jag har suttit och våndats hela eftermiddagen, och funderat på hur jag skulle uttrycka mig, ringt Mums-vännen som är den jag vänder mig till arbetsrelaterade kvistigheter och våndats lite till. Resultatet av alla våndor blev ett tre meningar långt mejl som jag hoppas på ett trevligt och välavvägt sätt framförde mitt nej tack.
Det känns kymigt för att jag efterfrågade jobb som jag sedan tackade nej till och för att jag verkligen borde hoppa på varje chans att tjäna lite pengar.
Men jag vill verkligen inte tillbringa fyra månader tillsammans med den där texten. Verkligen inte.
onsdag 7 oktober 2009
Arga snickaren på ingång!
Nu är det snart dags att bänka sig i soffan för andra säsongen av Arga snickaren. Jag hoppas förstås på en lika upplysande programserie som i våras: ett snickeriprogram som behandlar genus. Oavsiktligt eller ej, så är programmen en lysande illustration av hur könsrollerna kan sätta en på pottan.
Klockan 20 på Femman, således!
Klockan 20 på Femman, således!
Morgonstund
En del morgnar vaknar man av att någon skriker i ens öra, samtidigt som hen försöker brotta omkull sitt syskon. Varpå syskonet vrålar tillbaka.
I dag var inte en sådan morgon, och jag är tacksam. I stället väcktes jag av duschljud från badrummet och en skugga som väste: "Jag vill ligga bredvid mamma." Så jag makade på det andra, fortfarande sovande barnet som bara protesterade lite smått, och lade mig mellan mina små älsklingar.
Varma barnkroppar och någon som sjunger lite svagt är världens bästa väckarklocka.
I dag var inte en sådan morgon, och jag är tacksam. I stället väcktes jag av duschljud från badrummet och en skugga som väste: "Jag vill ligga bredvid mamma." Så jag makade på det andra, fortfarande sovande barnet som bara protesterade lite smått, och lade mig mellan mina små älsklingar.
Varma barnkroppar och någon som sjunger lite svagt är världens bästa väckarklocka.
tisdag 6 oktober 2009
Klagosång
Mitt konstiga mående har kommit tillbaka. Inte ett så våldsamt illamående som i vintras, men ett tillräckligt starkt för att det inte går att ignorera.
Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.
Frågan som upptar mig är om de här sakerna hänger ihop, och varför jag inte känt av några besvär alls under sommaren. Har det att göra med mathållning, hur mycket jag rör på mig, vadå? Jag känner ingen stress – eller är jag så stresskänslig att tanken på två kalas att genomgå i helgen får kroppen att reagera utan att jag är medveten om det? Dumt i så fall, för när jag inte mår bra blir jag ju verkligen stressad inför helgen!
Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.
Frågan som upptar mig är om de här sakerna hänger ihop, och varför jag inte känt av några besvär alls under sommaren. Har det att göra med mathållning, hur mycket jag rör på mig, vadå? Jag känner ingen stress – eller är jag så stresskänslig att tanken på två kalas att genomgå i helgen får kroppen att reagera utan att jag är medveten om det? Dumt i så fall, för när jag inte mår bra blir jag ju verkligen stressad inför helgen!
måndag 5 oktober 2009
Vad var det jag sa nu igen?
Hoppsan! Som för att illustrera inlägget här tog tiden ett jättekliv och landade mig i nästa vecka. Och det känns fortfarande som det är "nästa vecka", inte så bra när det handlar om en vecka som borde ägnas åt förberedelser utöver det vanliga: möten som jag håller i, två kalas och en fest.
Okej, festen behöver jag väl inte förbereda särskilt mycket inför. Men jag måste se till att det andra är ordnat för min del, så att jag inte behöver sitta och tänka på morgondagens kalas när jag ska fröjdas tillsammans med älskade huliganer.
Så nu ska jag ägna några eftermiddagstimmar åt att städa hallen, innan jag hämtar barnen tidigt från dagis. De ska ha "pratmöte" på förskolan, det vill säga APT. Trots att de hade en hel dag bara förra veckan. Lite märkligt tycker jag faktiskt.
Okej, festen behöver jag väl inte förbereda särskilt mycket inför. Men jag måste se till att det andra är ordnat för min del, så att jag inte behöver sitta och tänka på morgondagens kalas när jag ska fröjdas tillsammans med älskade huliganer.
