För någon halvtimme sedan, när vi precis stängt av tv:n, kom femåringen invandrande i vardagsrummet. Han tittade på oss, mumlade: "Jag gick fel", och gick tillbaka in i rummet. Jag följde efter, och såg att hans täcke låg på golvet. Eftersom han är mycket noga med bäddningen fick jag hjälpa honom ställa allt i ordning, och så somnade han om.
Men det höll inte så länge. För en liten stund sedan kom han ut igen, den här gången bärande på sin tomteluva och den lilla julhunden, som säger "Voof voof, Merry Christmas!" när man trycker den på magen (det var en julklapp från mormor förra året, och sedan han hittade den i leksakslådan för några veckor sedan har han inte släppt den), vilket fick mig att ana att han nu visste precis vart han var på väg. Jag eskorterade honom till pappa, som precis lagt sig, och där bökade han ner sig. Hans egen säng är ordentligt bäddad, såg jag när jag tittade in.
Älskade lilla barn.
torsdag 29 december 2011
söndag 25 december 2011
God jul! Lite i efterskott sådär
Ja, jag var faktiskt duktig och fotograferade barnen för en julbild att lägga upp här. Men så glömde jag liksom av alltsammans. Så här här de nu, sötnosarna, framför vår präktiga gran.
Julafton hos oss är en lugn tillställning, med mormor, farmor och makens moster. Vi fixar och städar i sakta mak fram till tre, när mormor kommer för att kolla Kalle Anka och vi tar en fika. Lite senare dyker farmor upp och så går mormor, farmor och barnen på julbönen. I år var det femåringen som somnade när, berättade sjuåringen, "farbrorn började prata". Sedan när de kommer tillbaka och mostern dykt upp är det dags att äta. Julklappsutdelning inträffar vid åtta, halv nio.
I år var gästerna gångna och barnen lagda vid halv elva, och då satte vi oss med stilton och portvin och kollade På spåret från i fredags. (Vi vann.)
I år var gästerna gångna och barnen lagda vid halv elva, och då satte vi oss med stilton och portvin och kollade På spåret från i fredags. (Vi vann.)
fredag 16 december 2011
Alla dessa tänder
Jag tuggade precis av mig den provisoriska kronan som jag har på kindtänderna i högra överkäken. Tur att tandläkaren försäkrade mig att det inte var farligt om något sånt hände.
Ja, för jag har ju rotfyllt två jävla kindtänder. Först började den näst innersta där uppe krångla, ge ifrån sig riktig klassisk tandvärk, olik någon jag någonsin känt förut. Så iväg till tandis som borrar bort den gamla fyllningen och säger tandläkarmotsvarigheten till "aj fan!" och genast ordinerar rotfyllning. Ouch. Men inget att göra något åt, så han dödade rötterna på en gång (vilket är steg 1 i en rotfyllning) och slipade ned tanden. Glad i hågen gick jag hem – tandvärken var ju borta – bara för att vakna nästa morgon med ännu mer helt otrolig värk, men denna gång från tanden bakom. När den plötsligt fick ta hela tuggvikten på höger sida gav den upp och, konstaterade tandis när jag kom in på akutbesök dagen efter, sprack rakt över. Bara att ta död på den också.
Allt som allt har jag nu varit hos tandläkaren typ 8 gånger på ca 2 månader. Senast förbereddes det och gjordes avgjutningar för porslinskrona och ett plastprovisorium sattes fast, det som ramlade av nu. Nästa vecka ska jag in och sätta in den riktiga kronan och till sist göra det sista, mest smärtsamma ingreppet: dra fram – och jag skojar inte, det är ju helt sanslöst – 13 000 (tretton tusen) kronor ur min plånbok.
Tur jag har som har de pengarna. Även om jag hellre hade fyllt något annat hål med dem (haha!), kan jag få fram dem. Det måste finnas många som inte kan snyta fram 13 papp, med mindre än att det förstör hela deras ekonomi – eller att det alls inte är möjligt.
Så jag undrar: Varför är inte tandvården en del av sjukvården? För att det går att dra ut tänderna i värsta fall? Ja, jag förstår då rakt inte.
Visste ni förresten att kostnaden för krona på sjätte tanden hör till det som Försäkringskassan (del)ersätter, men krona på sjunde tanden får man pynta själv. Och att kostnaden för att fylla lucka i tandrad på femte tanden, det (del)ersätts, men inte lucka där sjätte tanden skulle ha suttit. Vem har suttit och räknat på allt detta? "Hm, nej kronor där längst bak det blir för dyrt. Såna tänder kan lagas med vanlig fyllning och när de kraschar är det bara att dra ut. Tugga klarar man nog av ändå." Smart.
Ja, för jag har ju rotfyllt två jävla kindtänder. Först började den näst innersta där uppe krångla, ge ifrån sig riktig klassisk tandvärk, olik någon jag någonsin känt förut. Så iväg till tandis som borrar bort den gamla fyllningen och säger tandläkarmotsvarigheten till "aj fan!" och genast ordinerar rotfyllning. Ouch. Men inget att göra något åt, så han dödade rötterna på en gång (vilket är steg 1 i en rotfyllning) och slipade ned tanden. Glad i hågen gick jag hem – tandvärken var ju borta – bara för att vakna nästa morgon med ännu mer helt otrolig värk, men denna gång från tanden bakom. När den plötsligt fick ta hela tuggvikten på höger sida gav den upp och, konstaterade tandis när jag kom in på akutbesök dagen efter, sprack rakt över. Bara att ta död på den också.
Allt som allt har jag nu varit hos tandläkaren typ 8 gånger på ca 2 månader. Senast förbereddes det och gjordes avgjutningar för porslinskrona och ett plastprovisorium sattes fast, det som ramlade av nu. Nästa vecka ska jag in och sätta in den riktiga kronan och till sist göra det sista, mest smärtsamma ingreppet: dra fram – och jag skojar inte, det är ju helt sanslöst – 13 000 (tretton tusen) kronor ur min plånbok.
Tur jag har som har de pengarna. Även om jag hellre hade fyllt något annat hål med dem (haha!), kan jag få fram dem. Det måste finnas många som inte kan snyta fram 13 papp, med mindre än att det förstör hela deras ekonomi – eller att det alls inte är möjligt.
Så jag undrar: Varför är inte tandvården en del av sjukvården? För att det går att dra ut tänderna i värsta fall? Ja, jag förstår då rakt inte.
Visste ni förresten att kostnaden för krona på sjätte tanden hör till det som Försäkringskassan (del)ersätter, men krona på sjunde tanden får man pynta själv. Och att kostnaden för att fylla lucka i tandrad på femte tanden, det (del)ersätts, men inte lucka där sjätte tanden skulle ha suttit. Vem har suttit och räknat på allt detta? "Hm, nej kronor där längst bak det blir för dyrt. Såna tänder kan lagas med vanlig fyllning och när de kraschar är det bara att dra ut. Tugga klarar man nog av ändå." Smart.
Nu är det visst snart jul igen
Borde antagligen vara lite mer stressad över det här med jul – har t.ex. inte köpt en enda julklapp. (Eller har jag det? Måste kolla det hemliga stället där jag brukar förvara klappar jag kommer på under året.) Men peppen är lika med noll. Maten ordnar sig, granen ordnar sig … Tyvärr ordnar sig inte klapparna av sig självt.
Ouff.
Ouff.
lördag 3 december 2011
Kommunikation
Eftersom jag ville gärna ha en sovmorgon i dag och maken skulle upp och iväg väldigt tidigt, sa jag till barnen att de skulle få fixa frukosten själv. I går kväll plockade jag fram tallrikar och glas ur skåpen och placerade grejerna i kylen så att de skulle nå utan att klättra.
I morse – om man i en småbarnsfamilj kan kalla klockan tio "morgon" – när jag kom upp hittade jag den här lappen (mjölken var tydligen nästan slut) med svar och allt från sjuåringen:
I morse – om man i en småbarnsfamilj kan kalla klockan tio "morgon" – när jag kom upp hittade jag den här lappen (mjölken var tydligen nästan slut) med svar och allt från sjuåringen:
torsdag 1 december 2011
PS till tomten
Ehehrm. Förlåt att jag stör. Jag är inte säker på att det är en Kitchen Aid jag vill ha. En Bosch kanske är bättre?
Du undrar förresten kanske varför jag vill ha ny när jag har mammas gamla Assistent? Jo, den är lite för stor för de degar jag brukar sätta. Och lite för bånglig.
Men jag vet. Lyxkonsumtion kan tyckas. Tack ändå, snälla tomten.
Du undrar förresten kanske varför jag vill ha ny när jag har mammas gamla Assistent? Jo, den är lite för stor för de degar jag brukar sätta. Och lite för bånglig.
Men jag vet. Lyxkonsumtion kan tyckas. Tack ändå, snälla tomten.
Skärmytsling i Vasastan
I dag när jag och Femåringen kom gående uppför backen till förskolan fick jag se tre barn från hans avdelning som viftade med varsin vit och spetsig grej. När vi närmade oss grinden sprang de fram för att hälsa på Femåringen, och jag såg att det var ett slags papperssvärd, som långa dolkar, som de hade i händerna. Jag frågade vad det var och en av dem berättade stolt att hans mamma hade gjort dem. Mitt förslag att de skulle gå in med svärden och lägga i sina lådor bemöttes med att hans pappa (som jag sett vinka adjö precis när vi kom) minsann sagt att det var okej att leka med dem.
Det var tydligt att personalen inte sett något än – det är alltid så mycket folk så där dags och ungarna befann sig i ett hörn av gården – så jag gick bort till närmsta pedagog som jag känner lite. Hon fick genast bekymmersrynka i pannan och gick iväg för att befria dem från vapnen. När det var gjort berättade hon att de faktiskt var rätt vassa. Inte så att de kunde ha orsakat några direkta skador, men hade om oturen varit framme kunnat rispa någon i ansiktet rätt rejält.
Jag är så himla förvånad – de här föräldrarna uppfattar jag som vettiga och trevliga människor. Vad fick dem att 1) tillverka vapen och 2) säga åt barnen att det är okej att leka med dem på förskolan?
WTF, liksom.
Det var tydligt att personalen inte sett något än – det är alltid så mycket folk så där dags och ungarna befann sig i ett hörn av gården – så jag gick bort till närmsta pedagog som jag känner lite. Hon fick genast bekymmersrynka i pannan och gick iväg för att befria dem från vapnen. När det var gjort berättade hon att de faktiskt var rätt vassa. Inte så att de kunde ha orsakat några direkta skador, men hade om oturen varit framme kunnat rispa någon i ansiktet rätt rejält.
Jag är så himla förvånad – de här föräldrarna uppfattar jag som vettiga och trevliga människor. Vad fick dem att 1) tillverka vapen och 2) säga åt barnen att det är okej att leka med dem på förskolan?
WTF, liksom.
måndag 14 november 2011
Hej jultomten!
Jag vet att jag helt misslyckats att få barnen att tro på dig, trots att deras far lagt hela sin teatersjäl på att gestalta dig (du kunde väl ha dykt upp själv då!), men jag önskar mig verkligen det här i julklapp:
Ipad. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
Systemkamera. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
En Kitchen Aid. Jag kan intala mig att jag behöver den. Vill ha.
Tack i förskott.
Ipad. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
Systemkamera. Jag behöver den inte, men jag vill ha.
En Kitchen Aid. Jag kan intala mig att jag behöver den. Vill ha.
Tack i förskott.
måndag 7 november 2011
I dunkla dagar
Nu kommer den här tiden när det skymningen lägger sig i hemmahörnen redan vid fikatid, när lamporna i fönstret lyser som som hemtrevnadssignaler i en annars dunkel värld, och varje utflykt från det vilsamma halvmörkret inomhus till den gråa eftermiddagen utanför är en strapats.
Det här är dagarna när Tennstopets neonskylt skiner som en vägvisare mot oss när vi traskar den hopplösa höstvägen genom Vasaparken: här är civilisationen, här är ljuset!
Inte undra på då att man har blivit kär i sin nya lampa! Trots att den sitter snett, för högt och inte kan vara tänd för att lampan är överdimensionerad för dimmern. Det går ju att åtgärda. Så här fint är det när den lyser:
Det här är dagarna när Tennstopets neonskylt skiner som en vägvisare mot oss när vi traskar den hopplösa höstvägen genom Vasaparken: här är civilisationen, här är ljuset!
Inte undra på då att man har blivit kär i sin nya lampa! Trots att den sitter snett, för högt och inte kan vara tänd för att lampan är överdimensionerad för dimmern. Det går ju att åtgärda. Så här fint är det när den lyser:
 |
| Ja, det är en skitdyr lampa. Dock begagnad. |
söndag 6 november 2011
Fortsätt klicka på gilla, för fan!
Hittade en länk som jag sparat, till en ledarkrönika i Aftonbladet: Fredrik Virtanen om slacktivismen. Diskussionen har varit igång tidigare, och nu som då undrar jag: Vad tror man att de som klickar på "gilla" hade gjort om de inte hade haft Facebook? Hade de då slängt sig framför flygplan på väg att deportera ensamma senildementa åldringar? Hade de författat långa brev till lagstiftarna?
Nix, de hade inte gjort någonting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Slacktivismen står nämligen inte i kontrast till den "vanliga" aktivismen utan till icke-aktivitet. Den icke-aktiviteten handlar i de allra flesta fall heller inte om att de människorna inte bryr sig, utan för att de har så mycket vardagligheter att bry sig om. Och det vardagliga är betydligt mycket mer påträngande än det som händer i resten av samhället och världen.
Så det där gilla-klicket eller delningen på Facebook av en upprörande artikel betyder faktiskt något: den gör skillnad för den som gör det, genom att hen får chansen att markera, för sig själv och för sina vänner, vad som rör och upprör henom. Att det sedan gör varken till eller från för den person eller den fråga det gäller, det spelar ingen roll. Säkert är i alla fall att det inte skadar.
Nix, de hade inte gjort någonting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Slacktivismen står nämligen inte i kontrast till den "vanliga" aktivismen utan till icke-aktivitet. Den icke-aktiviteten handlar i de allra flesta fall heller inte om att de människorna inte bryr sig, utan för att de har så mycket vardagligheter att bry sig om. Och det vardagliga är betydligt mycket mer påträngande än det som händer i resten av samhället och världen.
Så det där gilla-klicket eller delningen på Facebook av en upprörande artikel betyder faktiskt något: den gör skillnad för den som gör det, genom att hen får chansen att markera, för sig själv och för sina vänner, vad som rör och upprör henom. Att det sedan gör varken till eller från för den person eller den fråga det gäller, det spelar ingen roll. Säkert är i alla fall att det inte skadar.
söndag 30 oktober 2011
Något har hänt
I dag har barnen lekt tillsammans hela dagen. Med undantag av ett litet bråk vid halvsex-tiden har denna lek skett under mycket harmoniska former och i deras eget rum – det har varit så lugnt och trevligt att jag varit tvungen att kika i dörrspringan för att se vad som händer.
Om man sedan kopplar det till att de har börjat gå och lägga sig och somna själva, kan jag konstatera att något har hänt. Ett stort steg mot en enklare vardag har tagits, helt enkelt.
Nu väntar vi bara på att kunna servera middagsmat ibland utan att den yngsta familjemedlemmen får sammanbrott.
Om man sedan kopplar det till att de har börjat gå och lägga sig och somna själva, kan jag konstatera att något har hänt. Ett stort steg mot en enklare vardag har tagits, helt enkelt.
Nu väntar vi bara på att kunna servera middagsmat ibland utan att den yngsta familjemedlemmen får sammanbrott.
fredag 28 oktober 2011
Sjukdom sjukdom sjukdom
Jo, jag har varit hemskt frånvarande. Igen. Fast jag egentligen vill skriva blir det inget eftersom det som ligger högst upp i mitt huvud är SJUKDOM SJUKDOM SJUKDOM och jag orkar bara inte. Och det går inte alltid att komma runt heller, för den här sjukdomen, vad det nu än är för något, invaderar mitt liv, tar över mina dagar, kräver att jag lägger om och tar hänsyn fast jag inte vill.
Jag är så fruktansvärt less på det. Så otroligt less. På sjukdomen och på att ingen läkare verkar ta mig på allvar. Antingen konstateras de vad det inte är (hjärntumör, någon balanssjukdom) eller så skakar de på huvudet och säger att de inte vet. Och att jag borde uppsöka en terapeut, för ångest kan ge sådana här symptom. Frågan om man kan ha ångest fast man inte känner den, den har jag inte fått svar på. (Förnekelse är vanligt vid ångest, tydligen, och därför är det att jag säger att jag inte har det ytterligare ett tecken på att det är vad jag lider av.)
Och jag tänker inte ens gå in på att jag som lök på laxen har gått upp 10 kg sedan i mars och känner mig som en stor blobb. Nä.