Så nu ska jag ägna några eftermiddagstimmar åt att städa hallen, innan jag hämtar barnen tidigt från dagis. De ska ha "pratmöte" på förskolan, det vill säga APT. Trots att de hade en hel dag bara förra veckan. Lite märkligt tycker jag faktiskt.
tisdag 29 september 2009
måndag 28 september 2009
Tråkigt tråkigt!
Sonen kompletterar sedan någon månad sin fråga "Vadå?" med påståendet "Det är tjåkigt!". Det är förklaringen till allt – till varför han inte vill bada, varför han inte vill gå till dagis (vilket han inte vill mellan uppstigande och avgång till dagis), varför han inte vill lägga pärlplattor/rita/pussla när han ville lägga pärlplattor/rita/pussla alldeles nyss när syrran gjorde det, varför han inte vill lägga sig fast han är trött, varför ... vad som helst.
I dag, som är dagisfri eftersom förskolan har planeringsdag, är dock en tjåkig dag även för dottern. Farmor som tar eftermiddagspasset ringer och frågar vilka byxor Sötpricken ska ha, och i bakgrunden hör man inte bara Gullpånkens survrål från trappen utan också Sötis klagande röst.
– Hur går det? frågar jag farmor.
– Jodå. Men de är lite ... sura.
Det sällskapet ser jag fram emot i kväll.
I dag, som är dagisfri eftersom förskolan har planeringsdag, är dock en tjåkig dag även för dottern. Farmor som tar eftermiddagspasset ringer och frågar vilka byxor Sötpricken ska ha, och i bakgrunden hör man inte bara Gullpånkens survrål från trappen utan också Sötis klagande röst.
– Hur går det? frågar jag farmor.
– Jodå. Men de är lite ... sura.
Det sällskapet ser jag fram emot i kväll.
Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus
Vete sjutton var tiden tar vägen. Nu har det plötsligt gått en vecka till.
När jag var ung – inte längre går det att säga "yngre" – fnös jag åt mormor som så ofta klagade på att tiden gick så fort. "Rätt som det är har det gått ett år utan att man märkt det", kunde hon säga.
Vilket larv, tyckte jag. Tiden går som den gör, varken snabbare eller långsammare.
Så kategorisk kan man vara när man är 17, inte när man är 40. De senaste tio åren har tempot stadigt ökat, och nu rusar tiden fram med snälltågsfart. Hur det ska bli när jag är 73 vill jag inte ens tänka på.
(Man blir allmänbildad av att blogga. Inte visste jag att det var Virigilius som yttrat orden som för det mesta kortas till "tempus fugit", tiden flyr. Men det visste Wikipedia.)
När jag var ung – inte längre går det att säga "yngre" – fnös jag åt mormor som så ofta klagade på att tiden gick så fort. "Rätt som det är har det gått ett år utan att man märkt det", kunde hon säga.
Vilket larv, tyckte jag. Tiden går som den gör, varken snabbare eller långsammare.
Så kategorisk kan man vara när man är 17, inte när man är 40. De senaste tio åren har tempot stadigt ökat, och nu rusar tiden fram med snälltågsfart. Hur det ska bli när jag är 73 vill jag inte ens tänka på.
(Man blir allmänbildad av att blogga. Inte visste jag att det var Virigilius som yttrat orden som för det mesta kortas till "tempus fugit", tiden flyr. Men det visste Wikipedia.)
fredag 25 september 2009
Äpplen och päron
Förra veckan när jag kräktes lite på Anna Anka var det inte hennes liv som lyxhustru i Hollywood – eller Beverly Hills, kanske man får förmoda – som jag tänkte på, utan bara att hon betedde sig som en riktig skitstövel. Både mot barn och mot anställda. Och hennes inlägg på Newsmill fick mig att skratta högt – bitch javisst! Själva "sakfrågan" var ju bara för absurd att ta på allvar.
Så det är med stor förvåning som jag inser att diskussionen efter programmet och Newsmillartikeln har kommit att handla om hemmafruar. Hur hänger det ihop? Vad har det begreppet egentligen kommit att omfatta? Hemmarfruarna är visserligen en familjesocial parentes från mitten av 1900-talet, men nog har de rätt till sin egen historieskrivning.
Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.
Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte.