Jag är så fruktansvärt less på det. Så otroligt less. På sjukdomen och på att ingen läkare verkar ta mig på allvar. Antingen konstateras de vad det inte är (hjärntumör, någon balanssjukdom) eller så skakar de på huvudet och säger att de inte vet. Och att jag borde uppsöka en terapeut, för ångest kan ge sådana här symptom. Frågan om man kan ha ångest fast man inte känner den, den har jag inte fått svar på. (Förnekelse är vanligt vid ångest, tydligen, och därför är det att jag säger att jag inte har det ytterligare ett tecken på att det är vad jag lider av.)
Och jag tänker inte ens gå in på att jag som lök på laxen har gått upp 10 kg sedan i mars och känner mig som en stor blobb. Nä.
måndag 19 september 2011
Med höstkänsla
I går kväll bestämde jag mig för att inte gå iväg i dag utan jobba hemifrån. Och det kändes ju som ett sällsynt lyckat val när jag vaknade i morse av smattrande regn på fönsterrutan.
Och plötsligt är det helt och hållet höst. Tända ljus på frukostbordet, som vi aldrig har under sommarhalvåret, regnet, det typiskt höstgrå ljuset utanför fönstret, det lite mörka inomhus, när tända golvlampor sprider små pölar av ljus snarare än lyser upp …
Höst. Än så länge känns det helt okej.
Och plötsligt är det helt och hållet höst. Tända ljus på frukostbordet, som vi aldrig har under sommarhalvåret, regnet, det typiskt höstgrå ljuset utanför fönstret, det lite mörka inomhus, när tända golvlampor sprider små pölar av ljus snarare än lyser upp …
Höst. Än så länge känns det helt okej.
fredag 16 september 2011
Det var ju som själva fan!
Ni minns inlägget där jag undrade över en mojäng (som visade sig vara en "hålla boken öppen i enhandsfattning"-manick) och undrade över varför bokklubbar approcherar mig?
Jamen, håll i hatten: I går ringde det någon från Bonniers bokklubb. Hon ville att jag skulle gå med, för jag skulle få – "ochjagvetinteomduharlästdenförut" – en bok av en känd svensk författare, vars namn just nu är helt försvunnet från min skalle men som inte hör till mina läspreferenser. Men det hade inte spelat någon roll om hon erbjudit mig en ny bok av Jane Austen, Agatha Christie eller Dorothy L. Sayers, jag hade inte varit intresserad ändå. Så jag sa: "Nej, tyvärr. Jag är inte intresserad. [Vilket borde ha räckt, men:] Jag läser inte så, jag köper de böcker som jag är råkar hitta och vill ha."
Varpå hon fortsatte: "Du får en tidning varje månad, och vi har många böcker bla bla bla."
Jag svarade: "Jag är inte intresserad, jag vill köpa de böcker jag vill ha när jag vill ha dem."
Hon: "Men det är inte så att du måste köpa någon bok, och du kan gå in på vår hemsida och välja böcker där."
Jag: "Som sagt, jag är inte intresserad, jag vill inte att någon annan gör urvalet för mig, jag köper inte böcker på det viset." *överväger att lägga på luren i hennes öra men lider av artighetssyndrom*
Hon: "Men tidning bla! Bla välja själv bla bla!"
Jag: "JAG ÄR INTE INTRESSSERAD."
Hon: "Nähäe?!" *låter extremt överraskad och frågande: är jag ett freak?*
Jag: "Tack och adjö." *lägger på*
Ey, Bonniers bokklubb! Hör upp! Jag vet inte vilken firma ni har hyrt in för att ragga kunder, men de gör ett jävligt dåligt jobb. För här sitter jag och skriver ner er stenhårt. Och det hade jag inte gjort om hon sagt: "Jaha, då förstår jag. Trevlig kväll!"
Jamen, håll i hatten: I går ringde det någon från Bonniers bokklubb. Hon ville att jag skulle gå med, för jag skulle få – "ochjagvetinteomduharlästdenförut" – en bok av en känd svensk författare, vars namn just nu är helt försvunnet från min skalle men som inte hör till mina läspreferenser. Men det hade inte spelat någon roll om hon erbjudit mig en ny bok av Jane Austen, Agatha Christie eller Dorothy L. Sayers, jag hade inte varit intresserad ändå. Så jag sa: "Nej, tyvärr. Jag är inte intresserad. [Vilket borde ha räckt, men:] Jag läser inte så, jag köper de böcker som jag är råkar hitta och vill ha."
Varpå hon fortsatte: "Du får en tidning varje månad, och vi har många böcker bla bla bla."
Jag svarade: "Jag är inte intresserad, jag vill köpa de böcker jag vill ha när jag vill ha dem."
Hon: "Men det är inte så att du måste köpa någon bok, och du kan gå in på vår hemsida och välja böcker där."
Jag: "Som sagt, jag är inte intresserad, jag vill inte att någon annan gör urvalet för mig, jag köper inte böcker på det viset." *överväger att lägga på luren i hennes öra men lider av artighetssyndrom*
Hon: "Men tidning bla! Bla välja själv bla bla!"
Jag: "JAG ÄR INTE INTRESSSERAD."
Hon: "Nähäe?!" *låter extremt överraskad och frågande: är jag ett freak?*
Jag: "Tack och adjö." *lägger på*
Ey, Bonniers bokklubb! Hör upp! Jag vet inte vilken firma ni har hyrt in för att ragga kunder, men de gör ett jävligt dåligt jobb. För här sitter jag och skriver ner er stenhårt. Och det hade jag inte gjort om hon sagt: "Jaha, då förstår jag. Trevlig kväll!"
måndag 12 september 2011
Förlossning
Efter att i flera dagar ha baklängesåmat mig över varenda stolsrygg både på jobbet och hemma, hittade jag äntligen det perfekta läget i soffan: aningen nedhasad, bakåtböjd med armstödet precis på rätt punkt och så lång bakåtlutning. KNAK!
Äntligen släppte låsningen i ryggen någonstans mellan skulderbladen. Ouff.
Billigare än att gå till naprapaten, for sure.
Äntligen släppte låsningen i ryggen någonstans mellan skulderbladen. Ouff.
Billigare än att gå till naprapaten, for sure.
söndag 11 september 2011
Jubileumsdag
I dag firar maken och jag nio år som förlovade. Han friade – till min stora förvåning, jag hade aldrig tänkt förbi förlovning och vidare till giftermål – på saligen avsomnade Bon Lloc. Själva frieriet avbröts i mitten av att servitören kom med efterrätten (en pärontarte av något slag, med en sabayonne), men det gick bra ändå.
Bemärkelsedagen firades tillsammans med barnen på Tennstopet.
Bemärkelsedagen firades tillsammans med barnen på Tennstopet.
lördag 10 september 2011
Slangen är lös!
Vi har ett badrum som sist renoverades på 1970-talet. Eftersom vi väntar på ett stambyte vill vi inte göra något åt det. Därför undviker vi nogsamt att lägga märke till att våtrumstapeten egentligen har sett sina bästa dagar och att det luktar lite ovanligt där inne. Så länge det inte luktar mögel, så …
Men det finns gränser för vilka saker man kan ignorera. Att det här händer mitt under duschning är svårt att bortse ifrån:
Undrar om jag ska försöka gå loss på den med en skiftnyckel eller om det krävs en rörmokare?
Men det finns gränser för vilka saker man kan ignorera. Att det här händer mitt under duschning är svårt att bortse ifrån:
 |
| Nej, jag hade inte kameran med mig i duschen. Bilden är en rekonstruktion. |
fredag 9 september 2011
Fjäriln vingad har svårt att hitta i kvinnokluster
 |
| … Elisabet Tamms gata kan nog vålla förvirring!" avslutar Hans Harlén i Älvsjö. |
Det kan man ju ha olika åsikter om; personligen tycker jag det är märkligt att Haga inte ska vara känt för något annat fjärilarna, särskilt som Bellman bara nämnde en enda jädra fjäril, och dessutom bara i första raden. Hade det inte varit för att den hamnade i titeln, just på grund av sin förstaplacering, skulle vi lika gärna kunna döpa gatorna efter najader, svanar eller olika "kräk i kärr och syra".
Men åter till Hans H:s invändning: "Hagastaden blir det fjärde området i Stockholm med kända svenska kvinnor. Det lär bli likadant som i Fruängen, av namnet vet man att man ska skall leta i Fruängen men sedan är det nästan omöjligt att hålla isär gatorna där."
Ja, för kvinnonamn är så lika! Man hör ju: Ninni Kronbergs gata. Alfhild Tamms gata. Kajsa Jönsdotters gata. Helt omöjliga att skilja åt. Medan däremot såna gatunamn som Grevgatan, Grev Magnigatan, Grev Turegatan är jätteenkla att hålla isär. Och eftersom Hälsingegatan, Sigtunagatan och Gästrikegatan är två landskap med en stad emellan, blandar jag aldrig ihop dem. Praktiskt, va!
Mitt förslag är att vi helt enkelt döper gatorna efter berömda nattfjärilar, i den överförda betydelsen, så slår vi ihop de två kategorierna!
(Egentligen skulle jag vilja fortsätta klaga över att Stockholms stad envisas att skriva gata i namnsammansättningar med versalt, stort, g: Alfhild Tamms Gata. Och att de kallar den nya stadsdelen Hagastaden och inte Hagastan. Men det tar jag en annan gång.)
tisdag 6 september 2011
En bloggenkät
Det här är tydligen enkäten som gäller just nu – flera besvarade i min rss-feed bara idag. Och eftersom jag sitter och väntar på ett bud ska komma med ett jobb kan jag ju passa på.
Brukar du komma i tid:
Ja-a! När jag bodde i utmarken (gamla Skarpnäck, dit och varifrån kommunikationen var passerande Tyresöbuss 2–4 gånger i timmen) var jag alltid i riktigt god tid, för annars skulle jag bli väldigt sen. Numera är jag bara precis i tid.
Har du bra kondition:
Hade hyfsad kondition innan jag blev sjuk, nu är den till och med sämre än när jag rökte. Illa.
När blev du fotad senast:
Hm … Den 20:e augusti.
Hur känner du dig nu:
Jorå. Lite gungig och så surrar det, men relativt sett okej.
Vanligaste färg på dina kläder:
Svart. Måste det nog bli trots att jag inte längre är sådär jättesvartig som jag var förr.
Kan du laga mat:
Ja!
Vad pluggar du:
Ingenting. Känns som om jag pluggat klart, efter 12 år i grundskola och gymnasium och 12 år på unnit.
Blir du bra på kort:
Inte så vidare värst.
När och varför grät du senast:
När minns jag inte riktigt, kanske för två veckor sedan? Varför: för att jag inte mår bra och det inte verkar som om de läkare jag har varit hos är intresserade av att ta reda på vilken orsaken är.
Var det pinsamt att svara på det:
Nej?
Hade du en bra kväll i går:
Jodå.
Din favoritdryck på morgonen:
Kaffe.
Är du nyttig:
Försöker vara. Är i alla fall inte onyttig.
Har du någonsin haft ett jobb:
Eh, ja.
Är du blyg:
Ja. Fast folk brukar tro att jag är sur och arrogant när jag blygar mig.
Vilken tid gick du upp i dag:
07.30
Vilket tv-spel spelade du senast?
Tror fan att jag aldrig har spelat tv-spel. Har jag det?
Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Se ovan.
Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Beror på vad som menas med full – lätt salongsberusad efter tre glas. Numera försöker jag avhålla mig från att bli full eftersom det är jobbigt både när det håller på och dagen efter.
Har du spytt offentligt?
Ja då. I min ljuva ungdom. Minns två gånger: en gång utanför dåvarande Konsum i Bagis, en gång på tunnelbanan, på en killes skor. Måste vara preskriberat nu, var 25 år sedan.
Jag sover:
Nej, inte just nu.
Vad sa du senast?
"Med bindestreck."
Var du på någon festival i somras:
Ehe. Nej.
Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Mamma. Annars talar jag med maken.
Vad skulle du behöva just nu:
En diagnos.
Har du snygga skor:
Inte så snygga som jag skulle vilja. En jävla tå sabbar skosituationen för mig.
Vad var det första du sa i morse:
"God morgon." Eller kanske "Hej gosegubben", minns ej.
Har du sovit i din egen säng i natt:
Ja.
Har någon annan sovit i din säng i natt:
Ja, maken och gosegubben. Fast tekniskt sett sov väl maken egentligen i sin säng. Men ja.
Har du körkort:
Nä! Skandal.
Är du ensam nu:
Nej.
Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Mest och mest … FiRS-mötet i morgon kanske. Om mamma kan vara barnvakt. Kan du det, mamma? (Du HAR väl ringt naprapaten?!)
Brukar du komma i tid:
Ja-a! När jag bodde i utmarken (gamla Skarpnäck, dit och varifrån kommunikationen var passerande Tyresöbuss 2–4 gånger i timmen) var jag alltid i riktigt god tid, för annars skulle jag bli väldigt sen. Numera är jag bara precis i tid.
Har du bra kondition:
Hade hyfsad kondition innan jag blev sjuk, nu är den till och med sämre än när jag rökte. Illa.
När blev du fotad senast:
Hm … Den 20:e augusti.
Hur känner du dig nu:
Jorå. Lite gungig och så surrar det, men relativt sett okej.
Vanligaste färg på dina kläder:
Svart. Måste det nog bli trots att jag inte längre är sådär jättesvartig som jag var förr.
Kan du laga mat:
Ja!
Vad pluggar du:
Ingenting. Känns som om jag pluggat klart, efter 12 år i grundskola och gymnasium och 12 år på unnit.
Blir du bra på kort:
Inte så vidare värst.
När och varför grät du senast:
När minns jag inte riktigt, kanske för två veckor sedan? Varför: för att jag inte mår bra och det inte verkar som om de läkare jag har varit hos är intresserade av att ta reda på vilken orsaken är.
Var det pinsamt att svara på det:
Nej?
Hade du en bra kväll i går:
Jodå.
Din favoritdryck på morgonen:
Kaffe.
Är du nyttig:
Försöker vara. Är i alla fall inte onyttig.
Har du någonsin haft ett jobb:
Eh, ja.
Är du blyg:
Ja. Fast folk brukar tro att jag är sur och arrogant när jag blygar mig.
Vilken tid gick du upp i dag:
07.30
Vilket tv-spel spelade du senast?
Tror fan att jag aldrig har spelat tv-spel. Har jag det?
Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Se ovan.
Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Beror på vad som menas med full – lätt salongsberusad efter tre glas. Numera försöker jag avhålla mig från att bli full eftersom det är jobbigt både när det håller på och dagen efter.
Har du spytt offentligt?
Ja då. I min ljuva ungdom. Minns två gånger: en gång utanför dåvarande Konsum i Bagis, en gång på tunnelbanan, på en killes skor. Måste vara preskriberat nu, var 25 år sedan.
Jag sover:
Nej, inte just nu.
Vad sa du senast?
"Med bindestreck."
Var du på någon festival i somras:
Ehe. Nej.
Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Mamma. Annars talar jag med maken.
Vad skulle du behöva just nu:
En diagnos.
Har du snygga skor:
Inte så snygga som jag skulle vilja. En jävla tå sabbar skosituationen för mig.
Vad var det första du sa i morse:
"God morgon." Eller kanske "Hej gosegubben", minns ej.
Har du sovit i din egen säng i natt:
Ja.
Har någon annan sovit i din säng i natt:
Ja, maken och gosegubben. Fast tekniskt sett sov väl maken egentligen i sin säng. Men ja.
Har du körkort:
Nä! Skandal.
Är du ensam nu:
Nej.
Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Mest och mest … FiRS-mötet i morgon kanske. Om mamma kan vara barnvakt. Kan du det, mamma? (Du HAR väl ringt naprapaten?!)
Enhandsgrepp
Den märkliga mojängen i reklamutskicket var en "hålla boken öppen"-grej. Fiffigt kanske. För mig är den i vilket fall helt onödig, jag har använder alltid samma grepp när jag läser med en hand.
Hur ska man göra annars, liksom?
Hur ska man göra annars, liksom?
Ett katthjärta
Ett tweet om katt inlämnad på kastrering fick mig plötsligt att tänka på min Tiger. Han hade lämnats in på Djursjukhuset i Bagarmossen av någon anledning som jag inte minns nu, antagligen just kastrering, och dagen efter kom mamma och jag dit för att ta honom hem. Sköterskan som gick för att hämta honom berättade att han inte alls velat pigga på sig efter operationen och bara låg i ett hörn av buren och stirrade blankt framför sig. Vi blev förstås väldigt bekymrade, och när sköterskan så kom dragande med kattgubben, slak som en trasa i en bur på hjul rusade vi fram och började i kör utstöta kattägarljud: "Ooooo, lilla kissegubben! Lilla kissekissekisse! Hur ÄR det med kissemissemissen?!"
Och upp for katten som ett skott, började spinna omgående och fullkomligt lyste av glädje. Eller vad det är för en kattkänsla som människor uppfattar som glädje. Han hade förmodligen trott att vi övergett honom, att vi lämnat honom där och bara gått iväg för att aldrig komma tillbaka, och nu stod vi där igen. Sköterskan såg förvånad ut och konstaterade: "Oj, han saknade er visst."
Nätterna efteråt sov han, som annars alltid höll sig i fotändan, bredvid min kudde. Varje gång jag rörde mig vaknade han till och började spinna sitt ljuddämparlösa spinnande.
Så kom inte och säg att katter är "avståndstagande" och bara ser sig som tillfälligt inneboende hos den som ger dem mat.
Och upp for katten som ett skott, började spinna omgående och fullkomligt lyste av glädje. Eller vad det är för en kattkänsla som människor uppfattar som glädje. Han hade förmodligen trott att vi övergett honom, att vi lämnat honom där och bara gått iväg för att aldrig komma tillbaka, och nu stod vi där igen. Sköterskan såg förvånad ut och konstaterade: "Oj, han saknade er visst."
Nätterna efteråt sov han, som annars alltid höll sig i fotändan, bredvid min kudde. Varje gång jag rörde mig vaknade han till och började spinna sitt ljuddämparlösa spinnande.
Så kom inte och säg att katter är "avståndstagande" och bara ser sig som tillfälligt inneboende hos den som ger dem mat.
måndag 5 september 2011
Bokrapport
Jag har börjat läsa igen, efter flera år utan nästan någon läsning alls, åtminstone om man jämför hur det var förr. Kanske är det bara en period, liknande den jag hade för några år sedan, men det känns betydligt mer stabilt nu. Har till och med hunnit med några omläsningar, som var vanliga förut men som jag inte känt att jag hunnit med när bokhyllan varit full av olästa böcker.
Kanske var det en dålig taktik att avstå från att läsa böcker som jag ville läsa, bara för att jag hade läst dem förut. Läslust är ju bra! Men det är egentligen inte den det varit fel på, utan att jag inte lyckats frigöra så mycket tid för läsning att jag verkligen kan koncentrera mig på det. Jag behöver få lägga allt annat åt sidan ett tag för att komma in i boken.
Nu verkar det i alla fall som jag antingen har lärt mig läsa i kortare sjok eller att mina möjligheter att koncentrera mig på något mer än två minuter i taget har ökat. Vilket det än är, är jag tacksam. Nu saknar jag bara en vettig lampa ovanför matbordet så att jag kan återta den favoritläsplatsen.
Kanske var det en dålig taktik att avstå från att läsa böcker som jag ville läsa, bara för att jag hade läst dem förut. Läslust är ju bra! Men det är egentligen inte den det varit fel på, utan att jag inte lyckats frigöra så mycket tid för läsning att jag verkligen kan koncentrera mig på det. Jag behöver få lägga allt annat åt sidan ett tag för att komma in i boken.
Nu verkar det i alla fall som jag antingen har lärt mig läsa i kortare sjok eller att mina möjligheter att koncentrera mig på något mer än två minuter i taget har ökat. Vilket det än är, är jag tacksam. Nu saknar jag bara en vettig lampa ovanför matbordet så att jag kan återta den favoritläsplatsen.
torsdag 1 september 2011
Puttrande irritation
I flera omgångar har jag gjort saker för ett större projekt, och jag blir så irriterad hela tiden. Projektet är väldigt dåligt skött, det är en människa som håller i det men egentligen inte gör något. Hen ger mig små uppgifter som visserligen måste göras men inte alls omfattar allt det som behövs åtgärdas. Ingen samlad tanke, ingen översikt finns – inget!
Och jag hittar återkommande smågrejer som är fel, och så måste jag fråga henom, och hen är dålig på att återkomma, och när hen gör det har hen inte riktigt förstått vad jag menar (för hen känner egentligen inte till materialet), och så får jag hitta en lösning. Men den lösningen blir bara halvdan, för vad som egentligen behövs är någon som tar sig en ordentlig titt på materialet och gör en massa överväganden.
Men eftersom jag tror att hen som håller i det har det här projektet har känslor för det, och vill fortsätta ha kontrollen över vad som händer, blir det så här dumt i stället. Varken hackat eller malet.
Det som jag kunde ha gjort så bra!
Och jag hittar återkommande smågrejer som är fel, och så måste jag fråga henom, och hen är dålig på att återkomma, och när hen gör det har hen inte riktigt förstått vad jag menar (för hen känner egentligen inte till materialet), och så får jag hitta en lösning. Men den lösningen blir bara halvdan, för vad som egentligen behövs är någon som tar sig en ordentlig titt på materialet och gör en massa överväganden.
Men eftersom jag tror att hen som håller i det har det här projektet har känslor för det, och vill fortsätta ha kontrollen över vad som händer, blir det så här dumt i stället. Varken hackat eller malet.
Det som jag kunde ha gjort så bra!
söndag 28 augusti 2011
Det är viktigt med en bäddad säng
Sonen, snart fem år, är en ordentlig typ. Han plockar utan knot och uppmaning ihop sakerna efter sig på förskolan, spontanstädar ibland barnrummet när golvet är lite väl nedstökat med grejer och ställer alltid noggrant sina skor på därför avsedd plats i hallen, till skillnad från resten av familjen. På senare tid har han börjat bädda sin säng på morgnarna också. Vad jag inte varit medveten om, eftersom jag så gott som alltid kommer upp ur sängen sist av familjen, är att han bäddar också när han vaknar mitt i natten och går in och lägger sig mellan oss.
På landet är vår säng lite för smal för att vara bekväm för två vuxna och ett barn, så när han kom till oss tidigt i morse gick maken in i barnens rum för att lägga sig i hans säng. Och möttes av detta:
På landet är vår säng lite för smal för att vara bekväm för två vuxna och ett barn, så när han kom till oss tidigt i morse gick maken in i barnens rum för att lägga sig i hans säng. Och möttes av detta:
 |
| Björnen Astrid vaktar den ordentligt bäddade sängen. (Obs: bilden är en rekonstruktion.) |
fredag 26 augusti 2011
Direktadresserad reklam med märklig mojäng
Jag avskyr all denna direktadresserade reklam, som skickas till mig utifrån att jag är kvinna och i 40-årsåldern: bokklubbar, erbjudanden om tidningsprenumerationer, om tallriksprenumerationer – tallrikar! som man samlar! i serier! med blomstermotiv! – och tros- eller strumpprenumerationer: "Du kommer aldrig att stå utan nylonstrumpor!" Okej, så här är det, alla ni tros- och strumpmänniskor: Jag bor mitt i Stockholms innerstad. Det tar tre minuter att gå till Åhléns och de är öppna varje dag.
Idag var det Bonniers bokklubb som stod för irritationen. Kanske skickar de till mig för att jag har varit med en gång, men det var säkert 20 år sedan. Jag är i vilket fall inte intresserad, faktiskt är jag så ointresserad att jag inte ens orkar leta reda på ett sätt för att få dem att plocka ur mig ur registret. Om det nu går.
Ah, nu kollade jag adresskällan! (Ni vet att det måste stå adresskälla?) De får min adress från Adlibris! M'allå!!! Varför skulle jag vara intresserad av en bokklubb, där någon annan väljer ut vilka böcker jag får beställa, när jag kan gå in på, ja bevisligen brukar använda Adlibris för att beställa böcker ur ett betydligt större sortiment?
Men! I alla fall! Den här gången kom det, utöver fan-tas-tiska erbjudanden om skålar, med en märklig mojäng. Ingen förklaring någonstans vad det ska föreställa vara, inget omnämnande någonstans i reklammaterialet.
Vad kan det vara?! Knappast ett bokmärke, den är för tjock för det och dessutom vill man inte att bokmärken ska sticka upp så mycket. Ett nässkydd? För en väldigt bred näsa? Nej, jag förstår verkligen inte. Den borde ha något med läsning att göra, tycker man, men med vad?
Idag var det Bonniers bokklubb som stod för irritationen. Kanske skickar de till mig för att jag har varit med en gång, men det var säkert 20 år sedan. Jag är i vilket fall inte intresserad, faktiskt är jag så ointresserad att jag inte ens orkar leta reda på ett sätt för att få dem att plocka ur mig ur registret. Om det nu går.
Ah, nu kollade jag adresskällan! (Ni vet att det måste stå adresskälla?) De får min adress från Adlibris! M'allå!!! Varför skulle jag vara intresserad av en bokklubb, där någon annan väljer ut vilka böcker jag får beställa, när jag kan gå in på, ja bevisligen brukar använda Adlibris för att beställa böcker ur ett betydligt större sortiment?
Men! I alla fall! Den här gången kom det, utöver fan-tas-tiska erbjudanden om skålar, med en märklig mojäng. Ingen förklaring någonstans vad det ska föreställa vara, inget omnämnande någonstans i reklammaterialet.
 |
| Den märkliga plastmojängen. Lite otydligt p.g.a skugga, men den är jämtjock. |
torsdag 25 augusti 2011
Ett morgonbråk och vad man kan dra för slutsatser av det
I morse tänkte jag fel, att dottern ska vara i skolan senast kl. 9 som förra läsåret i stället för kl. 8.30 som gäller nu, och så blev det jättestressigt och så välte jag ut sonens vattenglas och så var det med det humöret och så skrek jag och maken på varandra precis innan han gick (fast det var mest jag som skrek, brukar vara så). När jag och barnen satte på oss skorna för att gå tittade dottern lite försiktigt på mig och sa: "Jag blev rädd när ni var arga", och så pratade vi lite grann om att alla blir arga på varandra ibland, men så blir man sams och allt är bra sedan.
Vad jag inte sa var att anledningen till att hon blev rädd är att vi i princip nästan aldrig grälar – är sällan särskilt osams (även om det händer). Det känns skönt att kunna konstatera det.
Vad jag inte sa var att anledningen till att hon blev rädd är att vi i princip nästan aldrig grälar – är sällan särskilt osams (även om det händer). Det känns skönt att kunna konstatera det.
Snabbvecka
Hoppsan, vad hände med den här veckan? Alldeles nyss var det söndag, sedan tog den stort hopp till onsdag och så torsdag. Det är inte det att jag inte minns vad jag gjort måndag och tisdag, det känns bara som om det var mer komprimerat än spritt över två dagar.
Nu sitter jag i en sådan där irriterande tidslucka, när man snart ska gå iväg (till naprapaten) och inte riktigt hinner sätta igång med något nytt efter den senaste aktiviteten (lunchen). Alla smågrejor som jag kunde ha pysslat med fixade jag när jag kom till lokalen, lite tidigare än vanligt för mig.
Nu sitter jag i en sådan där irriterande tidslucka, när man snart ska gå iväg (till naprapaten) och inte riktigt hinner sätta igång med något nytt efter den senaste aktiviteten (lunchen). Alla smågrejor som jag kunde ha pysslat med fixade jag när jag kom till lokalen, lite tidigare än vanligt för mig.
lördag 20 augusti 2011
Dagens att göra-lista
Att göra i dag:
(Den som vill se samtalet men inte kan komma kan se det live på Feministiskt initiativs Bambuserkanal, http://bambuser.com/channel/Feministisktinitiativ. Dessutom kommer SVT Forum att spela in samtalet och sända det den 23 augusti. Därefter går det även att titta på http://svtplay.se!)
skicka iväg familjen till landetsova några timmar tilläta lunchta ur och ladda om diskmaskinen- läsa bok och dricka kaffe
- duscha och göra mig i ordning
- äta väldigt tidig middag
- åka till Mariatorget och Rival för att gå på "Kvinna och partiledare – ett samtal om maktens strukturer i Sverige".
(Den som vill se samtalet men inte kan komma kan se det live på Feministiskt initiativs Bambuserkanal, http://bambuser.com/channel/Feministisktinitiativ. Dessutom kommer SVT Forum att spela in samtalet och sända det den 23 augusti. Därefter går det även att titta på http://svtplay.se!)
fredag 19 augusti 2011
Oh god, is it Friday?
Nädå, det är inget större fel på fredagen. Jag kom bara på denna oerhört vitsiga rubrik och var tvungen att använda den.
Rapport från dagen: Dagis har planeringsdag och sonen var med pappa på jobbet. Det gick väl så där, med jobbet. Skolan har planeringsdag och dottern var hemma med mamma. Det gick rätt bra, med en tråkighetsdipp vid 14.00. Detta åtgärdades genom tidigarelagt fika.
I detta nu står maken i köket och lagar mat: kött, pommes frites och rödvinssås enligt sonens önskemål, och lyssnar på Iron Maiden. Tror jag det är. Sonen hjälper till med rödvinssåsen. Dottern sitter vid pappas dator och gör något på Bolibompawebben (hennes dator, den nyaste av dem alla, har lagt av). Jag sitter vid min dator, uppenbarligen, surrar och dricker en öl.
På tv:n visas "Mu, bä, dubbelkvack" vilket ingen visst är intresserad av och som blandar sig på intressant vis med ironmaidandet från köket. Från köket hörs också arga rop: "Jävla skitspis! Sjukt jävla dålig spis! Den sabbar ju allting!" – vi har en gasspis som inte vill hålla lågan igång. Vi är inte heller särskilt noga med att inte svära inför barnen.
En typisk fredag i det malinkska hemmet, faktiskt. (Vi måste byta ut den där spisen. Vi har svurit över den i flera år nu.)
Rapport från dagen: Dagis har planeringsdag och sonen var med pappa på jobbet. Det gick väl så där, med jobbet. Skolan har planeringsdag och dottern var hemma med mamma. Det gick rätt bra, med en tråkighetsdipp vid 14.00. Detta åtgärdades genom tidigarelagt fika.
I detta nu står maken i köket och lagar mat: kött, pommes frites och rödvinssås enligt sonens önskemål, och lyssnar på Iron Maiden. Tror jag det är. Sonen hjälper till med rödvinssåsen. Dottern sitter vid pappas dator och gör något på Bolibompawebben (hennes dator, den nyaste av dem alla, har lagt av). Jag sitter vid min dator, uppenbarligen, surrar och dricker en öl.
 |
| S.k. ögonblicksbild. |
På tv:n visas "Mu, bä, dubbelkvack" vilket ingen visst är intresserad av och som blandar sig på intressant vis med ironmaidandet från köket. Från köket hörs också arga rop: "Jävla skitspis! Sjukt jävla dålig spis! Den sabbar ju allting!" – vi har en gasspis som inte vill hålla lågan igång. Vi är inte heller särskilt noga med att inte svära inför barnen.
En typisk fredag i det malinkska hemmet, faktiskt. (Vi måste byta ut den där spisen. Vi har svurit över den i flera år nu.)
onsdag 17 augusti 2011
Från skrivbordsstolen
Skriver på ett inlägg om vår fantastiska Italien-semester men märker att det är väldigt hårt jobb, av någon anledning. Jag ska skriva något, för vi hade det så himla bra, men det kommer inte bli något direkt höjdarinlägg. Och det kommer att ta ett tag att få ihop.
Önskar så att min kropp samarbetade med mig och lade ner surret och ostadigheten så jag kunde börja röra på mig. Skulle verkligen behöva komma igång igen, det är kanske inte så förvånande men ganska skrämmande hur kroppen har ramlat ihop på de här månaderna. Plus 7 kg och minus typ alla muskler som inte är absolut nödvändiga för att hålla sig upprätt och andas. (Något av de där pluskilona härrör säkert från sommarens intresse för matemulsioner av olika slag, men ändå.) Jag får träningsvärk av att gå till tunnelbanan … Illa.
Önskar så att min kropp samarbetade med mig och lade ner surret och ostadigheten så jag kunde börja röra på mig. Skulle verkligen behöva komma igång igen, det är kanske inte så förvånande men ganska skrämmande hur kroppen har ramlat ihop på de här månaderna. Plus 7 kg och minus typ alla muskler som inte är absolut nödvändiga för att hålla sig upprätt och andas. (Något av de där pluskilona härrör säkert från sommarens intresse för matemulsioner av olika slag, men ändå.) Jag får träningsvärk av att gå till tunnelbanan … Illa.
tisdag 16 augusti 2011
I gamla hjulspår
Jag hoppas i alla fall att jag är tillbaka i de gamla hjulspåren, lite åtminstone. Känns hoppfullt i dag, men så osäkert att jag inte vågar planera framåt. Tillbaka i lokalen efter sommaren är jag definitivt.
Egentligen har jag inte varit här i någon större utsträckning sedan i slutet av februari. Deprimerande att tänka på, så det ska jag inte göra nu.
Det jag ska göra nu är att arbeta lite. Få se, var har jag pennorna …?
Egentligen har jag inte varit här i någon större utsträckning sedan i slutet av februari. Deprimerande att tänka på, så det ska jag inte göra nu.