Mormors hemmafruliv var inte ett politiskt motiverat val, det var knappast ett val alls. I det samhälle som var då, var det den enda lösningen. Alternativet för dem var inte att hon skulle arbeta, utan att de inte skulle bilda familj alls.
Så låt ankan och hennes vapendragare kvacka vidare, men blanda inte in hemmafrun. Hon har ingenting med lyxhustrur utan stil och klass att göra.
Så det är med stor förvåning som jag inser att diskussionen efter programmet och Newsmillartikeln har kommit att handla om hemmafruar. Hur hänger det ihop? Vad har det begreppet egentligen kommit att omfatta? Hemmarfruarna är visserligen en familjesocial parentes från mitten av 1900-talet, men nog har de rätt till sin egen historieskrivning.
Min mormor var hemmafru på riktigt. Det var på 1940-talet ett sätt att klara sig: morfars inkomster inte tillräckligt stora för att försörja familjen obehindrat, och de inkomster mormor kunde komma upp i som okvalificerad arbetskraft var mycket små. Hon lagade maten från grunden – och då handlar det inte om att göra potatismos på potatis i stället för på pulver, utan om såna matvaror som de flesta idag sällan tänker på som halvfabrikat. Hon syltade och saftade, bakade bröd förstås, gjorde korv och inläggningar.
Och så skötte hon familjens kläder. Sy dem kunde hon inte, men hon lagade och lappade, gned och tvättade, grät när sonen kom hem med hål på knäna för andra gången samma vecka, sydde in och om, lade ner och upp, gömde fransiga fållar. Inte för att göda någon romantisk föreställning om det manuella arbetet, utan för att familjen skulle klara sig. Morfar hade det tunga ansvaret att dra in pengarna, mormor hade det lika tunga att se till att de räckte.
Mormors hemmafruliv var inte ett politiskt motiverat val, det var knappast ett val alls. I det samhälle som var då, var det den enda lösningen. Alternativet för dem var inte att hon skulle arbeta, utan att de inte skulle bilda familj alls.
Så låt ankan och hennes vapendragare kvacka vidare, men blanda inte in hemmafrun. Hon har ingenting med lyxhustrur utan stil och klass att göra.
torsdag 24 september 2009
På rymmen
Jag stack ut till landet en dag före resten av familjen, för att få lite ro i huvudet. Tyvärr har jag bomull i det också, eftersom förkylningen jag kånkat runt med i halsen de senaste veckorna har brutit ut.
Nu regnar det som fan, men det gör inget.
Trixigt att fotografera regn. Särskilt när kamerans batterisymbol blinkar rött på ett synnerligen aggro sätt.
Nu regnar det som fan, men det gör inget.
Trixigt att fotografera regn. Särskilt när kamerans batterisymbol blinkar rött på ett synnerligen aggro sätt.
onsdag 23 september 2009
En bra mamma
Aldrig känner jag mig så mycket som en bra mamma som när jag talar om för mina barn att jag älskar dem, och de allvarligt nickar ja till min lite slarvigt påhängda fråga "vet du det?".
Kom jag att tänka på apropå Ellens samtal.
Kom jag att tänka på apropå Ellens samtal.
måndag 21 september 2009
Magar och femåringar
Jag var ensam med barnen i helgen. Och har haft en del snabbjobb. Därav tystnaden.
I dag känner jag mig trött och gammal. Vet inte riktigt varför det blev så, men det knakar i knäna och molar i huvudet. Strax efter lunch fick jag snurren framför datorn utan någon direkt orsak – såg upp lite för fort, kanske? Men det gick över. I stället började magen bröta. Det gjorde inte ont och inga akuta toalettbesök krävdes, det bara kändes som om någon därinne beslöt sig för att slänga ut kafferesterna, fimpa ciggen och sätta igång och skyffla.
Det gick över, som tur var. Gillar inte att hämta på dagis med hotfull mage, det kan ju ta en evinnerlig tid och hur får man en femåring att skynda sig hem? Svårt, svårt. Treåringen sitter, en aning skämsigt för oss som alltid satt egen gång högt, i barnvagnen och kan springköras vrålande if needs be.
I dag hade vi en extra femåring med oss hem. Hon var lätt att ha och göra med, och inga större bråk utbröt mellan Sötprick och Gullpånke. Däremot skötte jag mig inte lika bra; vid matbordet råkade jag servera Sötpricken först, varpå gästen hov upp sin röst:
"Du Malin, du kan ju komma ihåg till nästa gång att man ska bjuda gästerna först!"
Jag kunde förstås inte göra annat än att böja nacken och erkänna the error of my ways. Det är hårt att bli tillrättavisad av en femåring. Å andra sidan tyckte hon att vår stora kristallkrona var "bedårande".
Det är plus och det är minus!
I dag känner jag mig trött och gammal. Vet inte riktigt varför det blev så, men det knakar i knäna och molar i huvudet. Strax efter lunch fick jag snurren framför datorn utan någon direkt orsak – såg upp lite för fort, kanske? Men det gick över. I stället började magen bröta. Det gjorde inte ont och inga akuta toalettbesök krävdes, det bara kändes som om någon därinne beslöt sig för att slänga ut kafferesterna, fimpa ciggen och sätta igång och skyffla.
Det gick över, som tur var. Gillar inte att hämta på dagis med hotfull mage, det kan ju ta en evinnerlig tid och hur får man en femåring att skynda sig hem? Svårt, svårt. Treåringen sitter, en aning skämsigt för oss som alltid satt egen gång högt, i barnvagnen och kan springköras vrålande if needs be.
I dag hade vi en extra femåring med oss hem. Hon var lätt att ha och göra med, och inga större bråk utbröt mellan Sötprick och Gullpånke. Däremot skötte jag mig inte lika bra; vid matbordet råkade jag servera Sötpricken först, varpå gästen hov upp sin röst:
"Du Malin, du kan ju komma ihåg till nästa gång att man ska bjuda gästerna först!"
Jag kunde förstås inte göra annat än att böja nacken och erkänna the error of my ways. Det är hårt att bli tillrättavisad av en femåring. Å andra sidan tyckte hon att vår stora kristallkrona var "bedårande".
Det är plus och det är minus!
fredag 18 september 2009
Sårad
I eftermiddags tog jag ett steg åt sidan för att återgå till position framför mackan jag höll på att breda, och kände hur något skar in i foten. En vass bit bröd? En spetsig sten? Någon slags tagg?
Nej, det gjorde för ont. Så jag lyfte foten och kollade under. Något underligt brunt satt liksom inbäddat i foten. Jag kände efter. Glas. Var kom det ifrån? Jag drog lite i det men fick inget grepp.
Helt plötsligt kände jag en gnutta panik som började bubbla. Det är inte bra att man inte får ut saker som fastnat i ens fotsulor. Jag hoppade på ena foten in på toaletten där det finns en pincett. Men det gick inte att få något grepp om glasbiten, särskilt inte som om blodet rann rätt friskt. Några ångestgnyn senare kom jag på att liksom rulla ut glasbiten. En 3 x 5 mm stor grönaktig flisa var det.
Jag förband med toapapper och sårtejp, och en timme senare när jag skulle hämta barnen gick det att byta ut mot ett plåster och faktiskt gå på foten. Men nu ömmar det.
Maken som var på väg till Göteborg kunde i alla fall lösa gåtan varifrån glasbiten kom. En flisa saknades i halsen på vinflaskan som vi drack igår, men han trodde inte att det var en ny skada. Icke, alltså.
Trots allt var det väl bra att det var jag som klev på flisan och inte ett av barnen.
Nej, det gjorde för ont. Så jag lyfte foten och kollade under. Något underligt brunt satt liksom inbäddat i foten. Jag kände efter. Glas. Var kom det ifrån? Jag drog lite i det men fick inget grepp.
Helt plötsligt kände jag en gnutta panik som började bubbla. Det är inte bra att man inte får ut saker som fastnat i ens fotsulor. Jag hoppade på ena foten in på toaletten där det finns en pincett. Men det gick inte att få något grepp om glasbiten, särskilt inte som om blodet rann rätt friskt. Några ångestgnyn senare kom jag på att liksom rulla ut glasbiten. En 3 x 5 mm stor grönaktig flisa var det.
Jag förband med toapapper och sårtejp, och en timme senare när jag skulle hämta barnen gick det att byta ut mot ett plåster och faktiskt gå på foten. Men nu ömmar det.
Maken som var på väg till Göteborg kunde i alla fall lösa gåtan varifrån glasbiten kom. En flisa saknades i halsen på vinflaskan som vi drack igår, men han trodde inte att det var en ny skada. Icke, alltså.