Det jag ska göra nu är att arbeta lite. Få se, var har jag pennorna …?
söndag 14 augusti 2011
Bu för söndag
Söndagar på landet är alltid lika trista, oavsett om de avslutar semestern eller bara följer på en lördag. Eller egentligen är det inte söndagarna på landet i sig som är trista, de är faktiskt väldigt bra; det trista är förstås att man ska packa ihop sig och lämna huset precis när det känns som bäst. Och det slår inte fel, det är alltid på söndagarna som det känns som bäst. Dessutom brukar det vara finast väder då, men så var det inte nu: lördagen var faktiskt betydligt väderfinare.
Jag tänkte också i går kväll på det underliga faktum att jag älskar landet-huset och vill alltid vara där, men skulle inte för mitt liv vilja bo där jämt. Kanske om det låg någonstans i utkanten av Vasaparken, men inte annars. Så det är ju rätt tillfredsställande att komma hem till lägenheten, också. När man väl lyft in alla påsar och kassar och packat upp dem. Någon gång på måndagskvällen …
Jag tänkte också i går kväll på det underliga faktum att jag älskar landet-huset och vill alltid vara där, men skulle inte för mitt liv vilja bo där jämt. Kanske om det låg någonstans i utkanten av Vasaparken, men inte annars. Så det är ju rätt tillfredsställande att komma hem till lägenheten, också. När man väl lyft in alla påsar och kassar och packat upp dem. Någon gång på måndagskvällen …
lördag 13 augusti 2011
Såsigt
Vi försöker avsluta sommaren med flaggan i topp: årets grillfavorit hamburgaren, med coleslaw med aioli i, à la Smaskens-Annika. Det var i alla fall med de recepten vi började, nu har jag glidit iväg med egna tillägg och fråndrag.
Men hur jag än har gjort har jag inte fått aiolin att bli majonnästjock den här sommaren. Det har alltid gått förut, och det här bekymrar mig mycket så jag har försökt med mitt gamla majo-recept, med Annikas aioli, med improvisation, med recept från en annan kokbock, med handvisp, med mixer, med elvisp … Men det finns en viss gräns i vår mathållning för hur mycket aioli och majonnäs det behövs, och i och med dagens dos vi har nog nått den. Med råge.
Och fortfarande blir det mest sås av det hela. Gah.
Men hur jag än har gjort har jag inte fått aiolin att bli majonnästjock den här sommaren. Det har alltid gått förut, och det här bekymrar mig mycket så jag har försökt med mitt gamla majo-recept, med Annikas aioli, med improvisation, med recept från en annan kokbock, med handvisp, med mixer, med elvisp … Men det finns en viss gräns i vår mathållning för hur mycket aioli och majonnäs det behövs, och i och med dagens dos vi har nog nått den. Med råge.
Och fortfarande blir det mest sås av det hela. Gah.
fredag 12 augusti 2011
Enter: sensommar
I dag är det tydligt och klart sensommar. Inte höst, för fanken, men inte längre bara sommar. Vet inte om det innebär att jag hade rätt häromdagen eller om jag bör be om ursäkt för mitt utfall, men det är bara att konstatera: Högsommaren är förbi. Alla kommande dagar med värme är undantag som bekräftar regeln.
Jag hade tänkt att illustrera detta faktum med en bild på naturen, inklusive en gulnande björk som inte alls klarade av torkan som var förut, men det blev bara en grön tapet. Måste skaffa en riktig kamera, Iphonen räcker inte alls. Går inte att zooma vettigt och jag gillar verkligen inte det här att kolla motivet på en skärm som dessutom inte går att se något på när det är för ljust. Så här kommer en bild på barnen, som i detta nu (eller okej, för en timme sedan) tillsammans med sin far är på väg meddelst Waxholmsbåt till Gröna Lund.
Jag hade tänkt att illustrera detta faktum med en bild på naturen, inklusive en gulnande björk som inte alls klarade av torkan som var förut, men det blev bara en grön tapet. Måste skaffa en riktig kamera, Iphonen räcker inte alls. Går inte att zooma vettigt och jag gillar verkligen inte det här att kolla motivet på en skärm som dessutom inte går att se något på när det är för ljust. Så här kommer en bild på barnen, som i detta nu (eller okej, för en timme sedan) tillsammans med sin far är på väg meddelst Waxholmsbåt till Gröna Lund.
 |
| Från vänster: Sötprick, Gullpånke. |
torsdag 11 augusti 2011
Typish!
Äntligen mår jag lite bättre efter en dryg veckas skov med högt högt susande öron, högvoltssurrande i kroppen och illamående – nu surrar det som vanligt lite i bakgrunden – och går ut för att klippa ner den förbaskade rosbusken som växt till sig för mycket och sträcker sina taggar mot oss på trappen.
Och så börjar det regna.
Det är kanske lite egocentriskt att koppla ihop de två sakerna, eftersom det har regnat en hel del de senaste dagarna. Men ändå.
Typish.
Och så börjar det regna.
Det är kanske lite egocentriskt att koppla ihop de två sakerna, eftersom det har regnat en hel del de senaste dagarna. Men ändå.
Typish.
söndag 7 augusti 2011
Inget sommarslut här, inte
Det verkar som om den övervägande delen av min bekantskapskrets börjar jobba i morgon. Det anar jag eftersom folk plötsligt börjar snacka om att sommaren är slut: mina Facebook- och Twitterflöden är fulla av sådana kommentarer.
Den sjunde augusti ska alltså sommaren vara förbi, för att det regnat under dagen? Kom igen!
Sommaren tar slut den 15:e augusti, för då är vår semester slut. Oavsett om det regnar eller är 27 ° i skuggan.
Den sjunde augusti ska alltså sommaren vara förbi, för att det regnat under dagen? Kom igen!
Sommaren tar slut den 15:e augusti, för då är vår semester slut. Oavsett om det regnar eller är 27 ° i skuggan.
måndag 25 juli 2011
Sommarstiltje i stan
Det är fortfarande tomt och tyst i stan. När vi kom hem i går eftermiddag var vi så gott som ensamma längs hela Västmannagatan från Norra Bantorget upp till Observatoriegatan där vi svänger. En ensam fotgängare passerade vi.
Lika tomt är det utanför på gatan nu. Jag brukar kolla i fönstret för att se vad folk har på sig för att avgöra vad jag ska ta på mig när jag ska gå ut, men det funkar inte nu. Det behövs minst tre pers för att få en någotsånär korrekt uppfattning och nu får man vänta evighetslänge innan människa 3 dyker upp.
Och jag vill bara gäspa hela tiden. Så då gör jag det.
(Jag försökte skriva om om Oslo och Utøya, för det finns så mycket viktigt att säga, men det går inte. Det är otänkbart och ändå hände det.)
Lika tomt är det utanför på gatan nu. Jag brukar kolla i fönstret för att se vad folk har på sig för att avgöra vad jag ska ta på mig när jag ska gå ut, men det funkar inte nu. Det behövs minst tre pers för att få en någotsånär korrekt uppfattning och nu får man vänta evighetslänge innan människa 3 dyker upp.
Och jag vill bara gäspa hela tiden. Så då gör jag det.
(Jag försökte skriva om om Oslo och Utøya, för det finns så mycket viktigt att säga, men det går inte. Det är otänkbart och ändå hände det.)
måndag 18 juli 2011
I dag hände det faktiskt två saker
Det är semester och vi lallar runt på landet, utan några större åthävor. Långa sovmorgnar – eller vad man ska kalla det när man blir väckt vid halv sju och sedan får förflytta sig till barnens sängar för att de tar över bäddsoffan för att kolla på Barnkanalen – och långa eftermiddagar med allt senare middag.
Men i dag blev det lite action när maken plötsligt kom på att snart-sjuåringens pass antagligen har gått ut – och vi som åker till Italien om en vecka! Snabbt som attan in till stan för att kolla passet, hela högen eftersom båda vårdnadshavare ju måste skriva under passansökan: jo det hade gått ut. Så det blev två timmar på passexpeditionen. Inte så farligt, men med passning av färja och så vidare gick större delen av dagen åt till det.
Och alldeles nyss kom snart-sjuåringen hem från grannen och lekkompisen, varm och gråtande. Hon hade haft ont i huvudet någon timme och när pappa kom och hämtade kände hon plötsligt att hon hade ont i hela kroppen också. Sommarens första sjuka. Vi är inte vana vid att Sötpricken är sjuk, det har ju varit brorsan hennes som haft närapå ensamrätt på det. Helt tydligt tyckte han inte alls att det passade sig att syrran var sjuk och inte han, eftersom han började klaga på att han hade ont lite varstans.
Nu har pricken i alla fall somna och när hon inte längre får all uppmärksamhet har pånkens krämpor försvunnit. Åtminstone verkar det så, eftersom han viftar med en ballong och sjunger Sara Vargas Spring för livet. Hela texten.
Men i dag blev det lite action när maken plötsligt kom på att snart-sjuåringens pass antagligen har gått ut – och vi som åker till Italien om en vecka! Snabbt som attan in till stan för att kolla passet, hela högen eftersom båda vårdnadshavare ju måste skriva under passansökan: jo det hade gått ut. Så det blev två timmar på passexpeditionen. Inte så farligt, men med passning av färja och så vidare gick större delen av dagen åt till det.
Och alldeles nyss kom snart-sjuåringen hem från grannen och lekkompisen, varm och gråtande. Hon hade haft ont i huvudet någon timme och när pappa kom och hämtade kände hon plötsligt att hon hade ont i hela kroppen också. Sommarens första sjuka. Vi är inte vana vid att Sötpricken är sjuk, det har ju varit brorsan hennes som haft närapå ensamrätt på det. Helt tydligt tyckte han inte alls att det passade sig att syrran var sjuk och inte han, eftersom han började klaga på att han hade ont lite varstans.
Nu har pricken i alla fall somna och när hon inte längre får all uppmärksamhet har pånkens krämpor försvunnit. Åtminstone verkar det så, eftersom han viftar med en ballong och sjunger Sara Vargas Spring för livet. Hela texten.
torsdag 23 juni 2011
Ibland händer det
Igår fick jag ett ryck och letade upp mina gamla silverringar att ha i öronen. Såg någon på tv, tror jag, som var så himla tjusig i halvstora dinglande ringar, så lusten efter dem väcktes. När jag hittade dem i mitt stora smyckeskrin (en gammal skokartong fylld främst med bijouterier och tomma smyckeaskar) insåg jag att de 1) var väldigt smutsiga och 2) rätt stora faktiskt – måste ha köpt dem när jag hade kort hår. Faktum ett går att göra något åt, men faktum två är desto svårare att fixa, så jag lade tillbaka dem, aningen missnöjd. Och fann mormors guldklocka skräpande bland plasthalsbanden. Det är inte väldigt ofta jag har tillfälle eller lust att bära guldklocka – jag föredrar dessutom vitt guld – men jag har haft den framme vid några sådana tillfällen och konstaterat att armbandet är på tok för stort för mina handleder.
Och nu gjorde jag något oväntat: Jag lade inte bara tillbaka den i smyckeskrinet, utan jag stoppade den i handväskan och tog med den till silversmeden. Om en vecka har de kortat armbandet och jag kan använda klockan. Det blir kanske en gång vartannat år, högst, men den har i alla fall möjlighet att fylla sitt syfte.
Det kan väl synas vara en mycket banal sak att slå sig för bröstet för, men det här är sånt jag aldrig kommer mig för. Även saker som jag behöver och använder bra mycket oftare kan ligga och vänta på lagningar eller ändringar, för att jag bara inte gör något åt det. Den här sortens seghet ligger djupt inne i min personlighet, och den irriterar mig något ofantligt. Desto stoltare blir jag då när jag faktiskt gör något. Hurra för mig!
Och så passade jag på att köpa ett par nya, något mindre silverringar. Så!
Och nu gjorde jag något oväntat: Jag lade inte bara tillbaka den i smyckeskrinet, utan jag stoppade den i handväskan och tog med den till silversmeden. Om en vecka har de kortat armbandet och jag kan använda klockan. Det blir kanske en gång vartannat år, högst, men den har i alla fall möjlighet att fylla sitt syfte.
Det kan väl synas vara en mycket banal sak att slå sig för bröstet för, men det här är sånt jag aldrig kommer mig för. Även saker som jag behöver och använder bra mycket oftare kan ligga och vänta på lagningar eller ändringar, för att jag bara inte gör något åt det. Den här sortens seghet ligger djupt inne i min personlighet, och den irriterar mig något ofantligt. Desto stoltare blir jag då när jag faktiskt gör något. Hurra för mig!
Och så passade jag på att köpa ett par nya, något mindre silverringar. Så!
tisdag 21 juni 2011
Inte så nöjd kund
När jag går till en specialaffär vill jag bli omhändertagen och lotsad till bästa köp. Så brukar det vara i ostaffärerna och köttaffärerna som jag går till, med något undantag. Men fiskaffären … jag är nästan helt rudis på fisk, har ett komplicerat förhållande till både smak och konsistens och baserar all min erfarenhet på vad mormor gjorde med fisken som fiskades upp under barndomssommarna vilket inte hjälper så hemskt mycket vid fiskdisken.
Och jag säger bara det: Melanders på Dalagatan, de har kanske jättebra fisk men när jag som tafflig potentiell fiskkonsument står och ummar och hummar ger de mig inte någon vidare hjälp. Korrekt betjäning men responsen är liksom noll. Jag frågade om msc-märkning och när det inte var sådan på torsken lade sig tystnaden. Inga vidare förklaringar, inga alternativ, ingenting.
Dagens besök var det andra, och även om jag till skillnad från förra gången fick med mig fisk hem känner jag att det nog var det sista också. Nästa gång jag rör mig utanför frysdisken ska jag gå några kvarter åt endera norr eller öster och pröva någon av de andra fiskaffärerna.
Och jag säger bara det: Melanders på Dalagatan, de har kanske jättebra fisk men när jag som tafflig potentiell fiskkonsument står och ummar och hummar ger de mig inte någon vidare hjälp. Korrekt betjäning men responsen är liksom noll. Jag frågade om msc-märkning och när det inte var sådan på torsken lade sig tystnaden. Inga vidare förklaringar, inga alternativ, ingenting.
Dagens besök var det andra, och även om jag till skillnad från förra gången fick med mig fisk hem känner jag att det nog var det sista också. Nästa gång jag rör mig utanför frysdisken ska jag gå några kvarter åt endera norr eller öster och pröva någon av de andra fiskaffärerna.
måndag 20 juni 2011
Med stora ögon
Idag tillbringade jag förmiddagen på S:t Eriks ögonakut. En av alla mina fina åkommor är nämligen fnas i synfältet, små skuggbitar som ligger och stör när jag tittar, och de senaste dagarna har jag tänkt på att det dykt upp en annan slags skugga som är lite mer amöbisk i formen. Och igår kändes det så tydligt att jag bestämde mig för att gå och få det kollat.
(Ja jag vet, det är ju egentligen inget akut på så sätt, men jag har helt ruttnat på att först övertala husläkaren (som förresten är på semester nu) att ge mig en remiss och sedan vänta i flera månader på att kallelsen ska komma – det är fan inte konstigt att folk söker sig till akuten i stället för till primärvården! Varför finns det inte en öppen mottagning för ögon (texempel), dit man kan söka sig utan remiss? Man bara ringer upp och så får man en tid inom en vecka? Det är ju märkligt att politikerna inte gör den kopplingen: mycket folk på akuten beror på att vården ett steg innan inte räcker till!)
Efter en dryg timmes väntan fick jag synen och trycket kollat av en sköterska och ögondroppar för att vidga pupillen. Ytterligare någon timme senare – och observera att jag inte klagar på tiden, det gick väldigt fort med tanke på hur mycket folk det var där – kom jag in till läkaren. Hon konstaterade att jag har glaskroppsavlossning men att det i övrigt "ser fint ut". Bara att vänja sig vid. Och så rekommenderade hon att jag ordnar med glasögon med en gång, det räcker inte med bara läsglasögon om jag inte vill överanstränga ögonen.
På det hela taget en väl investerad förmiddag. Även om jag nu sitter här med pupiller nästan lika stora som irisen och både ser suddigt och är väldigt ljuskänslig.
(Ja jag vet, det är ju egentligen inget akut på så sätt, men jag har helt ruttnat på att först övertala husläkaren (som förresten är på semester nu) att ge mig en remiss och sedan vänta i flera månader på att kallelsen ska komma – det är fan inte konstigt att folk söker sig till akuten i stället för till primärvården! Varför finns det inte en öppen mottagning för ögon (texempel), dit man kan söka sig utan remiss? Man bara ringer upp och så får man en tid inom en vecka? Det är ju märkligt att politikerna inte gör den kopplingen: mycket folk på akuten beror på att vården ett steg innan inte räcker till!)
Efter en dryg timmes väntan fick jag synen och trycket kollat av en sköterska och ögondroppar för att vidga pupillen. Ytterligare någon timme senare – och observera att jag inte klagar på tiden, det gick väldigt fort med tanke på hur mycket folk det var där – kom jag in till läkaren. Hon konstaterade att jag har glaskroppsavlossning men att det i övrigt "ser fint ut". Bara att vänja sig vid. Och så rekommenderade hon att jag ordnar med glasögon med en gång, det räcker inte med bara läsglasögon om jag inte vill överanstränga ögonen.