Trots allt var det väl bra att det var jag som klev på flisan och inte ett av barnen.
torsdag 17 september 2009
Grundläggande behov
Jag behöver åka till London. Jag behöver åka till London.
Foto: Jonathan Bowen
Jag bara måste åka till London. Varför är jag inte i London NU?!
(Utbrottet orsakades förresten av Laurie R. Kings senaste blogginlägg.)
Foto: Jonathan BowenJag bara måste åka till London. Varför är jag inte i London NU?!
(Utbrottet orsakades förresten av Laurie R. Kings senaste blogginlägg.)
onsdag 16 september 2009
Lisbeth Salander är inte en riktig kvinna
Ja, tyvärr måste jag meddela att Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Kan kanske vara svårt att tro när man ser Män som hatar kvinnor, för hon ser ju så levande ut! Men ni förstår, kära människor, det är en skådespelare som gestaltar Lisbeth.
Lisbeth Salander är alltså en fiktiv gestalt, hon är en författares litterära skapelse, en person som den författaren har satt ihop utifrån en idé. Den idén handlade bland annat om en vuxen Pippi Långstrump, en Pippi med en dramatisk och förvriden barndom, utsatt för ständiga svek och återkommande psykiskt och fysiskt våld, en Pippi vars mamma inte bodde i himlen utan i sin egen värld, på psyket, en Pippi vars far inte var en saknad trygghetsgestalt, utan ett psykopatiskt monster. Helt enkelt såg han framför sig en kvinna med superkrafter, en hämnande ängel, en naturkraft som vänder motgångar till sin egen fördel; han författade dessutom en kvinna som besitter många stereotypiska manliga drag och som möter en man med stereotypiska kvinnliga drag.
Tror ni att Stieg Larsson avsåg att vara realistisk när han komponerade Lisbeth Salander? Tror ni att hon skulle vara en skildring av en typisk instabil kvinna under förmyndarskap? Det tror inte jag.
Men det tror visst Rigmor Robèrt.
Lisbeth Salander är alltså en fiktiv gestalt, hon är en författares litterära skapelse, en person som den författaren har satt ihop utifrån en idé. Den idén handlade bland annat om en vuxen Pippi Långstrump, en Pippi med en dramatisk och förvriden barndom, utsatt för ständiga svek och återkommande psykiskt och fysiskt våld, en Pippi vars mamma inte bodde i himlen utan i sin egen värld, på psyket, en Pippi vars far inte var en saknad trygghetsgestalt, utan ett psykopatiskt monster. Helt enkelt såg han framför sig en kvinna med superkrafter, en hämnande ängel, en naturkraft som vänder motgångar till sin egen fördel; han författade dessutom en kvinna som besitter många stereotypiska manliga drag och som möter en man med stereotypiska kvinnliga drag.
Tror ni att Stieg Larsson avsåg att vara realistisk när han komponerade Lisbeth Salander? Tror ni att hon skulle vara en skildring av en typisk instabil kvinna under förmyndarskap? Det tror inte jag.
Men det tror visst Rigmor Robèrt.
måndag 14 september 2009
Kvack kvack!
Vi roade oss med att titta på Svenska Hollywoodfruar på TV3. Förväntningarna var inte särskilt stora (och vi valde trean framför CSI New York på femman för att, som maken sa: "CSI NY vet vi är kasst"), och programmet motsvarar dem precis. Och sådan förväntansuppfyllelse måste man ju gilla!
Vad vi inte gillar är Anna Anka. Maken till korkad och otrevlig människa får man leta efter. Dryg och gnällig, och snackar skit om sina anställda när de sitter några stolrader bak – på svenska i och för sig, men hallå!
Man känner helt enkelt för att ge henne en fet smäll. Pardon my French.
Vad vi inte gillar är Anna Anka. Maken till korkad och otrevlig människa får man leta efter. Dryg och gnällig, och snackar skit om sina anställda när de sitter några stolrader bak – på svenska i och för sig, men hallå!
Man känner helt enkelt för att ge henne en fet smäll. Pardon my French.
fredag 11 september 2009
Småsnålt
Närmaste grannarna på nedre botten har flyttat i dag. De behöver större, för de väntar barn.
De har sålt en lägenhet för 2.900.000 spänn, köpt en ny för säkert minst 3.500.000 och hon är gravid. Men de flyttar med hjälp av kompisarna.