På det hela taget en väl investerad förmiddag. Även om jag nu sitter här med pupiller nästan lika stora som irisen och både ser suddigt och är väldigt ljuskänslig.
söndag 19 juni 2011
Dagsregn
När jag gick upp i morse kastade jag en blick ut genom fönstret och konstaterade att det skulle bli ett dagsregn. Meteorologer skulle kanske hävda att det inte finns något sådant, men jag känner allt till ett när jag ser det.
Och mycket riktigt, med undantag av en halvtimmes uppehåll och någon timme med bara lätt duggregn, har det dagsregnstrilat sedan dess. Och inget tyder på att det tänker upphöra än på ett tag.
Det är det bästa regnet, dagsregnet. Det är inget inställsamt eller mjäkigt med det, det bara regnar på bestämt och obönhörligt. Och så hör det upp, solen kikar fram och allt luktar friskt och nytt.
Och mycket riktigt, med undantag av en halvtimmes uppehåll och någon timme med bara lätt duggregn, har det dagsregnstrilat sedan dess. Och inget tyder på att det tänker upphöra än på ett tag.
Det är det bästa regnet, dagsregnet. Det är inget inställsamt eller mjäkigt med det, det bara regnar på bestämt och obönhörligt. Och så hör det upp, solen kikar fram och allt luktar friskt och nytt.
söndag 12 juni 2011
En riktigt jävla bra dag
När jag satte på mig tröjan i morse och lyckades dra till en muskel i ryggen så pass att det helt plötsligt mötte stort motstånd att bara böja sig framåt, tyckte jag att det faktiskt kunde vara nog nu. Liksom, vad är detta?!
Trots den trilskande muskeln tog jag mig ändå till Telefonplan och Midsommargården för dagens heldagsmöte med Fi Region Stockholms styrelse, och för det är jag tacksam, för, I tell you people, maken till smarta, engagerade och upplyftande människor har ni aldrig haft samlade i ett sammanträdesrum. Om det bara handlade om vilja och glöd skulle vi surfa in i närmaste fullmäktige utan att passera Gå. Eftersom vi dessutom har politiken tycker man ju att det vore plättlätt, men vi når inte riktigt ut. Vilket var en av de saker som vi analyserade och försökte hitta lösningar på denna dag.
Det var lite trögt i slutet av dagen, med värme och allt, men som vanligt efter att ha umgåtts med den fantastiska skaran vill man bara ut och göra något!
Och så avslutades dagen med pyttipanna och en Staropramen på Tennstopet med fina familjen, så hur kan det bli bättre?
Trots den trilskande muskeln tog jag mig ändå till Telefonplan och Midsommargården för dagens heldagsmöte med Fi Region Stockholms styrelse, och för det är jag tacksam, för, I tell you people, maken till smarta, engagerade och upplyftande människor har ni aldrig haft samlade i ett sammanträdesrum. Om det bara handlade om vilja och glöd skulle vi surfa in i närmaste fullmäktige utan att passera Gå. Eftersom vi dessutom har politiken tycker man ju att det vore plättlätt, men vi når inte riktigt ut. Vilket var en av de saker som vi analyserade och försökte hitta lösningar på denna dag.
Det var lite trögt i slutet av dagen, med värme och allt, men som vanligt efter att ha umgåtts med den fantastiska skaran vill man bara ut och göra något!
Och så avslutades dagen med pyttipanna och en Staropramen på Tennstopet med fina familjen, så hur kan det bli bättre?
lördag 11 juni 2011
Mol allena
Make och sexåring är någonstans i Avesta-trakten på karateläger och för några timmar sedan lämnade jag fyraåringen hos farmor i Tullinge. Därmed är jag mol allena.
När jag har ensamtid brukar jag tappa fattningen en aning och köpa på mig alldeles för mycket mat och tilltugg – allt som jag annars inte brukar äta ska passera smaklökarna på en gång – men i dag lyckades jag hålla mig på rimlig nivå.
Men jag har hyrt (ni hör ju vilken dinosaurie jag är!) tre filmer, så jag har alla möjligheter att hålla mig vaken alldeles för länge med tanke på att jag ska på heldagsmöte i morgon som börjar klockan tio. Det går nog bra. Om jag inte dricker lite för mycket från den där rosépavan som jag lyckades säkra igår. (Soliga fre- och lördagar är rosévinet slut på Systembolaget på Sigtunagatan, alldeles vid Vasaparken, slut efter lunch. Jag gick dit efter dotterns skolavslutning och var där redan vid elva.)
Dags att laga mat, för klockan är ju redan sex! Barn hemma eller ej, min mage är inställd på barnmattider. Väntar jag en timme kommer jag få blodsockerfall.
När jag har ensamtid brukar jag tappa fattningen en aning och köpa på mig alldeles för mycket mat och tilltugg – allt som jag annars inte brukar äta ska passera smaklökarna på en gång – men i dag lyckades jag hålla mig på rimlig nivå.
Men jag har hyrt (ni hör ju vilken dinosaurie jag är!) tre filmer, så jag har alla möjligheter att hålla mig vaken alldeles för länge med tanke på att jag ska på heldagsmöte i morgon som börjar klockan tio. Det går nog bra. Om jag inte dricker lite för mycket från den där rosépavan som jag lyckades säkra igår. (Soliga fre- och lördagar är rosévinet slut på Systembolaget på Sigtunagatan, alldeles vid Vasaparken, slut efter lunch. Jag gick dit efter dotterns skolavslutning och var där redan vid elva.)
Dags att laga mat, för klockan är ju redan sex! Barn hemma eller ej, min mage är inställd på barnmattider. Väntar jag en timme kommer jag få blodsockerfall.
fredag 10 juni 2011
Läslusta
Barnen läser.
Sexåringen började läsa ordentligt någon gång i vintras – och med "ordentligt" menar jag längre stycken och inte bara enstaka meningar – och har nu klämt en LasseMaja-bok och några andra enklare böcker. Som gammal bokmal är jag alldeles otroligt stolt förstås, och på utvecklingssamtalet i våras kunde pedagogen berätta att hon ligger på åttaåringsnivå. Dessutom skriver hon fint och stavar riktigt bra.
Lika stolt och dessutom alldeles förundrad är jag över fyraåringen – fem i september – som också läser. Lika bra som sin syster kan han läsa, även om jag tror att läsförståelsen inte är riktigt lika utvecklad. Men jävlar vad han läser! Mycket! Ofta! Gärna! När vi lämnar honom på dagis på morgonen springer han genast fram till boklådan, som brukar stå och vänta på förmiddagens gemensamma lässtund, väljer en bok och sätter sig i skuggan i gräset och läser. Då brukar han knappt märka att man går. På utvecklingssamtalet förra veckan fick pappa dessutom veta att flera av de andra barnen brukar sätta sig bredvid och så läser lilla gubben högt för dem. Lilla GULLEgubben!
Och till skillnad från mig själv, som också hade läst i två år när jag började skolan, kommer han – tror jag, hoppas jag! – inte få sitta och ha tråkigt i klassrummet sedan medan de andra lär sig läsa. Det verkar som om skolan har kommit längre än så nu. Eller hur?!
Sexåringen började läsa ordentligt någon gång i vintras – och med "ordentligt" menar jag längre stycken och inte bara enstaka meningar – och har nu klämt en LasseMaja-bok och några andra enklare böcker. Som gammal bokmal är jag alldeles otroligt stolt förstås, och på utvecklingssamtalet i våras kunde pedagogen berätta att hon ligger på åttaåringsnivå. Dessutom skriver hon fint och stavar riktigt bra.
Lika stolt och dessutom alldeles förundrad är jag över fyraåringen – fem i september – som också läser. Lika bra som sin syster kan han läsa, även om jag tror att läsförståelsen inte är riktigt lika utvecklad. Men jävlar vad han läser! Mycket! Ofta! Gärna! När vi lämnar honom på dagis på morgonen springer han genast fram till boklådan, som brukar stå och vänta på förmiddagens gemensamma lässtund, väljer en bok och sätter sig i skuggan i gräset och läser. Då brukar han knappt märka att man går. På utvecklingssamtalet förra veckan fick pappa dessutom veta att flera av de andra barnen brukar sätta sig bredvid och så läser lilla gubben högt för dem. Lilla GULLEgubben!
Och till skillnad från mig själv, som också hade läst i två år när jag började skolan, kommer han – tror jag, hoppas jag! – inte få sitta och ha tråkigt i klassrummet sedan medan de andra lär sig läsa. Det verkar som om skolan har kommit längre än så nu. Eller hur?!
lördag 4 juni 2011
I skuggan en solig dag
Jag har aldrig haft tålamod att sola; senast jag var mer solbränd än i förbifarten var den där sommaren 1994 – måste referera till den som den där sommaren eftersom den liknade ingen annan del av mitt liv – men då var jag å andra sidan brun som en pepparkaka. Blir så när man tillbringar 10 timmar om dagen på Lappis-beachen, eller egentligen 5 timmar på beachen, 5 timmar i vattnet.
Men nu – nä. Det är ju så svårt att läsa i solen och så blir man svettig. Den bästa platsen är en sittplats i skuggan, helst spelande skugga under ett träd. Precis en sådan är vår trapp så här dags, så dit tänker jag dra mig nu.
Men nu – nä. Det är ju så svårt att läsa i solen och så blir man svettig. Den bästa platsen är en sittplats i skuggan, helst spelande skugga under ett träd. Precis en sådan är vår trapp så här dags, så dit tänker jag dra mig nu.
onsdag 1 juni 2011
Bara en statusuppdatering
Åh lilla bloggen, så försummad du är! Men just nu handlar allt om hur jag mår samtidigt som jag är så dödens trött på det, så jag öppnar bara en redigeringsruta, suckar och stänger igen. Vill inte skriva om måendet, men har inget annat att säga. Känns det som.
Nu har jag i alla fall mått rätt okej efter några dagars rätt jobbigt tillstånd, när jag pendlar mellan att känna mig elektrisk i hela kroppen och att vara helt utslagen. Det elektriska är jobbigt, men ändå att föredra framför det utslagna. Samtidigt brottas jag med domedagskänslor: tänk om det är [hemsk obotlig sjukdom] eller [annan hemsk obotlig sjukdom] eller allra, allra fasansfullast: kanske något hemskt som jag aldrig får reda på vad det är. Att det här bara är början. Början till slutet. Försöker inte tänka så, men kan inte låta bli.
Jag undrar om barnen märker något – tror inte det för jag försöker att ha my happy face on, mer än att mamma är lite mer trött än vanligt. Och eftersom jag alltid varit trött, är skillnaden kanske inte så stor. Den största skilladen är kanske att jag som aldrig varit särskilt sentimental i mina känslor för barnen nu har ett nästan omättligt behov av att krama dem.
Sedan det här började i mars har jag försökt att hålla igång med jobbet. Det har funkat ganska bra, men igår var jag tvungen att sträcka vapen. Det redaktörsuppdrag som jag redan tackat ja till, och till och med börjat på, hade jag inget annat val än att lämna tillbaka. Det hade kunnat gå, men det hade också kunnat gå åt skogen. Som tur var är det en mycket förstående förläggare, som lugnade mig och försäkrade att det kommer andra böcker. Så nu är jag egenföretagarsjukskriven, det vill säga utan ersättning. Hoppas att kunna ta några småjobb utifrån dagsform. Sån tur att jag har kvar pengar från betalningen för min översättning – jag klarar både lokalhyra och skattebetalningar några månader framåt.
Dystert, detta.
Nu har jag i alla fall mått rätt okej efter några dagars rätt jobbigt tillstånd, när jag pendlar mellan att känna mig elektrisk i hela kroppen och att vara helt utslagen. Det elektriska är jobbigt, men ändå att föredra framför det utslagna. Samtidigt brottas jag med domedagskänslor: tänk om det är [hemsk obotlig sjukdom] eller [annan hemsk obotlig sjukdom] eller allra, allra fasansfullast: kanske något hemskt som jag aldrig får reda på vad det är. Att det här bara är början. Början till slutet. Försöker inte tänka så, men kan inte låta bli.
Jag undrar om barnen märker något – tror inte det för jag försöker att ha my happy face on, mer än att mamma är lite mer trött än vanligt. Och eftersom jag alltid varit trött, är skillnaden kanske inte så stor. Den största skilladen är kanske att jag som aldrig varit särskilt sentimental i mina känslor för barnen nu har ett nästan omättligt behov av att krama dem.
Sedan det här började i mars har jag försökt att hålla igång med jobbet. Det har funkat ganska bra, men igår var jag tvungen att sträcka vapen. Det redaktörsuppdrag som jag redan tackat ja till, och till och med börjat på, hade jag inget annat val än att lämna tillbaka. Det hade kunnat gå, men det hade också kunnat gå åt skogen. Som tur var är det en mycket förstående förläggare, som lugnade mig och försäkrade att det kommer andra böcker. Så nu är jag egenföretagarsjukskriven, det vill säga utan ersättning. Hoppas att kunna ta några småjobb utifrån dagsform. Sån tur att jag har kvar pengar från betalningen för min översättning – jag klarar både lokalhyra och skattebetalningar några månader framåt.
Dystert, detta.
torsdag 19 maj 2011
Ur fokus
Det som händer när jag mår så här konstigt mest hela tiden är att jag helt tappar både fokus och tålamod. Känner noll lust att ta itu med saker som jag egentligen skulle vilja sätta tänderna i, och när jag ändå öppnar det där Word-dokumentet eller plockar fram pappersbunten orkar jag bara pilla i något stycke eller läsa en sida innan rastlösheten slår till och jag måste göra något annat. Som att vakta Twitterflödet, gå ett varv i rummet eller kolla vad som är på tv.
Inte ens i vanliga fall är jag något under av koncentration, men jag brukar kunna fångas av idéer, hitta tankegångar som för mig vidare någon gång ibland i alla fall. Nu är det som förgjort. Oron rasar i kroppen. Och då menar jag både den fysiska oron och den mentala: vad är det som händer med mig egentligen?
Inte ens i vanliga fall är jag något under av koncentration, men jag brukar kunna fångas av idéer, hitta tankegångar som för mig vidare någon gång ibland i alla fall. Nu är det som förgjort. Oron rasar i kroppen. Och då menar jag både den fysiska oron och den mentala: vad är det som händer med mig egentligen?
måndag 9 maj 2011
Eh, what?
Ni minns det här, va? Gynekologen tycker jag borde skickas till endokrinologen, det tycker inte husläkaren. Gynekologen skriver detta i sitt svar till husläkaren.
I dag kontaktade jag husläkaren, per mejl för det gick inte att komma fram på telefontiden, och fick följande svar på min fråga om gynekologens svar kommit:
Gynekologen friade och tyckte att du skulle remitteras till endokrinolog. Jag kan nog inte riktigt se varför. Försöker nå dig per telefon.
Nu bortser vi från vad "friade" betyder och går direkt till "Jag kan nog inte riktigt se varför". Hen har inte några egna uppslag, utan ber mig komma med idéer. Hen är beredd att remittera mig till infektionskliniken när jag föreslår att det jag lider av möjligen är neuroborrelios (ett slags borrelia som sätter sig på nervsystemet). Däremot tycker hen inte att det är rimligt med remiss till endokrinologen trots att jag har mycket höga värden av något som heter anti-tpo, för att övriga sköldkörtelvärden "ser bra ut". Att jag mår jättedåligt är tydligen av underordnad betydelse.
Blir galen. Jag blir bara galen. Det här får jag tydligen fixa själv.
I dag kontaktade jag husläkaren, per mejl för det gick inte att komma fram på telefontiden, och fick följande svar på min fråga om gynekologens svar kommit:
Gynekologen friade och tyckte att du skulle remitteras till endokrinolog. Jag kan nog inte riktigt se varför. Försöker nå dig per telefon.
Nu bortser vi från vad "friade" betyder och går direkt till "Jag kan nog inte riktigt se varför". Hen har inte några egna uppslag, utan ber mig komma med idéer. Hen är beredd att remittera mig till infektionskliniken när jag föreslår att det jag lider av möjligen är neuroborrelios (ett slags borrelia som sätter sig på nervsystemet). Däremot tycker hen inte att det är rimligt med remiss till endokrinologen trots att jag har mycket höga värden av något som heter anti-tpo, för att övriga sköldkörtelvärden "ser bra ut". Att jag mår jättedåligt är tydligen av underordnad betydelse.
Blir galen. Jag blir bara galen. Det här får jag tydligen fixa själv.
torsdag 5 maj 2011
Den initiala segheten
Jag har i dag emottagit ett manus som jag ska redigera. Det är på 87 A4-sidor och egentligen inte alls oöverskådligt, men den initiala segheten jag upplever när något nytt ska påbörjas, förskräckelsen, känslan av oöverstiglighet! Den känslan.
Drabbar mig.
Som alltid.