Varför snålar man in på en kostnad på kanske 10.000 kronor, när man jonglerar med miljoner?
De har sålt en lägenhet för 2.900.000 spänn, köpt en ny för säkert minst 3.500.000 och hon är gravid. Men de flyttar med hjälp av kompisarna.
Varför snålar man in på en kostnad på kanske 10.000 kronor, när man jonglerar med miljoner?
Spooky!
I morse fick maken påminna mig om att det var åtta år sedan planen flög in i World Trade Center (och vår sjuåriga förlovningsdag, för den delen) – jag är helt lost när det gäller datum och sådant just nu!
Alldeles nyss passerade ett flygplan över mitt huvud, som det gör ofta eftersom lokalen ligger under inflygningen till Bromma (precis nu kommer ett till), och jag mindes min dröm från i natt.
Vi var ute på landet. Sötpricken låg och sov i mormors rum, och jag satt på min plats vid bordet, med ryggen mot fönstret. Plötsligt märker jag en flygplansskugga som (ologiskt) går över mig, och vänder mig om och tittar ut. Ganska mycket längre bort ser jag hur flygplanet plötsligt viker ner mot marken och, utom synhåll bakom grannskogen, kraschar med nosen före. Stor explosion, vi springer bort från fönstren, jag minns att Sötpricken ligger där i rummet med fönster mot kraschen, och så kommer en massa vrakspillror och sten flygande som projektiler genom glas och väggar. Jag rusar in till Sötis, som lyckats undgå att bli träffad av något, och lyfter upp henne.
Drömmen fortsätter med konstiga biltransporter och köer på motorvägen, men det minns jag bara vagt. Men är det inte spooky att jag drömde en sådan dröm just natten till idag!?
Alldeles nyss passerade ett flygplan över mitt huvud, som det gör ofta eftersom lokalen ligger under inflygningen till Bromma (precis nu kommer ett till), och jag mindes min dröm från i natt.
Vi var ute på landet. Sötpricken låg och sov i mormors rum, och jag satt på min plats vid bordet, med ryggen mot fönstret. Plötsligt märker jag en flygplansskugga som (ologiskt) går över mig, och vänder mig om och tittar ut. Ganska mycket längre bort ser jag hur flygplanet plötsligt viker ner mot marken och, utom synhåll bakom grannskogen, kraschar med nosen före. Stor explosion, vi springer bort från fönstren, jag minns att Sötpricken ligger där i rummet med fönster mot kraschen, och så kommer en massa vrakspillror och sten flygande som projektiler genom glas och väggar. Jag rusar in till Sötis, som lyckats undgå att bli träffad av något, och lyfter upp henne.
Drömmen fortsätter med konstiga biltransporter och köer på motorvägen, men det minns jag bara vagt. Men är det inte spooky att jag drömde en sådan dröm just natten till idag!?
Kroppen först!
Häromdagen på gymmet hörde jag ett samtal mellan ägaren/receptionisten/yogainstruktören och en kund. De verkade känna varandra lite.
"Det är nog för att jag skäms lite för att jag lägger så mycket pengar på träningen", sa kunden.
Nu såg den kvinnan ut som om tränade lite för mycket och åt lite för lite, det ska erkännas. Men jag kände igen tanken. En rätt ansenlig del av mina magra inkomster går till tränings- och kroppsrelaterade saker: gymavgiften, träningskläder, skor, massage, fotvård (ja, fotvård, inte pedikyr, det är för amatörer), ansiktsbehandling, klippning, naprapat, och så vidare, med mera, etcetera. Ja, över huvud taget lägger jag relativt sett mycket pengar på mig själv.
Men jag ska inte skämmas, det ska jag inte. Jag ska inte ens börja rapa upp alla de saker som jag inte lägger pengar på alls. Det handlar ju om hälsan! Både den fysiska och den mentala hälsan.
Så det så.
"Det är nog för att jag skäms lite för att jag lägger så mycket pengar på träningen", sa kunden.
Nu såg den kvinnan ut som om tränade lite för mycket och åt lite för lite, det ska erkännas. Men jag kände igen tanken. En rätt ansenlig del av mina magra inkomster går till tränings- och kroppsrelaterade saker: gymavgiften, träningskläder, skor, massage, fotvård (ja, fotvård, inte pedikyr, det är för amatörer), ansiktsbehandling, klippning, naprapat, och så vidare, med mera, etcetera. Ja, över huvud taget lägger jag relativt sett mycket pengar på mig själv.