Huvudredaktören skickade med sin manuskopia med sina noteringar om innehållet, som jag tänker titta på som referens när jag har gjort min genomgång. Och nu, fast jag vet hur kontraproduktivt det vore att läsa henoms kommentarer innan jag bildat min egen uppfattning, sitter jag och glor suktande mot den pappersbunten i stället för undersökande i min egen. Jag vill FUSKA!
Fy på mig. Fy fy fy.
Men kolla vad jag fick i samma kuvert som manusbunten! Den har jag redigerat.
Drabbar mig.
Som alltid.
Huvudredaktören skickade med sin manuskopia med sina noteringar om innehållet, som jag tänker titta på som referens när jag har gjort min genomgång. Och nu, fast jag vet hur kontraproduktivt det vore att läsa henoms kommentarer innan jag bildat min egen uppfattning, sitter jag och glor suktande mot den pappersbunten i stället för undersökande i min egen. Jag vill FUSKA!
Fy på mig. Fy fy fy.
Men kolla vad jag fick i samma kuvert som manusbunten! Den har jag redigerat.
tisdag 3 maj 2011
I kringelikrokar
Husläkaren vill inte remittera mig till endokrinologen, trots att den enda avvikelse av allt som vi blodprovat för relaterar till sköldkörteln. Däremot remitterade hen mig gärna – okej, överdrift – till gynekologen.
Gynekologen undersöker, tittar på utdrag över alla mina prov, lyssnar på min berättelse och undrar: "Du har varit hos neurolog och allt är okej. Då undrar varför du inte har varit hos en endokrinolog? Om det inte är sköldkörteln kan det ju vara något med binjurarna."
Ja. Jag undrar också varför jag inte varit hos en endokrinolog. Kanske kommer jag på det här kringelikrokiga sättet komma till en utan att jag behöver bråka mer. Eller betala för det själv. För gynekologen avslutar med att deklarera: "Det är i alla fall det jag kommer att skriva i mitt svar till din husläkare: patienten bör remitteras till endokrinolog."
Tack. För det kanske är något endokrinologiskt. Och är det inte det, vill jag gärna veta det också, så vi kan fortsätta leta efter problemet. Inte bara få vänta och se om det blir värre.
Gynekologen undersöker, tittar på utdrag över alla mina prov, lyssnar på min berättelse och undrar: "Du har varit hos neurolog och allt är okej. Då undrar varför du inte har varit hos en endokrinolog? Om det inte är sköldkörteln kan det ju vara något med binjurarna."
Ja. Jag undrar också varför jag inte varit hos en endokrinolog. Kanske kommer jag på det här kringelikrokiga sättet komma till en utan att jag behöver bråka mer. Eller betala för det själv. För gynekologen avslutar med att deklarera: "Det är i alla fall det jag kommer att skriva i mitt svar till din husläkare: patienten bör remitteras till endokrinolog."
Tack. För det kanske är något endokrinologiskt. Och är det inte det, vill jag gärna veta det också, så vi kan fortsätta leta efter problemet. Inte bara få vänta och se om det blir värre.
måndag 2 maj 2011
Vem har meckat med mitt time-space continuum?!
Vilken märkligt tidsinrättad dag hittills! Tiden sniglar sig fram och det har känts i åtminstone två timmar som om klockan är fyra. Vilket är stressande, eftersom det skulle innebära att jag missat att hämta sonen på den i eftermiddag personalmötande förskolan.
Hur blev det så här? Har Q tittat förbi? Eller är det bara två samverkande faktorer:
1) Jag gjorde klart ett synnerligen tråkigt korr, så trist att de 45 minuter jag ägnade åt det kändes som flera timmar.
2) Jag började arbeta med korret 8.15 och var alltså klar med dagens fasta jobbportion redan innan jag i vanliga fall börjar jobba.
Antagligen. Men det hade varit kul om det var Q som varit framme.
Hur blev det så här? Har Q tittat förbi? Eller är det bara två samverkande faktorer:
1) Jag gjorde klart ett synnerligen tråkigt korr, så trist att de 45 minuter jag ägnade åt det kändes som flera timmar.
2) Jag började arbeta med korret 8.15 och var alltså klar med dagens fasta jobbportion redan innan jag i vanliga fall börjar jobba.
Antagligen. Men det hade varit kul om det var Q som varit framme.
lördag 30 april 2011
Ris och ros
Även denna lördag ägnar maken åt elden. Vi tog ner tre höga och yviga granar i höstas, så det är inte direkt brist på ris. Eftersom det inte är alls lika varmt som i påskas och det blåser rätt friskt på verandan sitter jag inne och hänger vid datorn i stället för att sola på verandan. Det är inte lika tillfredsställande, men får duga eftersom det i alla fall inte surrar i kroppen. Jag mår bara normalt märkligt.
Barnen har lekt med kompisen på andra sidan vägen sedan i morse, men nu verkar de ha tagit en paus från varandra, för mina ungar sitter i soffan och tittar på Aristocats på video. (Ja, video.) Jag är tacksam över att de fattat att lite separation kan vara bra, för det gjorde de inte förra helgen och då urartade det hela i gråt och tandagnisslan. Inte så att de var elaka mot varandra, men lite otrevliga med dramaqueen-inslag. Kan bli så när man leker lite för intensivt.
 |
| Min utsikt. Notera den fladdrande flaggan och tvätten. |
Barnen har lekt med kompisen på andra sidan vägen sedan i morse, men nu verkar de ha tagit en paus från varandra, för mina ungar sitter i soffan och tittar på Aristocats på video. (Ja, video.) Jag är tacksam över att de fattat att lite separation kan vara bra, för det gjorde de inte förra helgen och då urartade det hela i gråt och tandagnisslan. Inte så att de var elaka mot varandra, men lite otrevliga med dramaqueen-inslag. Kan bli så när man leker lite för intensivt.
fredag 29 april 2011
Äpplet och päronträdet
Med tanke på våra gemensamma sovvanor och hur det sett ut i min ursprungsfamilj – mamma och jag är riktiga nattugglor, och det har vi ärvt efter mormor – är det inte en avancerad gissning att det är så det kommer att se ut framöver.
måndag 25 april 2011
Varken ett vanligt maskindiskmedel eller dito annons
När vi ändå är inne på oförklarliga saker i tidningen bara måste jag dela med mig av den här annonsen. Vi har sett den i den där småannonsdelen längst bak i månadstidningar som Allt om mat flera gånger, och varje gång kliar vi oss förundrat i huvudet.
Det är något med presentationen av detta fantastiska maskindiskmedel som … ja, inte känns särskilt kommersiellt.
Det är något med presentationen av detta fantastiska maskindiskmedel som … ja, inte känns särskilt kommersiellt.
söndag 24 april 2011
Oh dear me, what has the world come to?
I dag läste jag mig igenom de sista tidningarna i en hög Svensk Damtidning från hösten och vintern – mamma tog en provprenumeration vår första sommar här och sedan dess hör det till att fördjupa sig i inhemska och utländska kungligheters och kändisars liv och leverne när vi är här – och hittade längst ner ett klipp från DN. Jag vet inte exakt när jag rev ur det ur tidningen, men kanske under sommaren eller hösten. Först mindes jag inte varför jag hade tyckt notisen var värd att spara, men efter en snabb genomläsning mindes jag.
För det första: Varför är det över huvud taget intressant för en svensk läsekrets att tre ledamöter av Överhuset har fuskat med boendeersättningen? Man undrar lite över nyhetsvärderingen här.
För det andra: Varför anses baronessan vara den intressantaste medlemmen av den bedrägliga tion? Är lorderna Paul och Bharia sådana genomsnittliga och tråkiga adelsmän att deras dåliga vandel inte anses vara värd att ta upp särskilt? För inte handlar det väl om att baronessan är en kvinna? Jo måhända – kanske föräntar man sig intet annat än lurendrerier av manliga lorder, men de där kvinnorna, dem tror man ju lite mer om. Pukkha sahib, you know.
För det tredje: Varför upplyser Dan Lucas, London, oss om att baronessan är född i Bangladesh? Beror det på att bangladeshier, liksom den genomsnittlige pären, är mer benägna att fuska med ersättningen eller att de är mindre så? "Tänk att hon agerade så bedrägligt! Hon som är från Bangladesh allt! Det hade man aldrig kunnat tro." Huvuden skakas, tekoppar rister – such unexpected behaviour, my dear!
För det fjärde, det som gjorde att jag fastnade i notisen och läste om den lite noggrannare (och tur var väl det, för annars hade ni inte fått läsa ett sådant spirituellt nonsensinlägg sisåsådär ett halvår senare):
Varför är det intressant att hon är muslim?
För det första: Varför är det över huvud taget intressant för en svensk läsekrets att tre ledamöter av Överhuset har fuskat med boendeersättningen? Man undrar lite över nyhetsvärderingen här.
För det andra: Varför anses baronessan vara den intressantaste medlemmen av den bedrägliga tion? Är lorderna Paul och Bharia sådana genomsnittliga och tråkiga adelsmän att deras dåliga vandel inte anses vara värd att ta upp särskilt? För inte handlar det väl om att baronessan är en kvinna? Jo måhända – kanske föräntar man sig intet annat än lurendrerier av manliga lorder, men de där kvinnorna, dem tror man ju lite mer om. Pukkha sahib, you know.
För det tredje: Varför upplyser Dan Lucas, London, oss om att baronessan är född i Bangladesh? Beror det på att bangladeshier, liksom den genomsnittlige pären, är mer benägna att fuska med ersättningen eller att de är mindre så? "Tänk att hon agerade så bedrägligt! Hon som är från Bangladesh allt! Det hade man aldrig kunnat tro." Huvuden skakas, tekoppar rister – such unexpected behaviour, my dear!
För det fjärde, det som gjorde att jag fastnade i notisen och läste om den lite noggrannare (och tur var väl det, för annars hade ni inte fått läsa ett sådant spirituellt nonsensinlägg sisåsådär ett halvår senare):
Varför är det intressant att hon är muslim?
lördag 23 april 2011
Påskafton
Påsken blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jo, riset skulle eldas, det skulle det, men jag föreställde mig att vi skulle göra det tillsammans. Nu är det maken som eldar medan jag sitter på verandan och surrar i kroppen.
Jävla skit, helt enkelt.
Jävla skit, helt enkelt.
torsdag 21 april 2011
Det luktar!
Stackars Lotten sitter på ett tåg, överfallen av lukter och dessutom tre av de vidrigaste man kan tänka sig i kombination: dålig hygien-lukt, svettlukt och för stark parfym-lukt.
Jag sitter just också och irriterar mig över en lukt, dessvärre är det en som kommer från mig själv. Jag köpte just en ny burk av – trodde jag – min fantastiska ansiktslotion. Försäljaren informerade mig om att tillverkaren ändrat konsistensen, men när jag smorde på mig den insåg jag att den inte bara är tunnare utan också luktar betydligt mer påträngande än den gamla. Fy fader. Dessutom är den inte alls lika fuktgivande som i gammal variant, men det problemet hamnar på andra plats efter den lätt stickande parfymlukt som nu kommer från mig själv och själva den kroppsdel där näsan sitter.
Kommer jag att stå ut? Det skulle vara för att den kostar 655 spänn …
Jag sitter just också och irriterar mig över en lukt, dessvärre är det en som kommer från mig själv. Jag köpte just en ny burk av – trodde jag – min fantastiska ansiktslotion. Försäljaren informerade mig om att tillverkaren ändrat konsistensen, men när jag smorde på mig den insåg jag att den inte bara är tunnare utan också luktar betydligt mer påträngande än den gamla. Fy fader. Dessutom är den inte alls lika fuktgivande som i gammal variant, men det problemet hamnar på andra plats efter den lätt stickande parfymlukt som nu kommer från mig själv och själva den kroppsdel där näsan sitter.
Kommer jag att stå ut? Det skulle vara för att den kostar 655 spänn …
torsdag 14 april 2011
Det bakas igen, maskinellt
Vi har dammat av bakmaskinen (både bildligen och bokstavligen) efter en långlång period av ickebakande. Jag vet inte riktigt varför den hamnade i bakvattnet (ehehe) efter att ha gått så gott som dagligen i säkert två år: kanske var det att degskålens kollaps ledde till att vi kom ur rutinen att baka och inte ens en nyinköpt degskål kunde leda oss tillbaka; kanske var det brödbutikens uppdykande precis på andra sidan gatan som gjorde't. Oavsett hamnade vi plötsligt i lingongrova-träsket igen. För brödbutikens galet goda surdegsbröd är ju för dyra för att äta till vardags.
Men nu har alltså den vuxna delen av den här familjen tröttnat, än en gång, på lingongrovan. Hos barnen är den fortfarande en succé, men saknaden efter den lindras av att bakmaskinsbröden har ett hål i botten, där degruntkörarmokajängen suttit under bakningen.
Egentligen skulle jag nog vilja baka själv, manuellt. Men vårt trånga kök, som saknar vettiga arbetsytor, och, framför allt, en alldeles galet dålig ugn, gör att det blir så komplicerat att baka och så tråkiga resultat att jag inte orkar med det.
Men nu har alltså den vuxna delen av den här familjen tröttnat, än en gång, på lingongrovan. Hos barnen är den fortfarande en succé, men saknaden efter den lindras av att bakmaskinsbröden har ett hål i botten, där degruntkörarmokajängen suttit under bakningen.
 |
| Håligt bröd med maskin i bakgrunden (ehe!). Med på bilden också iPhoneradio och vattenkokare. |
Egentligen skulle jag nog vilja baka själv, manuellt. Men vårt trånga kök, som saknar vettiga arbetsytor, och, framför allt, en alldeles galet dålig ugn, gör att det blir så komplicerat att baka och så tråkiga resultat att jag inte orkar med det.
onsdag 13 april 2011
Mat-tv
Barnen är som galna i Sveriges mästerkock; de pratar om den hela veckan och räknar ner dagarna till onsdagen. Nu sitter de i soffan och väntar spänt.
måndag 11 april 2011
Kära måndag
Det där med att helger ska vara så vilsamma ställer jag mig frågande till. Måndagsångesten hör helt enkelt de barnlösa till.
Efter två dagars evinnerligt gnäll och syskonbråk och hål-i-huvet-tjatande är det en ren lisa att få komma till kontoret och jobba. Och när måndagen inleds med en naprapatgenomgång av den brädvägg som annars kallas rygg, finns det inget att sätta emot den.
Dock reserverar jag mig för eftermiddagen; regnar det när jag hämtar barnen sjunker dagens betyg några snäpp.
Efter två dagars evinnerligt gnäll och syskonbråk och hål-i-huvet-tjatande är det en ren lisa att få komma till kontoret och jobba. Och när måndagen inleds med en naprapatgenomgång av den brädvägg som annars kallas rygg, finns det inget att sätta emot den.
Dock reserverar jag mig för eftermiddagen; regnar det när jag hämtar barnen sjunker dagens betyg några snäpp.
torsdag 7 april 2011
Storstädning på slottet
För att snabbt komma undan James Bond-filmen (vaket barn) som inleddes med en garrottering zappade vi vidare och hamnade på Kunskapskanalen och första avsnittet av serien Storstädning på slottet. Det låter kanske inte direkt som någon nagelbitare – för det är det inte – men den som är lite intresserad av gamla saker och det minsta anglofil ska absolut kolla.
Första avsnittet finns att kolla här, andra kommer om torsdag en vecka, 14 april klockan 21.00. Jag har redan ställt in inspelningen …
Dagens dos av oväntad kunskap: När maken och jag kom in cirka 30 sekunder in i programmet, sa han något om det här med hur brittiska herresäten ofta är placerade i landskapet, i mitten av ett öppet område. Jag som nyligen har läst Bill Brysons At Home lade genast ut texten om landskapsarkitekten Capability Brown och hans inverkan på omgivningarna kring brittiska "country houses" – han skapade mycket av det som vi anser vara typisk brittisk lantlig högreståndsmiljö. Nu när jag letade fram Svtplay-avsnittet och såg de första 10 sekunderna blev jag omåttligt stolt över mig själv; Petworth House's omgivningar designades faktiskt av C.B. …
Första avsnittet finns att kolla här, andra kommer om torsdag en vecka, 14 april klockan 21.00. Jag har redan ställt in inspelningen …
Dagens dos av oväntad kunskap: När maken och jag kom in cirka 30 sekunder in i programmet, sa han något om det här med hur brittiska herresäten ofta är placerade i landskapet, i mitten av ett öppet område. Jag som nyligen har läst Bill Brysons At Home lade genast ut texten om landskapsarkitekten Capability Brown och hans inverkan på omgivningarna kring brittiska "country houses" – han skapade mycket av det som vi anser vara typisk brittisk lantlig högreståndsmiljö. Nu när jag letade fram Svtplay-avsnittet och såg de första 10 sekunderna blev jag omåttligt stolt över mig själv; Petworth House's omgivningar designades faktiskt av C.B. …
Allt som vanligt nu?
Med undantag för en torsdag för två veckor sedan och en sväng i lördags, har jag inte varit i lokalen sedan i början av mars. Det var mitt konstiga anfall, återhämtningen efter det, några dagar när jag sprang olika ärenden och hade möten och naprapatbehandlingar så att jag inte orkade pallra mig iväg (och för att jag fortfarande kände mig under isen), och, som lök på laxen, vabb och egen förkylning.
Jag är fortfarande förkyld – eller möjligtvis förkyld igen, oklart med de här dagisförkylningarna som böljar fram och tillbaka – men nu pallrade jag mig hit i alla fall. Det började kännas mer än lovligt instängt att häcka hemma hela dagarna
Nej, allt är inte som vanligt. Men tillräckligt nära.
Jag är fortfarande förkyld – eller möjligtvis förkyld igen, oklart med de här dagisförkylningarna som böljar fram och tillbaka – men nu pallrade jag mig hit i alla fall. Det började kännas mer än lovligt instängt att häcka hemma hela dagarna
Nej, allt är inte som vanligt. Men tillräckligt nära.
tisdag 5 april 2011
"Allt ser ju bra ut"
… sa hjärndoktorn efter utfrågning, om hur-känns-det och när-är-världen-ostadig och när-händer-ditten och när-händer datten, och en kort undersökning: gå på rak linje, titta på fingret här, blunda och balansera där och bli knackad på reflexpunkterna.
Inga tecken på någon neurologisk sjukdom, och det är man ju tacksam för. (Fast naturligtvis började jag redan på väg från neurologen till treans buss fundera på om jag inte glömt nämna något avgörande som skulle ha fått honom att skicka mig rakt in i magnetkameran.)
Det ser bra ut. Tack. Men kunde någon nu hitta orsaken till varför det ser bra ut men känns dåligt?
Gah!
Inga tecken på någon neurologisk sjukdom, och det är man ju tacksam för. (Fast naturligtvis började jag redan på väg från neurologen till treans buss fundera på om jag inte glömt nämna något avgörande som skulle ha fått honom att skicka mig rakt in i magnetkameran.)
Det ser bra ut. Tack. Men kunde någon nu hitta orsaken till varför det ser bra ut men känns dåligt?
Gah!
måndag 4 april 2011
Hos hjärndoktorn
Ett typiskt väntrum.
På vägen hit passerar man Astrid Lindgrens barnsjukhus och jag får direkt en klump i halsen. Därifrån kom vi utan mer än något års oro och en diagnos man kan leva med; sådan tur har inte alla.
Det känns ibland som om jag har använt upp min beskärda del tur. Måhända inte det bästa att tänka på i neurologens väntrum. Bäst att läs Illustrerad vetenskap i stället.
På vägen hit passerar man Astrid Lindgrens barnsjukhus och jag får direkt en klump i halsen. Därifrån kom vi utan mer än något års oro och en diagnos man kan leva med; sådan tur har inte alla.
Det känns ibland som om jag har använt upp min beskärda del tur. Måhända inte det bästa att tänka på i neurologens väntrum. Bäst att läs Illustrerad vetenskap i stället.
söndag 3 april 2011
Min mormors kök
Under de år jag kände min mormor levde hon stor del av sitt liv i köket. Hon bakade och lagade mat där förstås, men hon läste också sina tidningar, drack sitt kaffe och lyssnade på radion där. När jag var liten och var hos henne, var jag också mest i köket: hjälpte till med baket och maten, ritade, drack saft och åt bullar och lyssnade på radion.
När morfar gick i pension parkerade han sig på "kontoret", hans lilla arbetsrum, men dök upp i köket för att äta lunch och dricka kaffe. Ibland fick de något ryck och bestämde sig att inta eftermiddagskaffet i finsoffan i vardagsrummet – alltid mycket högtidligt och föregicks av avtäckning av soffan. Men jag föredrog ändå alltid köket.
Med mig från mormors och mormors hus, mitt andra barndomshem, fick jag en ständig längtan efter detta sällskapliga rum, där det står en plåt kakor i ugnen, radion pratar i bakgrunden och en kopp kaffe ryker på bordet bredvid lördagskorsordet. Här i vår lägenhet är köket litet och opraktiskt, och vill man dricka kaffe och lösa korsordet får man göra det stående eller sittande på en pall. Där är det ingen som har lust att hänga eller ens laga mat egentligen, med de dåliga arbetsytorna.
Jag saknar så mormors kök och all den kärlek som rymdes där.
När morfar gick i pension parkerade han sig på "kontoret", hans lilla arbetsrum, men dök upp i köket för att äta lunch och dricka kaffe. Ibland fick de något ryck och bestämde sig att inta eftermiddagskaffet i finsoffan i vardagsrummet – alltid mycket högtidligt och föregicks av avtäckning av soffan. Men jag föredrog ändå alltid köket.
Med mig från mormors och mormors hus, mitt andra barndomshem, fick jag en ständig längtan efter detta sällskapliga rum, där det står en plåt kakor i ugnen, radion pratar i bakgrunden och en kopp kaffe ryker på bordet bredvid lördagskorsordet. Här i vår lägenhet är köket litet och opraktiskt, och vill man dricka kaffe och lösa korsordet får man göra det stående eller sittande på en pall. Där är det ingen som har lust att hänga eller ens laga mat egentligen, med de dåliga arbetsytorna.
Jag saknar så mormors kök och all den kärlek som rymdes där.
lördag 2 april 2011
Underhållning med obildning som förutsättning
Maken och jag konstaterade just varför Är du smartare än en femteklassare är så oerhört ointressant. För att det ska vara ens det minsta spännande krävs nämligen att man som tittare är en av dem som skulle svara nej på frågan i programtiteln.
Annars är det bara plågsamt och se hur den tävlande vänder och vrider på sina högst rudimentära kunskaper och ändå inte kommer fram till något. Och hur rafflande är det att vänta på att Lasse Kronér ska avslöja ett svar som man själv kunde ge innan frågan ens var färdigställd?
Är det verkligen vettig lördagsunderhållning?
Annars är det bara plågsamt och se hur den tävlande vänder och vrider på sina högst rudimentära kunskaper och ändå inte kommer fram till något. Och hur rafflande är det att vänta på att Lasse Kronér ska avslöja ett svar som man själv kunde ge innan frågan ens var färdigställd?
Är det verkligen vettig lördagsunderhållning?
Björnungar och andra sömnstörningar
Jag borde ha satt pengar, och en ansenlig summa dessutom, på en lugn natt. Han sa inte pip ens. Däremot väcktes jag vid sexsnåret av mardrömmande Sexåring, som ville bli inlyft till mappas säng. Drömmen handlade om björnungarna, de där små som avlivades lite väl hastigt efter att deras mamma blivit väckt av och angripit en skidåkande Olle som ramlat ner i idet. Tydligen talar barnen i klassen rätt mycket på dem nu, och tycker att det är hemskt ledsamt alltihop.
Nåja, bättre med björnungar än med apor som hon drömde om som två–treåring, de som härstammade från Fem myror är fler än fyra elefanter-utomjordingen från planeten Fyrax.
Humöret var i vilket fall inte på topp i morse, så det var med viss lättnad som jag packade iväg mig och mitt jättekorr till lokalen för att jobba några timmar. Ingen som skriker, ingen som säger "Mamma?" var tredje minut. Puh.
Nåja, bättre med björnungar än med apor som hon drömde om som två–treåring, de som härstammade från Fem myror är fler än fyra elefanter-utomjordingen från planeten Fyrax.
Humöret var i vilket fall inte på topp i morse, så det var med viss lättnad som jag packade iväg mig och mitt jättekorr till lokalen för att jobba några timmar. Ingen som skriker, ingen som säger "Mamma?" var tredje minut. Puh.
Lend me your ear
Efter flera dagar med hackhostigt och febrigt barn blir man rätt uppåt när sagda barn tagit sig igenom en hel dag utan feberkänningar och dessutom inte på långa vägar hostar så mycket som förut.
Sedan blir man lite matt och trött när barnet, någon halvtimme efter insomning, börjar yla och gny i sömnen samtidigt som han gnider ena örat. Varpå han vaknar och skrikande meddelar att han har väldigt ont där. Ah.
Iprenen verkade fort så jag hoppas att det här blir första natten på sju som jag sover ostört. Men jag skulle inte sätta några pengar på att mina förhoppningar infrias.
Sedan blir man lite matt och trött när barnet, någon halvtimme efter insomning, börjar yla och gny i sömnen samtidigt som han gnider ena örat. Varpå han vaknar och skrikande meddelar att han har väldigt ont där. Ah.
Iprenen verkade fort så jag hoppas att det här blir första natten på sju som jag sover ostört. Men jag skulle inte sätta några pengar på att mina förhoppningar infrias.
torsdag 31 mars 2011
Glasögonorm
Jag har fått glasögon. Eller fått och fått, de är inköpta för egna pengar. Det senaste halvåret har jag märkt att jag börjat krypa närmare och närmare datorskärmen – vilket funkar bra vid den bärbara hemma, även om jag får krum rygg och dålig arbetsställning allmänt, men inte alls går vid datorn på jobbet. Om jag ska komma på bekvämt avstånd till den måste stora skärmen dras så långt åt magen till att tangentbordet inte får plats.
Och nu kommer jag på en annan anledning till varför jag så sällan skriver något här: jag försöker kasta ner några ord i förbifarten i en paus, men jag blir ju fan avbruten hela tiden och glömmer bort mina tankegångar! Denna gång av telefonen, annars av ungar som vill något. Men ja, nu blir det rumphugget och så är det med det!
Och nu kommer jag på en annan anledning till varför jag så sällan skriver något här: jag försöker kasta ner några ord i förbifarten i en paus, men jag blir ju fan avbruten hela tiden och glömmer bort mina tankegångar! Denna gång av telefonen, annars av ungar som vill något. Men ja, nu blir det rumphugget och så är det med det!
Jag måste ju skärpa mig!
Sedan förra inlägget har det varit så himla svårt att skriva i bloggen; det har känts som att kliva över ett jättestort hinder att bara skriva några enkla rader. Kanske är det för att jag inte vill skriva sjukdom och att det lätt blir det ändå eftersom whatever jag "lider" av är väldigt närvarande. Och kanske är det för att jag inte har beskrivit löpande vad för märkligheter som pågår i min ganska förvånade kropp och så fastnar jag på det.
Så en resumé för att komma vidare: Efter senaste inlägget har jag inte haft någon mer hjärtklappning. Däremot förorsakade den där tyngden över bröstet att jag åkte in till akuten dagen efter att jag skrev det där. Ekg gjordes och blodprov togs, men allt såg bra ut. Dagen efter det fick jag vad jag måste kalla ett anfall av märkliga känningar: det var som om en våg av … kyla och värme strömmade genom mig, en tyngd lades på huvud och nacke särskilt och jag blev helt matt. Det är så fruktansvärt svårt att beskriva, men det känns liksom som om jag hade blivit förgiftad. (Bäst att förtydliga har jag märkt: jag tror inte att jag blivit förgiftad, det bara känns som om.) Vågen kom och gick i några dagar men det tog nästan två veckor innan jag kände mig som i närheten av en människa igen.
Jag har varit hos min läkare, som tagit mer prov, inklusive för borrelia, ("allt ser bra ut") och remitterat mig till neurologen (hennes idé) och endokrinologen (min idé). Så nu väntar jag på de tiderna och försöker återgå till det normala under tiden. Ett något mer gungigt och osäkert normaltillstånd än förut, men jag behöver åtminstone inte sitta i soffan med huvudet i handen. Skulle tro att de som träffar mig inte ser något på mig. Men det är där. Hela tiden.
Så! Nu kan jag kanske börja blogga småsaker igen!
Så en resumé för att komma vidare: Efter senaste inlägget har jag inte haft någon mer hjärtklappning. Däremot förorsakade den där tyngden över bröstet att jag åkte in till akuten dagen efter att jag skrev det där. Ekg gjordes och blodprov togs, men allt såg bra ut. Dagen efter det fick jag vad jag måste kalla ett anfall av märkliga känningar: det var som om en våg av … kyla och värme strömmade genom mig, en tyngd lades på huvud och nacke särskilt och jag blev helt matt. Det är så fruktansvärt svårt att beskriva, men det känns liksom som om jag hade blivit förgiftad. (Bäst att förtydliga har jag märkt: jag tror inte att jag blivit förgiftad, det bara känns som om.) Vågen kom och gick i några dagar men det tog nästan två veckor innan jag kände mig som i närheten av en människa igen.
Jag har varit hos min läkare, som tagit mer prov, inklusive för borrelia, ("allt ser bra ut") och remitterat mig till neurologen (hennes idé) och endokrinologen (min idé). Så nu väntar jag på de tiderna och försöker återgå till det normala under tiden. Ett något mer gungigt och osäkert normaltillstånd än förut, men jag behöver åtminstone inte sitta i soffan med huvudet i handen. Skulle tro att de som träffar mig inte ser något på mig. Men det är där. Hela tiden.
Så! Nu kan jag kanske börja blogga småsaker igen!
måndag 7 mars 2011
Välkommen till sjukdomsbloggen!
Vet inte om jag ens orkar skriva det här – bloggen har kommit att bli en enda sjukdomsblogg. Men okej.
Jag mår piss igen. Den konstaterade B12-bristen var inte roten till allt det onda. Inte för att jag egentligen trodde det, men jag hoppades ju. Nu blandas gamla och nya symptom – det senaste är hjärtklappning och en tyngd över bröstet, och gamla favoriter är illamående och en viss snurrighet.
Det sägs att det inte är något fel på mig; i alla fall hittar inget något. Jag undrar om alla möjligheter snart ska ha uttömts, och jag kommer att sitta här med mitt mående och förväntas leva med det. Och det känns så hopplöst. Jag har ingen dödlig sjukdom, har inte ont på något vis och kan ta mig genom dagarna, så det känns som om jag inte riktigt kan klaga. Men vissa dagar är det riktigt tungt, jag släpar mig igenom dagens punkter och tvingar mig att göra allt det som jag vill och tycker är roligt, trots att jag mår ... ja, piss. Det brukar gå bra: jag kan väl lika gärna sitta och må underligt på ett kul möte som framför något skitprogram i soffan, men det är jobbigt ändå.
Särskilt jobbigt är det att baxa två barn genom eftermiddagar och kvällar. Jag känner mig rätt ofta som en lusig hustru som inte riktigt orkar med att hjälpa till. Dessutom ställer mitt märkliga mående till det när maken åker på jobbresor – jag blir orolig för att inte klara av hämtningar och lämningar och han blir orolig det.
Nä usch vad deppigt. Men jag känner mig deppig.
Jag mår piss igen. Den konstaterade B12-bristen var inte roten till allt det onda. Inte för att jag egentligen trodde det, men jag hoppades ju. Nu blandas gamla och nya symptom – det senaste är hjärtklappning och en tyngd över bröstet, och gamla favoriter är illamående och en viss snurrighet.
Det sägs att det inte är något fel på mig; i alla fall hittar inget något. Jag undrar om alla möjligheter snart ska ha uttömts, och jag kommer att sitta här med mitt mående och förväntas leva med det. Och det känns så hopplöst. Jag har ingen dödlig sjukdom, har inte ont på något vis och kan ta mig genom dagarna, så det känns som om jag inte riktigt kan klaga. Men vissa dagar är det riktigt tungt, jag släpar mig igenom dagens punkter och tvingar mig att göra allt det som jag vill och tycker är roligt, trots att jag mår ... ja, piss. Det brukar gå bra: jag kan väl lika gärna sitta och må underligt på ett kul möte som framför något skitprogram i soffan, men det är jobbigt ändå.
Särskilt jobbigt är det att baxa två barn genom eftermiddagar och kvällar. Jag känner mig rätt ofta som en lusig hustru som inte riktigt orkar med att hjälpa till. Dessutom ställer mitt märkliga mående till det när maken åker på jobbresor – jag blir orolig för att inte klara av hämtningar och lämningar och han blir orolig det.
Nä usch vad deppigt. Men jag känner mig deppig.
lördag 5 mars 2011
Interludium
Vi är på landet. Solen skiner och om man blundar och vänder ansiktet mot den skulle det kunna vara en tidig försommardag.
Saker brakar ihop för oss. Ett element började ticka på ett oroväckande sätt i natt. Det är något fel på ventilationen till Separetten (toan), ick. Huvudsäkringar går utan uppenbar orsak, och när man byter säkring blixtrar det i skåpet. Eeeeh. Men vi har vatten!
Och i morgon fyller jag år. Grattis på mig själv!
Saker brakar ihop för oss. Ett element började ticka på ett oroväckande sätt i natt. Det är något fel på ventilationen till Separetten (toan), ick. Huvudsäkringar går utan uppenbar orsak, och när man byter säkring blixtrar det i skåpet. Eeeeh. Men vi har vatten!