Men jag ska inte skämmas, det ska jag inte. Jag ska inte ens börja rapa upp alla de saker som jag inte lägger pengar på alls. Det handlar ju om hälsan! Både den fysiska och den mentala hälsan.
Så det så.
torsdag 10 september 2009
Hjärtat i halsgropen
I går satt jag och jobbade när maken ringde. De hade hört av sig från dagis och ville att vi skulle hämta – Gullpånken hade somnat före fruktstunden! Bara sådär liksom.
Först hade hans kompis kommit och påkallat pedagogernas uppmärksamhet – det var något med pånken, exakt vad kunde kompisen inte säga. Pedagog S följde efter kompisen, och hittade pånken under rutschkanan där han satt och gned sig i ögonen.
Han lät sig lyftas fram men ville inte låta sig inspekteras i ögonen. Till slut lyckades de övertala honom att öppna ögonen (läs: bända upp dem) för att kunna kolla dem, men där fanns inget att se. För säkerhets skull sköljde de ögonen – så gott det gick – men han fortsatte gnida. Och så plötsligt bara somnade han, i pedagog Y:s knä. Omöjlig att väcka. Då ringde de.
När maken kom och hämtade satt han i Y:s knä och var jätteglad, hade precis vaknat. På vägen hem måste de handla lunch, och då sprang han omkring på Ica med full fart. När farmor, hastigt inkallad, kom, sprang han runt i lägenheten och tjoade. Och sedan var han som vanligt hela dagen; ögonkliandet slutade när han sovit middag.
När jag kom hem vid fem försökte jag fråga vad som hänt. Hade kompisen råkat slänga grus i hans ögon? Nej:
"Det var den vinden som blåste *swooosh-ljud* det där!" *lägger handen för ögonen och grimaserar*
Varför han plötsligt somnade är ett mysterium. Kanske var det som Ellen föreslog på Facebook, att det var John Blund som var framme. Eller så var det ett litet blodsockerfall – han hade ätit dålig frukost – som i kombination med uppståndelsensom orsakade den överraskande sömnen. Varför han inte ville öppna ögonen så att pedagogerna kunde kolla, var i alla fall uppenbart.
"Det var tjåkigt."
Först hade hans kompis kommit och påkallat pedagogernas uppmärksamhet – det var något med pånken, exakt vad kunde kompisen inte säga. Pedagog S följde efter kompisen, och hittade pånken under rutschkanan där han satt och gned sig i ögonen.
Han lät sig lyftas fram men ville inte låta sig inspekteras i ögonen. Till slut lyckades de övertala honom att öppna ögonen (läs: bända upp dem) för att kunna kolla dem, men där fanns inget att se. För säkerhets skull sköljde de ögonen – så gott det gick – men han fortsatte gnida. Och så plötsligt bara somnade han, i pedagog Y:s knä. Omöjlig att väcka. Då ringde de.
När maken kom och hämtade satt han i Y:s knä och var jätteglad, hade precis vaknat. På vägen hem måste de handla lunch, och då sprang han omkring på Ica med full fart. När farmor, hastigt inkallad, kom, sprang han runt i lägenheten och tjoade. Och sedan var han som vanligt hela dagen; ögonkliandet slutade när han sovit middag.
När jag kom hem vid fem försökte jag fråga vad som hänt. Hade kompisen råkat slänga grus i hans ögon? Nej:
"Det var den vinden som blåste *swooosh-ljud* det där!" *lägger handen för ögonen och grimaserar*
Varför han plötsligt somnade är ett mysterium. Kanske var det som Ellen föreslog på Facebook, att det var John Blund som var framme. Eller så var det ett litet blodsockerfall – han hade ätit dålig frukost – som i kombination med uppståndelsen
"Det var tjåkigt."
onsdag 9 september 2009
Blå augustisammet
Jag var precis ute och köpte fetaost (grekisk pastasallad beställd som matsäck till Sötprickens utflykt i morgon). Himlen är sammetslen och djupblå mot stadens ljus, och från uteserveringarna bredvid och mittemot hörs prat och skratt.
En perfekt sensommarkväll. Om man bara kunde ha stannat kvar ute i den.
En perfekt sensommarkväll. Om man bara kunde ha stannat kvar ute i den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)