Och i morgon fyller jag år. Grattis på mig själv!
fredag 25 februari 2011
Mina fönster mot omvärlden
Vabb av liten febergubbe i dag. Men det gör alls ingenting, trots att jag egentligen har jobbsaker jag borde göra, för vi har ju fönster igen!
Känslan när vi kom hem i onsdags och kunde se ut var helt obeskrivlig. Det är typiskt sådant som man inte begriper att uppskatta när man har fönster: att ljus kan komma in, att man kan se ut och att det inte blåser in i lägenheten. Man saknar inte kon, och så vidare. Dessutom var fönstren rena, och det har de inte varit på ... ehrm ... snart två år.
Nu borde jag allt jobba lite, eftersom mormor är här och förnöjer den febrige. Hon skulle egentligen passa honom medan jag var och tränade, men min PT (visst låter det tjusigt!) blev sjuk och ställde in, och så hade jag ingen lust att gå iväg. Men lillgubben längtade så efter mormor att hon fick pallra sig hit i alla fall.
Känslan när vi kom hem i onsdags och kunde se ut var helt obeskrivlig. Det är typiskt sådant som man inte begriper att uppskatta när man har fönster: att ljus kan komma in, att man kan se ut och att det inte blåser in i lägenheten. Man saknar inte kon, och så vidare. Dessutom var fönstren rena, och det har de inte varit på ... ehrm ... snart två år.
Nu borde jag allt jobba lite, eftersom mormor är här och förnöjer den febrige. Hon skulle egentligen passa honom medan jag var och tränade, men min PT (visst låter det tjusigt!) blev sjuk och ställde in, och så hade jag ingen lust att gå iväg. Men lillgubben längtade så efter mormor att hon fick pallra sig hit i alla fall.
måndag 21 februari 2011
Deppigt i hemmet
Det är sjunde dagen på fönsterrenoveringen och hemma i sarkofagen känns det som om jag har tappat viljan att leva. Bara tanken på att gå hem gör mig deprimerad, och när jag väl kommer in i lägenheten vill jag bara lägga mig och dra täcket över huvudet. Jag blir faktiskt rent fysiskt dålig så snart jag stiger över tröskeln. Och det hjälper inte att det bara är två dagar kvar nu.
Några dagar i isoleringscell skulle antagligen knäcka mig.
Några dagar i isoleringscell skulle antagligen knäcka mig.
torsdag 17 februari 2011
I vår sarkofag
Livet utan fönster är verkligen intressant. Inte jättekallt, men dragigt trots isolering. Det största problemet tycker jag är att man är så instängd. Och eftersom fönstren i trapphuset fortfarande inte är isatta de heller, måste man gå ut för att få se lite himmel. Det är helt enkelt inte så trevligt att vara hemma.
Och naturligtvis måste vi vara hemma i dag. Jag vaknade i natt, i vår varma familjebädd i sovrummet, av att Sexåringen frös så att hon skakade. Så hon fick komma in under mitt täcke och efter en stund hade hon slutat frysa. Men hon skakade fortfarande och kunde inte sluta. Efter mycket bökande vaknade hennes pappa som tog över försöken att få henne att slappna av, och till slut gick det. Någon timme senare vaknade hon och grät för att hon drömt en mardröm, och då gick jag och hämtade febertermometern. 39°.
Så det blev hemmadag för oss. Och för den friska Fyraåringen, eftersom fadern åkte tidigt i morse för att flyga ner till Malmö över dagen, och det alltså inte finns någon som kan ta den yngre förmågan till dagis.
Muntert. Jävligt muntert. I vår sarkofag.
Och naturligtvis måste vi vara hemma i dag. Jag vaknade i natt, i vår varma familjebädd i sovrummet, av att Sexåringen frös så att hon skakade. Så hon fick komma in under mitt täcke och efter en stund hade hon slutat frysa. Men hon skakade fortfarande och kunde inte sluta. Efter mycket bökande vaknade hennes pappa som tog över försöken att få henne att slappna av, och till slut gick det. Någon timme senare vaknade hon och grät för att hon drömt en mardröm, och då gick jag och hämtade febertermometern. 39°.
Så det blev hemmadag för oss. Och för den friska Fyraåringen, eftersom fadern åkte tidigt i morse för att flyga ner till Malmö över dagen, och det alltså inte finns någon som kan ta den yngre förmågan till dagis.
Muntert. Jävligt muntert. I vår sarkofag.
söndag 13 februari 2011
Blomsteroro
Vi renoverar alla fönster i bostadsföreningen och för två veckor sedan var det dags för fönstren i vårt trapphus, där mina pelarogoner står för vinterförvaring. Jag brukar inte plocka in dem från trappen förrän i slutet av februari, kanske början av mars, så jag var lite orolig för hur det skulle gå. Men det har gått bra! Efter en mindre, första trimning skjuts det starka skott och jag har nog sällan sett dem så på G så här snabbt inpå intagningen. Möjlig lärdom: jag brukar ta in dem för sent.
Men i morgon kommer renoverarna och tar våra egna fönster. Och trapphusfönstrena kommer inte att bli klara förrän tidigast i mitten av veckan! Blommorna kommer att få stå i relativt mörker i flera dagar, och sedan, hur går det när de väl kommer tillbaka till de kyligare temperaturerna i trappen?!
Oro, oro. Det jag egentligen borde oroa mig för är förstås att vi kommer att ha sisådär 15° C inomhus i över en vecka. Är säkert varmare i trappen, faktiskt.
Men i morgon kommer renoverarna och tar våra egna fönster. Och trapphusfönstrena kommer inte att bli klara förrän tidigast i mitten av veckan! Blommorna kommer att få stå i relativt mörker i flera dagar, och sedan, hur går det när de väl kommer tillbaka till de kyligare temperaturerna i trappen?!
Oro, oro. Det jag egentligen borde oroa mig för är förstås att vi kommer att ha sisådär 15° C inomhus i över en vecka. Är säkert varmare i trappen, faktiskt.
Ett platt fall och dess följder
Det var ju snökaos i fredags. Jag märkte inte av det på annat sätt än att skol- och förskollämning företogs i snöstorm; tunnelbanan mellan Odenplan och Kristineberg gick som den skulle. På eftermiddagen gick trafiken långsamt eftersom de höll på och blåste spåren rena från snö, men när jag klev av t-banan och hastade in i mataffären på väg till skolan kände jag mig väldigt nöjd med att ha undkommit snörelaterade incidenter. Den nöjdheten tog slut precis utanför affären.
Ena stunden tog jag steget genom dörröppningen, rotande i fickan efter ajfånen, nästa föll jag raklång bakåt och dunkade mitt huvud i isen. Jag minns inte ens att jag halkade, bara att jag plötsligt låg där. Helt chockad. Ett par som var på väg ut de också stannade och hjälpte mig upp, kollade att jag inte mådde illa eller blödde i huvudet, men jag kunde inte riktigt ta till mig deras omsorger, ville bara gå till skolan och hämta Sexåringen. Så jag tackade för hjälpen och nästan sprang därifrån, samtidigt som jag försökte trycka ner gråten som bubblade upp – inte med helt lyckat resultat. När jag sedan kom upp i Sötprickens korridor och fick syn på en av hennes klasskompisars mamma, som jag känner lite, kunde jag inte hålla mig längre utan började storgråta. Man gråter inte bland främlingar, liksom.
Konstigt nog gjorde jag inte direkt illa mig. Det kan jag säkert tacka mössan och min tjocka jacka för. Under kvällen kände jag mig lite omskakad, men mer än så var det inte. Däremot vaknade jag i morse (i går morse blir det väl nu) med en sträckt halsmuskel, av alla underliga grejer.
Jag är i alla fall tacksam över att jag inte fick hjärnskakning. Det hade ju varit så typiskt, eftersom jag är ensam med barnen den här helgen.
Ena stunden tog jag steget genom dörröppningen, rotande i fickan efter ajfånen, nästa föll jag raklång bakåt och dunkade mitt huvud i isen. Jag minns inte ens att jag halkade, bara att jag plötsligt låg där. Helt chockad. Ett par som var på väg ut de också stannade och hjälpte mig upp, kollade att jag inte mådde illa eller blödde i huvudet, men jag kunde inte riktigt ta till mig deras omsorger, ville bara gå till skolan och hämta Sexåringen. Så jag tackade för hjälpen och nästan sprang därifrån, samtidigt som jag försökte trycka ner gråten som bubblade upp – inte med helt lyckat resultat. När jag sedan kom upp i Sötprickens korridor och fick syn på en av hennes klasskompisars mamma, som jag känner lite, kunde jag inte hålla mig längre utan började storgråta. Man gråter inte bland främlingar, liksom.
Konstigt nog gjorde jag inte direkt illa mig. Det kan jag säkert tacka mössan och min tjocka jacka för. Under kvällen kände jag mig lite omskakad, men mer än så var det inte. Däremot vaknade jag i morse (i går morse blir det väl nu) med en sträckt halsmuskel, av alla underliga grejer.
Jag är i alla fall tacksam över att jag inte fick hjärnskakning. Det hade ju varit så typiskt, eftersom jag är ensam med barnen den här helgen.
tisdag 8 februari 2011
På sexårskontroll
Förra veckan var jag med Sexåringen på sexårskontroll hos skolsköterskan och skolläkaren. Medan vi satt i väntrummet stavade den fina ungen sig igenom de anti-mobbningsregler som satt på väggen (skolan arbetar enligt Olweus-programmet), och även om jag misstänker att reglernas formulering redan var kända för ungen, var jag mäkta stolt över hur bra hon har blivit på att läsa.
Så kom vi in och läkaren började fråga Sötpricken saker: Tycker hon att det är roligt i skolan? Hur går det när de håller på med siffror och bokstäver? Vad äter hon till frukost? Har hon några aktiviteter efter skolan och på helgerna?
De första frågorna fick snabba svar (även om hälften av frukosten glömdes bort), men den sista var svår. Hon funderade och drog på svaret: "Jaaa ..." Läkaren förtydligade: Gör du saker efter skolan eller på helgerna? Och då förstod pricken: "Ja, jag leker med min bror. Och på helgerna åker vi till landet ibland. Och så går vi till Vasaparken och åker skridskor. Och så", berättade hon glatt. Läkaren såg lite förvånad ut, och jag fnissade tyst.
Sedan var det dags för undersökning. Ta av tröja och byxor, sa läkaren, och ungen tittade frågande på mig: Var det en rimlig begäran? Och så kontrollerades ryggen och gången och längden och vikten. Och bara sådär var hon vaccinerad också, och "det gjorde inte ens ont, mamma".
Jag blir alltid lite rörd när jag ser det fina lilla barnet interagera med andra vuxna. Hon är så förnuftig och säger så oväntade saker. Det kanske är något alla sexåringar har gemensamt, den ofta bokstavliga tolkningen när de träffar på ett okänt koncept, men jag blir alldeles varm i hjärtat när hon så kapabelt tar sig an världen. Min söta.
Så kom vi in och läkaren började fråga Sötpricken saker: Tycker hon att det är roligt i skolan? Hur går det när de håller på med siffror och bokstäver? Vad äter hon till frukost? Har hon några aktiviteter efter skolan och på helgerna?
De första frågorna fick snabba svar (även om hälften av frukosten glömdes bort), men den sista var svår. Hon funderade och drog på svaret: "Jaaa ..." Läkaren förtydligade: Gör du saker efter skolan eller på helgerna? Och då förstod pricken: "Ja, jag leker med min bror. Och på helgerna åker vi till landet ibland. Och så går vi till Vasaparken och åker skridskor. Och så", berättade hon glatt. Läkaren såg lite förvånad ut, och jag fnissade tyst.
Sedan var det dags för undersökning. Ta av tröja och byxor, sa läkaren, och ungen tittade frågande på mig: Var det en rimlig begäran? Och så kontrollerades ryggen och gången och längden och vikten. Och bara sådär var hon vaccinerad också, och "det gjorde inte ens ont, mamma".
Jag blir alltid lite rörd när jag ser det fina lilla barnet interagera med andra vuxna. Hon är så förnuftig och säger så oväntade saker. Det kanske är något alla sexåringar har gemensamt, den ofta bokstavliga tolkningen när de träffar på ett okänt koncept, men jag blir alldeles varm i hjärtat när hon så kapabelt tar sig an världen. Min söta.
måndag 7 februari 2011
Med tunga ögonlock
Jag hade precis somnat igår kväll när en liten gnällande röst väckte mig: "Mamma, mamma! Var är pappa?!" Yrvaken som man bara är typ tre minuter efter insomningsögonblicket tittade jag på det halvsittande barnet, sedan på klockan och allra sist mot den förmodat försvunna pappans plats. Där han låg och snusade sött. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga Fyraåringen om att pappa verkligen låg där och att han bara drömt att han var borta. Och sedan var det bara att försöka somna om, ackompanjerad av barnets hostningar.
Det är verkligen det värsta, att bli väckt precis i insomningen. För mig spelar det ingen roll om jag sedan får sova ostört hela natten, den nattsömnen har fått en buckla i plåten. Inte för att jag fick sova i fred resten av den här natten ... men jag inbillar mig att jag varit mindre trött om jag bara blivit småstörd.
Det är verkligen det värsta, att bli väckt precis i insomningen. För mig spelar det ingen roll om jag sedan får sova ostört hela natten, den nattsömnen har fått en buckla i plåten. Inte för att jag fick sova i fred resten av den här natten ... men jag inbillar mig att jag varit mindre trött om jag bara blivit småstörd.
torsdag 27 januari 2011
Sicket sjuko
Nu har jag blivit jätteförkyld, förstås. Matt i hela kroppen, seg som attan och otroligt snuvig. Och åh vad tacksam jag är över att det finns nässprej! Näsan blir tillräckligt misshandlad av detta mer lågfrekventa snytande.
I går var jag tacksam över en annan sak: en ljusnande himmel bortom Vasaparkens snöhögar.
I går var jag tacksam över en annan sak: en ljusnande himmel bortom Vasaparkens snöhögar.
 |
| Den lilla klättraren till höger är (Fy, kan jag inte se skillnad på mina barn!) |
tisdag 25 januari 2011
Denna dag inte mycket till liv
I dag är en hemarbetesdag som någon gång vid lunch förvandlade sig till en sjukdag. Rasp i halsen och en lite allmänt seg känsla i kroppen gjorde att jag avbokade PT:n. Därmed slängde jag sisådär 500 spänn i sjön, men det gick inte längre att ignorera halsen. Vilket jag ägnade förmiddagen åt.
Vad eftermiddagen gick åt till vete fan. Nu har maken och Fyraåringen i alla fall kommit hem (Sexåringen leker hos klasskompis) så dagsdelen av dagen är officiellt slut.
Vad eftermiddagen gick åt till vete fan. Nu har maken och Fyraåringen i alla fall kommit hem (Sexåringen leker hos klasskompis) så dagsdelen av dagen är officiellt slut.
lördag 22 januari 2011
Svaramedbaraettord
1. Var är din mobiltelefon? Dongel
2. Var är din andra hälft? Soffan
3. Ditt hår? Tjockt
4. Din mamma? Kajsa
5. Din pappa? Sörmland
6. Det bästa du vet? Ensamhet
7. Din dröm i natt? Ingen
8. Din dröm/ditt mål? Leva
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Ingen
11. Din skräck? Barnaplågor
12. Var vill du vara om sex år? Där
13. Var var du igår kväll? Här
14. Vad är du inte? Dum
15. En sak du önskar dig? Driv
16. Var du växte upp? Skarpnäck
17. Det senaste du gjorde? Tv
18. Dina kläder? På
19. Din tv? På
20. Ditt/dina husdjur? Döda
21. Din dator? Ny
22. Ditt humör? Okej
23. Saknar någon? Mormor&morfar
24. Din bil? Volvo
25. Något du inte har på dig? Hatt
26. Favoritaffär? Nix
27. Din sommar? Snart
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Fi-rosa
30. När skrattade du senast? 21.30
31. När grät du senast? Häromveckan
2. Var är din andra hälft? Soffan
3. Ditt hår? Tjockt
4. Din mamma? Kajsa
5. Din pappa? Sörmland
6. Det bästa du vet? Ensamhet
7. Din dröm i natt? Ingen
8. Din dröm/ditt mål? Leva
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Ingen
11. Din skräck? Barnaplågor
12. Var vill du vara om sex år? Där
13. Var var du igår kväll? Här
14. Vad är du inte? Dum
15. En sak du önskar dig? Driv
16. Var du växte upp? Skarpnäck
17. Det senaste du gjorde? Tv
18. Dina kläder? På
19. Din tv? På
20. Ditt/dina husdjur? Döda
21. Din dator? Ny
22. Ditt humör? Okej
23. Saknar någon? Mormor&morfar
24. Din bil? Volvo
25. Något du inte har på dig? Hatt
26. Favoritaffär? Nix
27. Din sommar? Snart
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Fi-rosa
30. När skrattade du senast? 21.30
31. När grät du senast? Häromveckan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)